Taslima Nasrin – censurens överlevare

taslimaTaslima Nasrin om koranen, kritiken och kränktheten. Under alla år i exil har Taslima Nasrin haft ett särskilt band till Sverige. Här har hon förvarat sina böcker, medan hon har flyttat runt i världen. Hon kom hit 1994, på flykt undan dödshoten i Bangladesh. Sedan dess har hon bott här i flera omgångar, bland annat som fristadsförfattare i Uppsala. Håkan Lindgren har träffat henne.

– Sverige är bäst i världen när det gäller mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och yttrandefrihet, säger Taslima Nasrin. Jag har skrivit många artiklar om i Sverige, framför allt om sexköpslagen. I min blogg och mina böcker har jag drivit en kampanj för en liknande lag.
I början av hösten kom hon till Stockholm för att hämta hem sina böcker till Indien. Det låter som en utmärkt inledning på en intervju. Jag skulle kunna fråga vilka böcker hon har längtat efter att packa upp. Men det blir inget litteratursamtal, i stället ägnar vi så gott som hela tiden åt den intoleranta religiositet som har bestämt hennes livsvillkor. Hon har sett hur den har växt sig allt starkare.
– I mitten av åttiotalet brukade jag skriva en kolumn i en nationell dagstidning, berättar hon. Jag kritiserade islam, jag skrev att Muhammed var en våldtäktsman, det publicerades alltid. Men nu – det går inte att föreställa sig! Om du spädde ut de där påståendena med en hel ocean skulle de ändå inte gå att trycka. När jag gick i skolan på sextio- och sjuttiotalen, en skola med tretusen elever, var det en enda flicka som hade burka, dottern till en imam. Han tvingade henne att ha den, hon skämdes för det och brukade gömma den i skolväskan när hon kommit innanför porten. Vi andra retade henne för det.
I dag, säger Nasrin, är situationen i skolorna den omvända. När hon studerade till läkare var det otänkbart att en kvinnlig läkarstudent skulle täcka sitt huvud. Nyligen fick hon mejl från en återträff: nittio procent av de kvinnliga läkarna bar slöja och nittio procent av männen hade skägg, även de som lämnat Bangladesh och var verksamma i London, Nya Zeeland eller USA.
Nasrin tar konsekvent ställning för universella mänskliga rättigheter. »Vi får inte acceptera kvinnoförtryck i kulturens namn«, skrev hon på sin blogg för ett par månader sedan. »Att kvinnoförtryck skulle vara en del av den muslimska kulturen, att muslimer har rätt att utöva kvinnoförtryck – det är en rasistisk idé.« Därför frågar jag hur hon argumenterar när hon möter kvinnor som inte tror att de har några rättigheter.
– Jag är författare, så jag gör det genom att skriva böcker. Det är många som har tagit av sig slöjan efter att de läst mina böcker. De säger: jag blev feminist, jag förändrades, jag blev starkare, jag blev ateist. När så många säger det – varför tror du fundamentalisterna ville döda mig?
Du tvingades lämna Indien mellan 2008 och 2011. Är du säker i New Delhi nu?
– Nej. Jag behöver livvakter tjugofyra timmar om dygnet. Jag riskerar hela tiden att bli dödad och regeringen kan kasta ut mig när som helst, säger hon, på samma sätt som hon säger allt annat: med en lugn, lågmäld, aningen sorgsen röst. Hoten och osäkerheten har hon levt med i tjugo år. Varifrån hämtar hon sin styrka?
– Inifrån. Man behöver inte läsa Gloria Steinem eller Simone de Beauvoir för att bli feminist, och jag behövde inte läsa några böcker om humanism eller sekularism för att bli ateist. Jag blev ateist av att läsa Koranen. När man märker att man inte har de rättigheter man förtjänar, på grund av det mansdominerade systemet, då börjar man kämpa för sina rättigheter. Om kvinnor blev slagna av sina män protesterade jag, men jag märkte att andra flickor höll tyst. Jag höll aldrig tyst, jag protesterade varje gång.
– Mamma sade jämt att jag måste läsa Koranen, fast jag förstod ingenting, eftersom den var på arabiska. Jag bad henne förklara vad det stod, men hon sade att innebörden inte var viktig, det viktiga var att man läste Koranen på originalspråket. Jag var ett väldigt vetgirigt barn, jag ville veta vad det var jag läste, och när jag var elva fick jag tag i en översättning. I vårt samhälle finns ingen jämlikhet mellan kvinnor och män, och jag tänkte: I Koranen hittar jag kanske lite jämlikhet. Men det gjorde jag inte, och så blev jag ateist.
Därefter kommer samtalet in på terroristorganisationer som Isis och Boko Haram. Hur borde samhället bemöta den religiösa fundamentalismen? Det som framför allt behövs, säger Nasrin, är en sekulär utbildning och en regering som försvarar rätten att uttrycka en mängd skilda åsikter. När människor bara matas med en enda åsikt kan de inte utveckla något kritiskt tänkande.
– Alla fritänkare är antingen i fängelse, i exil eller mördade. Hur ska folk kunna ställa krav och säga att vi inte behöver någon religiös lagstiftning, utan en lagstiftning som är sekulär och baserad på jämlikhet?
Tror du att sekularism och mänskliga rättigheter bara var en kort parentes i mänsklighetens historia och att vi nu är på väg tillbaka till normaltillståndet, det vill säga religion, patriarkat och förtryckande traditioner?
– Jag kan berätta en sak till om Bangladesh. Förutom att nittio procent bär slöja har jag sett en annan utveckling som gjort mig förvånad. Folk börjar bli ateister.
Varför då?
– Kanske för att de har fått nog av religion, för att fundamentalisterna är så starka. De tvingar sin religion på alla andra: Varför ber du inte, varför fastar du inte? Det blir för mycket för dem som är unga. De är online och kan jämföra med hur andra lever. Sekularisterna är väldigt aktiva på nätet, du kan inte tro hur stora de ateistiska organisationerna är, säger Nasrin och nämner sajter som Mukto-mona.com, Faithfreedom.org och Dhormockery.com.
– Det sägs att islam är den religion som växer snabbast, men om man talar om övertygelser skulle jag säga att ateism är den övertygelse som växer snabbast i världen.
Nasrin avslutar med att förklara något som många författare har försökt få omvärlden att förstå. Att man kritiserar A:s våld betyder inte att man har valt sida och sympatiserar med B:s våld: tvärtom, man har ställt sig utanför mänsklighetens små sandlådekrig och fördömer våld och hot oavsett vem som är offer och förövare.
– Många tror att jag är emot islam, att jag hatar muslimer, men det gör jag inte. När muslimer förtrycks i Bosnien och i Gujarati försvarar jag dem. När hinduer förtrycks i Bangladesh eller kristna i Pakistan försvarar jag dem. För mig är det vad humanism innebär: jag försvarar inte kristna eller muslimer eller hinduer, jag försvarar människor oavsett vilken religion de har. Jag stöder feminismen, jag stöder HBT-rättigheter. När jag angriper Isis och Boko Haram tror folk att jag ska försvara Israel och vara emot Hamas. Jag är emot Hamas när de ägnar sig åt terrorism och jag är emot Israel också – det är en statsterrorism som dödar tusentals människor.
Innan du kom till Stockholm var du en av huvudtalarna på World Humanist Congress i Oxford. Vad talade du om där?
– Jag talade om yttrandefrihet. Jag tror inte att någon har rätt att gå genom livet utan att bli kränkt. Utan att såra kvinnohatare, obskurantister och konservativa kan man inte få samhället att utvecklas. Genom historien har det alltid funnits folk vars känslor har blivit sårade, annars hade vi inte haft något framåtskridande. Det finns många som inte vill ha demokrati, de vill ha teokrati, man måste såra dem när man inför demokrati. Det finns många som inte accepterar kvinnors rättigheter, vi är tvungna att såra dem om vi ska få ett samhälle där män och kvinnor behandlas jämlikt.

Taslima Nasrin twittrar och bloggar på engelska. Följ henne på @taslimanasrin och freethoughtblogs.com/taslima

Taslima Nasrin har beskrivits som en Asiens Erica Jong: en feminist som bryter ny mark och vinner en bred publik. Hon är född 1962 i en muslimsk familj i Bangladesh och har gett ut 41 böcker, essäer, romaner, dikter och memoarer, alla översatta till de flesta stora språk i Indien. Hennes orädda feministiska åsikter gjorde henne snabbt till en populär och kontroversiell författare. Efter att hon givit ut romanen Lajja 1993 blev situationen ohållbar (svensk översättning Lajja – Skammen 1994). Där beskriver hon de trakasserier en hinduisk familj utsätts för av den muslimska majoriteten – de antihinduiska kravallerna i Bangladesh var i sin tur en reaktion på att indiska hinduiska aktivister förstörde moskén i Ayodhya 1992. Själv har hon sagt att hon skrev boken som »en protest mot det våld, hat, och dödande som sker i religionens namn överallt i världen.« Romanen ledde till demonstrationer där hundratusentals muslimer krävde att hon skulle avrättas. En tidningsintervju där hon felaktigt påstods ha sagt att Koranen borde skrivas om spädde på hatet mot henne. Regeringen försvarade henne inte, utan förbjöd boken och åtalade henne för hädelse. Åtalet drogs tillbaka mot att hon lämnade landet; sedan 1994 lever hon i exil. Hon flyttade till Indien 2004, men tvingades lämna Calcutta 2007 efter nya dödshot och våldsamma protester. Hon bor nu i New Delhi. 1994 tilldelades hon Svenska PEN:s Tucholskypris.

 

 

Kommentarer inaktiverade.