I skuggan av Karl Oskar och Kristina

mobergVilhelm Mobergs utvandrarserie har ikonisk status i modern svensk litteratur. Här utforskar Jan-Erik Petterson även andra svenska utvandringsmönster, några än mer miserabla. Varför är de bortglömda? Vad ser vi? Och vad ser vi inte?

Vilhelm Mobergs utvandrarserie har en ikonisk status i modern svensk litteratur. Från de tio utgivningsåren, 1949-1959, över Jan Troells välkända filmatisering 1974, via premiären i Malmö 1995 på Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal, till den finlandssvenska uppsättningen av densamma på Svenska Teatern i Helsingfors och fram till i år, då Dramaten spelar en teaterversion av Utvandrarna i Mats Eks regi, och Kristina från Duvemåla, i dess finlandssvenska tappning, haft nypremiär på Göteborgs-operan, har utvandrarstoffet fått en allt starkare ställning i vårt medvetande.
Utvandrarserien har kallats »det moderna Sveriges urberättelse«. Den litterära spegel vi håller fram för oss själva för att se vilka vi är. Vad Sverige är.Men vad är det vi ser? Och vad ser vi inte?
Det är något märkligt med denna tid i mitten av 1800-talet. Den är så långt borta – före industrialismen och demokratin – och ändå så nära, så bekant. Fler rika, fler fattiga. Antingen innanförskap eller utanförskap. Moraldebatt i stället för samhällsanalys. En fjärran spegel, för att låna titeln på en välkänd bok.
Utvandrarsviten har spikat fast vår bild av 1800-talet. Vi ser en landsbygd med fattiga men relativt jämlika jordbrukare som kämpar för brödfödan, utlämnade till en nyckfull natur och en kallsinnig och byråkratisk överhet. Men den bilden är inte riktigt sann. Det verkliga klassamhället såg på många sätt annorlunda ut än det som beskrivs hos Moberg. Men Utvandrarromanerna är å andra sidan inte berättelsen om oss i det här landet, trots att vi gärna vill tro det. Riktningen leder bort från Sverige, ett samhälle som Moberg kände allt mindre samhörighet med. Hans ideal, både när de gäller politiken och samhällslivet, var USA. Helst ville han själv emigrera och bli amerikansk författare.
I sin avhandling Mobergland pekar Mobergforskaren och författaren Jens Liljestrand på sambandet mellan utvandrarromanerna, det kalla kriget och den amerikanska 1950-talskulturen. Det handlar då inte bara om hyllningen till friheten i nordamerikansk tappning utan också om en idealisering av kärnfamiljen med tydliga könsroller, om misstänksamheten mot allt som är »osunt« och »nedbrytande« (homosexualitet, politisk radikalism), om upplevelsen av inre och yttre hot. Inte minst träder 1950-talet fram i gestaltningen av Robert, drömmaren och outsidern, som man kan känna stor sympati för, men som inte har någon plats i det sunda, starka, konkurrensinriktade samhälle som tar form.
Karl Oskar och de andra invandrarpionjärerna drömde inte. De byggde landet med sina egna händer. De kom som kolonisatörer förstås, inte för att det amerikanska folket »öppnade sina hjärtan« för dem. De var bönder utan jord som kom till en jord utan bönder, som det heter i Nybyggarna.
För Karl Oskar är det självklart att han har rätt till marken, han har ju förvandlat vildgräs till havre och köpt sin claim av regeringen för reda pengar. Men pälsjägaren Samuel Nöjd säger brutalt emot honom i en märklig scen i Sista brevet till Sverige: Men du har köpt tjyvgods! Du har fått´at förbannat cheap! Dä vet du lika väl som jag! Språka du töst om dina marker, Nelson! Regeringen har köpt Mississippidalen, den fruktbaraste jorden i världen, för en 200-dels cent per acre. Är det ett pris? frågar Nöjd. Det är tjuvarnas pris och därför kunde Karl Oskar köpa så billigt. Och nu får indianerna inte ens ut den spottstyvern. Behåll dina fåraskinn, Nelson. Köss me sen i asshålet!
Vid det här laget har det skett en märklig förändring i hela tonläget i Utvandrarsviten. Det som började som ett triumftåg är på väg mot ett slut i sorg och vemod. Karl Oskar fortsätter i det längsta att planera för allt större och mer imponerande hus åt sin familj. Men mitt under indianupproret ligger Kristina och dör. Av det virke han staplat upp för nästa byggning snickrar han i stället hennes kista.
Som bland annat Jens Liljestrand påpekat har den här omsvängningen en parallell i Mobergs liv. Skrivandet av de två sista böckerna höll på att knäcka honom. Och hans amerikanska författarkarriär gick i stöpet. Invandrarna hade tryckts i över 100 000 exemplar i USA men dessvärre sålde inte böckerna som förväntat, och skrämda av de högljudda kampanjerna (på båda sidor om Atlanten) mot berättelsernas osedlighet och fula språk, gav det amerikanska förlaget ut de två sista delarna i ett enda, nedkortat och censurerat band. Det projekt som började så glansfullt var på väg att få ett bittert slut.
Det röda huset intill vägen kallas Rundqvistagården. Här levde under en stor del av 1900-talet de ogifta syskonen Hertha, Naemi, Martin och Mauritz Rundqvist utan vare sig elektricitet, telefon, vatten eller avlopp. När den siste dog 1989 och huset städades ur så hittade man på olika ställen, bland annat under en lucka i golvet, ungefär en miljon kronor i sedlar. Smålänningar. Vad annat kunde man vänta sig?
Turister kommer hit i busslaster, de fikar i trädgården, sen skiter de i Rundqvist-arna och går tvärs över vägen. De ska titta på något som inte finns. Jo, någonting ser man; rester av en gård. Och med den teknik för tidsresor vi har idag kan vi lätt ta reda på vem som bodde här på, säg, 1840-talet. Hemmanet, med beteckningen Dufwemåla 47, drevs då av paret Johannes Svensson och Ingrid Håkansdotter. Deras femte barn, Johanna, gifte sig senare med bonden Aron Petersson från Moshultamåla, deras dotter Ida fick sedan, tillsammans med indelte soldaten Karl Gottfrid Moberg, sju barn (av vilka bara tre nådde vuxen ålder), bland dem sonen Karl Artur Vilhelm.
Johanna Johannesdotter är alltså Vilhelm Mobergs mormor men också, enligt mångas utsago, förebilden till Utvandrarseriens Kristina. Fast utvandrade gjorde hon ju inte, för då hade inte böckerna blivit skrivna. Det handlar om symboler förstås. Om fiktion, inte verklighet. Om att komma nära »Kristina från Duvemåla«, vårt lands starkaste populärkulturella ikon. Det ger oss en möjlighet att fundera över hur det var »i verkligheten« – söka våra rötter.
Släktforskning håller på att bli den mest populära hobbyn i Sverige. Och det är förledande enkelt numera. Abonnemang på en databas ger tillgång till i stort sett hela det svenska kyrkoboksmaterialet och sen kan vi alla hitta vår egen Kristina från Duvemåla, en förmoder som levde och gifte sig och fick barn vid den här tiden.
Min Kristina heter Ingrid Olofsdotter och var min morfars mormor. Hon var några få år äldre än Mobergs Kristina och bodde i Virestads socken, ett tiotal mil sydväst om Mobergssocknarna Ljuder och Algutsboda.
Om vi antar att det är sensommaren 1845 så kan vi vara säkra på att Ingrid inte likt Kristina gick trallande genom hagarna. Snarare släpade hon benen efter sig. Trätofflorna sparkade i stenskravlet, hon snavade och var nära att falla framlänges på den utputande magen. Hennes tillstånd kunde inte längre döljas. Och så Olof sen, som inte ville gifta sig. Om de bara hade låtit bli att ligga och göka i ängaladan den där tidiga vårkvällen. Far och mor blev galna, förstås: Ska du bli en hora nu? Det var hon väl redan.
Fast om kvinnan gifte sig före nedkomsten kunde hon slippa horstämpeln, och det var vad som skedde med Ingrid. Olof hade äntligen slutat vela, deras lönskaläge välsignades i efterhand när de i december 1845 slog ihop sina påsar – någon månad senare föddes dottern Karolina.
Nu skulle det riktiga livet börja för Ingrid. Hon hade ingen aning om vad det bar i sitt sköte. Och tur var väl det.
Från Virestad kommer i stort sett alla mina släktingar. Långt ner i seklerna. De bara bodde här som om inget annat fanns. Hur tänkte de? Gud vet. Stationära var de utan tvekan. Som Rundqvistarna – fast utan pengarna då.
På något sätt börjar allt, också min historia, i detta 1840-tal där Utvandraromanerna har sin upptakt. Ingrid och Olof, min morfars morföräldrar, flyttar runt i Virestad med en växande barnaskara. De noteras som inhyses på två olika ställen, de kämpar och sliter och försörjer sig uppenbarligen mest på dagsverken hos bönder. Från 1855 bor de i en backstuga som kallas Simonsberg innan de lyckas få fast fot på det lilla torpet Holmen.
Man vill gråta när man ser det. Att vara inhyseshjon och backstugusittare är det fattigaste och ömkligaste man kan vara. Under dem finns bara de kringstrykande tiggarna och hjonen på fattigstugan. Men Ingrid och Olof var inga undantagsmänniskor utan snarare typiska för sin tid. Sverige upplevde under första halvan av 1800-talet den snabbaste folkökningen i landets historia. Enligt hans högvördighet biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, berodde det på tre saker: freden, vaccinet och potäterna. Människor överlevde på ett annat sätt än tidigare. Men Ingrid och Olof hade det ändå illa. Folkökningen gick hand i hand med en ökande fattigdom. Landsbygden proletariserades. Under åren 1750–1850 ökade den självägande bondeklassen med tio procent medan de egendomslösas antal fyrdubblades. Detta är inte riktigt Mobergs 1800-tal utan ett långt mera differentierat och på många sätt mer dramatiskt klassamhälle. Genom att inte fortsätta att städsla sig hos en husbonde utan göra barn och dra sig fram på eget bevåg, placerade Ingrid och Olof sig i vad vi idag skulle kalla för utanförskap. De kunde rent av betraktas som försvarslösa, alltså arbetslösa, vilket inte bara var moraliskt förkastligt utan rent av kriminellt. Och det hotet var verkligt. År 1845 skedde hälften av alla häktningar i landet enligt försvarslöshetsstadgan. Men eftersom de försörjde sig själva, så fick de, som så många andra, vara ifred. Man kunde ju inte sätta alla fattiga i buren. Däremot kunde samhällseliten förfasa sig. Det starka rop som ljuder genom en stor del av 1800-talet är ett av moralisk upprördhet från de besuttnas sida. De nyfattiga klasserna är lata och fräcka, de super och slåss, är olydiga och knullar utanför äktenskapet. Och de utgör därmed en fara för samhället.
Hur gick det med Ingrid och Olof? I husförhörsboken för mitten av 1880-talet ser vi att Olof har dött i lungsot och torpet Holmen har tagits över av min morfars mor Kristina som, efter att ha tjänat piga i åtskilliga år, gift sig med den 13 år yngre drängen Sven Johan Petersson. Ingrid bor kvar inhyses och där bor också Kristinas två barn, Peter Olof och Gustav (min morfar) och därutöver två »fosterbarn« som betecknas med O.Ä. (oäkta) i husförhörsboken – Betty och Karolina, barn till två av Ingrids och Olofs ogifta döttrar. Strax därefter försvinner Sven Johan till Amerika och kommer aldrig tillbaka. Kvar på Holmen blir en gammal kvinna, en yngre kvinna och fyra barn.
Det är när man närstuderar den bilden som något intressant framträder. Den här familjen var inte alls stationär. Av Ingrids och Olofs sju barn emigrerade fem. Men inte till Amerika utan till Tyskland och Danmark. Ingrids barn var del av en emigrationsvåg som i det allmänna medvetandet aldrig funnits. Den var i stort sett begränsad till Småland och Blekinge, och till en period från 1860-talet fram till sekelskiftet. Ändå berörde den mer än 100 000 människor. Det var de allra fattigastes emigration. Att flytta till Amerika kostade pengar på en nivå som länge var ouppnåelig för backstugornas folk.
Under nödåren i slutet av 1860-talet drog emigrantföljena genom det småländska landskapet. De som skulle till Amerika var hela familjer i vagnar med stora koffertar och kistor, de som skulle till Tyskland var unga pojkar och flickor med lätt bagage. Nästan alla var värvade av agenter, Gesindemäkler, den tidens bemanningsföretag, som hade representanter som åkte runt i stugorna och berättade om hur bra det var att ta tysk tjänst och att de inte behöver betala för resan.
När de kom fram till slutmålet tog agenten dem oftast till ett värdshus dit arbetsgivare kom för att inspektera godset. Med svenskt tjänstefolk drivs här en formlig handel och i alla möjliga tidningar utannonseras de som om de vore en handelsvara, skriver svenske konsuln i Kiel i en rapport i juli 1869.
Ofta blev de unga emigranterna lurade av kontrakten som de inte förstod, deras lön hölls inne, kostnader för resor och andra expenser drogs av utan deras vetskap, och när lönen betalades ut efter första året återstod ofta så lite att de inte hade råd att åka hem. Arbetsemigranter som misstänktes ligga samhället till last, framför allt gravida flickor skickades däremot hem direkt. Svenska myndigheter kontrade ibland med att skicka tillbaka de utvisade flickorna till Tyskland, där de tidvis sattes i så kallad skyddsarrest.
Ingrids döttrar Karolina, Elin och Signild arbetar av allt att döma som mjölkerskor på de stora godsen i Schleswig-Holstein. Det var ett oerhört hårt arbete. Man steg upp halv två på natten för att göra ren mjölkkärlen och drog sedan ut i samlad tropp för att mjölka. Bredvid flickorna gick uppsyningsmannen med käpp i handen. Först vid sex eller halv sju på kvällen var arbetet slut.
Historien om Tysklandsemigranterna är märklig och skakande. Och det konstigaste är att den är så lite uppmärksammad, kanske har den hamnat i Amerikaemigrationens och Mobergeposets slagskugga. Men visst, det har skrivits en del; av svenska forskare och av tyska (Claudius Riegler, Hans-Jürgen Schmitz). Men den som tydligast satte Tysklandsemigrationen på kartan var faktiskt en skönlitterär författare – Gunnar Adolfsson från byn Tröjemåla i Almundsryds socken mitt emellan Ljuder och Virestad. Efter att ha dragit sig fram på diversearbeten blev han redaktör och riksdagsman för Sveriges kommunistiska parti. På äldre dar skrev han en lång rad hyllade berättelser som utspelas i fattigsmåland men som nu är i stort sett bortglömda. 1974 utkom hans roman Född i våra dalar, vars huvudperson är Catharina Gunnarsdotter, en kvinna i samma generation som Kristina Johansdotter och Ingrid Olofsdotter.
Den uppstudsiga Catharina, som säkert är modellerad i medveten kontrast till Mobergs Kristina, ser sina döttrar Sofia och Johanna emigrera till Tyskland. Den bild man tydligast minns från romanerna är den av Catharina sittande orörlig på en sten utanför backstugan när döttrarna vandrar bort genom hagarna mot en okänd framtid. Vi kommer tillbaka, säger de. Hon vet att det inte kommer att ske.
Det finns faktiskt också, överraskande nog, en helt samtida skildring av Tysklands-emigranternas liv – reportageboken I tjenst hos främlingar från 1885 av den frisinnade journalisten Ernst Beckman. Den ger en unik inblick i det svenska arbetsfolkets situation i de nordtyska provinserna. Beckman reser runt och träffar drängar och pigor, arbetare, arbetsgivare och agenter. Han upprörs över de närmast feodala förhållandena på godsen och över agenternas lurendrejeri, men chockas också av svenskarnas och svenskornas låga moral. Han citerar tyskar som säger, lite överskylande, att naturligtvis får vi just utskottet (skräpet) från er. Andra kallar svenskorna för Vieh (kreatur) och säger att de är Manneswild (karltokiga).
Han häpnar över att de svenska mjölkerskorna efter 16 timmars arbetsdag orkar byta om till finstass och gå på Tanzwirtschaft och svänga om med infödda pojkar. Slutet på fåfängan, dansnöjena och nattvandringarna är ju givet. Nya O.Ä. att notera i kyrkböckerna.
Pigorna kan man ändå tycka synd om, menar Beckman. Annat är det med drängarna, som i Tyskland har samma rykte som irländarna i England. De super, slåss och drar kniv. Det behöfs icke mycket förrän det blanka stålet blixtrar i handen på en svensk pojke. Men när det kommer till arbete är svensken inte så snabb. En arbetsgivare säger att östpreussarna är de han vill ha. Svenskarne deremot äro ohejpliga. Det gäller också att hålla inne lönen och se till att de inte får hyggliga skor, säger en arbetsgivare. Får han bara bra på fötterna, så rymmer han.
Allra värst är det i arbetarslummen utanför Kiel, i kåkstaden Gaarden, en motsvarighet till Swede Hollow i Minnesota, fast värre. Här håller sig själva ordningsmakten, som annars är nog så nitisk, borta. Nej tack, gå vi dit bli vi ihjelslagna, edra landsmän må sköta sig sjelfva.
Ernst Beckman är en framstående journalist, politiker och riksdagsman. Han var med och skapade Djursholms villastad och var nära vän till Viktor Rydberg. På Folkpartiets hemsida anges han som partiets förste ordförande. Han var alltså en god svensk liberal och samtidigt övertydligt integrerad i den svenska burgna eliten och dess tänkesätt. Det är moraldiskursen från 1800-talets första hälft som fortfarande lever i hans medvetande. Han såg saken som så många andra i sin samhällsklass. Det var synd om de fattiga men man kunde inte komma ifrån att de var en annan sorts människor. Kanske var det de som var de verkliga främlingarna.
Mobergs Utvandrarsvit är inte berättelsen om Sverige. Knappast heller om den svenska emigrationen eller ens den svenska Amerikaemigrationen. Från slutet av 1800-talet, när denna verkligen skjuter fart, är det inte bönder med jordförvärv i sikte som reser över havet utan en salig blandning av allsköns folk – arbetare, tjänstefolk, kontorister, drängar och pigor.
Per Anders Fogelströms älskade Stad-serie ger utan tvekan en mer representativ bild av det moderna Sveriges födelse. Men Mobergs svit är överlägsen som romankonst. De fyra böckerna om Karl Oskar och Kristina är inte nummer ett i en kulturkanon, inte heller symbol för varumärket Sverige, utan i första hand litteratur. Och det är väl inte det sämsta.
På ett symboliskt plan kan man säga att Utvandrareposet handlar om de två husen i Duvemåla. Om Rundqvistasidans orörlighet och trygghetsberoende kontra Johanna-sidans handlingskraft, flexibilitet och mod. Moberg håller fram en spegel som visar svensken som den individualistiske entreprenören.
Ändå har Mobergs romaner idag fått en innebörd som vänder upp och ner på hela premissen om hjälten Karl Oskar som skapar det nya samhället. För i de två sista delarna blir det allt tydligare att det är Kristina och Robert som är huvudpersonerna. Och det är också genom dem som berättelsen överlevt in i våra dar. Utvandrarromanerna segrar till slut genom att skriva två förlorares historia.
Ingrid Olofsdotter levde till 1909, då var hon 91 år. Under sitt levnadslopp såg hon de flesta av sina barn och barnbarn försvinna in i den eviga tystnaden eller bort till främmande land. Barnen Karolina, Johan, Johanna, August och barnbarnet Betty dog alla mellan 25 och 35 års ålder. Elin och Signild blev kvar i Tyskland. Signild återvände kort till Virestad för att föda dottern Anna Viktoria, vars far uppgavs vara »den tyske Arbetaren Pöffels« (svårläst). Därefter tog hon med sig barnet till Tyskland, sedan hon blivit absolverad den 24 juni 1886. August, den yngste sonen, åkte två gånger till norra Tyskland för att arbeta. Den sista gången han for ut var han 23 år. Kort därefter skriver prästen in en lakonisk notering i husförhörsboken: Drunknade i en lergrop vid Gahrtziska tegelbruket i Grabow, Mecklenburg-Schwerin (enl officiellt intyg).

 

Kommentarer inaktiverade.