Monthly Archives: februari 2015

STIG FREDRIKSON: Venediktovs nio liv

Efter ännu ett skickligt undanglidande från censuren kan radiostationen Moskvas Eko fortsätta sända. Men hur länge kan denna oberoende station hålla repressionen stången?

Av Stig Fredrikson

Stig Fredrikson

Alexej Venediktov, den legendariske chefen för den oberoende ryska radiostationen Echo Moskvy (Moskvas eko), tycks ha minst nio liv.

Huvudägare till Echo Moskvy är Gazprom-Media, ett dotterbolag till Rysslands statsägda gasbolag Gazprom. Och Gazprom är ett av fundamenten för Vladimir Putins makt.

Trots ägarbilden har Echo Moskvy i många år varit en kanal för en maktkritisk journalistik. Venediktov har flera gånger hotats av avsked men alltid hängt sig kvar och stått emot missnöjesyttringar och påtryckningar uppifrån. Kanske har Echo Moskvy fått fortsätta därför att makthavarna i Kreml tycker att det ändå är fördelaktigt att kunna visa utåt att det visst finns yttrandefrihet i Putins Ryssland.

Nyligen såg det än en gång ut som om Venediktov skulle tvingas sluta. En av hans reportrar hade twittrat elakt och kanske smaklöst om ett uppmärksammat dödsfall i en av den ryska elitens familjer. Det som hände visade att det ändå kanske finns någon rättvisa, skrev journalisten ungefär. Ägarna i Gazprom-Media krävde att Venediktov skulle sparka journalisten, men när Venediktov vägrade, hotades han i stället själv av avsked.

Efter förhandlingar slutade det hela med avstängning i ett par månader för den twittrande journalisten och med ett löfte från Venediktov att utarbeta en uppförandekod på sociala medier för alla journalister på Echo Moskvy. Än en gång hade Venediktov avvärjt ett hot mot sin radiostation.

Men Echo Moskvy har dessutom fått en varning från den ryska granskningsmyndigheten Roskomnadzor efter en sändning som handlade om inbördeskriget i östra Ukraina. Den följde inte den ryska propagandans bild och Echo Moskvy-sändningen anklagades därför för att innehålla uppmaningar till »krigsbrott och extremism«. Om radiostationen får en varning till inom ett år kan myndigheterna ta ifrån den sändningslicensen och stänga stationen.

Mönstret är att Kreml i samband med Ukrainakriget tänker försöka täppa till de få kvarvarande andningshålen för kritiska och självständiga journalister i Ryssland. Tidningen Novaja Gazeta har varnats, och flera tidningar och tidskrifter som håller en oberoende linje, hotas när en ny lag som minskar utländskt ägande i ryska medier, får effekt. Kreml-lojala ägare kan då ta över, och då blir det ännu tystare i Ryssland.

Stig Fredrikson är rysslandsexpert och erfaren korrespondent och utrikeskommentator. 

 

Ryssland utan yttrandefrihet

Denna text publicerades först i Ordfront magasin 6.2014

Av Jenny Eriksson

Under MR-dagarna i Umeå arrangerade Föreningen Ordfront seminariet »Democracy and Freedom of Speech in Russia« om  konstnärlig och journalistisk frihet i Ryssland i dag. Deltagarna beskrev hur deras och andras arbete hindras men att de fortsätter att försöka utmana makten.

Lusine Djanyan

 

Den ryska fotografen och journalisten Victoria Ivleva berättade under seminariet om den självcensur som breder ut sig bland konstnärer och journalister i Ryssland. Även om det inte alltid förekommer direkta order om vad som får göras och inte, så styr den inre rädslan besluten. Det irrationella i censuren, eller i besluten om vem som ska avskedas eller gripas, skapar svåra arbetsförhållanden.

Konstnären Aleksey Knedlyakovsky lyfte fram en annan symbol för många ryssars självpåtagna förlikning med Putin-regimen som blir allt vanligare, nämligen Sankt Georgs band. Allt fler ryssar knyter detta orange- och svartrandiga band runt sina armar för att visa stöd med regimen.

Knedlyakovsky menade också att de domar som utmätts gentemot Pussy Riot och de demonstranter som protesterade mot Putin på Bolotnajatorget i Moskva i maj 2012, utgör exempel på det ökade inflytande som konservativa krafter fått i Ryssland. En konservatism som grundar sig på nostalgiska idéer om Sovjet och det ryska imperiet. Samtidigt har utrymmet för fri information minskat allt mer – oberoende medier och nyhetssajter stängs ned eller förbjuds. Plötsligt kan en nyhetsredaktion få del av ett myndighetsbeslut om att blockad har inträtt. Gränsen mellan vad som är förbjudet och tillåtet är högst oklar, menade han.

– Om det här seminariet sänds i centrala ryska medier kommer det förmodligen porträtteras som en svensk hämnd på slaget vid Poltava eller som ett försök att förstöra andligheten i vårt storslagna Ryssland, konstaterade Knedlyakovsky och svarade fnittret i publiken med att det går att skratta åt här men att det inte är särskilt roligt i Ryssland där varje officiell tv-kanal sänder ut liknande propaganda.

Konstnären Lusine Djanyan, med bakgrund i Pussy Riot-kollektivet, berättade om hur hon sparkats från universitetet där hon arbetat i tio år. Detta efter att universitetets rektor, och hennes egna kollegor, anmält henne till de lokala myndigheterna sedan hon publicerat i deras tycke olämpliga inlägg på sin Facebooksida.

– Allt kulturellt nytänkande söks upp och förstörs, sade Djanyan.

När Djanyan själv vägrade att ta bort oppositionella inlägg på sin blogg, för att istället lägga till ännu fler och börja stödja Pussy Riot, blev hon kallad för den ortodoxa kristendomens fiende. Trots att Djanyan har stöd från kollegor på andra universitet har det varit omöjligt för henne, som Putinmotståndare, att få ett nytt jobb.

Många ryska oppositionella lämnar landet men Lusine Djanyan känner ändå ett hopp om att de aktivister som fortfarande finns kvar kommer att kunna hitta nya sätt att visa sitt missnöje, främst genom olika typer av bojkott.

– Vi bojkottar allt som kan utgöra ett direkt eller indirekt stöd för Putin, sade hon och visade bilder från hennes och Alexseys aktioner mot OS i Sotji och på hur kosackerna attackerade Pussy Riot när gruppen protesterade mot Putin under spelen.

– Våra telefoner avlyssnas och vi blir spionerade på, så den som vill bli arresterad behöver inte anstränga sig särskilt hårt, kommenterade Djanyan men menade att förekomsten av dissidenter är lika befäst i historien som åtgärderna som vidtas för att tysta dem.

Moderator för seminariet var Stig Fredrikson som bland annat arbetat som utrikeskorrespondent i Ryssland.

Jenny Eriksson är praktikant på Ordfront magasin.

 

2014 viktigaste debattböcker: Klein och Jones

Av Jan-Erik Pettersson 

Eliternas »frihandels«-era har bäddat för oundviklig förändring. Ska den bli positiv måste den komma underifrån. Jan-Erik Pettersson läser förra årets två viktigaste debattböcker.

Naomi Klein

 

»Är inte hela klimatrörelsen en grön trojansk häst med magen full av röda doktriner?« undrar en man från golvet. De flesta deltagarna misstänker samma sak.

I sin nya bok skildrar Naomi Klein en konferens anordnad av »klimatskeptiska« The Heartland Institute. Talarna presenterar sig som fria tänkare, men de institutioner som sponsrar och ställer ut kommer alla från extremt välfinansierade tankesmedjor med frimarknadsagenda.

På Heartland-konferensen blir det övertydligt att hela den klimatskeptiska rörelsen är en skapelse av samma nätverk som ritat om den globala ideologiska kartan under de senaste 40 åren. Det som vill ha mera marknad, oinskränkt marknad. Som drev fram de frihandelsavtal som satte turbomotor på kapitalismen och konsumtionen och produktionen i väst och öst, nord och syd.

1990-talet var handelsavtalens stora decennium. Det var också då som världens politiker började förhandla om klimatet sedan vetenskapen offentliggjort sina rön om följderna av en global uppvärmning. Handelsavtalen och klimatförhandlingarna har gett helt olika resultat. Den förstnämnda processen har gått från seger till seger, den andra har stapplat från den ena besvikelsen till den andra.

Det handlar om parallellitet – och påverkan. Åtgärder för att skapa ett hållbarare samhälle motarbetas mycket medvetet av handelsavtalens klausuler. Nödvändiga subventioner till grön teknik eller ens miljölagstiftning förbjuds som konkurrensbegränsning. Så trots det väldiga uppsvinget för miljömedvetande, ekologisk konsumtion och »hållbarhetstänk« har de globala utsläppen av växthusgaser ökat med drygt 60 procent under den här två årtiondena.

Behöver dessa krafter kollidera? Ligger det något i vad mannen från Heartland säger? Är inte Kleins ärende i första hand att förändra samhället? Jo, förvisso, men Kleins poäng är att förändringen (i någon form) kommer vare sig vi vill eller inte, oavsett om vi sitter stilla eller agerar, hjälper till eller spjärnar emot. Det är också innebörden av bokens titel – This changes everything.

Det finns ett foto, beskrivet av Klein i boken, där skivbolaget Virgins skapare, miljardären, rymdturism-arrangören, filantropen med mera, Richard Branson leker med jorden i form av en badboll. Bredvid står en besvärad Al Gore, USA:s före detta vicepresident, som mer än någon annan drog igång den stora väckelsen kring klimatet för snart 10 år sedan. Världen som den ter sig på 2000-talet: superkapitalisten spelar beachvolley med vårt klot; politikern vet inte på vilket ben han ska stå.

Året är 2006. Branson har just gett ett tungt löfte om att spendera tre miljarder dollar under tio år på utvecklandet av nya biobränslen. När sju år gått hade han bara investerat 300 miljoner, så alltihop såg mest ut som en ny häpnadsväckande stuntakt av mediadomptören Branson. Men värre var att Virgin Airlines under dessa år expanderade sin flygplansflotta med 160 nya plan och ökade sina utsläpp av växthusgaser med 40 procent.

Är Branson bara en hycklare? Nej, troligen inte, menar Klein. Hans natur- och miljöengagemang är nog äkta, men när miljöintresset kolliderar med vinstintresset så segrar det senare – i annat fall skulle han snart vara ute ur marknadsleken.

Så tanken att en »klimatskeptiker« från Heartland-institutet och en »klimatvän«, som Branson, Bill Gates eller Warren Buffet, är upp och ner på samma spelkort ligger nära till hands. De ingår definitivt i samma kortlek och den leken heter eliten, eller etablissemanget, om man så vill. När världens mäktigaste reser till Davos i Schweiz i varsitt privatjet för att diskutera världens problem, är de samtidigt världens problem.

Den brittiske författaren och samhällsdebattören Owen Jones har nyligen gett ut boken The Establishment – And how they get away with it.

Owen Jones, född 1984, är en milt leende yngling som blivit något av vänsterns poppiga älskling som i debatt efter debatt strimlar sina konservativa motståndare med mördande saklighet. Jones utgångspunkt är att om vi ska återerövra ett jämlikare samhälle och vända utvecklingen mot mer demokrati, i stället för som idag mindre, så måste vi i första hand rikta strålkastarna uppåt: Mot etablissemanget. Det sociala ekosystem där de mest välgödslade plantorna i samhällsrabatten trivs och symbiotiskt gynnar varandras tillväxt.

Owen Jones

 

Det globala etablissemanget utmärks idag av triumfalism, väl uttryckt i kosmetikföretaget L´Oréals reklamslogan »Because we´re worth it!«

Denna känsla av segerfest bottnar i att dagens globala elit inte längre har några politisk-ekonomiska utmanare att tala om. Och den har omgärdat sig med en stark ideologisk övertygelse att dess ställning är förankrad i överlägsen begåvning och hög moral, och en nödvändig tingens ordning. Känns igen från tidigare i historien.

Processen där detta delvis nya etablissemang formats har beskrivits förr. Hos Jones får läsaren också en bild inifrån, förmedlad av män (för det är nästan bara män) som grundat och drivit alla dessa välfinansierade think-tanks på höger-kanten med sina sobert neutrala och anonyma namn: Institute for Economic Affairs; Centre for Policy Studies; St James Society.

»En gång fick vi alla plats i en taxi – hade den kraschat hade hela fria-marknads-rörelsen utplånats«, säger en av dem.

Dessa vägröjare betraktades länge som knäppskallar. Ändå vann de mark med en noga uttänkt och väl genomförd strategi. En grundtanke var och är att använda egenintresset som spjutspets för att slå in kilar i mediavärlden, byråkratin och den gemensamma sektorn. Kilar som förändrar strukturer och därmed människors attityder och beteenden. Den gyllene spetsen drivs ända i politiken – så att även politikerna förändras.

Politiken är idag mer än på länge ett av många karriärval. Välbetalt, ja, men ändå inte som i det privata näringslivet. En stark merit på CV:t dock: var och varannan politiker står på stand by för att bli PR-konsult, »gå vidare« eller »hoppa av«. I dagens Sverige är det mer regel än undantag.

Inte heller så konstigt att sakdebatten, i England som i Sverige, handlar om nyanser medan tonläget är högre än nånsin. Högerpolitiker och högermedier ägnar sig åt att vad Jones kallar att »polisbevaka debattens gränser«. Ett försiktigt ändringsförslag i välfärdsriktning kallas »helt oacceptabelt« eller »bryter mot alla regler«, medan förslag som ritar om den politiska kartan knappt behöver tas upp till debatt.

Vad ska man göra med etablissemanget? Konfrontera det! Sticka hål på L´Oreal-känslan. Återgå till den en gång självklara demokratiska tanken att offentlig makt kan användas till att balansera privat. Detta för ekonomins och välfärdens och inte minst för klimatets skull.

 

Naomi Kleins syn på miljörörelsen och miljökampen har också mycket att göra med etablissemanget. På 80-talet övergav flera tunga gröna rörelser den tidigare tuffa hållningen mot miljöförstörande företag (sue the bastards!) och blev »konstruktiva« och »realistiska«, och valde samarbete framför konfrontation.

Grundtanken bakom detta är, liksom hos politikerna och de miljövänliga miljardärerna, att upplysning, förändring och åtgärder behöver drivas uppifrån och ner. Men denna realism framstår, utifrån de (icke-)resultat vi ser idag, som höjden av icke-realism. Därför måste vi vända på steken. Inse att utan krav nerifrån, utan folkligt tryck och kraftfulla och kampberedda massrörelser kommer inget att hända.

Tvivlare säger att folk i gemen inte kommer att vilja mista sin välfärd för att rädda klimatet. Men är det inte den de redan håller på att förlora? Klimatomställningen, säger Klein, är tvärtom vår bästa chans att höja vanliga människors livskvalitet, minska gapet mellan rika och fattiga, skapa nya jobb, blåsa nytt liv i demokratin.

Men visst, det går inte att förneka att en omställning innebär påfrestningar, att kapital kan gå förlorat, att transnationella koncerner med stor betydelse för den ekonomiska konjunkturen kan få problem. Men liknande saker har hänt förr i historien. När slaveriet avskaffades fasade stora delar av den dåtida överheten inför denna väldiga kapitalförstöring och onödiga risktagande. Idag vet vi att det var ett av mänsklighetens finaste ögonblick. Vi kan få till flera sådana.

 

 

Jan-Erik Pettersson medverkar återkommande i OM. Senast i OLM, 7 2014 med en artikel om Vilhelm Moberg.

 

 

 

Faktaföraktande fräsdebattören Selimovic

Väl underbyggd debatt är välgörande, motsatsen däremot förvirrar och hetsar i samhällsklimatet, skriver Marianne Steinsaphir.

File:Jasenko Selimovic - Folkpartiet Liberalernas Landsmötet 2009.jpg

Jasenko Selimovic: folkpartist, tjänsteman, skribent, mm.

Felaktigheter och oärlig vinkling borde medföra viss ransonering av en skribents deltagande på de större arenorna. Så är inte fallet med Jasenko Selimovic. Han är en återkommande debattör, ibland som statssekreterare i förra regeringen, ibland som privatperson, ibland endast som folkpartist. DN, GT och Expressen, till exempel, håller dörren öppen för Selimovic. Kanske för att han är känd, kanske för att det råder brist på så kallade liberala debattörer.

I Expressen (16/1) rasade han mot det statliga tidskriftsstödet som fördelas av Kulturrådet, med bistånd av referensgruppen för kulturtidskrifter. Redan 29 december påbörjade han debatten i GT: »Skaffa en ny, mindre jävig referensgrupp, förmögen att avgöra kvalitet. Ta bort stödet från de publikationer som inte håller kvalitet och ge hälften av dessa pengar till de bästa tidskrifterna (på sex år) och andra hälften till helt nya tidskrifter (på tre år). Se till att det blir en återkommande procedur. På ett tiotal år har vi fått både nödvändig förnyelse och förbättrad kvalitet. Några frågor? Bra. Ställ dem så pratar vi på allvar.»

Och både frågor och svar har han fått. Inte många verkade dela hans uppfattning om referensgruppens (delikatess)jävighet.

Däremot är de flesta överens om att han borde göra bättre research, vilket övertygande kommer fram i replikerna; i Expressen av Mattias Hermansson, (17/1) Rasmus Fleischer (19/1), Lawen Mohtadi (20/1), Malin Krutmeijer (Aftonbladet 19/1), ordförande i referensgruppen Linda Fagerström (24/1) samt redaktionsmedlemmen i tidskriften Bis, Martin Persson den 20/1. I en krönika på Kulturrådets hemsida skriver generaldirektören Staffan Forssell något som möjligen kan ses som ett stillsamt svar:

»… Kulturrådet fick för 2015 en budget på nästan två miljarder svenska kronor att fördela. Det motsvarar cirka 30 procent av statens kulturbudget och innebär ett mycket stort ansvar. För att göra denna fördelning på ett korrekt sätt samverkar vi med cirka hundra erkänt kompetenta personer som ger rådgivande underlag till beslut. Dessa hundratalet personer vågar jag säga utgör själva kärnan i Kulturrådets trovärdighet och de lägger ner ett stort arbete i våra 14 referens- och arbetsgrupper…»

6/2 svarar han i Expressen och konstaterar att »…Replikerna på min artikel vittnade om att jäv inte var det enda problemet (16/01). Än mer problematiskt var omedvetenheten om den…«

Selimovic efterlyser en större åsiktspluralism: »… Kulturrådet måste väl inse att den bidrar till den problematiska instängdheten och bristen på åsiktspluralism? Kom ihåg att ovan nämnda krets inte handlar om ‘hela kultureliten’, inte ens ‘hela vänstern i kultureliten’, utan om en mindre klick» (Expressen 16/1)

Alla tidskrifter vill dock inte ha tidskriftsstöd, av principiella skäl tackar åtminstone Neo, på högerflanken nej, på facebook 13 januari 2011.

Men Jasenko Selimovic var också snabbt ute och skrev om Miljöpartiet och kulturministern i DN 29/10. Kritiken mot MP:s kulturpolitik, som han menade överhuvudtaget inte existerade, och kulturministern, var hårt vinklad och till vissa delar fel. Han hade inte fördjupat sig i ämnet:

»Jag har nu läst allt som går att hitta på nätet under »Miljöpartiet» och »kultur». Det tog sisådär 25 minuter», och han fortsätter spydigt: »Med reservation för att jag inte hittade alla guldkorn från den senaste mandatperioden fann jag åtta kulturpolitiska interpellationsfrågor från MP i riksdagen». Hade han googlat lite längre och, till exempel, sökt efter motioner skrivna av MP under perioden 2006-2014 hade han vid tillfället fått 78 träffar.

Selimovic är inte någon amatör, även om hans nuvarande position förefaller vara före detta; fd statssekreterare (FP), fd chef på Radioteatern, fd konstnärlig chef på Göteborgs stadsteater, med mera. Hans nuvarande sysselsättning är jag inte bekant med. Hans egen hemsida ger inte svar (3/2-2015). Men han kandiderade till EU-valet 2014, utan resultat. I Expressen 6/2 är han »skribent och tidigare statssekreterare i FP«

Är han slarvig eller okunnig? I en intervju i GP den 1 januari svarar han på frågan »Så alla i referensgruppen som livnär sig som journalister är jäviga?” som följer:

”Det säger jag inte. Men vi tillåter inte politiker att gå över till att jobba för olika företag ens efter att de har slutat. Vi borde använda samma måttstock för referensgruppen åtminstone under tiden de beslutar om stödet. Annars underminerar vi människors förtroende för kultursfären.»

Den som följer med det allra minsta i samhällsdebatten vet att många fd politiker blivit hårt kritiserade för just detta, nyligen bytte till exempel Filippa Reinfeldt från politik till vårdföretag. Frågan om karantän för politiker har diskuterats.

Jasenko Selimovic fruktar att »människors förtroende för kultursfären undermineras». Jag fruktar att människors förtroende för välbehövlig debatt undermineras.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

 

 

 

 

Unga musiker säger nej till rasism

Barerna Underbara bar och Aroma i Stockholm var fullsatta torsdagen förra veckan då musikrörelsen Unga artister mot rasister hade premiärspelningar.

Av Jenny Stjernström

PublikUAMR

Cirka 250 musikälskare och rasistmotståndare hade kommit till Underbara bar.

I samband med den rasism och främlingsfientliga krafter som träder fram i Europa fick musikern Erik Toro nog och kände att något måste göras. För en månad sedan startade han projektet Unga artister mot rasister. I torsdags (12 februari) hade cirka 40 artister samlats, och sjöng i protest mot rasism på tre barer på Söder.

Utöver det här projektet har Erik jobbat med hbtq-frågor och spelat på Pridefestivalen. Via kulturskolan Kulturma i Stockholm lärde han känna en del av de artister som finns på plats ikväll.

ErikToro_UAMR

Erik Toro tillsammans med en del av sitt artistgäng som ska uppträda under kvällen.

 

Det är inte bara på Underbara bar som artsiterna uppträder, även på Aroma och Imperiet några kvarter bort sjungs det mot rasism. Victoria Björling är en av dem som spelar, på Imperiet. Med egen musik sjöng hon mot rasism och tyckte att det var självklart för henne att vara en del av projektet:

– Det är ett så himla viktigt syfte. Alla kan tolka det på olika sätt. För mig handlar det om att sprida kärlek, säger Victoria Björling.

Victoria_Bjorling

Victoria Björling behövde bli lite extra ompysslad innan kvällen.

 

På Underbara bar är det smockat med människor som äter och dricker och lyssnar till livemusiken som spelas på scen.

– Det är så fullt här att nedervåningen öppnas, säger Erik Toro innan han presenterar nästa artist.

Det var även releasefest för Erik Toros låt I Say No! Målet är att göra en musikfestival på Södermalm i vår. Just nu är Studenter mot rasism och Centrum mot rasism med och stödjer projektet, men Erik önskar att fler ansluter:

– Vi letar fortfarande efter fler artister och sponsorer som kan vara med och kämpa, säger Erik Toro.

Andres_Esteche

Schlagerartisten Andrés Esteche var en av de artister som stod upp mot rasism under kvällen.

 

Anna De Rim går på Kulturuma och det kändes även för henne helt självklart att hon skulle vara en del av projektet:

– Jag är självklart emot rasister och främlingsfientliga organisationer, säger hon.

AnnaDeRim

– Lika anledning att vi andas samma luft, är det att vi har lika värde, nu kör vi, säger Anna De Rim innan sin första låt.

 

Härnäst ska artisterna spela i bland annat Norrköping och Gävle i vår men Erik siktar högre än så:

– Tanken är att vi vill göra Globen, säger han.

 

 

 

Jenny Stjernström är praktikant på Ordfront magasin.