2014 viktigaste debattböcker: Klein och Jones

Av Jan-Erik Pettersson 

Eliternas »frihandels«-era har bäddat för oundviklig förändring. Ska den bli positiv måste den komma underifrån. Jan-Erik Pettersson läser förra årets två viktigaste debattböcker.

Naomi Klein

 

»Är inte hela klimatrörelsen en grön trojansk häst med magen full av röda doktriner?« undrar en man från golvet. De flesta deltagarna misstänker samma sak.

I sin nya bok skildrar Naomi Klein en konferens anordnad av »klimatskeptiska« The Heartland Institute. Talarna presenterar sig som fria tänkare, men de institutioner som sponsrar och ställer ut kommer alla från extremt välfinansierade tankesmedjor med frimarknadsagenda.

På Heartland-konferensen blir det övertydligt att hela den klimatskeptiska rörelsen är en skapelse av samma nätverk som ritat om den globala ideologiska kartan under de senaste 40 åren. Det som vill ha mera marknad, oinskränkt marknad. Som drev fram de frihandelsavtal som satte turbomotor på kapitalismen och konsumtionen och produktionen i väst och öst, nord och syd.

1990-talet var handelsavtalens stora decennium. Det var också då som världens politiker började förhandla om klimatet sedan vetenskapen offentliggjort sina rön om följderna av en global uppvärmning. Handelsavtalen och klimatförhandlingarna har gett helt olika resultat. Den förstnämnda processen har gått från seger till seger, den andra har stapplat från den ena besvikelsen till den andra.

Det handlar om parallellitet – och påverkan. Åtgärder för att skapa ett hållbarare samhälle motarbetas mycket medvetet av handelsavtalens klausuler. Nödvändiga subventioner till grön teknik eller ens miljölagstiftning förbjuds som konkurrensbegränsning. Så trots det väldiga uppsvinget för miljömedvetande, ekologisk konsumtion och »hållbarhetstänk« har de globala utsläppen av växthusgaser ökat med drygt 60 procent under den här två årtiondena.

Behöver dessa krafter kollidera? Ligger det något i vad mannen från Heartland säger? Är inte Kleins ärende i första hand att förändra samhället? Jo, förvisso, men Kleins poäng är att förändringen (i någon form) kommer vare sig vi vill eller inte, oavsett om vi sitter stilla eller agerar, hjälper till eller spjärnar emot. Det är också innebörden av bokens titel – This changes everything.

Det finns ett foto, beskrivet av Klein i boken, där skivbolaget Virgins skapare, miljardären, rymdturism-arrangören, filantropen med mera, Richard Branson leker med jorden i form av en badboll. Bredvid står en besvärad Al Gore, USA:s före detta vicepresident, som mer än någon annan drog igång den stora väckelsen kring klimatet för snart 10 år sedan. Världen som den ter sig på 2000-talet: superkapitalisten spelar beachvolley med vårt klot; politikern vet inte på vilket ben han ska stå.

Året är 2006. Branson har just gett ett tungt löfte om att spendera tre miljarder dollar under tio år på utvecklandet av nya biobränslen. När sju år gått hade han bara investerat 300 miljoner, så alltihop såg mest ut som en ny häpnadsväckande stuntakt av mediadomptören Branson. Men värre var att Virgin Airlines under dessa år expanderade sin flygplansflotta med 160 nya plan och ökade sina utsläpp av växthusgaser med 40 procent.

Är Branson bara en hycklare? Nej, troligen inte, menar Klein. Hans natur- och miljöengagemang är nog äkta, men när miljöintresset kolliderar med vinstintresset så segrar det senare – i annat fall skulle han snart vara ute ur marknadsleken.

Så tanken att en »klimatskeptiker« från Heartland-institutet och en »klimatvän«, som Branson, Bill Gates eller Warren Buffet, är upp och ner på samma spelkort ligger nära till hands. De ingår definitivt i samma kortlek och den leken heter eliten, eller etablissemanget, om man så vill. När världens mäktigaste reser till Davos i Schweiz i varsitt privatjet för att diskutera världens problem, är de samtidigt världens problem.

Den brittiske författaren och samhällsdebattören Owen Jones har nyligen gett ut boken The Establishment – And how they get away with it.

Owen Jones, född 1984, är en milt leende yngling som blivit något av vänsterns poppiga älskling som i debatt efter debatt strimlar sina konservativa motståndare med mördande saklighet. Jones utgångspunkt är att om vi ska återerövra ett jämlikare samhälle och vända utvecklingen mot mer demokrati, i stället för som idag mindre, så måste vi i första hand rikta strålkastarna uppåt: Mot etablissemanget. Det sociala ekosystem där de mest välgödslade plantorna i samhällsrabatten trivs och symbiotiskt gynnar varandras tillväxt.

Owen Jones

 

Det globala etablissemanget utmärks idag av triumfalism, väl uttryckt i kosmetikföretaget L´Oréals reklamslogan »Because we´re worth it!«

Denna känsla av segerfest bottnar i att dagens globala elit inte längre har några politisk-ekonomiska utmanare att tala om. Och den har omgärdat sig med en stark ideologisk övertygelse att dess ställning är förankrad i överlägsen begåvning och hög moral, och en nödvändig tingens ordning. Känns igen från tidigare i historien.

Processen där detta delvis nya etablissemang formats har beskrivits förr. Hos Jones får läsaren också en bild inifrån, förmedlad av män (för det är nästan bara män) som grundat och drivit alla dessa välfinansierade think-tanks på höger-kanten med sina sobert neutrala och anonyma namn: Institute for Economic Affairs; Centre for Policy Studies; St James Society.

»En gång fick vi alla plats i en taxi – hade den kraschat hade hela fria-marknads-rörelsen utplånats«, säger en av dem.

Dessa vägröjare betraktades länge som knäppskallar. Ändå vann de mark med en noga uttänkt och väl genomförd strategi. En grundtanke var och är att använda egenintresset som spjutspets för att slå in kilar i mediavärlden, byråkratin och den gemensamma sektorn. Kilar som förändrar strukturer och därmed människors attityder och beteenden. Den gyllene spetsen drivs ända i politiken – så att även politikerna förändras.

Politiken är idag mer än på länge ett av många karriärval. Välbetalt, ja, men ändå inte som i det privata näringslivet. En stark merit på CV:t dock: var och varannan politiker står på stand by för att bli PR-konsult, »gå vidare« eller »hoppa av«. I dagens Sverige är det mer regel än undantag.

Inte heller så konstigt att sakdebatten, i England som i Sverige, handlar om nyanser medan tonläget är högre än nånsin. Högerpolitiker och högermedier ägnar sig åt att vad Jones kallar att »polisbevaka debattens gränser«. Ett försiktigt ändringsförslag i välfärdsriktning kallas »helt oacceptabelt« eller »bryter mot alla regler«, medan förslag som ritar om den politiska kartan knappt behöver tas upp till debatt.

Vad ska man göra med etablissemanget? Konfrontera det! Sticka hål på L´Oreal-känslan. Återgå till den en gång självklara demokratiska tanken att offentlig makt kan användas till att balansera privat. Detta för ekonomins och välfärdens och inte minst för klimatets skull.

 

Naomi Kleins syn på miljörörelsen och miljökampen har också mycket att göra med etablissemanget. På 80-talet övergav flera tunga gröna rörelser den tidigare tuffa hållningen mot miljöförstörande företag (sue the bastards!) och blev »konstruktiva« och »realistiska«, och valde samarbete framför konfrontation.

Grundtanken bakom detta är, liksom hos politikerna och de miljövänliga miljardärerna, att upplysning, förändring och åtgärder behöver drivas uppifrån och ner. Men denna realism framstår, utifrån de (icke-)resultat vi ser idag, som höjden av icke-realism. Därför måste vi vända på steken. Inse att utan krav nerifrån, utan folkligt tryck och kraftfulla och kampberedda massrörelser kommer inget att hända.

Tvivlare säger att folk i gemen inte kommer att vilja mista sin välfärd för att rädda klimatet. Men är det inte den de redan håller på att förlora? Klimatomställningen, säger Klein, är tvärtom vår bästa chans att höja vanliga människors livskvalitet, minska gapet mellan rika och fattiga, skapa nya jobb, blåsa nytt liv i demokratin.

Men visst, det går inte att förneka att en omställning innebär påfrestningar, att kapital kan gå förlorat, att transnationella koncerner med stor betydelse för den ekonomiska konjunkturen kan få problem. Men liknande saker har hänt förr i historien. När slaveriet avskaffades fasade stora delar av den dåtida överheten inför denna väldiga kapitalförstöring och onödiga risktagande. Idag vet vi att det var ett av mänsklighetens finaste ögonblick. Vi kan få till flera sådana.

 

 

Jan-Erik Pettersson medverkar återkommande i OM. Senast i OLM, 7 2014 med en artikel om Vilhelm Moberg.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.