Ryssland utan yttrandefrihet

Denna text publicerades först i Ordfront magasin 6.2014

Av Jenny Eriksson

Under MR-dagarna i Umeå arrangerade Föreningen Ordfront seminariet »Democracy and Freedom of Speech in Russia« om  konstnärlig och journalistisk frihet i Ryssland i dag. Deltagarna beskrev hur deras och andras arbete hindras men att de fortsätter att försöka utmana makten.

Lusine Djanyan

 

Den ryska fotografen och journalisten Victoria Ivleva berättade under seminariet om den självcensur som breder ut sig bland konstnärer och journalister i Ryssland. Även om det inte alltid förekommer direkta order om vad som får göras och inte, så styr den inre rädslan besluten. Det irrationella i censuren, eller i besluten om vem som ska avskedas eller gripas, skapar svåra arbetsförhållanden.

Konstnären Aleksey Knedlyakovsky lyfte fram en annan symbol för många ryssars självpåtagna förlikning med Putin-regimen som blir allt vanligare, nämligen Sankt Georgs band. Allt fler ryssar knyter detta orange- och svartrandiga band runt sina armar för att visa stöd med regimen.

Knedlyakovsky menade också att de domar som utmätts gentemot Pussy Riot och de demonstranter som protesterade mot Putin på Bolotnajatorget i Moskva i maj 2012, utgör exempel på det ökade inflytande som konservativa krafter fått i Ryssland. En konservatism som grundar sig på nostalgiska idéer om Sovjet och det ryska imperiet. Samtidigt har utrymmet för fri information minskat allt mer – oberoende medier och nyhetssajter stängs ned eller förbjuds. Plötsligt kan en nyhetsredaktion få del av ett myndighetsbeslut om att blockad har inträtt. Gränsen mellan vad som är förbjudet och tillåtet är högst oklar, menade han.

– Om det här seminariet sänds i centrala ryska medier kommer det förmodligen porträtteras som en svensk hämnd på slaget vid Poltava eller som ett försök att förstöra andligheten i vårt storslagna Ryssland, konstaterade Knedlyakovsky och svarade fnittret i publiken med att det går att skratta åt här men att det inte är särskilt roligt i Ryssland där varje officiell tv-kanal sänder ut liknande propaganda.

Konstnären Lusine Djanyan, med bakgrund i Pussy Riot-kollektivet, berättade om hur hon sparkats från universitetet där hon arbetat i tio år. Detta efter att universitetets rektor, och hennes egna kollegor, anmält henne till de lokala myndigheterna sedan hon publicerat i deras tycke olämpliga inlägg på sin Facebooksida.

– Allt kulturellt nytänkande söks upp och förstörs, sade Djanyan.

När Djanyan själv vägrade att ta bort oppositionella inlägg på sin blogg, för att istället lägga till ännu fler och börja stödja Pussy Riot, blev hon kallad för den ortodoxa kristendomens fiende. Trots att Djanyan har stöd från kollegor på andra universitet har det varit omöjligt för henne, som Putinmotståndare, att få ett nytt jobb.

Många ryska oppositionella lämnar landet men Lusine Djanyan känner ändå ett hopp om att de aktivister som fortfarande finns kvar kommer att kunna hitta nya sätt att visa sitt missnöje, främst genom olika typer av bojkott.

– Vi bojkottar allt som kan utgöra ett direkt eller indirekt stöd för Putin, sade hon och visade bilder från hennes och Alexseys aktioner mot OS i Sotji och på hur kosackerna attackerade Pussy Riot när gruppen protesterade mot Putin under spelen.

– Våra telefoner avlyssnas och vi blir spionerade på, så den som vill bli arresterad behöver inte anstränga sig särskilt hårt, kommenterade Djanyan men menade att förekomsten av dissidenter är lika befäst i historien som åtgärderna som vidtas för att tysta dem.

Moderator för seminariet var Stig Fredrikson som bland annat arbetat som utrikeskorrespondent i Ryssland.

Jenny Eriksson är praktikant på Ordfront magasin.

 

Kommentarer inaktiverade.