Monthly Archives: mars 2015

Bolotnajaprocessen fullbordar Rysslands gång från skendemokrati till diktatur

 Av Eugene Wolynsky (red Johan Berggren)

tumblr_inline_n61g889rif1r5zd6q

Från höger till vänster: Aleksej Gaskarov; Aleksandr Margolin; Ilija Guschin i domstolen i Moskva våren 2014. (Foto från Gaskarov.info).

 

 

 

 

 

 

 

 

När den liberala oppositionsledaren Boris Nemtsov skjuts ihjäl ett stenkast från Kreml den 27 februari 2015, fullbordas Rysslands förvandling till diktatur. Vi kan se detta brutala mord som ett tredje och sista insegel, där domarna mot Pussy Riot och den utdragna Bolotnajaprocessen är de två tidigare. Liksom dessa är detta mord både en faktisk handling – och en symbol för något större.

Symbolvärdet i mordet på Boris Nemtsov ligger i att han som före detta vice premiärminister var en naturlig brygga mellan regim och oppositionskrafter. En sådan som behövs vid fredliga kontakter, som till exempel överläggningar om platser för protestaktioner.

Med de fyra skotten i Nemtsovs rygg, avlossade mitt på Moskvas mest övervakade plats, visar makten att nu behöver den inga jävla bryggor till oppositionen längre. Kreml säger det inte med ord, det visar det istället: de kan skjuta vem som helst, var som helst, känd som okänd, stor som liten. Om de vill.

Området runt Kreml är så välbevakat av beväpnad polis och övervakningskameror, att det bara är de som inte är rädda för eventuella straff som kan skjuta folk där. Det är bara det nya Rysslands mest privilegierade klass polisen som kan utföra något sådant när pappa själv ser det från Kremls torn. Försöken att förklara att det är ”donbassveteranerna” som hämnades på Nemtsov för hans proukrainska ställningstagande, eller att det eventuellt skulle röra sig om ett svartsjukedåd, är långsökta.

Sorgemarschen efter Boris Nemtsov den 1 mars 2015 samlade för första gången på tre år ungefär lika mycket folk (50-70 000) som det var på Bolotnajatorget 6 maj 2012. Något som ger hopp, kanske blir Boris själ på något sätt nöjd med det.

Man kan se mordet på Nemtsov som Rysslands ”Riksdagsbrand”: Ett dåd som ger polis och säkerhetstjänst fritt fram. Nu ska oppositionen utplånas.

Ett yrvaket Europa verkar inte helt ännu ha insett vad som hänt i Ryssland. Från att vara en demokrati i teorin med korrupt rövarkapitalism i praktiken har Ryssland nu tagit steget till diktatur, komplett med envälde, åsiktskontroll, och drakoniska lagar och förbud som frontalkrockar med mänskliga rättigheter och demokrati.

Hur har vi kommit hit? Från och med millennieskiftet och fram till att Putin åter besteg den ryska tronen 2012 gick det väldiga landet i Öst igenom en tyst och skräckinjagande metamorfos. Relativt tyst, i alla fall.

Efter Sovjets kollaps 1991, första tjetjenska kriget 1994-96 och ett kaotiskt 90-tal fullt med banditer kom millennieskiftet. Den 31 december 1999 avgick Boris Jeltsin frivilligt som president, fyra månader innan presidentvalet där han inte kunde kandidera efter två mandatperioder. Detta gjorde att Ryssland en demokrati på pappret, det fanns bara en ”liten” detalj – Jeltsin hade en ”tronarvinge”. Dåvarande premiärminister Vladimir Putin blev tillfällig president samtidigt som hus i Moskva höll på att sprängas och landet mobiliserade sig för andra Tjetjenienkriget. Men inte ens sådana ”petitesser” som ”tronarvingen” och brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien verkade kunna ändra västledarnas dåvarande tanke att Ryssland tack vare marknadsekonomins saliggörande effekt var på väg att växa till en riktig demokrati.

De rika oljeåren

På 00-talet började oljepriserna gå upp, vilket medförde att den genomsnittlige ryssen kunde äta lite bättre och västerlänningar började till och med investera i Rysslandsfonder. Det tog gärna folk för maktens effektivitet och demokratins framsteg. Sådant som den skjutna journalisten Anna Politkovskaja och det blodiga kriget långt borta i Norra Kaukasus sågs som beklagliga undantag. Samtidigt som Putin centraliserade makten i ett land som kallades ”federation” började Rysslands medelklass långsamt växa, framför allt i Moskva och St.Petersburg. En enormt passiv medelklass, eftersom den fick sitt välmående i utbyte mot total likgiltighet i politiska frågor. Vi måste förstå att detta inte var någon typisk europeisk medelklass, någorlunda medveten om sitt medborgerliga ansvaret, tvärtom sköt de ifrån sig all politisk makt. De få som ändå protesterade var ett gäng på ett par hundra ”som inte höll med”, så kallades de på TV, bland andra världsmästaren i schack Garry Kasparov.

Kyrkan hade återhämtat sig efter de sovjetiska åren, nationalismen växte och göddes av makten. På den tiden såldes det mer skinheads-kläder i Ryssland än i hela övriga Europa. Rysslands katastrofala vardagsrasism är en faktor som inte kan förbigås i sammanhanget. Den har många rötter, från de religiösa till de ”praktiska”, sådana som Afghanistan- och Tjetjenienkrigen som i praktiken blev rasismskolor för breda folklager. Redan på 00-talet slog ryska antifascister larm om att rasismen hade blivit mainstream. Mängden mord på etniska grunder slog alla europeiska rekord, och sedan började högerextremister (utan större hinder från ordningsmakten) döda antifascister. Det mest kända mordet kanske är de på antifascisten, advokaten och människorättsaktivisten Stanislav Markelov och oppositionella journalisten Anastasia Baburova den19 januari 2009. Sedan dess är 19 januari den antifascistiska solidaritetens dag.

 

Rockaden

 

Det finns en folklig rolig historia om när Dimitri Medvedev ersatte Putin som president 2008: Medvedevs mor ringer sin son dagen efter presidentvalet under rösträkningen. Hon säger ”Dima, jag är så orolig, hur det ska gå?” Medvedev svarar: ”Men mamma, du om någon kan väl sluta driva med mig!”

Men trots att kvasidemokratin här blev uppenbar, behöll den fortfarande sin skenform. Illusionen blev ännu tunnare när ”rockaden” utfördes i september 2011: premiärminister Putin och president Medvedev bestämde sig för att åter byta plats. Putin blev regerande partiet ”Enade Rysslands” officiella presidentkandidat och den parlamentariska delen av det vi kallar demokrati avlivades för gott. Återstod vissa förhållanden som ändå lämnade glipor till sådana demokratiska andningshåll som rättstat med oberoende domstolar, viss yttrandefrihet.

Men rockaden öppnade Pandoras ask och inom kort instiftades en rad nya lagar, unika för vårt tid, men igenkännbara om vi bläddrar i historieböckerna. Som Platon skrev: ”Kännetecknet för en dålig regering är att den oupphörligen stiftar lagar för fler och fler bagateller”. Av de ryska lagar som saknar motsvarighet i Europa och övriga civiliserade världen var ”böglagen” först, på hösten 2013.

Förbudet att ”propagera” för homosexualitet var bara ett steg från den gamla sovjetiska totala kriminaliseringen av homosexualitet. Om attackerna på homosexuella var vanliga innan lagen, så blev de vardagsrutin efter den införts. Sedan dess kan man gott påstå att homosexuella i ryska ”fjärde riket” förföljts lika hårt som de gjorde i det gamla tyska ”tredje riket”.

Det räckte inte med att förbjuda och förfölja homosexuella. ”Böglagen” följdes av förbudet mot att ”Kränka de troendes känslor” och en enorm skärpning av Rysslands ”Migrationsregler”. Ryssland är fullt med folk från Norra Kaukasus, Mellanasien och Fjärran Östern, liksom Storbritannien eller Frankrike är fulla med folk från sina forna kolonier. Men rasismen i England/Frankrike är inte lika total som i Ryssland.

Efter skärpningen av migrationsreglerna började polis och nynazister tillsammans jaga lågavlönade, svartarbetande tadzjiker. Stackarna togs tillfånga brutalt, och fördes till stora tält på Moskvas torg. Där förvarades de, vaktade av beväpnad polis, och förevisades de. De som angivit var tadzjiker bott och jobbat kunde belåtet beskåda sitt verk. Tälten fungerade bokstavligen som minikoncentrationsläger, med skillnaden att på sin tid ville Hitler inte ha insyn i lägren, medan makten i Moskva stoltserade med sina.

Nya diktaturlagar

 Fler diktatoriska lagar följde. En är Antiadoptionslagen. Den förbjuder utlänningar att adoptera ryska barn, och ser därmed uppenbarligen inte till barnens bästa. Ett land där över 60 000 nyfödda barn årligen lämnas på sjukhus vid födseln borde ju inte vara emot att utlänningar tar hand om dem som annars är dömda att leva i föräldralös misär. Men nej! ”Ingen ska få våra ryska barn!”, började det plötsligt låta i TV. Nära 300 barn som har redan varit i kontakt med sina nya amerikanska föräldrar i över ett år blev plötsligt av med allt hopp om ett nytt liv, men det sket man i, i nationalstolthetens namn. Reaktionen på Antiadoptionslagen blev ännu massdemonstration på Bolotnaja torget med följande ”Marsch mot skitstövlar” som gick runt i Moskva.

”Lagen om utländska agenter” är en karamell att suga på. Den går ut på att om en organisation eller ett företag har en utländsk samarbetspartner måste det stämplas att den jobbar i utländskt intresse. Denna lag riktas framför allt mot NGO:s. I praktiken omöjliggör den allt humanitärt arbete i Ryssland. I samma anda arresterade ryssarna hela besättningen på en av Greenpeaces båtar, anklagade dem för spioneri för ”Västs intresse” och var beredda att sätta dem i fängelse på 10 år för ”sjöröveri”. Bland de gripna fanns den svenske greenpeaceaktivisten Dima Litvinov.

Den officiella propagandan berättade för ryska folket hur vidriga Greenpeace, Amnesty International och liknande NGO:s är. Den ryska regimen visade än en gång Väst att ”nu går vi så långt som aldrig förr”.

”Emigrantlagen” är enkel och rättfram. Har du uppehållstillstånd i något annat land än Ryssland, dubbelt medborgarskap eller dylikt, måste du registrera sig. Befinner sig en rysk medborgare sig i utlandet måste denne registrera sig på ambassaden. Precis som på sovjettiden, med andra ord! De registrerade åtnjuter helt andra villkor än andra: till exempel får de betala helt andra priser för till exempel lägenheter. Tanken är att ha koll på dem som kan få tillgång till annan information, och kan åka fritt från och till ”planeten Ryssland”, simpelt och vidrigt. Lagen går trögt att genomdriva, för emigranterna vill inte, men det är ju inte att lagen åtföljs som är huvudsaken. Inte i Ryssland i alla fall. Utan att visa vad som är oönskat beteende.

 

Nya myndigheter i diktaturens tjänst

Kontroll av rörlighet hos individer är viktig i en diktatur. I paketet med emigrantlagen fanns också regeln att all valutaomväxling för privata personer sker enbart vid uppvisande av pass. Ett enkelt sätt att kontrollera såväl medborgare som utlänningar, deras finanser, visum, allt.

Ytterligare några reformer putsade till formen på den nya unika diktaturen, som införandet av några nya myndigheter. Center E (som extremism) registrerar och bekämpar ”extremister”, alltså politiska opponenter, i praktiken en politisk hemlig polis, Putins version av Gestapo. En annan ny myndighet fick namnet Utredningskommittén. Dess uppgift är att få till politiska rättsprocesser såsom Bolotnajaprocessen, och många andra mindre kända repressiva processer.

Repression är en hederssak i det nya Ryssland. Polisgeneralen Vladimir Kolokoltsev var chef för Moskvapolisen den 6e maj 2012 då polisen brutalt misshandade demonstranter på Bolotnajatorget. På denna merit fick han senare inrikesministerposten.

 

146 procent i valet – och reaktionen på Bolotnajatorget

Parlamentsvalet december 2011 bevisade att befolkningen inte bestämmer någonting längre. Från vissa vallokaler rapporterades 146 procents deltagande (härav det sarkastiska uttrycket ”146 procent säker”). Det uppenbart riggade valet utlöste massprotesterna på Bolotnajatorget. Pussy Riot körde sin låt ”Putin kissar i byxorna” som blev en hit i Ryssland, och två månader senare blev deras ”Punkbön” en världshit.

Bolotnajaprotesterna uppstod också delvis därför att Putin brutit sitt oskrivna kontrakt med medelklassen – de som kunde tjäna pengar på kontor, köpa bilar på kredit och semestra i Väst och Öst om de höll käften och inte stack ut. De kände sig missnöjda och otrygga och kom ut på Bolotnaja.

Efter att protesterna slagits ner blev två efterföljande rättsfall symbolerna för

Rysslans metamorfos till diktatur: domarna mot Pussy Riot och Bolotnajaprocessen. I fallet Pussy Riot tillämpade makten den nya lagen om ”kränkning av de troendes känslor”. De uppmärksammade fallen avhandlades rätt fort. Till skillnad från Bolotnajaprocessen, som

med sina 30 åtalade blev nästan oändlig. Den har saktat in, men det har visat sig att vid behov kan den blåsas liv i igen, trots att alla de 30 åtalade är redan dömda. (I skrivande stund har nummer 31 gripits.)

Åtskilliga stora demonstrationer ägde rum på Bolotnaja torget, först efter parlamentsvalet, sedan innan antiadoptonslagen gick genom i Duman och sist men inte minst 6 maj 2012 då Putin skulle installeras som president för tredje gången. Mer än hundra tusen människor samlades då för att protestera. Det slog alla rekord. Kanske var det för att Bolotnajademonstrationerna hade fått rykte som fredliga, eller att de börjat samla allt färre, men alla, inklusive Kreml, överraskades av antalet. Maktens reaktion: ”buss på!”.

Den demonstration som folk kommit till med familj och barnvagnar blev brutalt nerslagen av polisen. Sedan började man arrestera folk med absurda anklagelser, som att de hade attackerat polisen. Dessa arresteringar började sommaren 2012 och har fortsatt fram till hösten 2014. Om makten vill så kan de fortsätta att arrestera folk eftersom ”Center E”:s så kallade ”riskgrupp” använder sig av ett rikligt video- och fotomaterial från Bolotnajatorget 6 maj 2012. Många människorättsaktivister och sådana som före detta Bolotnajafången Vladimir Akimenkov råder envar som är med dessa bilder att fly från Ryssland.

Bland dem som arresterades fanns olika personer, kända protestledare, aktivister från olika politiska läger, helt okända människor som saknar politisk färg. Men varje gripen fyller en funktion: för var och en vill regimen skicka en viss signal till folket.

Kremls politiska BDSM

Om man ser till vilka som blivit arresterade, vad åklagarna begärde, och domarna till slut bestämde börjar man förstå att Kreml sänder tydliga signaler till sin rättsberövade befolkning. Tanken är enkel. Bolotnajafångarna är ett genomsnitt av samhället! Oberoende vem du är ska du förstå vad som kommer att hända med just dig om du visar din näsa på någon tillställning i stil med Bolotnajaprotesterna.

Låt mig berätta om några av de arresterade och dömda:

Sergej Krivov är professor i fysik, övertygad liberal, politisk aktivist och medlem i PARNAS-partiet (det liberala parti som leddes av den nyss mördade Boris Nemtsov). Krivov har en familj med två små barn plus en 90-årig handikappad mor som han måste försörja. Dessutom lider han själv av hjärtsjukdomar, gastrit, pankreotit, med mera. Makten signalerar till akademiker, vetenskapsmän, forskare: den som går till Bolotnaja får sota som Krivov och hans nära och kära. Eftersom Krivov inte godvilligt spelade med i processen, han protesterade, hungerstrejkade, fick två infarkter och svimmade i domstolsburen fick han 4 år i fängelse! Han hade kunnat erkänna sig skyldig helt eller delvis som till exempel pensionären Elena Kokhtareva gjorde och fått 3 år villkorligt. Det är underkastelse och ånger Kreml vill ha. Spelets regler är enkla och uråldriga.

Stepan Zimin är en ung forskare, vikingaexpert, historisk fäktare, Moskvamästare i lindy hop och dessutom anarkokommunist, Andrej Barabanov är också ung, matematiker, spelar reggae-punk och bär dreadlocks. Båda fick 3 och halvt år i fängelse. Makten säger: är du ung och begåvad och väljer att demonstrera? Förbered dig då på många och långa år i fängelse.

Leonid Razvozhaev reste till Kiev och sökte politisk asyl på FN:s flyktingkontor. Utanför på gatan, blev han kidnappad när han gick för att köpa en smörgås. Razvozhaev smugglades sedan tillbaka till Ryssland och under två månader transporterades han runt till okända fängelser där han torterades för att polisen ville att han skulle vittna mot andra, som Alexej Gaskarov. Du kan inte försvinna någonstans från oss, säger makten med fallet Razvozzhaev. Vi hittar dig varsomhelst, tar tillbaka dig, torterar dig.

Alexej Gaskarov är ryska ekonomiska vetenskapens unga Golden Boy, med den enda frikännande politiska domen i Rysslands historia på sitt CV. Det hände 2010 när några hundra anarkister och antifascister stormade den administrativa byggnaden i Moskvas satellitstad Khimki i samband med försvaret av Khimkiskogen. Då blev det jätteprotester, Khimki-fallet blev känt och Gaskarov blev i brist på bevis frikänd efter två månader i häkte. Sedan dess är det klart att polisen hade sina hämndlystna ögon på honom. Gaskarov – ung, begåvad och känd – lyste på Bolotnaja torget med självuppoffring. Han skyddade en annan människa undan batongerna med sin egen kropp, filmen finns på youtube.

Över ett år tvekade de i Kremls höga torn innan de grep denne proteströrelsens hjälte i juli 2013. För trots sin karisma och popularitet – eller på grund av den – kunde en sådan person inte få gå ostraffad. Folk hade börjat kalla Alexej Gaskarov för ”Rysslands mest kända anarkist sedan Nestor Makhno”. Sådant går inte an. Åklagaren begärde 4 år, domen blev 3,5 år i fängelse.

I domarna kan man också se Kremls ideologiska preferenser. ”Anarkisterna” 3,5-4 år, nationalisterna mildare straff. Nationalisten och studenten Jaroslav Belousov dömdes ”bara” till 2 år. Han har redan avtjänat dem och stödjer nu aggressionen i Ukraina fullt ut. Nationaldemokraten och fotbollsjournalisten Ilja Guschin fick 2,5 år. Men eftersom han inte visade något stöd för Krim-annekteringen fick han inte förtidsfrigivning. Liberalerna bör enligt Kreml uppvisa skuldkänslor för att få milda domar, annars väntar dem de hårdaste domarna av alla. Till exempel Sergej Krivov och Alexander Margolin som bägge fick ett par månader mer än till och med Gaskarov.

Förutom aktivisterna finns det helt politiskt ofärgade människor bland Bolotnajafångar. Denis Lutskevich är en före detta kustjägare som en gång deltog i paraden på Röda torget, nuförtiden student i kulturvetenskap. Dmitrij Ishevskij är en före detta officerare, som idag undervisar i biologi på en kadettskola. Kremls signal till människor som råkar ha militär utbildning och som vågar tänka själva är tydlig: gör inte det.

Totalitär epilog

Bolotnajaprocessen som sådan är helt politisk, samtliga åtalas för sådant som att på ett eller annat sätt ha startat kravaller och slagits mot polisen, trots att alla fattar att det inte är sant. Processerna visar klart och tydligt att i den nya ”Fjärde Riket” Ryssland finns det bara ett orörbart och previligierat kast – polisen. Vissa bolotnajafångar åtalades till och med för att ha ”rört polisens uniform”.

Bolotnajaprocesserna blev alltså språngbrädan från pseudodemokrati till diktatur, och en så aggressiv diktatur att den inte bara attackerar sin egen befolkning, utan även kringliggande länder. Alexej Gaskarov hade helt rätt när han direkt såg sambandet mellan händelseförloppet i Ukraina och Bolotnafångarnas öde: ”I samband med OS i Sochi skulle vi få amnesti allihop, men då bröt Maidan ut. Då insåg vår junta i Kreml att det är farligt att släppa oss. Maidan och vi blev två infekterade exempel, så om vi blir släppta är de rädda att folk ska tolka det som att man får spöa snuten som man vill. Det är ju Maidan i Moskva som de är rädda för”, skrev Gaskarov från fängelse.

Vad kan vi göra här i Väst när 30 oskyldiga människor döms uppenbart orättvist i en process som är 146 procent politisk? Vad kan sättas emot en diktaturs maktmissbruk? Frågan är filosofisk. Som vanligt – påtryckningar mot ”Fjärde Riket”, kampanj för Bolotnajafångarna – Rysslands mänskliga grädda. Och insyn, helt enkelt. Precis det diktatorer inte vill ha.

Eugene Wolynsky är poet, översättare av Vladimir Vysotskij och Pussy Riots Punkbön, sångare i Bolshevikings, politisk flykting från Sovjetunionen.

Unga röster i Stockholm på kvinnodagen

Röda, rosa och gröna partier och organisationer samlade många människor i Stockholm på internationella kvinnodagen.

Text och foto: Jenny Stjernström

Barn_Staty

Torstatyn på Mariatorget fick en kram och en kjol.

 




Fipanel

Soraya Post Soraya Post, utsedd till årets politiker i F! och Sissela Nordling Blanco, talesperson för F!, berättar om de feministiska framgångarna under 2014.

På Mariatorget är färgtemat rosa – som i Feministiskt Initiativ. Unga och gamla tillsammans för att peppa varandra inför demonstrationen och samtidigt njuta i vårsolen. Unga Feminister leder panelsamtal med Soraya Post, Sissela Nordling Blanco, Isabella Pettersson, Aleksa Lundberg och Armina Etminan för att prata om hur det senaste feministåret har sett ut.

 

Sedan går ett rosa demonstrationståg från Mariatorget med mest unga feminister på väg mot Södermalmstorg där de möter tusentals andra demonstranter och politiska organisationer.

 

Tillsammans lämnar de Slussen under parollen ”Organisera dig – kräv din rätt”, för att ta sig till slutdestinationen Medborgarplatsen, DemoMedisoch fyller torget med plakat och banderoller. Vid Debasers trappa hålls tal av politiker, ungdomsförbund och Little Jinder framför sin stora hit Vita bergens klockor.Efter en timmes jubel och firande på Medis börjar folk lämna torget. Precis som det fylldes på ett ögonblick blev det tomt på några minuter och alla var på väg hemåt igen.

LittleJinder

Little Jinder Artsiten Little Jinder avslutar dagen med låten Vita bergens klockor. – Krossa patriarkatet, tack! Säger hon innan hon kliver ner från trappan.

 

 
 
 

Ungern 2015 – en totalitär demokrati

Fidesz-regeringen med premiärminister Viktor Orbán i spetsen fortsätter oförtrutet att omvandla Ungern till en monolitisk ickeliberal stat. De olagliga regeringsbeordrade trakasserierna av NGO:s under hösten 2014 borde inte kommit som en överraskning, menar György Péteri, professor i europeisksamtidshistoria: Orbán har länge varit tydlig med sin plan för att bygga ett nytt Ungern runt ett parti, ett folk och en kultur.

File:Vladimir Putin, Viktor Orbán (Hungary, February 2015) 02.jpeg

Vladimir Putin och Viktor Orbán träffas och trivs, februari 2015.

Av György Péteri

Låt mig börja med en saga om en räv och en varg. Vargen hade tröttnat på sina vanliga förlustelser (morra, yla, och sist men inte minst, döda andra djur) och var uttråkad och trumpen. Räven oroades av detta, tänk om det var smittsamt? Han beslutade sig för att försöka pigga upp vargen. Han föreslog att de skulle gå till ängen och ge kaninen en rejäl omgång stryk. Men vargen såg bara ännu ledsnare ut: »Har du inte förstått någonting? Det skulle ju vara helt poänglöst. Det är ju just det jag är så less på, det meningslösa våldet. Det är ju det enda jag någonsin hållit på med.» Räven svarade finurligt: »Så problemet är att du inte har lust att klå upp kaninen utan anledning?» Vargen nickade, och räven fortsatte: »Okej, men låt oss då leta reda på kaninen, och om han har på sig en hatt säger vi »Hör du kanin, du får inte gå i vår skog med den där fula hatten på dig!» och klår upp honom. Om han inte har någon hatt på sig, säger vi »Jaså, här har vi en kanin som minsann dristar sig till att gå omkring i vår skog utan hatt», och ger honom ett kok stryk för det!» Vargen reste på sig med en nytänd glimt av ondska i blicken och sa »Det låter som en utmärkt idé!»

En liknande dialog kan tänkas ha ägt rum mellan Ungerns premiärminister Viktor Orbán och en av hans handgångna män, som leder statsministerns kontor, Janos Lázár, innan de nyligen beslöt sig för att angripa sitt lands ickestatliga organisationer (NGO:s). Till att börja med krävde de av Norge att Norway Grants bara skulle stödja organisationer via kanaler som kontrollerades av den ungerska regeringen, för att undvika att stöd skulle inkomma till regeringsfientliga projekt. (Norway Grants har fördelat 83,2 miljoner euro till olika ungerska oberoende organisationer 2009-2014, övers anm.)

När Norge bestämt avvisade detta krav, gav Orbán och hans kamrater i uppgift till KEHI, Ungerns nationella organ för revision och kontroll av användning av offentliga medel, att inleda en undersökning av såväl den organisation som agerade på uppdrag  av Norway Grants i Ungern och fördelade dess medel, som flera av de organisationer som erhållit medel, i syfte att bevisa att pengar hade gått till organisationer som var kritiska till regeringens politik (och därmed »felanvändes».)[1]

Det tog KEHI mer än en månad att färdigställa sin rapport [2], men under tiden togs det friska tag för att sätta press på det ungerska civilsamhället. Den 8 september, uppenbarligen på initiativ av Orbán själv, gjorde en stor polisstyrka razzior på flera oberoende organisationers kontor, där de beslagtog dokument och datorer. Nu var anklagelserna (»misstankarna» hette det officiellt) det de fortfarande är till dags dato: illegal finansiering av partipolitiska aktiviteter, illegal bankverksamhet och förskingring.

Denna episod ses av många som en i den ändlösa raden av Orbáns »överraskningar». Även om det visserligen kan ses som en överraskning om man ser till dess oförutsägbarhet, behöver vi förstå ett par centrala saker om Orbáns regim: ett är Fidesz omvandling från radikalliberalt parti till ett kristet-nationalistiskt populistiskt – kompromisslöst mot vänster och center och relativt poröst gentemot den radikala högerkanten. En omvandling som i denne skribents ögon tog sin försiktiga början under Fidesz första regeringsperiod, 1998-2002. Den andra rör de så kallade överraskningar som den andra Orbán-regeringen (2010-2014) hade i beredskap för Ungern och världen: de som på kort tid i grunden transformerade det ungerska samhället genom att införa och befästa en auktoritär, högerorienterad, kristen-nationalistisk regim.

I denna essä ägnar jag mig enbart åt den senare frågan. Jag för fram tesen att vi på många sätt har fått det vi borde ha väntat oss, för det vore allvarligt missledande att se Orbáns och hans regims handlingar som improviserade, slumpmässiga eller surrealistiska dåd av någon slags den ungerska inrikespolitikens Mr Hyde.[3] Den här gången är vargens syfte inte det elaka missdådet i sig, och inte heller makt för maktens skull, som många hävdar.

 

Viktor Orbán är en revolutionär, och hans revolution sker uppifrån. Han använder sin totalitära demokrati[4] som ett medel för att förändra Ungerns politiska, kulturella och sociala strukturer.

Sedan valförlusten 2002 har Orbán och hans parti Fidesz inte brytt sig särskilt mycket om att dölja sitt förakt för parlamentarismen. De beslöt sig för att anta och projicera bilden av ungersk politik som ett nollsummespel, istället för ett givande och tagande, där regeringen interagerar med den demokratiska oppositionen. I denna diskurs uteslöt de sina motståndare från nationens angelägenheter, eftersom de hävdar att de själva är de enda äkta representanterna för ungrarna (med sant ungerska, istället för »främmande» hjärtan). De började med att vägra erkänna valförlusten 2002 med uttalandet att »Fäderneslandet (Haza) kan inte vara i opposition!» De ignorerade parlamentet så länge det inte kunde användas till att få bort den socialist-liberala koalitionen från regeringsposition före mandatperiodens slut. När valmanskåren opatriotiskt nog gav deras motståndare uppdrag att fortsätta regera 2006, la Fidesz ännu mer kraft på att obstruera och provocera de politiska processerna, bland annat genom att få till stånd diverse folkomröstningar.

År 2006 utmärktes också av att det var första gången sedan slutet av 1940-talet som ett politiskt parti i Ungern använde sig taktiskt av »gatan» som maktmedel (i likhet med kommunisterna under samregeringen 1945-48), där Fidesz samarbetade med den extrema högern (Jobbik, 64 Vármegye, med flera.)

Sedan han på nytt kom till makten, har Viktor Orbán många gånger gjort referenser, anspelningar och gester som indikerar tillblivelsen av en antiliberal politiker. Betänk följande: Orbán återkommer ofta till den »neo-spenglerianska» tesen om »Västerlandets förfall»; han hävdar att demokratin i sin nuvarande form inte längre mäktar hantera samhällets viktigaste utmaningar; hans uttalade policy »öppna åt Öster»; hans överdrivet vänliga och ofta motbjudande fjäskiga agerande gentemot samhällen som helt förkastat alla demokratiska principer såsom varande »omöjliga under deras omständigheter» (som det kinesiska och det ryska), ja han bugar till och med djupt åt ett land som Azerbadjan, där en auktoritärt styrande elit odlar en särskilt grav etnisk nationalschauvinism.

I sitt tal den 27 juli 2014 talade Orbán klarspråk för en bred allmänhet om det som vi kanske borde ha förstått om hans politiska riktning och ideologiska hemvist sedan mer än fem år.

Den andra Orbánregeringen förde med sig något som ofta har beskrivits som en kupp (Putsch), syftande på Fidesz skrupelfria utnyttjande av av sin absoluta majoritet i parlamentet, som lett till att de regerar lagen, iställer för att regera under lagen. Det har sagts att Fidesz hade en dold agenda under valkampanjen 2010, och att agendans sanna natur inte avslöjades förrän efter deras valseger, då de fullt ut utnyttjade sina ⅔ av sätena i Ungerns parlament: de skrev om grundlagen; underminerade separationen av de statliga maktinstanserna (lagstiftande, verkställande, dömande) gick in för att undergräva själva grunderna för en demokratisk rättstat.

Och det är ju på sätt och vis sant. Men om det är en sak vi kanske inte ska lasta Orbán för så är det att dölja sina grundläggande idéer för framtiden, nämligen A Nemzeti Együttműködés Rendszere – Nationellt samarbetsstyre. Vi kan se till det som i mina ögon var ett av Orbáns nyckelutspel innan 2010, det tal han höll 5 september 2009, det så kallade Kötcsei beszéd (Talet i Kötcse. Fideszledaren har hållit årliga möten i denna by sedan 2004).[5]

I detta tal diskuterade Viktor Orbán förhållandet mellan regeringsmakt och kultur, ur den blivande monolitiska makthavarens synvinkel. Han pratar om begreppet kultur inte bara som finkultur utan beskriver den som ett värdesystem som en »idealregering» borde artikulera och försöka implementera, inte minst genom goda exempel. Han slår tidigt fast etnonationalismens princip: att styra Ungern måste vara samma sak som att styra ungrarna, det vill säga inte endast Magyarország (Ungern) utan magyar ország (ordagrant: ungrarnas land). Bevarandet och odlandet av denna etnokulturella distinktion av samhället är, säger Orbán, regeringens främsta plikt. Tyvärr, fortsätter Orbán, är detta inget som de socialist-liberala regeringarna strävat mot, eftersom de representerat makter och värderingar främmande för »ungrarnas land».

Enligt detta, menar Orbán, kännetecknas hela den postsocialistiska eran fram till 2010 av ett dualistiskt kraftfält (duális erőtér) där den djupgående konflikten har stått mellan värderingarna som den enade högern under Fidesz ledning (a polgári szövetség) står för och de värderingar som representeras av socialister och liberaler (som är främmande för alla sanna ungrare). Denna antagonistiska dualism i det politiska fältet, menar Orbán, har förvirrat även den kulturella eliten, och fört med sig kris och stagnation. Och därför, är hans poäng, önskade den ungerska valmanskåren inte bara ett regeringsskifte, utan att detta dualistiska kraftffält byttes mot ett centralt kraftfält (centrális erőtér) från vilket den liberala polen helt exkluderas, eftersom den har visat sig totalt bankrutt. Och detta centrala kraftfält måste grundas i de normer och kriterier utefter vilka den kulturella eliten väljs.

Därmed kommer de antagonistiska spänningarna i samhället som karaktiserat duális erőtér-eran ge vika för en långsiktig stabilitet och harmoni mellan politiskt styre och kultur, där de bägge i endräkt fokuserar på nationella angelägenheter. Som Orbán själv uttryckte det: »idag är det realistiskt att uppnå under de kommande femton-tjugo åren att ungersk politik inte bestäms av det dualistiska kraftfältet och dess splittrande och aldrig avgjorda debatter om olika värderingar, som skapar sociala problem i onödan. I dess ställe träder ett stort regerande parti, ett centralt kraftfält, med förmågan att formulera nationens problem och stå för en politik som tar sig an dessa som en naturlig tingens ordning utan att behöva ägna sig åt konstant pågående käbbel.»

Orbán presenterade denna idé till sitt eget parti som ett val mellan »Ifall vi vill förlänga tvåpartisystemet med dess pågående värdeskillnader eller ska vi etablera oss som det stora regeringspartiet, en politisk kraft som syftar till permanent maktinnehav [állandó kormányzásra törekvő politikai erő]» – och han gjorde det klart att han ville det senare. Orbán var säker på att en sådan regering skulle ha förmågan att »skapa och säkra (för Ungerns kulturella eliter) de nödvändiga förhållandena för en lugn och avspänd sinnesstämning som krävs för kreativitet, och allt som behövs för ett behagligt, ädelt och upphöjt liv.»

Denna »välgörande» effekt för det centrala kraftfältet har gått att märka på en rad professionella fält inom konsterna och akademien. Som de cirka 100 journalister som fick sparken inom public service; den spektakulära institutionella omstruktureringen av den akademiska historieforskningen genom etablerandet (under direkt kontroll av regeringen) en hel rad nya, välfinansierade forskningsinstitut samtidigt som man låter den »gamla skolans» institut och universitetsfakulteter vittra bort utan medel; det märks på alla de regissörer och skådespelare som (inte längre) arbetar på de stora teatrarna och operan; alla de förut ledande institutioner och bemärkta personer inom ekonomisk och social forskning vars tjänster inte längre efterfrågas; och framförallt, alla de hundratusentals röster som tystats av rädsla för den egna karriärmässiga existensen. Allt detta berättar en tyst historia som är bra mycket råare än den Herr Orbán vill göra gällande, om en kraftfull och pågående Gleichschaltung-process. (Gleichschaltung – benämningen på nazisternas likriktningsprocess av Tyskland från 1933 och framåt, övers. anm.)

Orbáns »kraftfältsteori» visar med all önskvärd tydlighet vad hans revolution uppifrån innebär för det ungerska samhället: ett enpartisystem istället för politisk pluralism; en närmast monolitisk hegemoni av etnonationalistism genomsyrar de intellektuella och kulturella sfärerna[6]; ; ett genomreglerat och disciplinerat samhälle med stela hierarkier och centralisering av makten istället för ett öppet samhälle med självständiga konstnärliga och akademiska instanser, åsikts- och yttrandefrihet och möjlighet att välja livsstil får rum. Som Jacob Talmon uttryckte det, totalitär demokrati »baseras på antagandet att det finns en enda och förhärskande politisk sanning. Man kan kalla det politisk messianism, eftersom detta system postulerar en förutbestämd, harmonist och perfekt samhällsordning.»

Efter de senaste lokalvalen står ingenting emellan Viktor Orbán och genomförandet av projektet med en politisk, kulturell och social transformation av det ungerska samhället till en kristen, etnonationalistisk, totalitär/diktatorisk enpartistat med en social ordning som fråntar stora grupper medborgare deras värde, en stat som med vårdslös revisionism riskerar att förvandla Central- och Sydösteuropa till en krutdurk. Rysslands »imperialistiska återfödelse» skapar förutsättningar för en särskilt farlig utveckling i Ungern och dess närregion.

Istället för att överösa dem med ekonomiska medel, borde EU göra något för att hindra Ungerns ledare från att tvinga tillbaka sitt land (och med det resten av Europa) tillbaka till där det befann sig mellan 1933 och 1939.

György Péteri är professor i europeisk samtidshistoria på Norges Teknisk-Naturvetenskapliga Universitet i Trondheim.

Översättning från engelska: Johan Berggren

FOTNOTER:

[1] I sitt tal i Tusnádfürdő sa Orbán följande om det ungerska civilsamhället: »Om jag ser på dagens ungerska civilsamhälle, och de som regelbundet är synliga i offentligheten (och detta är aktuellt på grund av kontroverserna kring den norska fonden), så ser jag att vi har att göra med avlönade politiska aktivister här. Dessutom är det politiska aktivister som avlönas av utlänningar. Aktivister betalade av särskilda utländska intressen, sådana som det är svårt att föreställa sig att de ser sin verksamhet som en investering i samhället. Det är långt mer sannolikt att tro att de använder dessa medel för att utöva inflytande över den ungerska staten vid ett visst tillfälle, rörande vissa frågor. Det är därför mycket viktigt för oss, om vi ska omorganisera och ersätta den liberala staten med vår nationella stat, att göra klart att detta är organisationer ur vårt samhälle, det som ställs emot oss är inte samhällsorganisationer, utan politiska aktivister som avlönas för att utöva utländskt inflytande på Ungern.»

(A munkaalapú állam korszaka következik», Viktor Orbán’s tal på »XXVth Bálványos Free Summer University and Student Camp» hölls den 26 juli 2014 i Tusnádfürdő i Rumänien.) 

[2] KEHI:s rapport lades fram först 22 oktober (2014). Rapporten lyckas inte styrka eller bevisa någonting i närheten av »kriminella» handlingar i de olagligen trakasserade organisationerna eller ens hitta något lagrum som skulle gett KEHI rätt att utföra en sådan rapport till att börja med. Den 23 januari 2015 slog tingsrätten i Buda i en dom fast att regeringens anklagelser var grundlösa, samt att KEHI inte haft någon laglig grund för sin undersökning av de oberoende organisationer – eller de utförda polisrazziorna mot organisationernas kontor och de anställdas hem, eller de på dessa följande beslagtaganden av egendom. Tilläcklig brottsmisstanke hade inte etablerats. Domen kan inte överklagas.

[3] För ett exempel på den attityd som visserligen uttrycker visst bekymmer, men envist håller kvar vid att Orbán kanske inte är så illa ändå genom att hävda att han går att tolka på flera sätt, se Cyrill Stieger’s »Tiefe Gräben in Ungarn: Die Versuchung der Macht» i Neue Zürcher Zeitung, 15.10.2014.

[4] Inte sedan 1933 har Jacob Talmons definition på skillnaden mellan liberal och totalitär demokrati varit så aktuell som i dagens Ungern. (Jacob Talmon, The Origins of Totalitarian Democracy, London: Secker & Warburg, 1952).

[5] Ett fylligt sammandrag av talet finns på Viktor Orbáns egen hemsida, www.orbanviktor.hu , Fideszvänliga tidningen Nagyítás har en kortad version på http://tdyweb.wbteam.com/Orban_Megorizni.htm .

[6] Den senaste utvecklingen på den konstnärliga »fronten» i Ungern är att den Ungerska Konstakademin (en institution som skapats och generöst finansieras av Orbáns regim med stort inflytande på diversa konstnärliga områden) har tillsatt en Kommitte för tillsättning av professorer och lärare. Regeringen Orbán har med detta samlat alla offentliga rörliga medel för konstnärlig verksamhet (samt en stor del av den offentligägda infrastrukturen) i denna sin Akademis händer. Den kommer att fungera som organ för att kontrollera utnämningar och tillsättningar av lärare och professorer vid konstnärliga högskolor.

Denna text publicerades första gången på engelska i nättidningen Transit online, Institute for Human Sciences (IWM), Wien, Österrike i november 2014.

First published by Tr@nsit online/Institute for Human Sciences (IWM), Vienna.