Ungern 2015 – en totalitär demokrati

Fidesz-regeringen med premiärminister Viktor Orbán i spetsen fortsätter oförtrutet att omvandla Ungern till en monolitisk ickeliberal stat. De olagliga regeringsbeordrade trakasserierna av NGO:s under hösten 2014 borde inte kommit som en överraskning, menar György Péteri, professor i europeisksamtidshistoria: Orbán har länge varit tydlig med sin plan för att bygga ett nytt Ungern runt ett parti, ett folk och en kultur.

File:Vladimir Putin, Viktor Orbán (Hungary, February 2015) 02.jpeg

Vladimir Putin och Viktor Orbán träffas och trivs, februari 2015.

Av György Péteri

Låt mig börja med en saga om en räv och en varg. Vargen hade tröttnat på sina vanliga förlustelser (morra, yla, och sist men inte minst, döda andra djur) och var uttråkad och trumpen. Räven oroades av detta, tänk om det var smittsamt? Han beslutade sig för att försöka pigga upp vargen. Han föreslog att de skulle gå till ängen och ge kaninen en rejäl omgång stryk. Men vargen såg bara ännu ledsnare ut: »Har du inte förstått någonting? Det skulle ju vara helt poänglöst. Det är ju just det jag är så less på, det meningslösa våldet. Det är ju det enda jag någonsin hållit på med.» Räven svarade finurligt: »Så problemet är att du inte har lust att klå upp kaninen utan anledning?» Vargen nickade, och räven fortsatte: »Okej, men låt oss då leta reda på kaninen, och om han har på sig en hatt säger vi »Hör du kanin, du får inte gå i vår skog med den där fula hatten på dig!» och klår upp honom. Om han inte har någon hatt på sig, säger vi »Jaså, här har vi en kanin som minsann dristar sig till att gå omkring i vår skog utan hatt», och ger honom ett kok stryk för det!» Vargen reste på sig med en nytänd glimt av ondska i blicken och sa »Det låter som en utmärkt idé!»

En liknande dialog kan tänkas ha ägt rum mellan Ungerns premiärminister Viktor Orbán och en av hans handgångna män, som leder statsministerns kontor, Janos Lázár, innan de nyligen beslöt sig för att angripa sitt lands ickestatliga organisationer (NGO:s). Till att börja med krävde de av Norge att Norway Grants bara skulle stödja organisationer via kanaler som kontrollerades av den ungerska regeringen, för att undvika att stöd skulle inkomma till regeringsfientliga projekt. (Norway Grants har fördelat 83,2 miljoner euro till olika ungerska oberoende organisationer 2009-2014, övers anm.)

När Norge bestämt avvisade detta krav, gav Orbán och hans kamrater i uppgift till KEHI, Ungerns nationella organ för revision och kontroll av användning av offentliga medel, att inleda en undersökning av såväl den organisation som agerade på uppdrag  av Norway Grants i Ungern och fördelade dess medel, som flera av de organisationer som erhållit medel, i syfte att bevisa att pengar hade gått till organisationer som var kritiska till regeringens politik (och därmed »felanvändes».)[1]

Det tog KEHI mer än en månad att färdigställa sin rapport [2], men under tiden togs det friska tag för att sätta press på det ungerska civilsamhället. Den 8 september, uppenbarligen på initiativ av Orbán själv, gjorde en stor polisstyrka razzior på flera oberoende organisationers kontor, där de beslagtog dokument och datorer. Nu var anklagelserna (»misstankarna» hette det officiellt) det de fortfarande är till dags dato: illegal finansiering av partipolitiska aktiviteter, illegal bankverksamhet och förskingring.

Denna episod ses av många som en i den ändlösa raden av Orbáns »överraskningar». Även om det visserligen kan ses som en överraskning om man ser till dess oförutsägbarhet, behöver vi förstå ett par centrala saker om Orbáns regim: ett är Fidesz omvandling från radikalliberalt parti till ett kristet-nationalistiskt populistiskt – kompromisslöst mot vänster och center och relativt poröst gentemot den radikala högerkanten. En omvandling som i denne skribents ögon tog sin försiktiga början under Fidesz första regeringsperiod, 1998-2002. Den andra rör de så kallade överraskningar som den andra Orbán-regeringen (2010-2014) hade i beredskap för Ungern och världen: de som på kort tid i grunden transformerade det ungerska samhället genom att införa och befästa en auktoritär, högerorienterad, kristen-nationalistisk regim.

I denna essä ägnar jag mig enbart åt den senare frågan. Jag för fram tesen att vi på många sätt har fått det vi borde ha väntat oss, för det vore allvarligt missledande att se Orbáns och hans regims handlingar som improviserade, slumpmässiga eller surrealistiska dåd av någon slags den ungerska inrikespolitikens Mr Hyde.[3] Den här gången är vargens syfte inte det elaka missdådet i sig, och inte heller makt för maktens skull, som många hävdar.

 

Viktor Orbán är en revolutionär, och hans revolution sker uppifrån. Han använder sin totalitära demokrati[4] som ett medel för att förändra Ungerns politiska, kulturella och sociala strukturer.

Sedan valförlusten 2002 har Orbán och hans parti Fidesz inte brytt sig särskilt mycket om att dölja sitt förakt för parlamentarismen. De beslöt sig för att anta och projicera bilden av ungersk politik som ett nollsummespel, istället för ett givande och tagande, där regeringen interagerar med den demokratiska oppositionen. I denna diskurs uteslöt de sina motståndare från nationens angelägenheter, eftersom de hävdar att de själva är de enda äkta representanterna för ungrarna (med sant ungerska, istället för »främmande» hjärtan). De började med att vägra erkänna valförlusten 2002 med uttalandet att »Fäderneslandet (Haza) kan inte vara i opposition!» De ignorerade parlamentet så länge det inte kunde användas till att få bort den socialist-liberala koalitionen från regeringsposition före mandatperiodens slut. När valmanskåren opatriotiskt nog gav deras motståndare uppdrag att fortsätta regera 2006, la Fidesz ännu mer kraft på att obstruera och provocera de politiska processerna, bland annat genom att få till stånd diverse folkomröstningar.

År 2006 utmärktes också av att det var första gången sedan slutet av 1940-talet som ett politiskt parti i Ungern använde sig taktiskt av »gatan» som maktmedel (i likhet med kommunisterna under samregeringen 1945-48), där Fidesz samarbetade med den extrema högern (Jobbik, 64 Vármegye, med flera.)

Sedan han på nytt kom till makten, har Viktor Orbán många gånger gjort referenser, anspelningar och gester som indikerar tillblivelsen av en antiliberal politiker. Betänk följande: Orbán återkommer ofta till den »neo-spenglerianska» tesen om »Västerlandets förfall»; han hävdar att demokratin i sin nuvarande form inte längre mäktar hantera samhällets viktigaste utmaningar; hans uttalade policy »öppna åt Öster»; hans överdrivet vänliga och ofta motbjudande fjäskiga agerande gentemot samhällen som helt förkastat alla demokratiska principer såsom varande »omöjliga under deras omständigheter» (som det kinesiska och det ryska), ja han bugar till och med djupt åt ett land som Azerbadjan, där en auktoritärt styrande elit odlar en särskilt grav etnisk nationalschauvinism.

I sitt tal den 27 juli 2014 talade Orbán klarspråk för en bred allmänhet om det som vi kanske borde ha förstått om hans politiska riktning och ideologiska hemvist sedan mer än fem år.

Den andra Orbánregeringen förde med sig något som ofta har beskrivits som en kupp (Putsch), syftande på Fidesz skrupelfria utnyttjande av av sin absoluta majoritet i parlamentet, som lett till att de regerar lagen, iställer för att regera under lagen. Det har sagts att Fidesz hade en dold agenda under valkampanjen 2010, och att agendans sanna natur inte avslöjades förrän efter deras valseger, då de fullt ut utnyttjade sina ⅔ av sätena i Ungerns parlament: de skrev om grundlagen; underminerade separationen av de statliga maktinstanserna (lagstiftande, verkställande, dömande) gick in för att undergräva själva grunderna för en demokratisk rättstat.

Och det är ju på sätt och vis sant. Men om det är en sak vi kanske inte ska lasta Orbán för så är det att dölja sina grundläggande idéer för framtiden, nämligen A Nemzeti Együttműködés Rendszere – Nationellt samarbetsstyre. Vi kan se till det som i mina ögon var ett av Orbáns nyckelutspel innan 2010, det tal han höll 5 september 2009, det så kallade Kötcsei beszéd (Talet i Kötcse. Fideszledaren har hållit årliga möten i denna by sedan 2004).[5]

I detta tal diskuterade Viktor Orbán förhållandet mellan regeringsmakt och kultur, ur den blivande monolitiska makthavarens synvinkel. Han pratar om begreppet kultur inte bara som finkultur utan beskriver den som ett värdesystem som en »idealregering» borde artikulera och försöka implementera, inte minst genom goda exempel. Han slår tidigt fast etnonationalismens princip: att styra Ungern måste vara samma sak som att styra ungrarna, det vill säga inte endast Magyarország (Ungern) utan magyar ország (ordagrant: ungrarnas land). Bevarandet och odlandet av denna etnokulturella distinktion av samhället är, säger Orbán, regeringens främsta plikt. Tyvärr, fortsätter Orbán, är detta inget som de socialist-liberala regeringarna strävat mot, eftersom de representerat makter och värderingar främmande för »ungrarnas land».

Enligt detta, menar Orbán, kännetecknas hela den postsocialistiska eran fram till 2010 av ett dualistiskt kraftfält (duális erőtér) där den djupgående konflikten har stått mellan värderingarna som den enade högern under Fidesz ledning (a polgári szövetség) står för och de värderingar som representeras av socialister och liberaler (som är främmande för alla sanna ungrare). Denna antagonistiska dualism i det politiska fältet, menar Orbán, har förvirrat även den kulturella eliten, och fört med sig kris och stagnation. Och därför, är hans poäng, önskade den ungerska valmanskåren inte bara ett regeringsskifte, utan att detta dualistiska kraftffält byttes mot ett centralt kraftfält (centrális erőtér) från vilket den liberala polen helt exkluderas, eftersom den har visat sig totalt bankrutt. Och detta centrala kraftfält måste grundas i de normer och kriterier utefter vilka den kulturella eliten väljs.

Därmed kommer de antagonistiska spänningarna i samhället som karaktiserat duális erőtér-eran ge vika för en långsiktig stabilitet och harmoni mellan politiskt styre och kultur, där de bägge i endräkt fokuserar på nationella angelägenheter. Som Orbán själv uttryckte det: »idag är det realistiskt att uppnå under de kommande femton-tjugo åren att ungersk politik inte bestäms av det dualistiska kraftfältet och dess splittrande och aldrig avgjorda debatter om olika värderingar, som skapar sociala problem i onödan. I dess ställe träder ett stort regerande parti, ett centralt kraftfält, med förmågan att formulera nationens problem och stå för en politik som tar sig an dessa som en naturlig tingens ordning utan att behöva ägna sig åt konstant pågående käbbel.»

Orbán presenterade denna idé till sitt eget parti som ett val mellan »Ifall vi vill förlänga tvåpartisystemet med dess pågående värdeskillnader eller ska vi etablera oss som det stora regeringspartiet, en politisk kraft som syftar till permanent maktinnehav [állandó kormányzásra törekvő politikai erő]» – och han gjorde det klart att han ville det senare. Orbán var säker på att en sådan regering skulle ha förmågan att »skapa och säkra (för Ungerns kulturella eliter) de nödvändiga förhållandena för en lugn och avspänd sinnesstämning som krävs för kreativitet, och allt som behövs för ett behagligt, ädelt och upphöjt liv.»

Denna »välgörande» effekt för det centrala kraftfältet har gått att märka på en rad professionella fält inom konsterna och akademien. Som de cirka 100 journalister som fick sparken inom public service; den spektakulära institutionella omstruktureringen av den akademiska historieforskningen genom etablerandet (under direkt kontroll av regeringen) en hel rad nya, välfinansierade forskningsinstitut samtidigt som man låter den »gamla skolans» institut och universitetsfakulteter vittra bort utan medel; det märks på alla de regissörer och skådespelare som (inte längre) arbetar på de stora teatrarna och operan; alla de förut ledande institutioner och bemärkta personer inom ekonomisk och social forskning vars tjänster inte längre efterfrågas; och framförallt, alla de hundratusentals röster som tystats av rädsla för den egna karriärmässiga existensen. Allt detta berättar en tyst historia som är bra mycket råare än den Herr Orbán vill göra gällande, om en kraftfull och pågående Gleichschaltung-process. (Gleichschaltung – benämningen på nazisternas likriktningsprocess av Tyskland från 1933 och framåt, övers. anm.)

Orbáns »kraftfältsteori» visar med all önskvärd tydlighet vad hans revolution uppifrån innebär för det ungerska samhället: ett enpartisystem istället för politisk pluralism; en närmast monolitisk hegemoni av etnonationalistism genomsyrar de intellektuella och kulturella sfärerna[6]; ; ett genomreglerat och disciplinerat samhälle med stela hierarkier och centralisering av makten istället för ett öppet samhälle med självständiga konstnärliga och akademiska instanser, åsikts- och yttrandefrihet och möjlighet att välja livsstil får rum. Som Jacob Talmon uttryckte det, totalitär demokrati »baseras på antagandet att det finns en enda och förhärskande politisk sanning. Man kan kalla det politisk messianism, eftersom detta system postulerar en förutbestämd, harmonist och perfekt samhällsordning.»

Efter de senaste lokalvalen står ingenting emellan Viktor Orbán och genomförandet av projektet med en politisk, kulturell och social transformation av det ungerska samhället till en kristen, etnonationalistisk, totalitär/diktatorisk enpartistat med en social ordning som fråntar stora grupper medborgare deras värde, en stat som med vårdslös revisionism riskerar att förvandla Central- och Sydösteuropa till en krutdurk. Rysslands »imperialistiska återfödelse» skapar förutsättningar för en särskilt farlig utveckling i Ungern och dess närregion.

Istället för att överösa dem med ekonomiska medel, borde EU göra något för att hindra Ungerns ledare från att tvinga tillbaka sitt land (och med det resten av Europa) tillbaka till där det befann sig mellan 1933 och 1939.

György Péteri är professor i europeisk samtidshistoria på Norges Teknisk-Naturvetenskapliga Universitet i Trondheim.

Översättning från engelska: Johan Berggren

FOTNOTER:

[1] I sitt tal i Tusnádfürdő sa Orbán följande om det ungerska civilsamhället: »Om jag ser på dagens ungerska civilsamhälle, och de som regelbundet är synliga i offentligheten (och detta är aktuellt på grund av kontroverserna kring den norska fonden), så ser jag att vi har att göra med avlönade politiska aktivister här. Dessutom är det politiska aktivister som avlönas av utlänningar. Aktivister betalade av särskilda utländska intressen, sådana som det är svårt att föreställa sig att de ser sin verksamhet som en investering i samhället. Det är långt mer sannolikt att tro att de använder dessa medel för att utöva inflytande över den ungerska staten vid ett visst tillfälle, rörande vissa frågor. Det är därför mycket viktigt för oss, om vi ska omorganisera och ersätta den liberala staten med vår nationella stat, att göra klart att detta är organisationer ur vårt samhälle, det som ställs emot oss är inte samhällsorganisationer, utan politiska aktivister som avlönas för att utöva utländskt inflytande på Ungern.»

(A munkaalapú állam korszaka következik», Viktor Orbán’s tal på »XXVth Bálványos Free Summer University and Student Camp» hölls den 26 juli 2014 i Tusnádfürdő i Rumänien.) 

[2] KEHI:s rapport lades fram först 22 oktober (2014). Rapporten lyckas inte styrka eller bevisa någonting i närheten av »kriminella» handlingar i de olagligen trakasserade organisationerna eller ens hitta något lagrum som skulle gett KEHI rätt att utföra en sådan rapport till att börja med. Den 23 januari 2015 slog tingsrätten i Buda i en dom fast att regeringens anklagelser var grundlösa, samt att KEHI inte haft någon laglig grund för sin undersökning av de oberoende organisationer – eller de utförda polisrazziorna mot organisationernas kontor och de anställdas hem, eller de på dessa följande beslagtaganden av egendom. Tilläcklig brottsmisstanke hade inte etablerats. Domen kan inte överklagas.

[3] För ett exempel på den attityd som visserligen uttrycker visst bekymmer, men envist håller kvar vid att Orbán kanske inte är så illa ändå genom att hävda att han går att tolka på flera sätt, se Cyrill Stieger’s »Tiefe Gräben in Ungarn: Die Versuchung der Macht» i Neue Zürcher Zeitung, 15.10.2014.

[4] Inte sedan 1933 har Jacob Talmons definition på skillnaden mellan liberal och totalitär demokrati varit så aktuell som i dagens Ungern. (Jacob Talmon, The Origins of Totalitarian Democracy, London: Secker & Warburg, 1952).

[5] Ett fylligt sammandrag av talet finns på Viktor Orbáns egen hemsida, www.orbanviktor.hu , Fideszvänliga tidningen Nagyítás har en kortad version på http://tdyweb.wbteam.com/Orban_Megorizni.htm .

[6] Den senaste utvecklingen på den konstnärliga »fronten» i Ungern är att den Ungerska Konstakademin (en institution som skapats och generöst finansieras av Orbáns regim med stort inflytande på diversa konstnärliga områden) har tillsatt en Kommitte för tillsättning av professorer och lärare. Regeringen Orbán har med detta samlat alla offentliga rörliga medel för konstnärlig verksamhet (samt en stor del av den offentligägda infrastrukturen) i denna sin Akademis händer. Den kommer att fungera som organ för att kontrollera utnämningar och tillsättningar av lärare och professorer vid konstnärliga högskolor.

Denna text publicerades första gången på engelska i nättidningen Transit online, Institute for Human Sciences (IWM), Wien, Österrike i november 2014.

First published by Tr@nsit online/Institute for Human Sciences (IWM), Vienna.

 

Kommentarer inaktiverade.