Monthly Archives: maj 2015

Krediter istället för kulor

Med »kriget mot terrorismen» har en ny världsordning inom finansiell krigföring etablerats. Den geoekonomiska krigföringen är ett faktum, med USA i spetsen. Nya problem men också möjligheter öppnas när finansiella instrument vävs in i säkerhetspolitiken. Sverige har goda skäl att sluta förhålla sig passivt, menar Mikael Eriksson, forskningsledare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut

Av Mikael Eriksson

Finanser kan vara verksamma vapen

Finanser kan vara verksamma vapen

Iklädd byråkratens grå kostym flyger Juan Zarate, tidigare senior tjänsteman vid det amerikanska finansdepartmentet och Vita Huset, kort efter 11 september 2001, in mot Kabul i ett US Air Force C-17 plan. Efter landning eskorteras han av säkerhetstjänstens Counter Assault Team med skarpladdade vapen. Gerillabyråkraten är på väg till en rad viktiga möten. I hans portfölj ligger känsliga dokument, underlag i förhandlingar med regionala maktspelare. Målet är att förmå dem att spåra finansiella strömmar till afghanska krigsherrar och terrorister. Zarates övergripande tes: grupper som Al Qaida och talibanerna endast kan övervinnas genom att kapa de finansiella strömmar som bekostar deras verksamheter. 2000-talets ekonomiska krig har börjat.

 

Ekonomisk krigföring i sin senaste och mest avancerade form, kallas i det globala säkerhetspolitiska rummet »geo-ekonomi». Den utövas av män och kvinnor som den amerikanska administrationens grå eminens Juan Zarate. Genom finansiell underrättelseanalys, filtrering av finansiella strömmar samt kontroll av strategiska ekonomiska handelsflöden kan användaren potentiellt åsamka en motståndare stor skada eller politisk påverkan. I dagens globala ekonomiska system, där snart alla flöden är länkade kan finansiella hubbar, ekonomiska och monetära institutioner användas till exempelvis bilateral och multilaterala svartlistningar. På ett sätt är det goda nyheter: våldsverkare i det globala rummet är ekonomiskt sårbara. Den som har den ekonomiska makten behöver inte riskera (egna) soldaters liv. Den ekonomiska krigföringen är subtil: teknisk, flyktig och blodlös. På ett annat sätt, dåliga nyheter: den som har den finansiella kontrollen, har idag ännu mer makt än tidigare.

 

Ekonomisk krigföring är lika gammal som kriget själv. Bojkotter, allomfattande sanktioner, embargon och utsvältningsstrategier kan spåras till olika källor, inte minst den rivalitet som rådde mellan antikens Aten och Sparta under de Peloponnesiska krigen (cirka 400 f.Kr). Utvecklingen därefter är naturligtvis inte linjär, men ofta nog har ekonomiska tvister lett till krig, och ekonomiska medel använts i krigföring – eller istället för den. Om vi ser till de senaste 100 åren finns det en mångfald ekonomiska, oblodiga, strategier. Vissa sanktioner har varit statssanktionerande, men den vanligaste formen av sanktioner har nog varit olika former av folkrörelseledda bojkotter. Bojkotten av apart-heidregimen i Sydafrika är den mest kända. Sharpvillemassakern 1960 föranledde till exempel svenska fackföreningar, politiska ungdomsförbund, kyrkan och andra delar av civilsamhället att bojkotta varor från det apartheid-baserade Sydafrika. Många svenska företag valde sedermera även att undvika investeringar i landet. Andra exempel där folkrörelser mobiliserat är bojkotten mot franska viner för att protestera emot att den franske presidenten Jacques Chiracs beslut att återuppta kärnvapenprovsprängningar i Moruroa 1995. Ett samtida exempel är den så kallade BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner) som främst riktar sig mot varor från de israeliska bosättarområdena, i syfte att påverka konfliktutvecklingen Israel/Palestina.

Men den så kallade geoekonomin, de stora spelarnas sofistikerade, och inte sällan dolda, ekonomiska krigföring kan sägas uppstå i USA som del av responsen på attackerna den 11 september 2001. I det så kallade kriget mot terrorismen har sanktioner i högre utsträckning än tidigare riktats mot utpekade individer och grupperingar (genom svartlistningar).

 

Världens enda supermakt USA har gett dagens globala ekonomiska säkerhetspolitik dess struktur, men även andra mäktiga stater som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland för att nämna några centrala aktörer, utövar idag aktivt finansiell säkerhetspolitik. Den som på allvar vill vara någon på den geopolitiska arenan kan inte förbise denna dimension. Detta sätt att bedriva konflikt har idag stort inflytande över flera viktiga delar av den säkerhetspolitiska dagordningen. Något som mellanstora makter som Sverige i sin utrikespolitiska vardag allt mer får uppleva, tvingas förhålla sig till, samt till och med delta i, utan att ha fått vara med och bestämma i någon större utsträckning. Några Genévekonventioner råder inte trots den enorma kapacitet geoekonomisk krigföring har att sänka individer, grupper, samhällen och hela stater.

 

I Treasury’s War: The Unleashing of a New Era of Financial Warfare (PublicAffairs Books, New York, 2013), ger Juan Zarate själv, en av chefsarkitekterna bakom den moderna amerikanska ekonomiska krigföringen, en grundlig överblick över hur USA med finansiella och handelsmässiga instrument kommit att väva in landets traditionella underrättelseapparat i den globala ekonomiska sfären. Efter den 11 september 2001 tar den amerikanska administrationen till alla metoder den kan komma åt för att skydda landet från nya attacker. Nu öppnas på allvar dörren även till den tidigare slutna finansiella världen. Olika faser beskrivs: den interna administrativa processen; kontakterna med finansiella nyckelhubbar så som SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunications) som ska komma att spela en stor roll i filtrering av finansiella flöden; dialoger med globala institutioner så som FN, IMF, G7, VB; samarbete med Gulfstaterna; övertalning av andra stormakter så som Kina och Ryssland att delta i kampen mot finansiering av terrorism; hanteringen av Irak, Nordkorea, Iran; bekämpningen av handel för finansiering av massförstörelsevapen. Bit för bit jobbar USA:s administration för att se till så att finansiella flöden inte används för terroristsyften, samtidigt som man själv försöker använda sig av finansiella verktyg för att påverka motståndare i det globala rummet.

Privata aktörer blir en allt viktigare del i USA: s finansiella krig. Genom tydliga utrikes- och försvarspolitiska mål i kombination med lagstiftning har USA lyckats förmå amerikanska finansiella operatörer, och indirekt därmed de aktörer som på något sätt samarbetar med dessa, att delta i nationens finansiella krig. Med hot om höga böter och/eller åtal har ett ofta kostsamt ansvar lagts på privata aktörer att skapa filtrerings- och övervakningssystem för att hitta misstänkta transaktioner utförda av aktörer som administrationen pekar ut som hot mot dess nationella intressen. Genom privilegiet pax amerikana och den globala hegemoni landet haft sedan kalla krigets slut har detta inflytande inneburit att i princip majoriteten av världens större seriösa privata aktörer kommit att förhålla sig till amerikansk lagstiftning. Detta är även fallet för svenska finansinstitut, som Swedbank och Nordea. Bryter man mot uppförandekoder, exempelvis genom att handla med dollar på fel sätt, kan dryga böter följa. EU och europeiska stater har anpassat sig. Afrikanska Unionen och enskilda afrikanska stater har också kommit långt i byggandet av denna infrastruktur. Den finansiella världen är alltså idag till stor del sammanvävd med den säkerhetspolitiska. Det vill säga i stor utsträckning med USA:s säkerhetspolitiska värld.

 

USA:s nya sorts krig riktar sig abstrakt mot »terrorism». Mer konkret riktar den sig mot oseriösa vapenhandlare, terroristgrupper, och så kallade skurkstater. Och även enskilda individer, jorden över, misstänkta för samröre med ovanstående. Effekterna av kontrollen och övervakningen ger också en rad oavsiktliga konsekvenser. Stoppas ett illegalt flöde, kan lätt andra flöden och former uppstå. Nya finansiella nätverk utanför de stora globala officiella, kan etableras just på grund av kontrollen och krigföringen. Nya nätverk som »skurkstater» och andra kan använda sig av.

En annan oavsiktlig konsekvens är att mäktiga stater som Ryssland, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Kina använder sig av geo-ekonomiska instrument för att skydda sina nationella intressen. Mindre stater som Sverige har allt mer kommit att vävas in i EU:s ekonomiska utrikespolitik där ekonomi och handel med tredjeland används som maktmedel (nu senast mot Ryssland). Detta är ett ansvar vi delar som medlem av EU, men en politik som vi inte alltid gynnas av som enskilt land. Sedan ett par årtionden har flera privata aktörer fått slå igen sina affärer och produktioner då man olyckligt hamnat i skottgluggen av det finansiella kriget. Andra aktörer har fått se olika kostnader öka, inte minst banker som behövt installera dyra övervakningssystem i form av avancerad mjukvara.

 

USA:s process att skapa en internationell, genomkontrollerad infrastruktur för att kriga ekonomiskt mot terrorism har stött på motstånd, såväl från stater som finansiella aktörer, icke-statliga organisationer och individer. Detta krig och dess »rättsskipning» sker långt ifrån insyn och agerar efter regler som skapas efter hand.

Till exempel skedde länge åtgärder mot misstänkta hot mot USA enligt »80/20-regeln». Detta innebar exempelvis att det vid frysningar av tillgångar av svartlistade individer eller organisationer räckte med att de från amerikansk sida var 80 procent säkra på att de prickat rätt. Denna regel är naturligtvis helt förkastlig enligt de flesta av världens rättssystem. De negativa implikationerna blev tidigt kännbara för Sverige. I Zarates bok redogörs för hur den svenska regeringen med utrikesminister Anna Lindh protesterade mot att svenska medborgare drabbats av åtgärder. Sverige för sedan januari 2002, tillsammans med andra drabbade länder, aktivt en utrikespolitisk linje för förstärkt rättssäkerhet i frågan. Detta har vid flera tillfällen lett till politisk friktion mellan USA och Sverige.

 

Hur bör då Sverige förhålla sig till det geoekonomiska spelet? Vissa menar att en nationellt formulerad ekonomisk säkerhetspolitik på ett onödigt och farligt sätt »säkerhetiserar» frågan, att det är onödigt och dåligt att flytta in ekonomins roll under utrikes- och försvarspolitikens paraply. Möjligt, men det är numera ett faktum att olika ekonomiska konstellationer utmanar varandra världen över, även sådana där Sverige deltar. EU har flera sanktionsregimer mot länder, individer och aktörer verksamma i Ryssland, Vitryssland, Zimbabwe och Egypten. Sverige är med och upprätthåller dessa. Den trestegsbaserade sanktionstrappa som västmakterna infört mot Ryssland i respons på konflikten i Ukraina bygger på sådan politik. Det är symptomatiskt att Rysslands tysta intervention på Krim som beseglade ett geopolitiskt drag mot den europeiska säkerhetsordningen inte möttes av krut utan av dollarns och eurons inflytande. Snart lär vi dessutom se ytterligare ekonomiska åtgärder mot aktörer som Islamiska Staten (IS) och al-Nusra.

 

Medan folkrörelsebaserade bojkotter i populära termer anses vara verksamma, så är forskningen om sanktioners effektivitet på det mellanstatliga planet mera otydlig. Graden av verksamhet för sanktioner är högst kontextberoende. Den kanske viktigaste erfarenheten är dock att sanktioner kan vara politiskt verksamma i egenskap av pacifistiska instrument, till skillnad från våldsbaserade påtryckningsmedel.

 

Vad som är viktigt att komma ihåg är att det geoekonomiska spelet även gör Sverige sårbart. Det finns flera exempel på hur även olika demokratier straffar, eller hotar med att straffa, varandra ekonomiskt. Det är alltså inte enbart ett krig mellan demokratier och icke-demokratier. Lagstiftare i Washington kan till exempel hota brittiska banker för att dessa inte uppfyller det regelverk som har satts upp för att skydda amerikanska nationella intressen, trots att länderna i övriga militära allianskonstellationer står varandra nära. Ett annat exempel är hur flera EU-stater numera börjar väga gemensamma sanktioner mot tredjeland mot egna ekonomiska intressen och värden. I London har beslutsfattare allt tydligare börjat fråga sig hur kostsamma EU:s gemensamma positioner är för landets egna ekonomiska sektor: »Tar vi (UK) skada av EU:s sanktionspolitik?» I Sverige är denna fråga inte lika offentligt uttalad.

 

Den svenska debatten kring ekonomisk krigföring mellan stater är liten. Där den uppträder rör den ofta politiska slöjor så som hur Sverige ska förhålla sig till EU- och FN- sanktioner och frysningar av tillgångar, hur väl Sverige ska stå sig i utvärderingar som FATF (Financial Action Task Force), hur vi ska rapportera vidare och hur vi ska bli bättre i klassen vis-à-vi de större stater som har en mera genomarbetad ekonomisk säkerhetsagenda. Sammantaget handlar det för svensk del ofta om hur vi ska förhålla oss till stormakters ekonomiska säkerhetspolitik.

 

Det finns goda argument för en svensk nationell ekonomisk säkerhetsagenda. En sådan skulle ge oss möjlighet att definiera för oss själva och andra vilka världen vi vill skydda, med vilka medel och med vilka lagrum. En genomtänkt och operativ geoekonomisk agenda skulle kunna lyfta och stärka svenskt inflytande i olika forum och krissituationer. Axel Oxenstierna, den svenska statsförvaltningens fader, skulle naturligtvis behövt klia sig i huvudet, om han levde, inför utmaningen att få ihop samtliga statliga aktörer kring en sådan politik. Men det är trots allt en utmaning värd att ta tag i. Medan de svenska säkerhetspolitiska experterna gärna tenderar att fokusera på det konventionella försvaret, har Sverige delvis blivit omsprunget intellektuellt av denna nya sofistikerade form av krigföring, fullt jämförbar med den konventionella. Debatten för eller emot NATO i alla ära: andra lager av säkerhetspolitiken är minst lika viktiga.

 

I stora drag kan sägas att fördelen med en nationell ekonomisk säkerhetspolitik är att den är icke-våldslig, kontrollerbar och kan hållas juridiskt tämjd och ansvarig i alla led, och kan utgöra ett kraftfullt instrument i dagens värld. Även om den kostar kanske den lyckas skydda ekonomiska värden i landet (industri, finans, arbetstillfällen, kapital). Nackdelen är att den samtidigt kan upplevas protektionistisk och riskera att leda in Sverige i olika kris- och konfliktsituationer med upptrappningar och med olika politiska och ekonomiska konsekvenser som följd. Ett annat problem är att de ekonomiska åtgärder och listningar som sker mot individer, grupper och företag i syfte att upprätthålla nationella intressen ibland kan uppfattas som odemokratiska, icke-transparanta och rättsvidriga. Åtgärderna kan även riskeras att uppfattas som den rikes vapen mot den fattige. Majoriteten av sanktionerna drabbar ofta redan utsatta stater och individer (även om ambitionen ofta är att rikta sig mot eliter). Ekonomiska påtryckningsmedel införs sällan mot grupper eller stater i den rika världen. Dessa svåra beslut blir dock frågor för svenska beslutsfattare att hantera.

 

Den konventionella krigföringen idag är kostsam, plågsam och för det mesta verkningslös på sikt. Om detta vittnar flera postinterventionshärdar. Vad kan det finnas för alternativ i framtiden? Ekonomisk krigföring är oblodig, och potentiellt mycket verkningsfull. I en värld där stater, väpnade grupper och individer är allt mera sammanbundna via de finansiella flödena, är de även mer sårbara – ekonomiskt. De aktörer som lär sig behärska geo-ekonomins spel kommer finna de finansiella systemen mycket användbara för att utöva påverkan och inflytande. Många gör det redan. Till syvende och sist handlar formuleringen av en ekonomisk säkerhetspolitisk agenda om vad Sverige har för förmåga, och hur vi kan använda denna taktiskt, operativt och strategiskt för att som mellanstor makt skapa ett inflytande i det globala rummet.

 

 

Dr. Mikael Eriksson är till vardags forskningsledare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). (Denna text publicerades först i Ordfront magasin nr 1 2015)

 

 

 

 

 

Den kreativa hijaben

»Jag minns det som igår. Min mor hade nyligen bestämt sig för att bära hijab.« Sarah Delshad om sjalen som kan befria.

Av Sarah Delshad

Sarah Delshad

Sarah Delshad

Jag var tonåring och hade bevittnat den transformation min mamma gått igenom. Att hon efter en hel del vånda till slut vågade det hennes innersta önskan var, nämligen att få klä sig modest och skyla sitt hår. Den förvandling jag sedan bevittnade hos min mor var uppseendeväckande. Från att ha varit relativt ointresserad av kläder ur ett estetiskt perspektiv, till ett utblommande intresse för färg, form och dess matchningar på en märkbar nivå. Jag iakttog henne ofta framför spegeln, hur hon med tindrande ögon omsorgsfullt valde ut den sjal, av alla sina hundratals olika sjalar i byrån. En sjal som skulle matcha hennes specifika outfit, nyans av smink och accessoarer. Jag minns min inre resonerande dialog över att hennes entusiasm för det yttre var betydligt mer påtaglig än min egen. Att det existerar en internationell arena, snarare än en enorm kommersiell industri, direkt riktad till den muslimska kvinnans modesta stil, råder det ingen tvekan om. Ett land i framkant är Indonesien som har den välbesökta modeveckan Jakarta Fashion Week. På hemmaplan har Leila Karin Österlind, etnolog vid Stockholms universitet, arbetat sedan 2008 med en uppmärksammad avhandling relaterad till mode, ur bland annat den muslimska kontexten, med den passande titeln Provokativa plagg. Haremsbyxor, kaftaner och sjalar. Den i Sverige som profilerat inom ämnet är Iman Aldebe, själv slöjbärande muslim och modedesigner som bland annat har deltagit i den svenska versionen av Project Runway. I och med sin medverkan i programmet blev hon dödshotad. Det får mig att reflektera över vad vi egentligen lägger för innebörd i begreppet mode för kvinnor. Vad som är accepterat och inte. För även om en modest klädsel inte är något vi genast förknippar med en utseendeintresserad kvinna, så kan vi inte komma ifrån det många gånger dolda faktum att begreppet mode är något varje kvinna gör sin alldeles egen manifestation av. Många gånger bortom nakenhet, tunnhet och anspelning på sexualitet, vilket tyvärr har blivit det vi associerar mode med. Det existerar en kraftfull självorganisering i att ta ett kliv ifrån det som per automatik rent utseendemässigt förväntas av dig som kvinna. Många gånger är jag övertygad om att det agerar som en form av frigörelse för kvinnor. Att inte acceptera de hårt pressade spelregler och dessa ständigt florerande krav gentemot kvinnan, utan att själv sätta upp egna spelregler. Mode kan vara en definition med oändliga nyanser, former och yttringar, precis som det var för min älskade mor, en medelålders, heltidsarbetande trebarnsmamma, som tack vare sjalen utvecklade en kärleksfull fascination för sig själv och det kreativa uttrycket. Och det hade hon det plagg, som det så frekvent problematiserats kring, att tacka för. För henne blev sjalen allt annat än problematisk. Den blev snarare en påtaglig källa till glädje och trygghet. Och ska ändå inte mode, när det kommer till kritan, främja just det? Sarah Delshad är frilansskribent och debattör, samt grundare av Muslimska feminister. http://www.sarahdelshad.se

Kärlek med depression

Samtida kärleksskildringar handlar allt oftare om arbetet med den älskade i ensamhet. Emma Engdahl beskriver det depressiva kärleksidealet.

Av Emma Engdahl

Illustration: Loka Kanarp

Illustration: Loka Kanarp

»Och allt ska vara kärlek« som poeten och författaren Kristian Lundberg döpte den fristående uppföljaren till sin självbiografiska roman Yarden. »Det hela är mycket enkelt, för att inte säga okomplicerat«, skriver han. »Under flera år har jag letat efter henne, skrivit om henne, tänkt på henne. Och av en händelse kontaktar hon mig – det är då mer än sexton år sedan vi sågs sist – och genast föreslår jag ett möte som jag sedan avbokar eftersom jag inte vågar träffa henne … så banalt. Så enormt enfaldigt och långtråkigt. Jag gör detta flera gånger. Föreslår ett möte, en plats och en tid – sedan ställer jag in det hela.« (Lundberg 2012, s141)

 Stackars han – Lundberg alltså – som inte vågar det han i förtvivlan skriver fram. Så ensam och övergiven tänker jag och önskar honom mod: ett hjärta som slår långsamma slag. Någonstans mot slutet av boken sätter Lundberg emellertid ord på sin erfarenhet av kärlek – den nåd som så många av oss mer eller mindre desperat vill ska infinna sig som en konstant; ett grundackord som gör det lättare att andas. »Nu när hon ser mig tillbaka så vågar jag gå allt längre och längre bort, och jag går genom den mörka skogen, jag går tillbaka och jag ser varelser stå vid sidan om stigen och det bekommer mig inte och istället för att skaka av skräck viskar jag hennes namn, om och om igen, känner jag så doften av hennes hår« (Lundberg 2012: 169).

Lundbergs syn på kärlek går att relatera till vad man inom psykoanalytisk teoribildning kallar trygg anknytning, det vill säga att man kan behålla den älskade inom sig och därmed känna sig älskad även när man ger sig av eller i frånvaro av den älskade. I Lundbergs texter förekommer den trygga anknytningen emellertid inte som regel, utan som undantag. Kärleken symboliseras av ett lysande ansikte: ett hopp sprunget ur förtvivlan det innebär att i tidig ålder få sin förmåga att knyta an till andra människor skadad och därmed tvingas att leva med en ständig brist på tillit. »Vad händer om man kastar ett barn i marken«, frågar han (Lundberg 2012: 168). Frågan är fundamental om man vill förstå människan som en individ med en personlig identitet; någon som kan påverka sin egen, andras och samhällets utveckling från sin egen position. Jag talar om utvecklingen av en positiv relation till sig själv eller självförverkligande. Enligt filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel är den typ av erkännande som det innebär att ge och ta emot kärlek en nödvändig förutsättning för människans utveckling från en biologisk organism till en individ med en personlig identitet. Karaktäristiskt för kärleken är ett erkännande av varandra som behövande och begärande varelser med förmåga till dröm och fantasi. I det ömsesidiga emotionella bejakande som kärleken innebär förenas de involverade just genom sina behov och begär. Om dessa missaktas kränks människan som en individ med en personlig identitet. Det är bland annat det som sker med barnet som kastas i marken. För varje gång den andre vänder sig bort och förvägarar barnet omsorgen det behöver blir det svårare för barnet att ge och ta emot den kärlek som gör människan fri att gå ut i världen och visa vem hon är, det vill säga vad sociologer som till exempel Anthony Giddens ser som ett tecken på ontologisk trygghet.

Det är möjligt att det är mot bakgrund av denna insikt som jag med en känsla av förlorat hopp konstaterar att nutida kärleksskildringar allt oftare handlar om arbetet med den älskade i ensamhet. Jag ler igenkännande när jag läser om den älskade som med utmattad stämma låter meddela att hon behöver vila sig i litteraturvetaren Ronald Barthes bok Kärlekens fragment. Får man ett sådant besked är arbetet med kärleken i ensamhet den enda utvägen. Jag gör så en rad anmärkningsvärda iakttagelser, bland annat att framställningen av kärleken ofta går hand i hand med framställningen av depression. Psykoanalytikern Julia Kristeva (som citerad i Hammer 2006, s 75) låter den deprimerade komma till tals på följande sätt:

 ”Jag älskar honom, men jag hatar honom mer; eftersom jag älskar honom och inte vill mista honom placerar jag honom i mig; men därför att jag hatar honom är den andre inne i mig en ond mig, jag är ond, jag är inte värd något, jag tar livet av mig.”

 Den depressiva når aldrig utanför sig själv. Det är inte kärleksobjektet som gått förlorat. Det är kärleksförmågan som förstenats och blivit stum. Det har blivit omöjligt att uttrycka behov på ett sätt som den andre begriper och kan handla utifrån.

Kristevas depressivt älskande person återfinns även i ett material bestående av kärlekssamtal som jag samlat på mig under de senaste åren. En kvinna i fyrtioårsåldern uttrycker sig på följande sätt:

 ”X har redan tagit min värdighet och pulvriserat mig till ingenting. Det är något allvarligt fel på mig, men det visste vi ju redan. Är deprimerad och tycker om honom så jävla mycket bara. Orkar inte med att misslyckas med kärlek på det här viset men ser inget slut på det. Kan knappt andas av ångest och ledsnad just nu… Hur kan X bara inte vilja träffa mig… Han är fortfarande förstörd av sitt ex sa han i telefon igår. Hon var en 22-årig amerikanska, kokainist… Vafan liksom! Jag är för bra för honom… eller hur??? Och att bara inte kunna säga att man inte vill träffas mer och jag har som vanligt sagt alldeles för mycket bra och ärliga och blödande saker … Kan ingen ge mig ett nådaskott? Han verkligen föraktar mig nu. Jag är så inihelvetesjävladumihuvudet. Fy fan, skjut mig, snälla. X borde längta efter och tigga och be om att få hänga med MIG! Och gör han inte det då är han inte värd mig. Fan jag är så jävla trött på att förminska mig och vara självutplånande destruktiv. ENOUGH NOW!!!”

 

Att det gör ont när kärlekslyckan inte står oss bi behöver vi knappast ifrågasätta. Men det är något annat och aningen obehagligare jag vill lyfta fram, nämligen att depressiv kärlek är ett delvis oartikulerat samhällsideal som sakta men säkert tränger sig in under huden på oss.

Ett exempel på hur kärlek och depression flyter ihop till den grad att de verkar sammanlänkande går att finna i sociologen Eva Illouz bok Saving the modern soul (2008, s. 221.) där Eyal, en 28-årig israelisk man, berättar följande om sig själv och vad han uppfattar som en ny och eftertraktad typ av manlighet:

 ” … för att få tillträde till vissa sociala scener, tillhöra vissa grupper, är det helt nödvändigt med känslomässig komplexitet. Min fru (…) har en syster i Jerusalem. Hennes man är något slags redneck … Han har överhuvudtaget ingen förmåga att uttrycka sina käslor Han har inga känslor. Så vi gör narr av honom, alla tre … Han längtar aldrig efter något, saknar aldrig något, känner sig aldrig deprimerad. Han vet inte vad det betyder att »vara deprimerad«. Har du hört på maken? Det är alltså kriteriet. För om jag var på väg in i ett förhållande och hon inte visste vad det betydde att vara deprimerad – alltså inte nödvändigtvis svårt deprimerad i klinisk betydelse, utan mer helt vanligt deprimerad – så var det inte aktuellt för mig. Då var hon inte en möjlig kärlekspartner. Inte en chans.”

 Den nya manligheten som Eyal beskriver medför restriktioner när det kommer till val av kärleksobjekt. Hon – i det här specifika fallet rör det sig om en kvinna – måste vara väl förtrogen med innebörden av depression. Vilket obegripligt krav! Är inte depression en effekt av ett misslyckat självförverkligande? Jo, men en person som inte försökt att förverkliga sig kan inte heller bli deprimerad, eller omvänt. Depression kan alltså uppfattas som ett slags självförverkligandets patologi, det vill säga ett sjukdomstillstånd som uppstått genom strävan att bli den man vill vara. I mer positiva ordalag skulle man kunna säga att depression är en erfarenhet som är ofrånkomlig för den som inte strävar efter att förverkliga sig; att den är ett uttryck för emotionellt mod. Man kan också förstå det som att den depressiva erfarenheten förknippas med emotionellt djup. Att man har förmåga att möta den andre på botten av sig själv; längst ner i källaren om så ska till. Tematiken är vanligt förekommande hos poeter som Gunnar Ekelöf – ett sätt att tillskriva identifikationen en avgörande betydelse för kärleken. Det är i dialektiken mellan likhet och olikhet som kärleken konstrueras. Med andra ord är det också genom att jag kan känna igen mig själv i dig som jag kan älska. Tillsammans vittnar det depressiva och kärleksfulla om en emotionellt komplex person, vilket är ett framgångsrecept i såväl det privata som offentliga livet. Sammansmältningen mellan kärlek och depression är en specifik emotionell stil: ett socialt kapital i form av expressiv kommunikation, empati, flexibilitet och förmåga till kritisk och konstruktiv självreflexion. Vi finner spår av erfarenheter av såväl depression som kärlek i det som brukar benämnas emotionell intelligens och som idag mäts med hjälp av personlighetstest.

 Redan i denna typ av resonemang hamnar vi relativt långt ifrån vad många av oss ser som kärlek – ett synsätt med rötter i det antika Grekland där ett antal olika benämningar för kärlek var i bruk, bland andra Philia (φιλία), Eros (ἔρως), Agapē, (ἀγάπη).

Philia betecknar kärleken mellan vänner som utvecklar starka emotionella band på grund av gemensamma intressen och sociala aktiviteter. Vänskap är en ömsesidig kärlek som bygger på att man erkänner varandra utifrån en gemensam värdegrund. Utöver detta krävs också att man möts för att uttrycka det ömsesidiga erkännandet. Aristoteles betonar att man i denna typ av möte får kunskap om varandras känsloliv, vilket är avgörande för de emotionella band som vänskapen knyter. Liksom Philia är Eros starkt kopplad till det värde som den älskande tillskriver objektet för sin kärlek. Medan Philia väcks till liv av moraliska eller etiska värden, väcks Eros till liv av estetiska värden. Eros dras till den yttre världens skönhet, t ex en perfekt kropp som väcker en känsla av brist till liv. Eros är således en mer lustfylld och köttslig form av kärlek än Philia. Enligt Platon kan Eros liknas vid ett lustdrivet odjur på väg att belägra sitt byte. Samtidigt kan Eros ställa sig över den omedelbara lusttillfredsställelsen och på så sätt driva bristen eller begäret till sin yttersta gräns där perfektion upplevs i idévärlden. Agape som ursprungligen betecknade Guds kärlek till människan, men som också kan beteckna människans kärlek till Gud, såväl som kärlek människor emellan, skiljer sig i vissa avgörande aspekter från Philia och Eros. Agape är en gåva – ett slags ovillkorlig kärlek – vars enda anspråk är att bli mottagen. Agape är fri från våldet och destruktiviteten som ofta följer i begärets spår och känns igen i följande passage ur Strindbergs välkända drama Fröken Julie:

”Jean som är butler till fröken Julies far har just huggit huvudet av hennes grönsiska som nu ligger i en pöl av blod på golvet. Trodde hon verkligen att hon skulle kunna ta den med sig på deras gemensamma flykt efter att de skamlöst älskat med varandra?”

”Döda mig också! Döda mig!” skriker fröken Julie till Jean.

 Tror ni inte att jag kan se blod! Tror ni att jag är så svag… å – jag skulle vilja se ditt blod, din hjärna på en träkubbe – jag skulle vilja se hela ditt kön simma i en sjö som den där… jag tror jag skulle kunna dricka ur din huvduskål, jag skulle vilja bada mina fötter i din bröstkorg och jag skulle kunna äta ditt hjärta helstekt! – Du tror att jag är svag; du tror att jag älskar dig, därför att min livsfrukt åtrådde ditt frö; du tror att jag vill bära din avföda under mitt hjärta och nära den med mitt blod – föda ditt barn och ta ditt namn! Hör du, vad heter du? Jag har aldrig hört ditt tilltalsnamn… ” (Strindberg 1888/1961/1983, s 104)

Agape törstar inte efter blod och hugger ingen i halspulsådern. Det finns inte heller en strävan uppåt och framåt – mot perfektion. Agape är ett meditativt tillstånd på så vis att den älskande riktar sin fulla uppmärksamhet mot objektet för sin kärlek. Agape är inte att förlora sig i drömmen eller fantasin om den älskande, utan att älska den verkliga människan som står mitt framför en. Agape är alltså en form av kärlek som riktas mot en konkret person, ett slags ansikte-mot-ansikte kärlek med en socialrealistisk dimension. Trots att Agape varken känner begär eller kan igenkänna värdet hos kärleksobjektet, väcks den endast till liv i mötet med unika personer. Agape existerar endast här och nu och tillåter således inga stora framtidsplaner och eller känslosamt bakåtblickande. Det är ett hjärta som har lätt för att glömma, omöjligt att planera och varken lånar sig till demokratins eller marknadens logik – det är inte en kärlek till alla och en var och den kan inte heller utbytas eller köpas för pengar.

 Varken Philia, Eros eller Agape ger oss en förståelse av kärlek som en ensam sysselsättning – tvärtom är de benämningar för kärlek som ett genuint socialt fenomen.

I nutida kärleksskildringar finner vi emellertid allt oftare berättelser där kärleken till största del handlar om arbetet med den älskade i ensamhet. Författaren och journalisten Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek och dess fristående uppföljare Utan personligt ansvar är utmärkta exempel. De skildrar båda en lång och delvis plågsam väntan på tecken och signaler från den älskade. Det blir många rop, utan svar. Detta utesluter idén om att det Andersson beskriver i dessa romaner är en form av Agape. Inte heller är det Eros det handlar om. Snarare är frånvaron av erotik utmärkande för Anderssons (och för den delen även Lundbergs) texter om kärlek. I den mån sex överhuvudtaget förekommer i Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek, är det dålig sex. Köttslig lust finns det inga beskrivningar av. Det mest fysiska vi får ta del av är ett återkommande maratonslopp. Den älskande (Ester Nilsson) ger sig ut på en ensam joggingtur. Detta fysiska rännande bli också ett återkommande samtalsämne mellan Ester och den älskade (Hugo Rask):

”Han frågade om hon sprungit mycket i helgen och hon svarade att hon sprungit fyra mil sedan de sågs. Löpträningen låg alltjämt som något halvt genomsläppligt mellan dem, både förutsättningen och hindret för deras närhet.

– Det är ju en hel mara! ropade han

– Fast utspridd över tre pass, sa hon.

 Varför ringde hon idag? För att hon hoppades få ett svar på överväganden han lovat göra? Egentligen inte. Det var inte realistiskt. Hon ringde för att klådan återvänt, den malariska kärleksklådan som för alltid ligger latent när den en gång invaderat cellsystemet och kan bryta ut närsomhelst.”

Frågan är vad det är för kärlek som utspelas mellan Ester och Hugo. Större delen av romanen handlar om Esters tankar, drömmar eller rent av fantasier om Hugo. Är det inte så att Hugo egentligen älskar Ester eller åtminstone borde göra det? Märkligt nog är det inte Hugo som Ester vänder sig till för att få svar på dessa frågor, utan sitt eget förnuft. Esters besatthet kretsar inte kring vad Hugo egentligen känner, tycker och tänker, utan vad Ester efter förnuftigt övervägande anser att Hugo borde känna, tycka och tänka. Romanen är framförallt en redogörelse för Esters inre konversation med sig själv. I Utan personligt ansvar ger denna böjelse sig omedelbart till känna, bland annat när Esters nya kärleksobjekt Olof Sten redan i ett inledande skede av deras relation klargör att det inte finns på kartan att han ska lämna sin fru. Ester »tänkte att det var precis så gifta personer sa när de träffat någon som skakar dem i deras grundvalar. När människor ville något väldigt mycket hände det att de sa tvärtom« (Andersson 2014, s 23). Ester tar inte Olof på orden. Inte heller tar hon väninnekören – som tycker att det är just vad hon borde göra – med i sina beräkningar:

”Ester hade en väninna som hette Lotta. Hon inskärpte ofta. »Ta människor på orden, det är det mest praktiska och enkla. Tolka inte, utgå från att de menar vad de säger.« Lotta var klok och försiktig. Ester ansåg att i begynnande kärleksrelationer blev det sällan något alls om man var klok och försiktig och tog folk på orden, eftersom språket just där användes för att lura sig själv, bli av med svåra beslut och att slippa kärleken. Människor fruktade kärleken, hade hon läst hos de stora diktarna, eftersom den bar på fröet till det högsta ljuvliga och därför också till de smärtsammaste förluster.”

Genom den här typen av resonemang blir den andre en skuggfigur: det genuint mellanmänskliga mötet omintetgörs, eftersom det kräver minst två konkreta personer med en individuell identitet som uttrycker sig sanningsenligt. Det är något som saknas Ester och det är möjligt att det är ontologisk trygghet, vilket antyds i romanens titel. I den mån romanen handlar om kärlek handlar den om kärlek utan personligt ansvar. Ester är också ensam och har så vitt jag kan se ingen större förmåga att känna sig älskad i avsaknad av objektet för sin kärlek. Huruvida Ester blivit kastad i marken som barn framgår inte. Det är inte så hon framställs. På denna punkt finns en avgrundsdjup skillnad mellan Lundbergs och Anderssons kärlekstexter. Ester skrivs inte fram som ett offer för omständigheter utanför hennes egen kontroll. Ester är en kvinna som gör vad hon vill utifrån sin egen ståndpunkt – ett slags antihjältinna och tveklöst ett nytt kvinnoideal.

Först och främst framställs Ester som en intellektuell person som också vill speglas så i objekten för sin kärlek. Men hon visar också prov på emotionellt mod och till viss del den emotionella stil som gör sig bra i personlighetstest. Dock ges ingen anledning att tolka Ester som depressiv i betydelsen av det självtystande i kärleksrelationer som ofta förekommer i depressiva kvinnors berättelser. Ester anser inte att det är viktigare att behaga den andre än att vara sig själv, vilket kan ske med hjälp av allt från att svälta sig till att inte säga och göra det man vill. Hon har inte heller några tankar på att ta sitt eget liv, vilket illustreras som ett estetiskt ideal i bland annat Internetmagasinet Vices skandalomsusade modereportage »Last Words«. Modellerna i reportaget rekonstruerar på ett estetisk tilltalande sätt kvinnliga författare som Virginia Woolf och Sylvia Plath precis innan eller just efter deras självmord. En av dem ligger död i sitt eget blod, en annan står med en repsnara runt sin hals och ytterligare en är på väg att dränka sig.

 Vice ger ingen information om författarna utöver deras namn och dödsdatum. Om man vill ha mer information och söker på Internet får man genast veta följande om Plath på engelskspråkiga Wikipedia:

”Hon var vansinnig över att hon inte ha närvarat vid ett möte som hennes förläggare hade arrangerat med poeten Dylan Thomas – en författare som hon enligt en av hennes pojkvänner älskade mer än livet. Hon hängde på White Horse bar och Chelsea Hotel i två dagar med en förhoppning om att möta Thomas, men han hade redan åkt hem. Några veckor senare skar hon upp sina ben för att se om hon hade mod nog att ta livet av sig … Efter elchocksterapi för depression gjorde Plath sitt första medicinskt dokumenterade försök att begå självmord… genom att krypa under sitt hus och ta sin mammas sömntabletter.”

Plath led av både kärlek och depression; ett psykiskt lidande som var så pass svårt att hon tog sitt eget liv. Åtminstone är det denna berättelse om kärlek, depression och oåterkalleligt självtystande vi får ta del av på Internet. Och om man läser hennes poesi, till exempel »Mad Girl’s Love Song« får man också en känsla av just sammansmältningen mellan kärlek och depression. Mycket vackrare har få poeter, författare eller akademiker någonsin uttryckt det.

I Lena Anderssons romaner iscensätts emellertid inte ett kvinnligt ideal i form av självtystade, utan snarare ett ideal i form av självkommunikation. Ester drivs så vi vitt jag kan se av ett autoteliskt begär, det vill säga ett begär som har sig själv som mål snarare än kärleksobjektet, men trots allt väcker starka känslor till liv.

Det autoteliska begäret består av den älskandes drömmar och fantasier om den älskade och är vanligt förekommande i relationer där den älskade är frånvarande. Enligt llouz uppstår denna hyperautonoma begärsform som ett resultat av svårigheterna vi idag har med att låta fantasi och begär sammanfalla med verkligheten och därför föredrar att möta den andre i vår föreställningsvärld istället för i det verkliga livet; ansikte mot ansikte. Illouz menar också att det autoteliska begäret är en estetisk erfarenhet, snarare än en moralisk. I de kärlekssamtal jag samlat på mig beskriver en kvinna i trettioårsåldern det så här:

– Under tio eller nästa tjugo år tyckte jag att han var den vackraste varelsen på jorden. Hans ansikte var perfekt. Hans hy fläckfri. Hans stil… Han var cool. Jag kunde se oss två framför mig när jag slöt mina ögon: ren skönhet. Folk uppmärksammade alltid oss när vi var tillsammans.

– Älskade du honom?

– Älskade? Så klart jag älskade honom. Hela mitt begär var riktat mot honom Han var alltid närvarande. I flera år levde jag i skuggan av honom. Han var min osynliga följeslagare … När jag gick i terapi för mina sömnsvårigheter var han det enda jag talade om. Förutom att gråta och insistera på att den enda anledningen att jag gick i terapi var min oförmåga att sova … Vi kom till en punkt då min terapeut föreslog att han var en paus.

– En paus?

–Ja. Paus var ordet hon använde. Jag tror hon menade att han var min flykt från verkligheten, vardagslivets tristess. Jag minns att jag tyckte att hon var brilliant som kom upp med den idén. Jag brukade säga det till mig själv – han är en paus – ett slags minisemester. Fast sanningen är att han konstant var där.

Fortsätter vi att lyssna på denna berättelse om autoteliskt begär blir det alltmer uppenbart att det är en hårfin gräns mellan den njutningen som ges och det jag skulle vilja tala om som depressiv kärlek:

 – På vilket sätt var han konstant närvarande?

– Jag vet inte riktigt … Jag talade med honom hela tiden.

– Talade?

– Skickade brev, e-mail, sms … och däremellan kände jag hans närvaro … Som jag sa: han var mitt osynliga sällskap. Jag levde i skuggan av honom.

– I skuggan av honom?

– Alltså, det spelade ingen roll vad jag gjorde eller vem jag träffade … Han var alltid där. Och jag ville det. Att han skulle vara med mig. Han bodde inom mig och jag väntade på ett tecken, en signal – ett meddelande, vad som helst. Herregud vad jag led om jag inte fick det. Ibland har jag sett på det hela som självskadebeteende. En av mina bästa väninnor sa faktiskt till mig att jag lika gärna kunde injicera heroin. Det var väl då jag började tänka så.  

Naturligtvis går kärlekens kval inte alltid att likställa med det jag benämner depressiv kärlek. Däremot inbegriper just lidandet ofta den depressiva kärlekens orsak och verkan, nämligen misserkännandet av en själv som en konkret person med behov och efterföljande meningsförlust. Dessa element är konstitutiva för den depressiva kärleken och finns också med i de kärlekssamtal jag samlat på mig. Ytterligare en kvinna i fyrtioårsåldern uttrycker det så här:

”Det var inte bara det att han inte svarade, han blockerade mig från alla sociala medier. Han liksom raderade mig från sitt liv som om jag aldrig hade existerat. Hela situationen kändes overklig. Jag kände mig overklig. Samtidigt hade jag tusentals meddelanden från honom i min dator, på min mobiltelefon. Jag menar, han hade skickat tusentals… till och med en opublicerad dikt som han skrev på, typ. tvåhundrafemtio sidor, att läsa medan jag provade skor.

Han var rolig. Han fick mig att skatta. Hursomhelst, skulle jag ignorera att vi hade mötts, utbytt allehanda meddelande tjugo dagar i streck? Existerade dessa meddelanden inte? Såklart att de gjorde, men det fanns ingen verklighet bakom dem. Orden var verkligheten. Jag kunde eller ville inte fatta det. Jag är inte dum. Jag kunde bara inte tro att något som betydde allt för mig – då och där – betydde så lite för honom. Jag blev Alice. »Who the fuck is Alice?« Alice I underlandet. Jag föll ner i kaninhålet.”

Det kan verka som om vi nu hamnat väldigt långt bort från Anderssons romanfigur Ester och närmat oss svaret på Lundbergs fråga om vad som händer om man kastar barn ett barn i marken. Samtidigt är det så att Ester också tänker sig att »(d)et som varit livsavgörande för henne hade varit ett tidsfördriv för Hugo.«

”Under korta stunder betraktade hon denna tanke. Sedan avfärdade hon den för att härda ut. I april skrev hon två långa brev som hon skickade med posten. Hon ville förklara sig. Hon ville formulera vad hon känt och varför hon handlat och trott som hon gjort, ville säga att hans agerande hade format hennes, att ingen agerar utan att också reagera; han hade gett henne goda skäl att göra sina antaganden.”

Hon väntade sig inget svar och fick inget heller.

En radikal slutsats som kan dras i detta sammanhang är att när arbetet med den älskade i ensamhet drivs så långt att den övergår i meningsförlust eller depressivitet är den ett tecken på ett psykotiskt tillstånd, inte en narcissistisk personlighet. När kärleken förlorar sin genuina mellanmänsklighet blir den gemensamma definitionen av situationen svårare att utveckla. Som en följd blir såväl känslan av att vara förankrad i en social verklighet som det moraliska ansvaret för den andre svagare. Det depressiva kärleksidealet som faktiskt förekommer i vårt samhälle – i form av både självtystande och självkommunikation – kan alltså ses som en yttring i en kultur där psykotiska iscensättningar stimuleras, vilket har en något annan innebörd än den narcissistka kultur som bland andra sociologerna Christopher Lasch och Richard Sennett tidigare förespråkat är utmärkande för vår tid. Det är sant att vi lever i ett samhälle som är så pass individualiserat att kärlek förväntas vara något vi kan klara av på egen hand. Men vi behöver bara påminna oss själva om hur de gamla grekerna såg på kärlek eller kanske ännu hellre om Hegels idé om att den största friheten av alla är kärleken, det vill säga att två individer fritt väljer att älska varandra, för att inse att det är den genuint mellanmänskliga kärleken vill åt för att nå fram till oss själva.

 Emma Engdahl är docent i sociologi vid Göteborgs universitet.

Delar av artikeln har i något annan form tidigare publicerats i Obs! i Sveriges Radio P1.

 Referenser

Andersson, Lena (2013) Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. Stockholm: Natur och Kultur

Andersson, Lena (2014) Utan personligt ansvar. Stockholm: Natur och Kultur

Illouz, Eva (2008) Saving the Modern Soul. Therapy, Emotions, and the Culture of Self-Help

Kristeva, Julia, som citerad i Espen Hammer (2006: 75) ”Melankoli: en filosofisk essä.” Svensk övers. Charlotte Hjulström, Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Lundberg, Kristian (2012) Och allt ska vara kärlek. Stockholm: Ordfront

Strindberg, August (1888/1961/1983) Fadren; Fröken Julie. Stockholm: Bonniers

Fotbollsfinanser

Klubbarna tycks aldrig gå med vinst, trots de enorma summor fotbollen handlar om. Drivs alltså ägarmiljardärerna av samma folkliga passion som fansen, som påstås i boken Soccernomics? Tyvärr inte, menar Daniel Berg.

Av Daniel Berg

Det finns de som blir ännu rikare än Cristiano Ronaldo på klubbfotbollen

Det finns de som blir ännu rikare än Cristiano Ronaldo på klubbfotbollen

Fotbollen är hela världens sport. Storsäljaren Soccernomics av Simon Kuper och Stefan Szymanski förklarar att finanskapitalet, annars så bra på att göra vinst, inför världens största sport fått enorma svårigheter. Många Premier League-klubbar har lägre omsättning än ett vanligt köpcentrum, de flesta har större skulder än tillgångar och går aldrig med vinst. Real Madrid har flest fans i världen (hundratals miljoner) men lägre intäkter än Finlands 120:e största företag. Affärsmän verkar inte kunna bli kloka på den folkliga fotbollen, och oligarker och miljardärer tycks bränna pengar på klubbarna i strid med alla managementteorier, drabbade av samma passion som fansen, är Soccernomics upplyftande tes.

Konstigt nog fortsätter ändå det globala finanskapitalet att köpa upp dessa föregivet värdelösa klubbar. Det finns förstås en förklaring bortom kärlek till sporten. The Tax Justice Network visar i sin nya rapport ”The Offshore Game” att tre av de sju miljarder pund som kapitaliserar den engelska fotbollen – världens rikaste – är placerade i skatteparadis. Kapitalet flödar in och ut ur klubbarna så snabbt och dolt att det ofta är omöjligt att se vem som egentligen äger dem. Soccernomics tes visar sig vara en naiv skönmålning. Oligarkerna är inte härligt fotbollstossiga. Sanningen är istället att fotbollen ingår i en finansialiserad global ekonomi där redovisade vinster inte längre är den givna vägen till kapitalackumulation. De offshore-finansierade klubbarna är så skuldsatta att deras aktier egentligen är värdelösa: de är tekniskt bankrutta. Men skatteflykt organiseras ofta i form av kreditgivning: lån ges från ett finansföretag i ett land med slappa skatte- och stränga sekretesslagar, ett skatteparadis, till ett frodigt företag i ett land som hotar beskatta det. Detta företag betalar sedan så mycket ränta ut ur landet att dess vinst försvinner, och skatteplikten med den.

Men det pågår också ett ännu större finansiellt spel, där fotbollsklubbarna är målvakter. Det stora problemet för kapital som flytt undan beskattning eller kapitalkontroller, vunnits genom korruption, stulits eller anskaffats genom olaglig handel (narkotika, vapen, människor) är att det för att kunna bestå som kapital måste kunna realiseras som värde. Detta går till stor del bara att göra inom den statligt sanktionerade ekonomin. Kapitalet måste alltså finna vägar tillbaka dit varifrån det flytt. Genom skatteparadisen kan kapitalet anonymiseras och lånas ut till bolag i den statligt sanktionerade ekonomin. Räntan kan sedan användas till laglig konsumtion av lyxklockor, konstverk eller fastigheter: marknader som exploderat under 2000-talet, med varor som behåller eller ökar i värde och kan säljas vidare – för vita pengar. Det viktiga då är inte vinsten i bolagen som ges lånen, utan räntebetalningarna och omsättningen. Fotbollsklubbarnas omsättning och lånebehov kan ingen revisor ifrågasätta.

Studier av bland andra FN och Världsbanken visar att det årligen flödar in mellan en och en och en halv biljon svarta dollar i behov av tvätt till skatteparadisen, där man uppskattar att det idag finns mellan 21 och 32 biljoner dollar placerade. (Världens årliga produktionsvärde är runt 75 biljoner.) Skatteparadisen – öar som Bahamas, Jersey, Cayman och Isle of Man, europeiska nationalstater som Luxemburg och Schweiz, eller delstater i USA som Delaware och Nevada – ligger nästan alla i den rika världen, inom OECD-jurisdiktioner. Ungefär hälften av skatteparadiskapitalet är medel stulna från den fattiga delen av världen. Det är världens allra rikaste, världens finanscentrum, som organiserar, skyddar och tar betalt för tvätten. Det är spelet med den stora bollen där klubbar och fans bara är avbytare.

Daniel Berg är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Han älskar det italienska fotbollslaget Juventus.

Källor och tips på vidare läsning:

»Stolen Assets Recovery (StAR) Initiative«, rapport och handlingsplan från Världsbanken och FN, 2007.

»World Economic Outlook, April 2015«, IMF.

»The Offshore Game«, Rapport från The Tax Justice Network, 14/4 2015.

The Tax Justice Network med vidare studier av världens skatteparadis, bland annat med konstruktionen av ett »financial secrecy index«: www.financialsecrecyindex.com och www.taxjustice.net

Simon Kuper och Stefan Szymanski, Soccernomics, New York, 2014.

 

EU måste ändra kurs i Medelhavet

(Denna text är ledare i Ordfront magasin nr 2 2015)

1300 drunknade på en vecka, det visade sig vara smärtgränsen för att den sedan många år pågående massdöden av flyktingar i Medelhavet skulle börja diskuteras på allvar.

Den 12 april dog 400 i ett fartygshaveri, den 19 april 900 ytterligare. Fram tills nu har makthavarna verkat anse att det stora problemet inte varit de döda, utan cyniskt nog de flyktingar som lyckades ta sig över från Afrika till Europa levande, åtminstone av de konkreta politiska besluten att döma.

Förra året omkom 3300 flyktingar på Medelhavet, ändå drogs EU-stödet för Italiens Mare Nostrum den 1 november 2014, efter bara ett år. Ett ambitiöst sjöräddningsprogram som enligt Italien hunnit rädda 140 000 flyktingar i sjönöd – men just därför fått kritik från EU. Storbritanniens konservativa utrikesministern Phillip Hammond menade att räddningsskeppen utgjorde en alltför stor »pull effect« på flyktingarna. Med andra ord, det gällde att göra överfarten så pass osäker att den avskräckte. Den avskräckande effekten uppstod också: den dramatiska ökningen i drunknade under 2015. Ställda inför praktiken av sina cyniska principer har premiärminister David Cameron backat.

Istället för Mare Nostrum har EU sjösatt Triton – en gränspatrullerande, inte sjöräddande, flottstyrka, med en tredjedel av budgeten, skött av den gränsbevakande myndigheten Frontex.

Men nu skakar det fuskbygge som är EU:s hantering av båtflyktingarna. I en ilsken Youtube-video förklarar Hans Rosling varför flyktingarna tvingas välja den farliga båtvägen: flygvägen är stängd enligt EU-direktiv 2001/156/EC som stipulerar att flygbolagen är skyldiga att redan för avgång utföra den gränskontroll som egentligen bör utföras vid landsgränserna.

Italien – liksom alla schengenområdets »gränsstater« – klagar på övriga EU:s bristande solidaritet. Enligt Dublinförordningen måste en asylsökande stanna i det land i EU den först kommer till. Vid avslag – och endast 5 procent beviljas till slut asyl – är det upp till ankomstlandet att sköta avvisningen. Med andra ord är det lätt att sitta i ett ekonomiskt välmående land i norra EU och klaga på flyktingläger och drunknade i södra EU – men de är våra tilltvingade gränsvakter. Och vem är egentligen den moraliska stormakten? Italiens kustbevakning och fattiga sicilianska fiskare räddar dagligen människor från förlisande fartyg. Det är inte någon pull factor som får dem att riskera allt. Det är en push factor.

Bulken av dem flyr diktaturen i Eritrea och krigen i Syrien och Afghanistan. Situationer som inte kommer att lösas snart. »Hjälp på plats«, visst, men det är inget antingen/eller. Sverige har gjort mycket. Men jag har inte sett så många sverigedemokrater i Svenska Afghanistankommittén? Som för övrigt just varnar för talibanernas våroffensiv. Kan EU erbjuda en så svag pull factor att den matchar en sådan push factor?

När de flesta EU-länder även ingår i det Nato som beslöt att hjälpa till att störta diktatorn Khadaffi – men sedan lämna Libyen åt sitt öde – klagar på anarki i Libyen som tillåter skurkaktiga flyktingsmugglare att operera, och planerar militära operationer för att skjuta sönder smugglarnas fartyg i hamn baxnar man. Att organisera flyktingmottagningen humant kan inte kosta mindre än detta kaos, vare sig i pengar eller i människoliv. Och kanske håller Europa på att vakna och inse att en fiktiv »schengengräns» inte är något som magiskt förvandlar människorna på ena sidan till individer med värde och rättigheter, och de på andra sidan till värdelös kanonmat. Ett välorganiserat och utbyggt Mare Nostrum, ett slopat EU-direktiv 2001/156/EC och ett solidariskt åtagande av alla EU-länder för flyktingmottagande skulle kunna ge EU ny moralisk auktoritet och kanske den gemensamma identitet som human stormakt som unionen från början gjort anspråk på.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin

 

Att bemöta lögn med fakta

Den »invandringskritiska« strategin att påstå att Sverige inte har råd med invandring bör bemötas med fakta.

Av Behrang Kianzad

I en artikel i Ordfront magasin nr 6 2015 bemötte, och tillbakavisade, jag det sverigedemokratiska påståendet »massinvandringen kostar Sverige hundratals miljarder«. Jag redovisade fakta från SCB, Migrationsverket, och seriösa forskningsrapporter. Jag avhandlade också några de oseriösas irrelevans.

Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik och har arbetat på och för bland annat Dagens Eko, Rapport, Uppdrag granskning och Time magazine. Han är också verksam i Musiker mot rasism.

Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik och har arbetat på och för bland annat Dagens Eko, Rapport, Uppdrag granskning och Time magazine. Han är också verksam i Musiker mot rasism.

Artikeln lästes av över 50 000 personer på nätet, och lärare har använt materialet i undervisning. Mindre glädjande, men inte oväntat, är reaktionen från försvarare av den högerextrema strategiska huvudlinjen: att »invandringen« och »invandrarna« skulle vara ekonomiskt ohållbar/a. (De som vill hävda att det pågår »mass«invandring skrek en del också).

Enligt aktuell forskning och statistik pågår ingen massinvandring, och den kostar inga mångmiljarder. Det tål att upprepas. Självklart bör inte att ge flyktingar skydd, eller migration i övrigt, styras av enbart kostnad eller vinst, men lögnen »vi har inte råd« måste bemötas.

Behovet av reda fakta i frågan möttes också senare av tidningen Etc, som gav ut en pamflett av Johan Ehrenberg och Stigbjörn Ljunggren, som refererar och presenterar samma forskning och siffror som jag. Folkbildning är viktigt, särskilt i ett ämne om vilket nyfascismen konstant ljuger. Ofta syns siffran 100 000 för asylmottagningen förra året, men fakta är att cirka 35 000 personer beviljades asyl 2014, och 13000 anhöriga till flyktingar invandrade. Faktum är att kostnaderna för asylinvandringen är 1-1,35 procent av BNP årligen, cirka 50 miljarder kronor. Men siffran 250 miljarder hävdas upprepade gånger av »invandringskritiker«.

Vi har alla ett ansvar att utbilda oss i ämnet, och stoppa propagandan med fakta.

En svensk forskningsframställning i ämnet har tillkommit sedan i höstas. Joakim Ruist vid Göteborgs universitet hänvisar till Jan Ekberg och Robert Rowthorns studier och undersöker migrationskostnader för svensk del.

Ruist beräkningar bekräftar den slutsats som citerades i Ordfrontartikeln, att migrationens kostnader inte är ödesdigra, är beroende av en rad olika faktorer och uppgår till ca 1 procent av BNP. Bör noteras att Ruists beräkningar bygger på slumpmässiga urval ur populationen (totalt ca 80 000 personer), och är därför varken uttömmande eller exakta. Ruist bortser tyvärr också delvis från bolagsskatt från den undersökta gruppen. I Sverige utgör utrikesfödda cirka 14 procent av alla företagare och under 2000-talet ökade antalet företag som startats av utlandsfödda personer med cirka 75 procent. Antal sysselsatta av företagare med utländsk bakgrund är runt 200 000. Ruist beräkningar har fördelen att de undersöker just svenska förhållanden med just flyktinginvandring sedan 1980 från stora flyktingländer som Irak, Iran, Somalia och f d Jugoslavien. Ruist har inte heller räknat med etnisk diskriminering på arbetsmarknaden en starkt påverkande faktor enligt all forskning.

Andra fakta som tillkommit sedan min artikel i höstas: Totalt sökte 81301 personer asyl under 2014. Det är många, men som jag skrev i Ordfront i: sedan 40 år har svenska staten kontinuerligt sett till att »jämka« toppår med att senare ta emot färre. Vi kan jämföra med 1992 då 84018 personer ansökte om asyl – redan 1996 var antalet asylsökande nere på 5753 personer.

Huvudsaklig orsak till ökningen under 2014 var 30000 asylsökande från Syrien, och att andra europeiska länder inte tagit sitt ansvar, mycket på grund av allt starkare högerpopulistiska och nyfascistiska krafter, som i Sverige representeras av främst Sverigedemokraterna.

Enligt UNHCR söker sig endast 0,16 procent av världens 50 miljoner flyktingar till Sverige. Pakistan och Iran är de länder som tar emot flest flyktingar. Försvaret av de mänskliga rättigheterna, däribland rätten till asyl, är grundläggande för en demokratisk stats överlevnad. Vi riskerar inte vår ekonomi med human asylpolitik, däremot riskerar vi hela samhällets värdegrund med en inhuman.

 Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik. Han är också verksam i Musiker mot rasism.

Glöm hipstern, här kommer cutestern

En cutester vet att för att ha roligt så måste cool strykas ur vokabulären. En cutester älskar kändiskatten Lil Bub, glitter, prickiga tights, Buzzfeed, godis och ryggsäckar som har motiv med Super Mario, SvampBob Fyrkant eller Sailor Moon. Allt är ju så cute! 

Av Michaela Larsson

Det finns något naivt, men också brutalt, i en cutesters stil. Den struntar totalt i att verka mystisk och svårtillgänglig. Istället dundrar den självsäkert fram iklädd

Lil Bub i egen söt person

Lil Bub i egen söt person

färgglada mönster, barnsliga attribut och en aura av »fuck you, vuxenliv«. Det var Richard Godwin som nyligen gjorde modespaningen och beskrev, i London Evening Standard, cutestern som infantil och harmlös. Godwin målar upp bilden av en ung, kreativ person som lever i ett universum bestående främst av matfestivaler, Halloweenkostymer, pingpong-caféer, socker, Nintendospel och frukostflingor.

Visst låter det lockande? Att – mitt i allt ståhej och pengar som sinar och måndagsångest och kylen som står tom och vad ska du göra med ditt liv och är det ett jobb att kolla på Netflix nähä inte det och tänk om livet alltid kommer att kännas så här tråkigt tomt – sätta på dig mjukisarna från 1995 och låtsas som att 20 år aldrig har hänt. 

Att vara en cutester är en härlig verklighetsflykt men det är också en reflektion av samtiden. Genom mode kan individen uttrycka sin egen identitet, parallellt fungerar mode som ett effektivt medel för att känna grupptillhörighet. Ofta är gruppens gemensamma uttryck en reflektion av sådant som pågår i samhället: olika strömningar, trender och tendenser.

Cutestern är inget undantag. Clive Martin menar, i en artikel i Vice, att en cutester försöker ha det trevligt i ett samhälle som är ganska otrevligt. Vår generation, vi 20-nånting, är den första som kommer att få det sämre än våra föräldrar sedan Andra världskrigets slut. Bostadsmarknaden står still och stänger ute samtidigt som arbetsmarknaden blir alltmer flytande, flexibel och otrygg.

Det är då en rimlig reaktion att vurma för glitter, godis och emojis, att vilja stanna kvar i ungdomens naiva, glada och impulsiva skimmer ett litet, litet tag till.

Jacopo Bernardini skriver i The Role of Marketing in the Infantilization of the Postmodern Adult att ungdomlighet har förvandlats till en sak som du kan äga, vid sidan av pengar och framgång. Att ungdomlighet, tidigare definierad som en tidsbegränsad period, har fått en kulturell definition. Du är inte ung för att du har en viss ålder utan för att du har en viss stil eller konsumerar på ett visst sätt, menar Bernardini.

Det påminner mig om en meme som roterar på internet. En hundvalp ligger utslagen på golvet ackompanjerad med texten »I can’t adult today, please don’t make me adult«. Att vara vuxen har blivit ett verb och att vara ung har blivit en sak du med enkelhet kan köpa, konsumera och gestalta.

 Eller är det så att bandet » I’m from Barcelona« har rätt när de ger sitt nya album titeln Growing up is for trees? Bla bla gamla träd och evig ungdom… Vet du! Jag har hittat en ny app som heter Bitmoji där du designar dig själv till en emoji och skickar som sticker i sociala medier. Så cute! 

Michaela Larsson är frilansskribent, bloggar på hej.blekk.se