Kampen om universiteten

Studenter förvandlas till kunder, synen på kunskap har förvandlats till ett medel för att skapa ekonomisk tillväxt. Men nu växer motståndet. Christian Abrahamsson som ett pågående universitetsuppror.

Av Christian Abrahamsson

Månadslånga storstrejker har ägt rum vid flera av de ledande universiteten i Kanada. I USA har protester mot de icke tillsvidareanställda lärarnas villkor förekommit på i stort sett alla universitet under det senaste året. I Amsterdam har studenter ockuperat centrala universitetsbyggnader och på den Nederländska huvudstadens gator hålls regelbundet stora demonstrationer mot universitetets marknadsanpassning. Amsterdam har även inspirerat till liknande aktioner vid flera universitet i London, däribland den prestigefyllda London School of Economics. Plötsligt ser det ut som att ett motstånd mot den neoliberala omstruktureringen av universiteten är möjligt.

Krisen i universitetsvärlden är permanent, djupgående, och global. Min egen bildningsresa genom den västerländska universitetsvärlden, med arbeten och forskningsvistelser vid nio universitet i sex länder, är också en resa genom ett intellektuellt skymningslandskap. De värden som präglat universiteten, sedan i varje fall 1800-talet, trängs undan, eller omformuleras radikalt.

Systemet där beslut rörande forskning och undervisning fattas av kollegiet har alltmer kommit att ersättas av linjestyrda organisationer präglade av fastlagda produktionsmål. Anställningsformer som under lång tid garanterat forskarnas och lärarnas oberoende håller sakta men säkert på att försvinna. Studenterna förvandlas till kunder på en marknad där kunskap är varan som säljs. Synen på kunskap som ett mål i sig har till stor del ersatts av synen på kunskap som ett medel för att skapa ekonomisk tillväxt. Elfenbenstornen, om de någonsin existerat i sin idealiserade eller förhånade form, har ersatts av universitet organiserade som multinationella bolag med styrelser från politiken och näringslivet.  

Denna förändring har pågått i tre eller fyra decennier. De senaste månaderna har vi dock kunnat bevittna ett växande antal försök till kollektivt, och bitvis välorganiserat, motstånd mot denna utveckling; landsomfattande kampanjer i USA, storstrejker vid universiteten i Toronto, studentledda ockupationer vid universitet i London och Amsterdam och dramatiska demonstrationer i Montreal. Dessa rörelser strävar efter att återställa universitetet till en plats där kunskapen ställs i centrum – inte vinstintresset. Den 13 februari bestämde sig en grupp studenter vid Amsterdams universitet för att ockupera Bungehuis, en central universitetsbyggnad, och utropa De Nieuwe Universiteit (det nya universitetet). Den första ockupationen avslutades efter 11 dagar då ockupanterna blev vräkta. Dagen efter fylldes Amsterdams gator av tusentals studenter och lärare, en demonstration som slutade med att en ny grupp studenter och lärare ockuperade Maagdenhuis, den byggnad som tillhör universitets styrelse. Kraven som De Nieuwe Universiteit riktade till universitetsstyrelsen syftade bland annat till att demokratisera universitet genom att införa val till styrelsen, utforma en ny modell för allokering av medel, arbeta för att fler av de anställda ska få tillsvidareanställningar, att en kontroversiell omorganisering av universitet skulle upphöra och att universitet skulle sluta ägna sig åt spekulativa fastighetsaffärer. Efter omfattande förhandlingar ingick universitetsstyrelsen den första april med på en överenskommelse om att tillsätta två kommittéer som ska utvärdera dels universitets finanser och dels frågan om decentralisering och demokratisering av universitetet. Det tydliga med ockupationerna i Amsterdam är att de snabbt fick spridning inte bara i resten av Holland, ett land vars universitetssystem genomgått omfattande nyliberala reformer de senaste åren, utan även i Storbritannien. Kanske det land som varit och är hårdast drabbat av de negativa konsekvenserna av universitetens nyliberala omvandling.

Universitetens kris kan sammanfattas i begreppen New Public Management och nyliberalism – eller byråkrati och näringslivsanpassning, om man så vill. Dagens universitet siktar på vinst genom att maximera antalet studenter, och att strömlinjeforma forskning för maximal företagsvänlighet. Här råder marknadstänkande och en alltmer kontrollerande och utvärderande byråkrati; ledord är innovation, konkurrens, marknadsanpassning, kvalitetssäkring, impact och globala rankingslistor. Universiteten har förvandlats från att, något idealiserat, vara platser där lärarna och forskarna själva definierar vad som är relevant för forskning och undervisning till att bli tillväxtmotorer i en global konkurrens om studentintäkter och innovationer som kan komma de enskilda staterna och/eller nyckelbranscher till del. Denna utveckling är dock inte helt uniform och enkelriktad, men den allmänna tendensen i den globala utvecklingen. De ledande universiteten är ständigt på jakt efter nya marknader i en allt hårdare konkurrens om studenter och forskare. Ett tydligt tecken på hur universiteten mer och mer följer samma logik som multinationella bolag är öppnandet av nya campus där pengarna finns: i Gulfstaterna, Kina och Sydostasien. Detta får ibland tragikomiska följder, som nyligen då den världsledande arbetsforskaren Andrew Ross, verksam vid N.Y.U. i New York, nekades inresevisum till Förenade Arabemiraten efter att han hade kritiserat arbetsvillkoren vid den av N.Y.U. nyöppnade filialen i Abu Dabhi. Eller som när den till Harvard Business School knutna konsultfirman Monitor Group blev anlitade av diktaturen i Libyen för att omstöpa Libyens relationer till västliga ekonomier. Den som ledde arbetet var bland andra den tidigare rektorn för London School of Economics, Anthony Giddens. Giddens förmedlade kontakter mellan LSE och familjen Gaddafi. Kontakter som bland annat ledde till att Saif al-Islam Gaddafi fick en doktorsexamen vid LSE och att ett kontrakt värt 2.2 miljoner pund upprättades, LSE skulle utbilda libyska statstjänstemän.

En annan global tendens är skapandet av en växande reservarmé av forskare och lärare med otrygga anställningsvillkor, låga löner och krav på hög mobilitet och flexibilitet. Detta har särskilt drabbat de som påbörjat sina akademiska karriärer under de senaste 10-15 åren. Det är inte ovanligt att tillfälliga anställningar staplas på varandra under ett decennium eller mer, ofta i flera länder och med mycket korta anställningskontrakt. Protesterna och strejkerna vid universiteten i Toronto, samt vid flera stora amerikanska elituniversitet, har framförallt handlat om att stora delar av den undervisande personalen lever under existensminimum. Detta beror på nedmonteringen, sedan 70-talet, av »tenure«-systemet, i vilket den som godkänts för tenure har mycket starka anställningsvillkor. Samtidigt som anställningsvillkoren för den undervisande och forskande personalen försämrats så har en ny klass vuxit fram inom universiteten: välbetalda chefsadministratörer vars främsta uppgifter är att övervaka, utvärdera och marknadsföra. I Sverige gör universitetsrektorerna alltmer karriär enbart som administratörer och byråkrater och inte som forskare.

En tredje tendens, direkt kopplad till de andra, är synen på studenterna som kunder. Universiteten har alltid präglats av att studenter kommer från andra delar av världen för att studera. Denna mobilitet har kommit att utgöra en potentiell vinstmaskin. Elituniversiteten i Nordamerika och Storbritannien har länge tjänat stora summor på studenter från andra länder. I Storbritannien gäller det främst amerikanska och asiatiska studenter som betalar mångdubbelt högre avgifter än europeiska och inhemska studenter. Universiteten agerar som vilken marknadsaktör som helst. Den som kan betala blir antagen.

Redan på 70-talet frågade sig den brittiske historikern E.P. Thompson: vad det är som gör att universiteten, paradoxalt nog, är så lätta att kontrollera. Varför accepterar vi verksamma inom universiteten reformer och pålagor som vi vet går emot universitets traditionella grundvärderingar? Det myckna missnöjet med universitetsdöd och allmänt förfall resulterar sällan i konkret handling. Så vad som just nu äger rum vid universitet i bland annat Montreal, New York, Amsterdam, Toronto och London är ingenting annat än en mindre revolution.

Christian Abrahamsson är lektor i kulturgeografi vid Universitet i Oslo.

 

Kommentarer inaktiverade.