Monthly Archives: augusti 2015

Ingen kalkbrytning i Ojnareskogen

Johan Berg, aktiv i Fältbiologerna

En glad Johan Berg och ett tjugotal andra aktivister firade Ojnare-seger med tårta utanför Rosenbad.

Ojnareskogen på Gotland har idag fått status som Natura 2000-område, meddelade miljöminister Åsa Romson på förmiddagen. Aktivister från Fältbiologerna och Grön Ungdom samlades på gräsmattan utanför Rosenbad för att fira med tårta. – Det är en seger, vi firar idag! Det är en lång kamp som nu har fått sitt slut, säger Johan Berg som varit aktiv i Fältbiologerna i tre år. Under hela sin aktiva period har Johan varit delaktig i Ojnare-protesterna, som har bestått av bland annat debattartiklar, brev till politiker och de fysiska konfrontationerna i Ojnareskogen som skedde för ungefär tre år sedan. Aktivister och lokalbefolkning satte sig  helt enkelt i vägen för maskinerna som skulle börja avverka skogen på platsen för Nordkalks nya kalkbrott. Än är frågan inte helt avgjord dock: målet ska fortfarande upp i Högsta domstolen, men till skillnad från tidigare kommer Ojnare nu alltså att bedömas som ett skyddat område. Johan Berg tror att det därmed är osannolikt att det blir något kalkbrott, men att Nordkalk säkert kommer att överklaga domen. – Oavsett hur domen faller kommer någon att överklaga. Vi kommer överklaga om Nordkalk vinner. Men det är avgjort nu, som vi ser det. Idag är det fest. Han är också glad över att det visar att protester kan löna sig. Dessutom har frågan om problematisk gruvdrift hamnat i ljuset. Ett annat exempel på kontroversiella gruvor är Jokkmokk, där aktivister försöker skydda området Kallak/Gállok från brytning. (Ordfront skrev om konflikterna i både Jokkmokk och Ojnare i nummer 5/2013). – Det hela visar att vi har en för svag minerallagstiftning. Det är för lätt att starta gruva idag, säger Johan Berg. Miljörörelsen har alltså fler strider att ta, men nu med en viktig och stärkande seger i ryggen.

Varmed skola vi betala

Nu signaleras det åter att jobben kommer att försvinna. Om tjugo år kan hälften vara borta, digitaliserade, ersatta med robotar etcetera (se bland annat Ordfront magasin 2.2015). Vad gör vi då? Hittar på nya jobb? Anpassar oss? Ska vi glädjas eller oroas?

Av Christer Sanne

(En felaktigt redigerad version av denna artikel publicerades i OM 3.2015 under rubriken En bättre värld inom räckhåll.)

Svaren på sådana frågor måste ses i ljuset av andra viktiga trender. Digitalisering och globalisering tycks gå hand i hand med att storföretagens och kapitalets makt ökar och de ekonomiska klyftorna växer (som Thomas Piketty beskriver så väl). Vem kommer att tillgodogöra sig vinsterna och vem kommer att ”äga” framtidens jobb? Och hur ska det gå för det växande ”prekariatet” som arbetar på lösa och osäkra villkor? Men framför allt: hur går detta ihop med ekologiskt hållbarhet när redan dagens produktion är överstor: om alla skulle konsumera som svenskarna gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot.

Spänningen mellan ökad produktivitet – att göra mer med mindre arbete – och arbetstillfällen är gammal. För 200 år sedan försökte ludditerna i England slå sönder vävstolarna för att rädda jobben. I Frankrike kastade vävarna in sina träskor – ”sabots” – i maskinerna för att sabotera driften. J M Keynes såg trenden och förutspådde 15 timmarsvecka för sina barnbarn. Filosofen Bertrand Russell hade en vision som anknyter direkt till dagens prognoser. Anta, skrev han (i Till lättjans lov 1937), att en viss arbetsstyrka krävs för att göra alla knappnålar som behövs. Men med en ny uppfinning räcker det med hälften så mycket arbete. En förnuftig lösning vore då att låta arbetarna gå hem efter fyra timmar istället för åtta. Det skulle göra alla nöjda. Men i vårt samhälle, skriver Russell, är det mycket troligare att alla konkurrerar; hälften slås ut i arbetslöshet och hälften måste fortsätta att slita i åtta timmar. Alla förblir olyckliga.

Av Russells vision blev lite kortare arbetstid och sänkt pensionsålder men sådana reformer upphörde på 1970-talet. Istället fick vi en politisk fixering vid att ”skapa jobb”. Det har nu blivit en herkuleansk uppgift eftersom vi, grovt sett, redan har fördubblat produktionen och konsumtionen sedan arbetstidsreformerna upphörde. Det fanns, eller skapades, andra behov än knappnålar för att hålla människor i arbete. Men metoderna har blivit alltmer krampartade. Tiotals miljarder rinner ut ur statskassan varje år för att subventionera rut- och rot-tjänster, restaurangbesök osv. Riksbankschefen uppmanar folk att ”köpa mer grejor” för att öka konsumtionen – allt för att ”skapa jobb”.

Man kan tycka att sådan konsumtion handlar mer om önskemål än behov. Och att behoven istället finns inom vård och omsorg (där robotar passar illa). Men sådana jobb bromsas av ett ideologiskt resonemang om att tillväxt ”skapar jobb” och att skatter antas sänka tillväxten. Nu visar utvärderingar att varje nytt jobb i restaurangbranschen kostar uppskattningsvis 1,5 miljoner i utebliven skatt. Lika många skattekronor hade förmodligen kunnat ge tre nya jobb i vårdsektorn eller skolan. Det är tillväxt som besvärjelse eftersom alla jobb – både privata och offentliga – leder till tillväxt. Tillväxt för att skapa jobb är däremot som att sätta vagnen före hästen. Vad vi vet idag är att tillväxt gör redan rika rikare men knappast gagnar arbetslösa (och inte heller ger mer välfärdstjänster på grund av tjänstedilemmat, dvs. att välfärdsjobben på det hela taget inte kan rationaliseras).

I den nya digitala ekonomin kan mycket se annorlunda ut – som när Spotify ersätter skivsamlingen – men i princip bör den ge samma levnadsstandard och samma lönekaka (om inte kapitalet ökar sin vinstandel). Skillnaden är att maskiner tar över mänskligt arbete. Det tycks oroa många men borde vi inte jubla istället? Det verkligt oroande är om vi försöker ersätta de försvunna jobben genom att blåsa upp produktionen och konsumtionen ännu mer. Det är en omöjlig väg som bara kan leda till det ekologiska stupet med klimatkatastrof och tömda naturresurser.

Många talar ändå ”gröna investeringar” för att ta oss ur klimatkrisen och dessutom – vilket kanske är huvudsaken för somliga – ”skapa jobb”. Låt mig ta två exempel. En höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö är t ex ett fascinerande projekt. Men det kostar – minst 140 miljarder – och i slutändan ska någon betala. Hur många vill lägga en extra tusenlapp bara för att komma fram en timme snabbare till Göteborg? Och om passagerarna sviker så måste skattebetalarna träda in (betänk att det kanske handlar om 10.000 resenärer om dagen till Göteborg medan Japans berömda snabbtåg, Shinkansen, har 400.000 resenärer!).

Bostadsbyggandet måste också öka när befolkningen växer och många saknar bostad. Men statistiken är förbryllande: det finns 4,6 miljoner (bebodda) bostäder i Sverige men bara 4,2 miljoner hushåll. T o m Stockholms län, med en enorm bostadskö, har 40.000 fler bostäder än hushåll. Och dessutom är den genomsnittliga bostadsytan i Sverige 60-70 kvadratmeter per person. Det låter inte trångbott.

Den ekologiska hållbarheten har två aspekter, en kort och en lång. Det korta är att nya järnvägar, liksom nya bostäder, kan ifrågasättas eftersom de drar enorma naturresurser. Kanske måste man tänka ”utanför boxen”. Det kan finnas billigare alternativ för transporterna, t ex att köra el-lastbilar på vägarna. Det skulle kosta en bråkdel jämfört med järnvägen – bara 10 miljarder säger utredarna – och ge utrymme på spåren för snabbare och säkrare persontåg. Och med en större ansträngning för att öka rörligheten på bostadsmarknaden skulle vi kunna bygga mindre utan att bli trångbodda. Det finns en stor potential, inte minst att erbjuda de i ”tomma reden” med utflugna barn ett boende som passar dem bättre. Det är politiskt mycket grannlaga att ändra på fastighetsskatter och andra styrinstrument men det skulle ge resultat mycket snabbare än att bygga nya stadsdelar!

Detta betyder färre jobb. Men att investeringar ”skapar jobb” är inget positivt argument om de också skapar skulder. Någon ska ju betala – till skillnad från investeringar som både förbättrar miljön och sparar pengar som energirenovering av bostäder eller kollektivtrafik. Så när Byggnads vädrar sin gamla slogan att ”en byggnadsarbetare sätter två andra i arbete” bör vi dra öronen åt oss: i vems intresse talar de? Och vill vi verkligen arbeta mer? Tvärtom hör jag ofta att ”vi skulle gärna jobba mindre men boendet har blivit så dyrt!”.

Detta är den långa aspekten och den springande punkten: fel investeringar kommer att tvinga människor att fortsätta i ett livsmönster av hårt och intensivt arbete för att t ex ha råd med tågbiljetterna och att bo i de nya husen. Och för att betala skatterna när staten sannolikt tvingas gå in (liksom vi nu betalar för bankernas misslyckanden i finanskrisen). Samma villkor kommer att gälla för Förbifart Stockholm: när den nu byggs kan vi inte sluta köra bil för den måste betalas med framtidens trängselavgifter! Investeringarna kan låsa in oss i en ohållbar utveckling där hjulen måste snurra allt fortare och producera allt mer som andra ska förmås att konsumera. Mer naturresurser förbrukas. Vi bygger inte ett bättre samhälle för våra barnbarn utan vi beskär deras framtidsutsikter.

En alldeles färsk rapport från Romklubben om den svenska ekonomin visar egentligen samma sak: med olika goda åtgärder för en mer ”cirkulär ekonomi” menar man att koldioxidutsläppen i det samhället skulle vara nere i 30 procent av dagens redan år 2030. Det vore väldigt bra. Samtidigt skulle det skapa minst 100 000 nya jobb vilket låter bra. Men låt oss titta lite närmare på förslaget: minskningen i utsläpp är räknad på 2010 års produktion. Men samtidigt ökar produktiviteten och produktionen stiger, inte minst tack vare alla investeringar som föreslås och alla jobb som dessa skulle skapa. Den tillväxten leder till att utsläppen ökar igen ungefär en halv gång, det vill säga vi studsar tillbaka från 30 till 50 procent för år 2030.

Tydligare kan man knappast visa att det inte räcker med miljövänligare och skonsammare teknik. Ett hållbart samhälle kräver också, och ju förr dess bättre, att vi väljer sida mellan ökad produktion och klimat. Det blir inte hållbart med hundratusentals fler jobb så som jobben ser ut idag. Det kräver en annan ordning för jobben.

Ärligt talat söker vi ju inte heller arbete, varken arbetsgivarna som rationaliserar bort arbete efter bästa förmåga eller de anställda som gärna skulle komma undan med mindre. Vad människor söker är försörjning och för att klara den – och för att rädda miljön och handskas med löntagarnas allt svagare position och det växande prekariatet – måste staten agera mycket tydligare än under nyliberalismens era. Jag ser två utvägar: att i Russells anda börja dela på det arbete som behöver utföras eller att erbjuda människor en anständig försörjning utan motsvarande arbetsinsats.

Arbetsdelning är en god tanke därför att arbete är det mest accepterade sättet att fördela produktionens frukter. Om det är svårt att genomföra kan en basinkomst ge en rimlig försörjning åt alla, även de som inte finner ett avlönat jobb. Arbetsdelning skulle ge ”full sysselsättning” om än lite mindre guldkantad än vid ”business as usual”; basinkomst skulle åtminstone ge grundläggande försörjning och frihet att välja sysselsättning (i ordets egentliga mening!). Det är förvisso två radikala alternativ i dagens samhällsklimat men prognoserna är också radikala, både om försvinnande jobb och om miljöhoten vid en fortsatt tillväxt. Och båda vägarna skulle kunna få det sociala livet, välfärd, kreativitet och kultur att blomstra.

Släpp männskorna loss, det är vår!

 

Christer Sanne

 

I plattskattens Bukarest

I Rumänien är misstron mot kollektiva synsätt och lösningar massiv sedan kommunisttiden. Tyvärr har det bidragit till dagens söndrande nyliberala styrsätt, utbredd korruption och att man officiellt ser fattigdom som ett privat problem.

(Ur Ordfront magasin 3/2015)

Av Lars Björk

Rumänien, EU-medlem sedan 2005, har kommit att knacka på svenskarnas uppmärksamhet då utfattiga rumäner tar sig till Sverige sökande efter inkomster. De flesta är romer. Varför klarar de sig inte i sitt hemland? Lars Björk har besökt ett land med plattskatt, systematisk rasism och en högst osvensk syn på fattigdom – men också med en växande rörelse mot det nyliberala, korrupta systemet.

Magnolior och hägg blommar i Bukarest och uteserveringarna är fulla av våryra besökare. Mest rumäner – trots sin vackra och franskinspirerade arkitektur från 1800-talet och sina relativt låga priser är Bukarest ännu ingen stor turiststad. Resorna går mest härifrån: det är inte bara de fattigaste som drar västerut, även studenter och utbildade söker sig ifrån det problemtyngda Rumänien till rikare EU-länder. Allt är förstås inte nattsvart. Men låt oss ta ekonomin först. Börja med grunden. I Sverige har det debatterats om hur Rumänien borde förbättra sitt arbete med EU:s strukturfonder som varje år avsätter ett antal miljarder kronor för utvecklingsprojekt, men som bara utnyttjas till omkring hälften i dagsläget. Mycket mindre har sagts om det inhemska skattesystemet och det välfärdsnät som skatterna ska finansiera. I Rumänien är nätet tunt.

Detta har att göra med att landets platta skatt, alltså lika stor procentuell skattesats oavsett inkomst, på 16 procent för löntagare och företag. Det ger ett av de lägsta skattetrycken i EU, som kombinerat med mycket låga minimilöner är tänkt att göra Rumänien attraktivt för utländska investerare. Minimilönen är 975 lei i månaden, 2 000 kronor före skatt. I juli höjs den till 1050 lei. Lönen baseras på en månadsarbetstid av 168,67 timmar vilket ger en arbetsvecka på drygt 42 timmar och en timlön på 6:23 lei. Det motsvarar 12:91 kronor i timmen, före skatt, så dra av 16 procent, och få ut 10 kronor i timmen – för lagligt arbete. Så mycket tjänar de sämst betalda. I snabbköpet kostar dock en liter mjölk ungefär som i Sverige, cirka 10 kronor. Inom Kommunals avtalsområde, ett av de med lägst löner i Sverige, är lägsta lönen 18 020 kronor i månaden, eller 109 kronor i timmen baserat på en arbetsmånad med 165 timmar.

Omräknat till svenska förhållanden kostar alltså mjölken för en rumänsk kommunalarbetare ungefär motsvarande 81:50 kronor litern. A-kassan och försörjningstödet i Rumänien högst; 500 lei i månaden, motsvarande 1 000 kronor, samtidigt som en liten enrummare med kokskåp kostar från 450 lei i månaden och uppåt i huvudstadens enklare kvarter. Med bättre läge stiger hyran, som sätts fritt av uthyraren. Fri hyressättning gör det enklare att hitta bostad, för den som har råd. Samtidigt är hyrorna väldigt höga. När boendekostnaden för en tvårummare kan uppgå till en månadslön blir lösningen för en familj att tränga ihop sig på en mycket liten yta. Med en låg månadslön klarar du dig, nätt och jämt. Med försörjningsstöd eller a-kassa går du helt enkelt back, då hyran inte ingår i stödet. Familj och släkt är räddningen för många.

Rumäniens låga skattebas räcker inte till de investeringar som staten trots allt vill genomföra. För att öka statens intäkter, och öka konkurrensen, är därför omfattande utförsäljningar av offentligt ägda bolag på gång. Bland annat ska Posten och statliga elbolag privatiseras. 2005 sänktes inkomst- och bolagsskatten från 23 procent till 16 procent. Den nuvarande regeringen föreslår nu att denna rekordlåga skatt sänks ytterligare till 14 procent. Även detta är tänkt att stimulera ekonomin och locka privata investerare. Värt att notera är att det är en »socialdemokratisk« regering som gör denna sänkning.

Under våren beslutades även om att sänka matmomsen från 24 till 9 procent. Det beslutet träder i kraft i sommar. Nästa år väntas momsen på övriga varor sänkas från 24 till 20 procent. Att 2016 är valår spelar en avgörande roll för att sänkningarna kommer just nu. Trots landets omfattande problem med fattigdom och social utslagning saknas det en organiserad opposition i Rumänien som lyfter de här frågorna. Här finns, till skillnad från Sverige, vare sig en politisk vänster att tala om eller en facklig motvikt till företagen. I stället utgörs motkrafterna framförallt av olika små ideella organisationer, föreningar och aktionsgrupper.

Till vänster om det socialdemokratiska regeringspartiet PSD, som är mera ett liberalt och konservativt mittenparti än ett vänsterparti, finns det i dag inget alternativ i det rumänska parlamentet. Det råder därmed ett brett samförstånd, från vänster till höger, om att ha en liten välfärdsstat med låga skatter och att offentliga tillgångar fortsatt ska privatiseras.

Andreea Petruţ är sedan många år studentaktivist och statsvetare. Han var en av ledarna i de stora miljöprotesterna 2013, och aktiv även i årets demonstrationer. Hennes förklaring till den frånvarande oppositionen är kommunistspöket:

– Allt som är organiserat och till vänster om mitten associeras till kommunisttiden, förklarar hon när vi möts på Dianei 4, Bukarest största alternativkafé.

Vi befinner oss några kvarter från Piaţa Universităţii där tiotusentals människor demonstrerade sensommaren 2013 mot planerad gruvdrift i det lilla samhället Roșia Montană, i nordvästra Rumänien. Då vann demonstranterna. Några liknande protester mot den pågående privatiseringsvågen har inte märkts. Journalisten Cătălin Tolontan håller med Andreea. Han är chefredaktör på sporttidningen Gazeta Sporturilor. Vid sidan av närsportjournalistik har tidningen också legat bakom flera viktiga reportage om korruption de senaste åren. Ett av de mer kända handlade om en boxningsgala, Gala Bute, och ledde sedermera till att den dåvarande turistministern, partiledaren för kristdemokratiska PMP (Partidul Mișcarea Populară), Elena Udrea, tvingades avgå efter mutanklagelser.

Cătălin ser organisationsbristen som ett arv från kommunisttiden, eller rent av som ett rumänskt karaktärsdrag; att inte lita på någon annan än sig själv och den närmaste familjen. Misstron mot staten är grundmurad:

– Här är mitt ansvar. Vad som händer där ute, säger han och pekar mot fönstren i redaktionsrummet, det spelar ingen roll.

Det här synsättet gör att rumäner exempelvis alltid pratar om nettolöner när de pratar om sin inkomst, förklarar Cătălin. Vad som går till den staten spelar mindre roll. Det är vad som blir kvar i plånboken som räknas.

Men allt är inte becksvart i Rumänien. Många i landet engagerar sig för att skapa ett bättre och mänskligare samhälle. Som de unga journalisterna i mediekollektivet Casa Jurnalistului. Verksamheten startades 2012 av tre unga journalister som hade tröttnat på vad de kallar »korrupta medier«. Vlad Ursulean, Radu Ciorniciuc och Ștefan Mako hyrde då ett stort, vitrappat hus strax utanför centrum i Bukarest gamla villastad, som de bor och arbetar i tillsammans.

– Jag står ut med det här på grund av vårt gemensamma projekt. Det är drivkraften. Annars skulle jag absolut ha en egen lägenhet, berättar Vlad Ursulean.

Arbetet finansieras med prenumerationer där betalningen sker via Paypal. Alla reportage publiceras på sajten http://casajurnalistului.ro. Någon betalvägg eller annonsering existerar inte. En prenumeration kostar 5 euro i månaden och den totala månadsbudgeten är för närvarande 980 euro. Vid sidan av de tre grundarna är en grupp frilansjournalister knutna till projektet. Vlad, Radu och Ștefan har också dragit in pengar på att göra researcharbete åt stora mediebolag som brittiska Channel 4.

Redigeringsarbetet pågår som bäst när jag besöker journalistkollektivet sent en lördagskväll. På måndagen ska reportagen vara klara och stämningen i det rökiga köket (nästan alla rumäner röker), som nu tjänar som arbetsrum, är intensiv. Ingressförslag och rubriker bollas rappt mellan fem journalister som alla deltar på olika sätt i arbetet med sina egna texter, den gemensamma sajten och gruppens Facebooksida. Vlad Ursulean fungerar som redaktör och dirigent. När han skriver sitter pennan hela tiden i mungipan, men under diskussionerna blir den närmast till en taktpinne.

– Om vi i stället… föreslår Vlad, och så tar diskussionen fart.

Reportaget handlar om situationen för barn som har tvångsomhändertagits.

– Jag arbetade undercover i två veckor på en privat psykiatrisk institution, berättar journalisten Oana Mosil. Hon hade sett omfattande övergrepp mot värnlösa barn som spändes fast och drogades snarare än vårdades på barnhemmet. I tidigare publiceringar har Casa Jurnalistului, trots sin begränsade budget, gjort avslöjande reportage om Bukarests gatubarn, drogproblem, bostadsspekulation och hemlöshet, men även besökt stridsområden i grannlandet Ukraina. Bredden och kvaliteten på det journalistiska arbetet är imponerande.

När vi pratar om kostnader skrattar Vlad:

– Jag kan lifta, åka buss och sova över hos bekanta, säger han. Att ta in på hotell och flyga är helt enkelt inte aktuellt.

I små och fria grupper som det här arbetskollektivet växer och frodas frön till ett nytt, jämlikt och demokratiskt Rumänien. En av ljuspunkterna just nu i Rumänien är annars att det sedan presidentvalet hösten 2014 dragit en våg av korruptionsavslöjanden på hög nivå genom landet. I mars fick finansminister Darius Valcov avgå sedan anti-korruptionsmyndigheten DNA inlett en granskning av anklagelser om att han tagit emot stora mutor. Valcov häktades och har senare erkänt att han tagit emot motsvarande 14 miljoner kronor i mutor.

I maj dömdes en tidigare borgmästare i Bukarest till åtta års fängelse för att ha sålt kommunal mark till underpris. Antikorruptionsarbetet i Rumänien lovordas av den svenska ambassaden i Bukarest: »Rumäniens arbete är ett föredöme för hela EU«, anser Alexander Peyre, förstesekreterare på ambassaden. Denna utveckling har starkt genomslag i den rumänska medelklassen och den del av arbetarklassen som trots allt klarar sig ganska bra.

– Förr klagade vi bara på allt. Nu har vi fått lite hopp, säger Ruxandra, en välklädd kvinna i 25-årsåldern. Vi möts en kväll i Bukarest gamla stadskärna, Centrul Vechi, en del av staden som har blommat upp de senaste åren och som har blivit centrum för stadens nattliv.

Ruxandra arbetar deltid med skönhetsvård och bor fortfarande hemma tillsammans med sin vuxna syster och mamma i en hyreslägenhet på två rum och kök i Berceni, en av huvudstadens södra stadsdelar. Syskonen delar rum och mamman har ett eget. En inte ovanlig lösning i trångboddhetens Rumänien. Här bor de flesta fortfarande hemma tills de gifter sig. Mamman städar, berättar Ruxandra, och tjänar dåligt. »Hon får bara minimilönen«. Tack vare att systern arbetar som kontorist, även hon med lägstalön, så klarar sig familjen.

Tvåbarnsmamman Cristina, som bor ett stycke bort i stadsdelen Ferentari delar inte Ruxandras framtidstro. Också hon bor trångt och litet men i ett eget hus. Att hon äger huset håller nere boendekostnaderna, och det behövs nu när hon blivit arbetslös. 40-åriga Cristina är rom. Hon jobbade tidigare med hemtjänst och familjen klarar sig nu tack vare stöd från hennes mor och systern som arbetar utomlands. När de sociala skyddsnäten är svaga eller saknas helt blir familjerelationerna desto viktigare. Cristina bodde själv i Spanien tidigare under några år, och pratar liksom de två barnen flytande spanska.

– Det var bättre förr, under Ceaușescu. Då fanns det ingen arbetslöshet, säger Cristina när vi sitter i det kombinerade vardags- och sovrummet. Tv-soffan dras ut på kvällen och blir säng till barnen.

– Men har det inte blivit bättre nu med yttrandefrihet och marknadsekonomi? undrar jag.

– Vad ska jag med yttrandefrihet till? Det kan jag inte äta eller föda mina barn på.

Hennes unge son blir förvånad och säger skämtsamt:

– Mamma, du låter som en kommunist!

– Kanske det, men så är det, svarar Cristina och ler lite snett. Hon drar den röda morgonrocken tätare omkring sig.

Cristina har inget större hopp inför framtiden, berättar hon, men kämpar vidare, så gott det går.

– Así es la vida (sånt är livet, på spanska), säger hon innan vi skiljs utanför familjens enkla enplanshus.

Cristina och hennes familj är ändå jämfört med andra romer i Rumänien lyckligt lottade. De fattigaste bor ute på landet, utanför de egentliga städerna och byarna, ofta i områden utan vägar, sanitet, el eller ens tillgång till vattenledningar. Uppskattningsvis 5 miljoner rumäner lever i yttersta misär. Det är från detta skikt i den rumänska befolkningen de flesta av de som söker sig till till exempel Sverige kommer i hopp om en utkomst, om så bara från tiggeri.

Arbetsmarknads- och socialdepartementet är den myndighet i Rumänien som har ansvaret för att hitta en lösning på dagens situation för landets utsatta. Statssekreterare Codrin Scutaru tar emot mig i sitt stora arbetsrum på departementet, ett ämbetspalats från 1800-talet, och ger mig en del överraskande förklaringar till fattigdomsproblemet.

Jag berättar om den politiska debatten i Sverige; om de hemlösa tiggarna, om reportagen från fattiga rumänska byar och att många svenskar undrar hur det egentligen är ställt i Rumänien när det kommer så stora grupper fattiga människor därifrån, som knappt verkar ha tak över huvudet eller mat för dagen i sitt hemland.

Codrin Scutaru säger att han är förvånad över min redogörelse:

– Vi har fått ett helt annat och positivt intryck vid våra kontakter med den svenska regeringen, säger han. De har berömt oss för vårt reformarbete.

Fattigdom och tiggeri är enligt statssekreteraren inget strukturellt problem.

– Det är ett individuellt val. Tiggarna respekterar vare sig svensk eller rumänsk lag. De borde söka arbete i stället. Att tigga borde inte vara ett val för dem, menar Scutaru.

Scutaru påpekar samtidigt att han anser att dagens välfärdssystem är tillräckligt generöst, trots att det inte täcker levnadsomkostnaderna.

– Ökade bidrag leder till bidragsberoende, understryker han.

Sedan har vi det här med »den kulturella bakgrunden« som en orsak till migrationen:

– Romerna är nomader. Det är därför de reser. De har den högsta anpassningsförmågan, förklarar Scutaru och tillägger att Rumänien »har en historia av att inte diskriminera«.

Den svenska biståndsorganisationen Hjärta till hjärta, som är verksam i Rumänien, krävde nyligen en Marshallplan för att komma tillrätta med Rumäniens omfattande problem, men landets regering ser alltså fattigdomen som ett individuellt problem.

Den rumänske regeringsrepresentanten Scutarus kommentarer gör statssekreterare Pernilla Baralt vid det svenska socialdepartementet bekymrad:

– Det är ett problem om man ser det på det viset.

Baralt understryker att alla medlemsländer »har enats om att minska fattigdomen inom EU« och att »vi har ett fattigdomsmål i EU som vi alla ska bidra till för att uppnå«.

Rumänien verkar sakna en kollektiv färdplan och en gemensam dröm för landet. Tilliten till samhällsinstitutionerna är mycket dålig och viljan att bygga nya institutioner är svag. Mötena med svenska regeringspersoner, myndigheter eller organisationer blir lätt en hel del »God dag, yxskaft«, då utgångspositionerna är så olika.

Och i ett land med den hållningen blir förakt mot svaga grupper som romerna, eller homosexuella, i stället enande krafter. Sociala förhållanden och fattigdomsbekämpning verkar tyvärr inte vara det. Men det finns å andra sidan mycket vilja och energi bland yngre människor i Rumänien att förändra samhället till det bättre. Miljöfrågor förenar redan starkt. Låt oss hoppas att även sociala frågor kommer att göra det. Men ännu ser det mörkt ut för Rumäniens mest utsatta.

Lars Björk är frilansjournalist

 

FAKTA: RUMÄNIEN

Natomedlem 2004

EU-medlem 2007

21,4 miljoner invånare, varav cirka hälften bor på landsbygden, och 22 procent är under fattigdomsstrecket.

Romer utgör enligt Amnesty uppåt 10 procent av Rumäniens befolkning. (3 procent enligt officiella rumänska siffror.) Av dessa lever 80 procent i fattigdom.

Rumäner som arbetar i utlandet skickar årligen hem cirka 8 miljarder euro.

KÄLLOR: AMNESTY; UNICEF; Migration Watch

Härliga härskarhistorier

PR ersatte det skuldtyngda »propaganda« men innebörden är densamma. Metoderna att få oss att tycka och agera har dock ändrats över tid, och metoderna att sälja in idéer och varor ändrats med kriser och sociala mediers multitud. Idag får ideologier och megakampanjer vika för föregivet äkta 

safe_image

Nemen tjenare Hillary va’ gör du nuförtiden?

små berättelser, anekdoter som ska få oss att känna oss kompis och familj med storföretag och presidentkandidater.

 

 

En artikel ur Ordfront magasin 3/2015

Av Sonia Hedstrand

Två latinamerikanska bröder ska öppna sin första restaurang, ett välbärgat afrikansk-amerikanskt par väntar en son, en ung asiatisk-amerikansk tjej söker sitt första jobb, en överviktig vit kvinna gör sig redo för pensionen, och en mamma planerar en flytt till ett område med bättre skola. Det är några av de verkliga människor som skrattande befolkar den korta reklamvideo som i april lanserar Hillary Clinton som presidentkandidat 2016. Sist i filmen dyker hon själv upp, drickandes kaffe i pappmugg, nickandes och lyssnandes på en vanlig medborgare. I slutscenen står Hillary på gatan, piggt deklarerande: »I’m getting ready do to something too. I’m running for president«, eftersom hon vill vara den »champion« som »everyday Americans« behöver.

I intervjuer har Hillary sagt att hon förlorade mot Barack Obama 2008 för att hennes kampanj inte varit tillräckligt övertänkt. Den här gången är den det. I videon Getting ready, filmad med handkamera för den rätta dokumentära känslan, skriver denna Yale-utbildade advokat, miljardär, president-fru och utrikesminister effektivt in sig själv som tillhörande »verklighetens folk«.

PR-tricket bakom detta skådespel, »based on a true story«, eller snarare flera små anekdoter ur verkliga liv är att ge tittaren, förlåt väljaren, en känsla av autenticitet, äkthet. Performing realness är ett begrepp som används i Paris is burning, en kultdokumentär som skildrar ballroom-kulturen i en queer afrikansk-amerikansk och latino-miljö på Manhattan i slutet av 80-talet. En viktig aspekt av framträdandet under en ball är realness. Det handlar om att kunna passera, upplevas som äkta. Amerikanska presidenter har varit mästare på att framföra realness, verklighet, i kategorin Everyday American, som i Hillarys version 2015 även inkluderar amerikaner med skilda bakgrunder, åldrar och sexualiteter.

Hennes pr-konsulter använder bitar av verkliga liv som råmaterial för att bygga en fiktion, berättelsen »Hillary for America«, om en vanlig hårt arbetande amerikan som ska ut på vägarna för att »förtjäna din röst«. Ett av de mest omtalade exemplen på denna typ av storytelling marketing kommer från George W Bushs presidentkampanj år 2004 och kallas ”Ashley’s Story”. Tonårsflickan Ashleys mamma mördades i terrorattentatet 11 september, får vi veta i den korta reklam-videon. »Hon stängde sig känslomässigt« säger en hjärtnupen berättarröst »men när president Bush kom till Ohio gick hon för att se honom, precis som hon gjort med sin mor fyra år tidigare«. Med ett sentimentalt klinkande piano i bakgrunden berättar Ashley själv hur presidenten kom fram till henne och sa: »I know that’s hard, are you all right?« Presidenten tog flickan i sina armar.

Pappan, som turligt nog råkade vara marknadsföringskonsult, fotograferade detta rörande ögonblick och spann igång en av historiens största pr-succéer. Vissa analytiker menar att det var »Ashley’s Story« som fick Bush Junior omvald som president, eftersom den var så empatisk, under en i övrigt rätt smutsig och otrevlig kampanjstrid. Som slutkläm säger Ashley: »He’s the most powerful man in the world and all he wants to do is to make sure I’m safe.« Vietnamkriget brukar räknas som det första televiserade kriget. Vita huset var vid denna tidpunkt något mindre medietränat och hade inte förutsett vilken inverkan tv-bilder av små vietnamesiska barn täckta av brinnande napalm skulle få på opinionen mot kriget. När republikanen Richard Nixon blev president 1969 kungjorde han genast att pressen var hans fiende. Tillsammans med sina rådgivare instiftade han Vita husets Office for Communication för att som han minns i sina memoarer »bemästra konsten att manipulera medierna«. Detta kontor hanterades av en liten grupp manliga pr-konsulter som stannade kvar när makten gick vidare till Ronald Reagan, Bill Clinton, Bush Senior och Bush Junior.

En av dessa konsulter, David R Gergen, lanserade ett PR-trick som han kallade »the line of the day«, dagens replik, en historia som Vita huset varje dag skulle sälja till pressen. Poängen var att skapa sanningar som journalisterna sedan bara skulle vidarebefordra. Denna strategi fördes sedan vidare av en av Reagans första spin-doktorer, Roger Ailes, som tog med sig sina kunskaper i storytelling när han tillsammans med Rupert Murdoch startade tv-kanalen Fox News 1996. Fox News ledning sänder varje dag ut »the story of the day«, dagens historia, som dess journalister får i uppdrag att anpassa nyheterna till. I sin bok Skådespelssamhället från 1967 skriver den franske situationisten Guy Debord: »Alla etablerade makters ansträngningar att efter erfarenheterna av franska revolutionen förbättra alla metoder att upprätthålla ordningen på gatan kulminerar till sist i att gatan avskaffas. Att isolera befolkningen med masskommunikation över stora avstånd har visat sig vara ett mycket effektivare kontrollmedel«. Ironiskt nog föll Nixon för journalistikens makt när han tvingades avgå 1974 i Watergate-skandalens kölvatten. Men sju år senare kom en ny republikansk president som skulle visa sig vara en mer tränad historieberättare.

Videon ”Best of Ronald Reagan” på Youtube är en stå-upp-kavalkad i talarstolen. Med perfekt frasering drar presidenten för världens mäktigaste land vits på vits och skratten från den osynliga publiken kommer unisont som pålagda i en tv-serie från 80-talet. Han kallades anekdoternas mästare och »the greatest storyteller to have graced the White House«. Reagan var en sant postmodern president utövande vad som kallats »narratocracy«(berättelse styre). Många har hävdat att Amerika inte bara är en geografisk plats, utan en fantasi, en berättelse. Under minst tvåhundra år har »Amerika« för människor från olika världsdelar på flykt från fattigdom och förtryck varit en saga om en framtid på en plats de inte visste något om. En perfekt projektionsyta för drömmar om ett bättre liv. Och när de sedan kom fram så vägrade de släppa taget om fantasin och fortsatte använda sagan som matris för sin politik.

Resan är en klassisk komponent i folksagor, vilket analyserades redan 1928 av den ryske folkloristen Vladimir Propp. Amerikanerna är uppfödda på att kunna slänga fram »the story of my life« på några få effektiva oneliners. I Hollywood kallas det hiss-pitch. I händelse av att du som aspirerande filmare möter en viktig producent i hissen, så ska du kunna sälja in din filmidé innan ni nått våningen där han ska gå av. Hillary Clinton hiss-pitchar år 2015 drömmen om Amerika. Hillary är på väg mot ett okänt fantastiskt mål, likt en västernhjälte mot det stora äventyret, i videon Getting Ready: »So I’m hitting the road, to earn your vote. And I hope you’ll join me on this journey!« Historieberättandet är alltså djupt rotat i den amerikanska kulturen och politiken. Men när blev berättandet ett manipulativt säljknep inom PR?

Reklamen som den såg ut under 1800-talet bestod huvudsakligen av information om nya produkter som industrisamhället spottade ut. Poängen var att övertyga medborgarna att de behövde alla dessa varor. Men i takt med att produktionen ökade och de massproducerade varorna blev fler och mer lika varandra krävdes nya trick för att framställa dem som nödvändiga. Som journalisten Adam Curtis beskrivit väl i sin dokumentär-serie ”The Century of the Self”, övergick försäljningsknepen i början av 1900-talet till att bli manipulativa. Till stor del berodde detta på att Sigmund Freuds systerson, Edward Bernays, som växt upp i USA, använde sig av morbrodern Freuds teorier om undermedvetna djuriska drifter av sexuell och våldsam karaktär när han studerat människors brutala beteende i grupp under första världskriget i Europa. I sin bok Propaganda från 1928 argumenterar Bernays för att en grupp mer intelligenta individer måste styra massornas irrationella begär genom manipulation i den demokratiska tidsåldern.

Efter att propagandaministern Joseph Goebbels och nazistpartiet i Tyskland under andra världskriget givit begreppet propaganda en något dålig klang uppfann Bernays begreppet Public Relations, PR. Bernays var den förste som med PR-trick lyckades sälja tjusiga bilar till män med löfte om åtföljande förstärkt manlighet, och cigaretter till kvinnor med aura av frihet och självständighet. För att använda gamla marxistiska termer så var nu bytesvärdet frikopplat från bruksvärdet. Varor konsumerades inte längre för sin användbarhet utan som rena livsstilsmarkörer. Naomi Klein beskriver i sin bok No Logo från år 2000 hur amerikanska företags reklambudgetar ökar dramatiskt under 1980-talet. Företagen producerar inte längre, de köper varorna från underleverantörer i tredje världen och ägnar sig i stället själva åt att producera något immateriellt: varumärken. Klein beskriver hur varumärket i slutet av 80-talet fick ett pris.

År 1988 såldes Kraft Foods till Philip Morris för 12,6 miljarder dollar, vilket var sex gånger så mycket som företaget egentligen var värt i tillgångar och omsättning. Plötsligt hade man börjat handla med imaginära värden. Priserna på konst sköt i höjden under 1980-talet, liksom det nervösa börsspelet med hedgefonder och optioner. Unika produkter som konstverk går ju egentligen inte att värdera, det handlar bara om känslomässig investering. Målningar och varumärken hade samma unika »aura«, ett värde som tillskrivs något immateriellt. Denna typ av fantasiekonomi var också det som ledde fram till framgångssagan om så kallad corporate storytelling. I kölvattnet av nedlagda industrier, hög arbetslöshet, outsourcing till bemanningsföretag med usla arbetsvillkor ledde den ekonomiska krisen från 1991 och framåt till att »the everyday American« svek sina gamla varumärken och började leta röda extraprislappar och köpa Wal Marts egna, billigare cornflakes. De tidigare så lättledda konsumenterna hade av nöden blivit illojala. Samtidigt växte internet fram, kritiska konsumenter sökte information, aktivister som Adbusters drev med Nike och Shell och demonstranter slog sönder företagens egendom under de stora toppmötesdemonstrationer som den i Seattle 1999. Kleins No Logo blev en bibel för en generation som inte längre tänkte tillbe logotypernas aura. PR-strateger och reklamare fick panik.

Man var helt enkelt tvungen att komma med något nytt. Så föddes corporate storytelling. Inspirationen kom från Reagans gamla spin-doktorer, Hollywoods manusförfattare och franska strukturalister som Roland Barthes, narratologins fader, och analytiker av underliggande myter i vardagliga fenomen. Som ett sätt att avvärja hoten både från alienerade arbetare och otrogna konsumenter hittade dessa pr-gurus Berättandet. De omtalade stora berättelserna var döda och begravda, nu fanns det plats för många små. Dessa små berättelser ur verkligheten skulle ha kraften att slå igenom det digitala samhällets nya kaotiska informationsöverflöd tack vare att de frammanade känslor. I sin bok Storytelling – Bewitching the modern mind från 2007 reder den franske litteraturforskaren Christian Salmon ut historien bakom den så kallade narrativa vändningen på 00-talet, och hur berättande blev en metod för att skapa lojalitet bland anställda inom ett företag. Salmon beskriver hur de nya dotcom-företagen stötte på problem runt millennieskiftet då den gamla ordningen där arbetaren förväntades tiga och lyda inte längre fungerade när affärsidén nu var kommunikation. Den disciplinära fabriken baserad på militärförläggningens modell var passé, och 60-tals-ungdomens revolutionära lek inkorporerades i det kapitalistiska systemet när de anställdas kreativitet och lust blev råmaterial i produktionen av upplevelser och mjukvara.

Arbetarens tystnad identifierades som ett resursslöseri. Utan samtal ingen konfliktlösning, konflikter kan leda till energiförlust i företaget, som i värsta fall går i konkurs. Den nya tidens management-gurus uppmanade anställda att sluta tiga och börja berätta sina historier. Skvallret vid kaffeautomaten eller i lunchrummet var i själva verket en resurs som kunde exploateras och kontrolleras till företagets fördel. Storytelling management, STM, var fött. Ett svenskt exempel på denna typ av internt historieberättande är en mytomspunnen SAS-konferens i Globen år 2006. SAS hade genomgått en ekonomisk kris på grund av konkurrensen från diverse lågpris-bolag, vilket lett till försämrade arbetsvillkor och allmän nedstämdhet bland personalen. År 2003 kallades den främste företrädaren för corporate storytelling i Sverige in för att lösa problemet.

Konsulten, Matts Heijbel, är en eldsjäl som tjänat stora summor genom att coacha svenska företag in i sagornas förlovade land. Heijbel uppmanade de SAS-anställda att försöka minnas olika händelser som gör att de älskar SAS. »SAS är som en familj där man tröstar varandra i svåra tider« förklarade Heijbel. Till nämnda kick-off i Globen 2006 bjöds anställda in för att oavlönat (!) spinna igång berättandet. I små grupper fick de dela med sig av historier om tillfällen då de känt sig stolta över företaget. Sedan röstade de själva (demokratiskt!) fram de bästa berättelserna som gestaltades i en »konstutställning« som avslutade dagen, vilket »alla« tyckte var »inspirerande« och gav en »enorm energi«. Den vinnande historien har sedan använts frekvent som intern pr. Bland annat finns den med i den pärm med berättelser om SAS som delas ut till alla nyanställda för att få dem att snabbt anamma företagskulturen och känna SAS- gemenskap. När han kritiseras på nätet för att kapitalisera på berättande svarar Matts Heijbel med sin vision om företaget som en nutida stam, folkgrupp eller by, »som har sin egen folklore«.

Han målar upp en bild av sig själv som en slags resande folklivsforskare, som behövs för att »söka upp, skörda och dramatisera« dessa berättelser till gagn för alla och envar. Ikea köpte in sig helt på denna verklighetsbeskrivning och uppmanade sin personal att komma med historier om sitt arbete, som sedan spelades in som 500 kortfilmer och distribuerades internt i hela organisationen världen över. I drygt 300 varuhus i 27 länder, indoktrineras nu över 150 000 anställda klädda i blågult inte endast med svenska landskapsbilder, svensk mat och förment småländska värderingar, utan även med historier om svenskar som jobbar på Ikea i Sverige. Allt medan Ingvar Kamprad skatteplanerar på sitt kontor i Luxemburg. »En av världens starkaste företagskulturer« konstaterar Matts Heijbel.

Svenska företag hoppade alltså på den narrativa vändningen på 00-talet. En genomgång av svenska valfilmer från valet 2010 visar dock att inget parti då använde sig av dessa verklighetsbaserade sagor. Men 2014: De Nya Moderaterna lyfter fram en leende thailändsk familj som sett potentialen i en tom gräsplätt, byggt upp sin thai-kiosk och skapat arbetstillfällen för Sverige. Vänsterpartiet har hittat en tonårskille som berättar historien om sin misslyckade gymnasietid i en havererad vinstdrivande skola. I Sverigedemokratisk Ungdoms video berättar unga »svenskor« som simmar i svenska sjöar om att de »visst finns«. Folkpartiets Jan Björklund står på sin gamla skolgård och berättar på klingande västgötska om sin lågstadielärare Margareta. Om svenskar för hundra år sedan fick sin politiska information från tidskrifter, torgmöten eller till och med böcker, så är det nu virala videor, klickbara notiser och återberättade mikrohistorier som informerar oss. Partierna har blivit svårare att skilja från varandra och väljarna bestämmer sig allt senare, en av tio på själva valdagen. Det offentliga samtalet är medialiserat. I denna skenbara valfrihet tävlar partierna med varandra om makten, och vapnen är slagfärdiga snabba berättelser med autenticitets-stämpel, som talar till hjärtat. Fredrik Reinfeldts ständiga tjat om att han åkte omkring i Sverige och »lyssnade« var menat att framstå som demokratiskt och ödmjukt, på samma sätt som Reagan och Thatcher hävdade att staten skulle tjäna individen – medborgaren och inte tvärtom.

Detta nya lyssnande på fokusgrupper och väljarundersökningar låg bakom omskapandet av både New Labour och Nya Moderaterna till otydliga partier utan tydlig politisk agenda eller ideologi. Väljarna blir konsumenter av produkten politik. Vad Hillary Clinton ska göra om hon blir vald? Det framgår inte av lanseringen. Bara att hon gör sig redo att kämpa för att bli president. Både intern och extern corporate storytelling, såväl i kommersiellt som i politiskt syfte, består alltså av insamlandet av korta historier ur »verkligheten«, som sedan ska spridas vidare för att skapa en känsla av gemenskap, lojalitet och allmänt välbefinnande kopplat till ett visst varumärke. Reklamen är ute, word of mouth, mun till mun-metoden, är inne. Så kallade ambassadörer sprider de goda historierna om företag vidare helt gratis och frivilligt till vänner och bekanta, potentiellt nya konsumenter.

Företagets rykte har blivit dess värde. Bland den mest exklusiva av varor på en kapitalistisk marknad, det unika konstobjektet, har detta dragits till sin spets av en konstnär som Tino Sehgal, som säljer sina helt immateriella verk för stora summor till konsthallar, utan något fysiskt bevis på dess existens. (Det skulle i så fall vara en faktura som skickas till ekonomiavdelningen.) Ett av hans verk på ett galleri i Stockholm för några år sedan bestod av en lapp på väggen där det stod »Gone fishing«. Konstverket blir då den fantasi som galleribesökaren får i sitt huvud om var konstnären är och vad han gör. På samma sätt stimulerar företagen sina kunders fantasi med en närmast konstnärlig gestaltning i berättelser som konsumenterna gärna vill ingå i. En STM-guru skriver entusiastiskt på nätet: »Attention is the new commodity. Visual storytelling is the new currency«.

1930-talets fascistiska och nazistiska rörelser hade också sina konstnärliga kvaliteter. De var experter på att samla massorna kring suggestiva nattliga eldar och känslomässiga tal. Folk längtade efter gemenskap och många glömde lätt realpolitiken bakom skådespelet. Förmågan att stänga av kritiskt tänkande är även en av Hollywoodfilmens viktigaste förutsättningar, det kallas »suspension of disbelief«, när betraktaren inte kan hindra sig från att hänge sig åt fiktionen. Denna metod, som även praktiserats av många amerikanska presidenter under senare årtionden, ogillades kraftigt av den tyske vänsterdramatikern Berthold Brecht, som utvecklade sin »verfremdungseffekt« för att få teaterpubliken att vakna upp ur fiktionen och börja tänka kritiskt, som politiska subjekt. Genom historiens ironi har Brechts radikala grepp, som när en skådespelare plötsligt vänder sig direkt till publiken eller talar in i kameran, inkorporerats i Hollywoods språk och framstår numera snarast som ett självmedvetet humortrick bland andra för den medievana åskådaren. Situationisten Guy Debord skriver: »Det vardagsliv som är underkastat skådespelet, som måste förstås som en systematiskt organiserad ’försvagning av förmågan att mötas’ där mötet ersätts med en hallucinatorisk social handling: ett falskt medvetande om möte, ’illusionen om ett möte’.« Ju mer åskådaren av dessa skådespelsartade budskap »går med på att se sig själv i de förhärskande bilderna av mänskliga behov, desto mindre förstår han sig själv och sina egna begär.«

I dag har detta främlingsskap blivit normalt, något vi vant oss vid. Den så kallade verkligheten har blivit en saga, en teater där vi byter vår uppmärksamhet mot underhållning. Och vi mår nästan riktigt bra. Ibland. En liten stund. Vissa psykologer menar att delandet av berättelser är ett grundläggande mänskligt behov som ligger bland de fundamentala på Maslows behovstrappa. Att lyssna till berättelser kring lägerelden är det som givit mänskligheten sammanhang, kunskap om sin historia och rentav grunden till ett samhälle. Till alla de behov på trappan som redan exploaterats av maktens intressen och för ekonomisk vinning, som tak över huvudet, mat och sex, läggs nu alltså ännu ett; vårt behov av gemenskap. I den emotionella kapitalismen uppmanas svenska företag och kommuner att producera upplevelser, värde och tillhörighet för att konkurrera på en global marknad. Det svenska samhälle som effektivt rationaliserat bort myter, mystik och religion till förmån för kritiskt tänkande, statistik och opartisk journalistik verkar ha varit en liten parentes historiskt och geografiskt. Upplysningstraditionens försök att problematisera och ifrågasätta ligger i lä. Den narrativa tidsåldern är här. Det är bara att ge sig hän.

Sonia Hedstrand är konstnär, filmare och skribent.