I plattskattens Bukarest

I Rumänien är misstron mot kollektiva synsätt och lösningar massiv sedan kommunisttiden. Tyvärr har det bidragit till dagens söndrande nyliberala styrsätt, utbredd korruption och att man officiellt ser fattigdom som ett privat problem.

(Ur Ordfront magasin 3/2015)

Av Lars Björk

Rumänien, EU-medlem sedan 2005, har kommit att knacka på svenskarnas uppmärksamhet då utfattiga rumäner tar sig till Sverige sökande efter inkomster. De flesta är romer. Varför klarar de sig inte i sitt hemland? Lars Björk har besökt ett land med plattskatt, systematisk rasism och en högst osvensk syn på fattigdom – men också med en växande rörelse mot det nyliberala, korrupta systemet.

Magnolior och hägg blommar i Bukarest och uteserveringarna är fulla av våryra besökare. Mest rumäner – trots sin vackra och franskinspirerade arkitektur från 1800-talet och sina relativt låga priser är Bukarest ännu ingen stor turiststad. Resorna går mest härifrån: det är inte bara de fattigaste som drar västerut, även studenter och utbildade söker sig ifrån det problemtyngda Rumänien till rikare EU-länder. Allt är förstås inte nattsvart. Men låt oss ta ekonomin först. Börja med grunden. I Sverige har det debatterats om hur Rumänien borde förbättra sitt arbete med EU:s strukturfonder som varje år avsätter ett antal miljarder kronor för utvecklingsprojekt, men som bara utnyttjas till omkring hälften i dagsläget. Mycket mindre har sagts om det inhemska skattesystemet och det välfärdsnät som skatterna ska finansiera. I Rumänien är nätet tunt.

Detta har att göra med att landets platta skatt, alltså lika stor procentuell skattesats oavsett inkomst, på 16 procent för löntagare och företag. Det ger ett av de lägsta skattetrycken i EU, som kombinerat med mycket låga minimilöner är tänkt att göra Rumänien attraktivt för utländska investerare. Minimilönen är 975 lei i månaden, 2 000 kronor före skatt. I juli höjs den till 1050 lei. Lönen baseras på en månadsarbetstid av 168,67 timmar vilket ger en arbetsvecka på drygt 42 timmar och en timlön på 6:23 lei. Det motsvarar 12:91 kronor i timmen, före skatt, så dra av 16 procent, och få ut 10 kronor i timmen – för lagligt arbete. Så mycket tjänar de sämst betalda. I snabbköpet kostar dock en liter mjölk ungefär som i Sverige, cirka 10 kronor. Inom Kommunals avtalsområde, ett av de med lägst löner i Sverige, är lägsta lönen 18 020 kronor i månaden, eller 109 kronor i timmen baserat på en arbetsmånad med 165 timmar.

Omräknat till svenska förhållanden kostar alltså mjölken för en rumänsk kommunalarbetare ungefär motsvarande 81:50 kronor litern. A-kassan och försörjningstödet i Rumänien högst; 500 lei i månaden, motsvarande 1 000 kronor, samtidigt som en liten enrummare med kokskåp kostar från 450 lei i månaden och uppåt i huvudstadens enklare kvarter. Med bättre läge stiger hyran, som sätts fritt av uthyraren. Fri hyressättning gör det enklare att hitta bostad, för den som har råd. Samtidigt är hyrorna väldigt höga. När boendekostnaden för en tvårummare kan uppgå till en månadslön blir lösningen för en familj att tränga ihop sig på en mycket liten yta. Med en låg månadslön klarar du dig, nätt och jämt. Med försörjningsstöd eller a-kassa går du helt enkelt back, då hyran inte ingår i stödet. Familj och släkt är räddningen för många.

Rumäniens låga skattebas räcker inte till de investeringar som staten trots allt vill genomföra. För att öka statens intäkter, och öka konkurrensen, är därför omfattande utförsäljningar av offentligt ägda bolag på gång. Bland annat ska Posten och statliga elbolag privatiseras. 2005 sänktes inkomst- och bolagsskatten från 23 procent till 16 procent. Den nuvarande regeringen föreslår nu att denna rekordlåga skatt sänks ytterligare till 14 procent. Även detta är tänkt att stimulera ekonomin och locka privata investerare. Värt att notera är att det är en »socialdemokratisk« regering som gör denna sänkning.

Under våren beslutades även om att sänka matmomsen från 24 till 9 procent. Det beslutet träder i kraft i sommar. Nästa år väntas momsen på övriga varor sänkas från 24 till 20 procent. Att 2016 är valår spelar en avgörande roll för att sänkningarna kommer just nu. Trots landets omfattande problem med fattigdom och social utslagning saknas det en organiserad opposition i Rumänien som lyfter de här frågorna. Här finns, till skillnad från Sverige, vare sig en politisk vänster att tala om eller en facklig motvikt till företagen. I stället utgörs motkrafterna framförallt av olika små ideella organisationer, föreningar och aktionsgrupper.

Till vänster om det socialdemokratiska regeringspartiet PSD, som är mera ett liberalt och konservativt mittenparti än ett vänsterparti, finns det i dag inget alternativ i det rumänska parlamentet. Det råder därmed ett brett samförstånd, från vänster till höger, om att ha en liten välfärdsstat med låga skatter och att offentliga tillgångar fortsatt ska privatiseras.

Andreea Petruţ är sedan många år studentaktivist och statsvetare. Han var en av ledarna i de stora miljöprotesterna 2013, och aktiv även i årets demonstrationer. Hennes förklaring till den frånvarande oppositionen är kommunistspöket:

– Allt som är organiserat och till vänster om mitten associeras till kommunisttiden, förklarar hon när vi möts på Dianei 4, Bukarest största alternativkafé.

Vi befinner oss några kvarter från Piaţa Universităţii där tiotusentals människor demonstrerade sensommaren 2013 mot planerad gruvdrift i det lilla samhället Roșia Montană, i nordvästra Rumänien. Då vann demonstranterna. Några liknande protester mot den pågående privatiseringsvågen har inte märkts. Journalisten Cătălin Tolontan håller med Andreea. Han är chefredaktör på sporttidningen Gazeta Sporturilor. Vid sidan av närsportjournalistik har tidningen också legat bakom flera viktiga reportage om korruption de senaste åren. Ett av de mer kända handlade om en boxningsgala, Gala Bute, och ledde sedermera till att den dåvarande turistministern, partiledaren för kristdemokratiska PMP (Partidul Mișcarea Populară), Elena Udrea, tvingades avgå efter mutanklagelser.

Cătălin ser organisationsbristen som ett arv från kommunisttiden, eller rent av som ett rumänskt karaktärsdrag; att inte lita på någon annan än sig själv och den närmaste familjen. Misstron mot staten är grundmurad:

– Här är mitt ansvar. Vad som händer där ute, säger han och pekar mot fönstren i redaktionsrummet, det spelar ingen roll.

Det här synsättet gör att rumäner exempelvis alltid pratar om nettolöner när de pratar om sin inkomst, förklarar Cătălin. Vad som går till den staten spelar mindre roll. Det är vad som blir kvar i plånboken som räknas.

Men allt är inte becksvart i Rumänien. Många i landet engagerar sig för att skapa ett bättre och mänskligare samhälle. Som de unga journalisterna i mediekollektivet Casa Jurnalistului. Verksamheten startades 2012 av tre unga journalister som hade tröttnat på vad de kallar »korrupta medier«. Vlad Ursulean, Radu Ciorniciuc och Ștefan Mako hyrde då ett stort, vitrappat hus strax utanför centrum i Bukarest gamla villastad, som de bor och arbetar i tillsammans.

– Jag står ut med det här på grund av vårt gemensamma projekt. Det är drivkraften. Annars skulle jag absolut ha en egen lägenhet, berättar Vlad Ursulean.

Arbetet finansieras med prenumerationer där betalningen sker via Paypal. Alla reportage publiceras på sajten http://casajurnalistului.ro. Någon betalvägg eller annonsering existerar inte. En prenumeration kostar 5 euro i månaden och den totala månadsbudgeten är för närvarande 980 euro. Vid sidan av de tre grundarna är en grupp frilansjournalister knutna till projektet. Vlad, Radu och Ștefan har också dragit in pengar på att göra researcharbete åt stora mediebolag som brittiska Channel 4.

Redigeringsarbetet pågår som bäst när jag besöker journalistkollektivet sent en lördagskväll. På måndagen ska reportagen vara klara och stämningen i det rökiga köket (nästan alla rumäner röker), som nu tjänar som arbetsrum, är intensiv. Ingressförslag och rubriker bollas rappt mellan fem journalister som alla deltar på olika sätt i arbetet med sina egna texter, den gemensamma sajten och gruppens Facebooksida. Vlad Ursulean fungerar som redaktör och dirigent. När han skriver sitter pennan hela tiden i mungipan, men under diskussionerna blir den närmast till en taktpinne.

– Om vi i stället… föreslår Vlad, och så tar diskussionen fart.

Reportaget handlar om situationen för barn som har tvångsomhändertagits.

– Jag arbetade undercover i två veckor på en privat psykiatrisk institution, berättar journalisten Oana Mosil. Hon hade sett omfattande övergrepp mot värnlösa barn som spändes fast och drogades snarare än vårdades på barnhemmet. I tidigare publiceringar har Casa Jurnalistului, trots sin begränsade budget, gjort avslöjande reportage om Bukarests gatubarn, drogproblem, bostadsspekulation och hemlöshet, men även besökt stridsområden i grannlandet Ukraina. Bredden och kvaliteten på det journalistiska arbetet är imponerande.

När vi pratar om kostnader skrattar Vlad:

– Jag kan lifta, åka buss och sova över hos bekanta, säger han. Att ta in på hotell och flyga är helt enkelt inte aktuellt.

I små och fria grupper som det här arbetskollektivet växer och frodas frön till ett nytt, jämlikt och demokratiskt Rumänien. En av ljuspunkterna just nu i Rumänien är annars att det sedan presidentvalet hösten 2014 dragit en våg av korruptionsavslöjanden på hög nivå genom landet. I mars fick finansminister Darius Valcov avgå sedan anti-korruptionsmyndigheten DNA inlett en granskning av anklagelser om att han tagit emot stora mutor. Valcov häktades och har senare erkänt att han tagit emot motsvarande 14 miljoner kronor i mutor.

I maj dömdes en tidigare borgmästare i Bukarest till åtta års fängelse för att ha sålt kommunal mark till underpris. Antikorruptionsarbetet i Rumänien lovordas av den svenska ambassaden i Bukarest: »Rumäniens arbete är ett föredöme för hela EU«, anser Alexander Peyre, förstesekreterare på ambassaden. Denna utveckling har starkt genomslag i den rumänska medelklassen och den del av arbetarklassen som trots allt klarar sig ganska bra.

– Förr klagade vi bara på allt. Nu har vi fått lite hopp, säger Ruxandra, en välklädd kvinna i 25-årsåldern. Vi möts en kväll i Bukarest gamla stadskärna, Centrul Vechi, en del av staden som har blommat upp de senaste åren och som har blivit centrum för stadens nattliv.

Ruxandra arbetar deltid med skönhetsvård och bor fortfarande hemma tillsammans med sin vuxna syster och mamma i en hyreslägenhet på två rum och kök i Berceni, en av huvudstadens södra stadsdelar. Syskonen delar rum och mamman har ett eget. En inte ovanlig lösning i trångboddhetens Rumänien. Här bor de flesta fortfarande hemma tills de gifter sig. Mamman städar, berättar Ruxandra, och tjänar dåligt. »Hon får bara minimilönen«. Tack vare att systern arbetar som kontorist, även hon med lägstalön, så klarar sig familjen.

Tvåbarnsmamman Cristina, som bor ett stycke bort i stadsdelen Ferentari delar inte Ruxandras framtidstro. Också hon bor trångt och litet men i ett eget hus. Att hon äger huset håller nere boendekostnaderna, och det behövs nu när hon blivit arbetslös. 40-åriga Cristina är rom. Hon jobbade tidigare med hemtjänst och familjen klarar sig nu tack vare stöd från hennes mor och systern som arbetar utomlands. När de sociala skyddsnäten är svaga eller saknas helt blir familjerelationerna desto viktigare. Cristina bodde själv i Spanien tidigare under några år, och pratar liksom de två barnen flytande spanska.

– Det var bättre förr, under Ceaușescu. Då fanns det ingen arbetslöshet, säger Cristina när vi sitter i det kombinerade vardags- och sovrummet. Tv-soffan dras ut på kvällen och blir säng till barnen.

– Men har det inte blivit bättre nu med yttrandefrihet och marknadsekonomi? undrar jag.

– Vad ska jag med yttrandefrihet till? Det kan jag inte äta eller föda mina barn på.

Hennes unge son blir förvånad och säger skämtsamt:

– Mamma, du låter som en kommunist!

– Kanske det, men så är det, svarar Cristina och ler lite snett. Hon drar den röda morgonrocken tätare omkring sig.

Cristina har inget större hopp inför framtiden, berättar hon, men kämpar vidare, så gott det går.

– Así es la vida (sånt är livet, på spanska), säger hon innan vi skiljs utanför familjens enkla enplanshus.

Cristina och hennes familj är ändå jämfört med andra romer i Rumänien lyckligt lottade. De fattigaste bor ute på landet, utanför de egentliga städerna och byarna, ofta i områden utan vägar, sanitet, el eller ens tillgång till vattenledningar. Uppskattningsvis 5 miljoner rumäner lever i yttersta misär. Det är från detta skikt i den rumänska befolkningen de flesta av de som söker sig till till exempel Sverige kommer i hopp om en utkomst, om så bara från tiggeri.

Arbetsmarknads- och socialdepartementet är den myndighet i Rumänien som har ansvaret för att hitta en lösning på dagens situation för landets utsatta. Statssekreterare Codrin Scutaru tar emot mig i sitt stora arbetsrum på departementet, ett ämbetspalats från 1800-talet, och ger mig en del överraskande förklaringar till fattigdomsproblemet.

Jag berättar om den politiska debatten i Sverige; om de hemlösa tiggarna, om reportagen från fattiga rumänska byar och att många svenskar undrar hur det egentligen är ställt i Rumänien när det kommer så stora grupper fattiga människor därifrån, som knappt verkar ha tak över huvudet eller mat för dagen i sitt hemland.

Codrin Scutaru säger att han är förvånad över min redogörelse:

– Vi har fått ett helt annat och positivt intryck vid våra kontakter med den svenska regeringen, säger han. De har berömt oss för vårt reformarbete.

Fattigdom och tiggeri är enligt statssekreteraren inget strukturellt problem.

– Det är ett individuellt val. Tiggarna respekterar vare sig svensk eller rumänsk lag. De borde söka arbete i stället. Att tigga borde inte vara ett val för dem, menar Scutaru.

Scutaru påpekar samtidigt att han anser att dagens välfärdssystem är tillräckligt generöst, trots att det inte täcker levnadsomkostnaderna.

– Ökade bidrag leder till bidragsberoende, understryker han.

Sedan har vi det här med »den kulturella bakgrunden« som en orsak till migrationen:

– Romerna är nomader. Det är därför de reser. De har den högsta anpassningsförmågan, förklarar Scutaru och tillägger att Rumänien »har en historia av att inte diskriminera«.

Den svenska biståndsorganisationen Hjärta till hjärta, som är verksam i Rumänien, krävde nyligen en Marshallplan för att komma tillrätta med Rumäniens omfattande problem, men landets regering ser alltså fattigdomen som ett individuellt problem.

Den rumänske regeringsrepresentanten Scutarus kommentarer gör statssekreterare Pernilla Baralt vid det svenska socialdepartementet bekymrad:

– Det är ett problem om man ser det på det viset.

Baralt understryker att alla medlemsländer »har enats om att minska fattigdomen inom EU« och att »vi har ett fattigdomsmål i EU som vi alla ska bidra till för att uppnå«.

Rumänien verkar sakna en kollektiv färdplan och en gemensam dröm för landet. Tilliten till samhällsinstitutionerna är mycket dålig och viljan att bygga nya institutioner är svag. Mötena med svenska regeringspersoner, myndigheter eller organisationer blir lätt en hel del »God dag, yxskaft«, då utgångspositionerna är så olika.

Och i ett land med den hållningen blir förakt mot svaga grupper som romerna, eller homosexuella, i stället enande krafter. Sociala förhållanden och fattigdomsbekämpning verkar tyvärr inte vara det. Men det finns å andra sidan mycket vilja och energi bland yngre människor i Rumänien att förändra samhället till det bättre. Miljöfrågor förenar redan starkt. Låt oss hoppas att även sociala frågor kommer att göra det. Men ännu ser det mörkt ut för Rumäniens mest utsatta.

Lars Björk är frilansjournalist

 

FAKTA: RUMÄNIEN

Natomedlem 2004

EU-medlem 2007

21,4 miljoner invånare, varav cirka hälften bor på landsbygden, och 22 procent är under fattigdomsstrecket.

Romer utgör enligt Amnesty uppåt 10 procent av Rumäniens befolkning. (3 procent enligt officiella rumänska siffror.) Av dessa lever 80 procent i fattigdom.

Rumäner som arbetar i utlandet skickar årligen hem cirka 8 miljarder euro.

KÄLLOR: AMNESTY; UNICEF; Migration Watch

Kommentarer inaktiverade.