Varmed skola vi betala

Nu signaleras det åter att jobben kommer att försvinna. Om tjugo år kan hälften vara borta, digitaliserade, ersatta med robotar etcetera (se bland annat Ordfront magasin 2.2015). Vad gör vi då? Hittar på nya jobb? Anpassar oss? Ska vi glädjas eller oroas?

Av Christer Sanne

(En felaktigt redigerad version av denna artikel publicerades i OM 3.2015 under rubriken En bättre värld inom räckhåll.)

Svaren på sådana frågor måste ses i ljuset av andra viktiga trender. Digitalisering och globalisering tycks gå hand i hand med att storföretagens och kapitalets makt ökar och de ekonomiska klyftorna växer (som Thomas Piketty beskriver så väl). Vem kommer att tillgodogöra sig vinsterna och vem kommer att ”äga” framtidens jobb? Och hur ska det gå för det växande ”prekariatet” som arbetar på lösa och osäkra villkor? Men framför allt: hur går detta ihop med ekologiskt hållbarhet när redan dagens produktion är överstor: om alla skulle konsumera som svenskarna gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot.

Spänningen mellan ökad produktivitet – att göra mer med mindre arbete – och arbetstillfällen är gammal. För 200 år sedan försökte ludditerna i England slå sönder vävstolarna för att rädda jobben. I Frankrike kastade vävarna in sina träskor – ”sabots” – i maskinerna för att sabotera driften. J M Keynes såg trenden och förutspådde 15 timmarsvecka för sina barnbarn. Filosofen Bertrand Russell hade en vision som anknyter direkt till dagens prognoser. Anta, skrev han (i Till lättjans lov 1937), att en viss arbetsstyrka krävs för att göra alla knappnålar som behövs. Men med en ny uppfinning räcker det med hälften så mycket arbete. En förnuftig lösning vore då att låta arbetarna gå hem efter fyra timmar istället för åtta. Det skulle göra alla nöjda. Men i vårt samhälle, skriver Russell, är det mycket troligare att alla konkurrerar; hälften slås ut i arbetslöshet och hälften måste fortsätta att slita i åtta timmar. Alla förblir olyckliga.

Av Russells vision blev lite kortare arbetstid och sänkt pensionsålder men sådana reformer upphörde på 1970-talet. Istället fick vi en politisk fixering vid att ”skapa jobb”. Det har nu blivit en herkuleansk uppgift eftersom vi, grovt sett, redan har fördubblat produktionen och konsumtionen sedan arbetstidsreformerna upphörde. Det fanns, eller skapades, andra behov än knappnålar för att hålla människor i arbete. Men metoderna har blivit alltmer krampartade. Tiotals miljarder rinner ut ur statskassan varje år för att subventionera rut- och rot-tjänster, restaurangbesök osv. Riksbankschefen uppmanar folk att ”köpa mer grejor” för att öka konsumtionen – allt för att ”skapa jobb”.

Man kan tycka att sådan konsumtion handlar mer om önskemål än behov. Och att behoven istället finns inom vård och omsorg (där robotar passar illa). Men sådana jobb bromsas av ett ideologiskt resonemang om att tillväxt ”skapar jobb” och att skatter antas sänka tillväxten. Nu visar utvärderingar att varje nytt jobb i restaurangbranschen kostar uppskattningsvis 1,5 miljoner i utebliven skatt. Lika många skattekronor hade förmodligen kunnat ge tre nya jobb i vårdsektorn eller skolan. Det är tillväxt som besvärjelse eftersom alla jobb – både privata och offentliga – leder till tillväxt. Tillväxt för att skapa jobb är däremot som att sätta vagnen före hästen. Vad vi vet idag är att tillväxt gör redan rika rikare men knappast gagnar arbetslösa (och inte heller ger mer välfärdstjänster på grund av tjänstedilemmat, dvs. att välfärdsjobben på det hela taget inte kan rationaliseras).

I den nya digitala ekonomin kan mycket se annorlunda ut – som när Spotify ersätter skivsamlingen – men i princip bör den ge samma levnadsstandard och samma lönekaka (om inte kapitalet ökar sin vinstandel). Skillnaden är att maskiner tar över mänskligt arbete. Det tycks oroa många men borde vi inte jubla istället? Det verkligt oroande är om vi försöker ersätta de försvunna jobben genom att blåsa upp produktionen och konsumtionen ännu mer. Det är en omöjlig väg som bara kan leda till det ekologiska stupet med klimatkatastrof och tömda naturresurser.

Många talar ändå ”gröna investeringar” för att ta oss ur klimatkrisen och dessutom – vilket kanske är huvudsaken för somliga – ”skapa jobb”. Låt mig ta två exempel. En höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö är t ex ett fascinerande projekt. Men det kostar – minst 140 miljarder – och i slutändan ska någon betala. Hur många vill lägga en extra tusenlapp bara för att komma fram en timme snabbare till Göteborg? Och om passagerarna sviker så måste skattebetalarna träda in (betänk att det kanske handlar om 10.000 resenärer om dagen till Göteborg medan Japans berömda snabbtåg, Shinkansen, har 400.000 resenärer!).

Bostadsbyggandet måste också öka när befolkningen växer och många saknar bostad. Men statistiken är förbryllande: det finns 4,6 miljoner (bebodda) bostäder i Sverige men bara 4,2 miljoner hushåll. T o m Stockholms län, med en enorm bostadskö, har 40.000 fler bostäder än hushåll. Och dessutom är den genomsnittliga bostadsytan i Sverige 60-70 kvadratmeter per person. Det låter inte trångbott.

Den ekologiska hållbarheten har två aspekter, en kort och en lång. Det korta är att nya järnvägar, liksom nya bostäder, kan ifrågasättas eftersom de drar enorma naturresurser. Kanske måste man tänka ”utanför boxen”. Det kan finnas billigare alternativ för transporterna, t ex att köra el-lastbilar på vägarna. Det skulle kosta en bråkdel jämfört med järnvägen – bara 10 miljarder säger utredarna – och ge utrymme på spåren för snabbare och säkrare persontåg. Och med en större ansträngning för att öka rörligheten på bostadsmarknaden skulle vi kunna bygga mindre utan att bli trångbodda. Det finns en stor potential, inte minst att erbjuda de i ”tomma reden” med utflugna barn ett boende som passar dem bättre. Det är politiskt mycket grannlaga att ändra på fastighetsskatter och andra styrinstrument men det skulle ge resultat mycket snabbare än att bygga nya stadsdelar!

Detta betyder färre jobb. Men att investeringar ”skapar jobb” är inget positivt argument om de också skapar skulder. Någon ska ju betala – till skillnad från investeringar som både förbättrar miljön och sparar pengar som energirenovering av bostäder eller kollektivtrafik. Så när Byggnads vädrar sin gamla slogan att ”en byggnadsarbetare sätter två andra i arbete” bör vi dra öronen åt oss: i vems intresse talar de? Och vill vi verkligen arbeta mer? Tvärtom hör jag ofta att ”vi skulle gärna jobba mindre men boendet har blivit så dyrt!”.

Detta är den långa aspekten och den springande punkten: fel investeringar kommer att tvinga människor att fortsätta i ett livsmönster av hårt och intensivt arbete för att t ex ha råd med tågbiljetterna och att bo i de nya husen. Och för att betala skatterna när staten sannolikt tvingas gå in (liksom vi nu betalar för bankernas misslyckanden i finanskrisen). Samma villkor kommer att gälla för Förbifart Stockholm: när den nu byggs kan vi inte sluta köra bil för den måste betalas med framtidens trängselavgifter! Investeringarna kan låsa in oss i en ohållbar utveckling där hjulen måste snurra allt fortare och producera allt mer som andra ska förmås att konsumera. Mer naturresurser förbrukas. Vi bygger inte ett bättre samhälle för våra barnbarn utan vi beskär deras framtidsutsikter.

En alldeles färsk rapport från Romklubben om den svenska ekonomin visar egentligen samma sak: med olika goda åtgärder för en mer ”cirkulär ekonomi” menar man att koldioxidutsläppen i det samhället skulle vara nere i 30 procent av dagens redan år 2030. Det vore väldigt bra. Samtidigt skulle det skapa minst 100 000 nya jobb vilket låter bra. Men låt oss titta lite närmare på förslaget: minskningen i utsläpp är räknad på 2010 års produktion. Men samtidigt ökar produktiviteten och produktionen stiger, inte minst tack vare alla investeringar som föreslås och alla jobb som dessa skulle skapa. Den tillväxten leder till att utsläppen ökar igen ungefär en halv gång, det vill säga vi studsar tillbaka från 30 till 50 procent för år 2030.

Tydligare kan man knappast visa att det inte räcker med miljövänligare och skonsammare teknik. Ett hållbart samhälle kräver också, och ju förr dess bättre, att vi väljer sida mellan ökad produktion och klimat. Det blir inte hållbart med hundratusentals fler jobb så som jobben ser ut idag. Det kräver en annan ordning för jobben.

Ärligt talat söker vi ju inte heller arbete, varken arbetsgivarna som rationaliserar bort arbete efter bästa förmåga eller de anställda som gärna skulle komma undan med mindre. Vad människor söker är försörjning och för att klara den – och för att rädda miljön och handskas med löntagarnas allt svagare position och det växande prekariatet – måste staten agera mycket tydligare än under nyliberalismens era. Jag ser två utvägar: att i Russells anda börja dela på det arbete som behöver utföras eller att erbjuda människor en anständig försörjning utan motsvarande arbetsinsats.

Arbetsdelning är en god tanke därför att arbete är det mest accepterade sättet att fördela produktionens frukter. Om det är svårt att genomföra kan en basinkomst ge en rimlig försörjning åt alla, även de som inte finner ett avlönat jobb. Arbetsdelning skulle ge ”full sysselsättning” om än lite mindre guldkantad än vid ”business as usual”; basinkomst skulle åtminstone ge grundläggande försörjning och frihet att välja sysselsättning (i ordets egentliga mening!). Det är förvisso två radikala alternativ i dagens samhällsklimat men prognoserna är också radikala, både om försvinnande jobb och om miljöhoten vid en fortsatt tillväxt. Och båda vägarna skulle kunna få det sociala livet, välfärd, kreativitet och kultur att blomstra.

Släpp männskorna loss, det är vår!

 

Christer Sanne

 

Kommentarer inaktiverade.