Asyl är ingen tävling

Av Johan Berggren  (ledare i Ordfront magasin 4.2015)

Nu är tiden kommen att ta världssituationen på allvar. Flyktingarna måste räddas, hjälpas med gemensamma EU-resurser och ansträngningar. Det kommer ta tid och energi. På hemmaplan måste vi dessutom ödsla tid på att trycka tillbaka de inskränkta etno-nationalisterna, som bland annat sitter i riksdagen. Det förekommer ett föregivet humant och rättvisetänkande resonemang i högerkretsar kring flyktingkatastrofen. Det går ungefär såhär: det är hemskt med båtflyktingarna över Medelhavet, företeelsen måste stoppas. Fin början, men sedan börjar svajandet: flyktingströmmen orsakas (delvis) av en så kallad »pull-faktor« – någonting som drar flyktingarna till sig. Till exempel Tysklands villighet att ta emot dem. Om det inte vore för Tyskland skulle de inte komma.

Dessutom är det orättvist, menar dessa snusmumrikar från kammaren, för det är bara de med resurser och förmåga som kan ge sig iväg på dessa båtar. De fattigaste måste stanna i kriget. Istället, menar dessa empatilösa logikböjare, bör EU prompt avvisa alla flyktingbåtar – detta skulle få dem att sluta försöka. Inordna något slags rättvist »på-plats-kösystem« för asylsökning. Ordning, reda, inga fler drunknade och rättvisa. Hur elegant som helst. Eller?

Till att börja med är idén om »pull-faktor« verklighetsfrämmande och empatilöst på gränsen till debilt. Dess bärighet har också faktiskt testats i praktiken: 2014 slopade EU sitt stöd till italienska flotträddningsstyrkan Mare Nostrum, som räddat runt 150 000 båtflyktingar – just för att den räddat så många. Just att denna flotta fanns, menade bland andra Storbritanniens utrikesminister Joyce Anelay, var en pull factor – lockade flyktingarna över Medelhavet. Men det visade sig att det knappast ingick något kallt riskkalkylerande i flyktingarnas färd: antalet drunknade ökade tiofalt i början av 2015, och operationen återupptogs.

För att fullt ut känna på idiotin i »pull-faktor«-resonemanget, bör vi kanske titta på »push«-faktorn: fullt ut rasande krig, med bombflyg, krypskyttar, hemlöshet och matbrist. En flykt för livet. Tittar vi på tältlägrena i Turkiet, ser de ut att ha rätt svag pull-faktor, ändå lever där 2,1 miljoner syrier. Pull-faktorn måste alltså minskas så pass mycket att folk stannar i brinnande krig, och då räcker det inte att avvisa de båtar som uppbringas. Enligt resonemanget borde det vara logiskt att låta brittiska flottan skjuta i sank alla flyktingbåtar utan pardon, för att minska pullet tillräckligt.

Slutligen, rättviseaspekten. Ja, det är troligen de flyktingar som har pengar, kan stå på benen, får en chans, som kommer till EU:s gränser och kuster. Efter vi tagit en liten paus och njutit av det unika i att högerfolk gnäller över att pengar ger fördelar, tar vi ett djupt andetag. »Orättvist«? Magistern sitter hemma i fred, frihet och trygghet. Tar en fika, plippar »orättvist!« på sin nya Mac, tar en promenix på stan… tänker »fasen vad ORÄTTVIST att det kanske finns de som behöver komma hit lite mer än de flyktingar som kommer. Lösningen måste vara att INGEN får komma … jaa … vad smart jag är … om man ska ta en pizza … «

De som har asylskäl, har rätt till asyl. Det är ingen tävling där den med mest asylskäl vinner. Och ordna asylansökan på plats? Gärna! Dock verkar EU ha gått in för exakt det motsatta. Det finns inga lagliga vägar till EU, trots att flyktingar har rätt att söka asyl här.

Pull-faktor-magistrarna må ha dåliga argument, men de får gehör och respekt. Länder som Ungern verkar helt enligt deras idéer. Måtte de sjunka undan i den oempatiska göl de kom ifrån, nu när opinionen om flyktingkatastrofen verkar börja vända. Äntligen. Det sägs bero på ett foto. Eller så var fotot droppen som fick dammen att brista. Låt empatin flöda.

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.