Monthly Archives: oktober 2015

Kommandokulturpolitik? Nej tack!

Av Johan Berggren (denna text publiceras också i kommande nr av Ordfront magasin). Trots ett klent valresultat lyckades Miljöpartiet komma in i regeringen, som enda alternativ för Socialdemokraterna att dela ministerposter med. Till exempel fick de kulturministerposten, som de gav en person, Alice Bah Kuhnke, utan tidigare politisk erfarenhet. Jag deltog inte i stormandet mot henne i början. Tycker att folk ska få en chans att visa vad de gör innan det är dags att döma. Nu har den stunden kanske kommit – hur reagerar ministern på denna rapport? Som hon själv märkligt nog inte varit med om att skriva. MP har offrat mycket för den maktställning de idag åtnjuter: de gav upp motståndet mot Förbifart Stockholm, det statliga Vattenfall ska sälja vidare sina brunkolsbrott i Tyskland, och inte klimatsmart sluta bryta dem. Så det kanske är förståeligt att MP tar i från skorna när de väl får utöva makt. Rapporten med förslag till kulturpolitik – ”Kulturen, det fjärde välfärdsområdet” – som nu deras kulturpolitiska arbetsgrupp lämnat till partistyrelsen, osar av maktvilja. Borgerliga skribenter har rasat, men från vänster inte mycket ännu. Kanske beroende på att rapporten är pepprad med ord som ”välfärd” och ”intersektionalitet”? Problemet med förslaget är inte vad MP vill uppnå med sin politik, utan hur de vill uppnå det. De vill ena institutioner, museer, ja hela Sveriges amorfa kultursektor uppifrån: diktera vad som är ”kvalitet” i dess innehåll, bestraffa det de inte anser vara det, och belöna sådant de anser vara det. Detta ska ske med ekonomiska medel, tydliga direktiv och kontroll. De vill alltså inte bara berika och kratta marken för kulturen, de vill anvisa vad som ska odlas, hur det ska odlas, och vilka odlarna ska vara. Allt för det goda högre syftet. MP slår till och med KD i att vara Det Lilla Partiet Med Den Mycket Höga Svansföringen. Att framföra ett så genomgripande förändrande förslag (om nu partistyrelsen gör tummen upp), tyder på enorm ambition i politiken. Att man är juniorparti i en regering stödd av en riksdagsminoritet tycks snarare sporra än hämma dessa ambitioner. Och kanske föda en attityd av ”nu, dags att omdana så mycket vi kan, medan vi kan.”? Med detta kommer tydligen också en viss blindhet, kanske lades klarsynen åt sidan tillsammans med ambitionen att föra en progressiv miljöpolitik? För ser inte MP faran med att försöka införa en uppifrån-och-ned-kommandostruktur i kulturpolitiken? Väl på plats kan denna förstås lätt fyllas med annat än intersektionalism och alternativkultur, som till exempel, säg, chauvinistisk nationalism, med ett annat parti på kulturministerposten. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin        

Krigets vansinne – recension av Svetlana Aleksijevits ”Zinkpojkar”

imgresEn nästan outhärdlig samling vittnesmål av mästerliga Svetlana Aleksijevitj och Arkadij Babtjenkos maniska närvaro kommer så nära det går att beskriva den ofattbara industriella mordproduktion som kallas krig. Av Johan Berggren (Ur Ordfront magasin 6.2014) Han var lång och smal som en fågelskrämma, men märkligt stark.  På Gröna Lund dängde han till en »få klumpen att flyga upp till klockan«-tivolimackapär med handen så det klongade. Men först efter att de andra tjatat fram honom. Han hade på sig en ful halmhatt han hittat, och var aldrig stilla: pratade, skrattade, drack konstant upp all alkohol i närheten utan att visa minsta tecken på fylla, och tog långa promenader istället för att gå och lägga sig på natten. Filipp* var 27, en georgier i en grupp som kom till Sverige, just efter att järnridån fallit ihop i ett imaginärt moln av röd rost, och den enda afghanistanveteran jag träffat personligen. Han var uppenbart trasig, klöste i tillvaron, skrattade så han kved när jag berättade om livet i den svenska lumpen, sa ibland något hastigt om sina tre år i Afghanistan: »Det fanns aldrig någon mat«; »Vi rökte hasch hela tiden«, men oftast bara kort »ni kan inte förstå«. Han hade försökt smita från militärtjänsten, men åkt fast och hamnat i en straffbataljon. De andra pratade om honom som om han var saknad, en förolyckad, medan han fnattade runt där mitt ibland dem. Han var kanske förolyckad, men det var för stort och gräsligt för mig att ta in vid 21 års ålder, född på rätt sida gränser. På Arlanda när de skulle åka föll han på knä och friade, helt på allvar, till min flickvän. Jag kunde bara gå undan för att inte baxna av smärtan han utstrålade. Filipp dog två år senare i en eldstrid när han var livvakt åt en fransk journalist på väg till Nagorno-Karabach. Det är omöjligt att inte tänka på honom vid läsningen av Svetlana Aleksijevijts Zinkpojkar (Ersatz, övers: Hans Björkegren), en outhärdlig, fantastisk bok där den reporternärvarande poeten slår fast, med samma industriellt effektiva obönhörlighet som kriget. Boken rasar efter att sätta ord på, att vi är dårar, totalt vansinniga, som åter och åter sätter igång denna produktion av destruktion, detta organiserade vansinne av högeffektiva maskiner och hårdarbetande dödsarbetare som mal människokroppar till köttfnas. Aleksijevitj berättar om »Afghanistankriget« från det sovjetiska folkets perspektiv, ger vittnesmålen från de unga hjältekamrater som skulle utföra Partiets agenda och önskemål med Kalashnikov i hand. Och deras anhöriga, särskilt mödrarna. (Det är bara för hemskt.) Direkta röster vridna i sorg, individer berövade allt av detta »krig«, ett litet ord som rymmer all undergång någon någonsin kan tänka sig. Det är ingen samstämmig sorgesång, utan enskilda, fördömda mardrömskvidanden ur ett hål längst ner i en gruva som alla andra helst skulle vilja vara igenskottad och glömd. De unga männen, lurade av Sovjets ständiga propaganda-lögner, de unga männen som genomskådat lögnerna men som tvingades åka, sjuksköterskorna som ville göra något gott, sjuksköterskorna som pressades att åka, fosterlandsälskande officerare, alla skickades till det som tidningen Pravda beskrev som planteringar av vänskapsalléer i Kabul, och till vägbyggen till eftersatta byar i kamratlandet i sydöst. Men en efter en kom pojkarna tillbaka i de typiska vita zinkkistorna, skjutna, sprängda. Andra stultande på proteser, andra hela till kroppen men vansinniga, mordiska, suicidala. Aleksijevitj flikar in spränglärda, exakta observationer och reflektioner, ur sin egen förtvivlan, från Shakespeare, Dostojevskij. Hon är en Maksim Gorkij för vår tid, vandrar med ryssarna och delar deras öden, eller en George Orwell för det kollapsade Sovjet. En poetreporter som måste rasa på ett särskilt sätt för att inte gå under själv av att ta in och formulera en sådan här bok. Fångar hon »kriget«? Så gott det går. Kriget har inget ansikte. Det mal sönder tusentals ansikten, men har inget eget, ofattbart som ett arkaiskt monster, onödigt och oundvikligt, totalt människoskapat och den yttersta omänskligheten. Arkadij Babtjenko deltog själv i kriget i Tjetjenien, och skriver i sin bok Dagar i Alchan-Jurt (Ersatz, övers: Ola Wallin)  en darrande, uppgiven medvetandeström från en vanlig liten krigsepisod, en kort strid vid en by, i ett träsk. Ingen bok för lättstörda, inte uppbyggligt alls, bara kriget: en soldats malande kvalfyllda skitvardag. Han uthärdar allt, döda kamrater, svält, igenfrusen urinblåsa, förtvivlad hemlängtan. Men när han inser att han med en av många rutinmässiga skottsalvor haft ihjäl en morfar och en åttaårig flicka som precis skulle rädda sig ner i en källare, dör till slut hans själ. Bara soldatkroppen mal vidare. Kriget är en miljö där akut, kronisk paranoia är det korrekta och normala mentala tillståndet. Där total vantro på alla mänskliga värden är den adekvata slutsatsen av världen runtom en. Soldaten ökar sin chans att leva ännu en dag genom att döda, vem och vadsomhelst, först. Lojal mot det maskineri som satte honom i denna skitstorm, lydig mot det som gör honom till aktiv del av det helvete som slukar honom, mot sin egen mördare. Sovjet föll delvis på grund av att den övergripande lögnen om Sovjets förträfflighet blev uppenbar genom dellögnen om Afghanistan, till slut helt omöjlig att tro på i sin skriande falskhet, motbevisad av tusentals lik och vansinniga. (Dessutom blev kriget oerhört kostsamt.) Men även om Sovjet föll, bärs kriget vidare som en kronisk sjukdoms smittämne i nationens ryggmärg. Det är inte veteranerna som är smittämnet, men strävan att förtränga dem, vad som hänt, inte skriva om det. Kriget är tydligen alltför fruktansvärt för att vi ska kunna se på det tillräckligt direkt för att inte upprepa det. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin. *Filipp hette egentligen något annat  

Aten – slummen vi inte får blunda för

  Av Torbjörn Elensky (Från Ordfront magasin 4.2015) Hundratusentals flyktingar kommer till Grekland och en tillvaro i misär. Torbjörn Elensky vandrar genom ett Aten i förfall där den ekonomiska krisen tillåts förvärra den humanitära. Grekland måste få hjälp, innan det är försent.

Aten

Barn leker i flyktinglägret i parken Pediou tou Areos i Aten. FOTO: Simon Sarfati

Ett tydligt tecken på krisen i Grekland är att det finns så få gatuförsäljare. Förr om åren var till exempel Ermou, den stora shoppinggatan som går genom turistkvarteren upp mot Syntagma, det stora torget framför det grekiska parlamentet torget som blivit känt genom alla demonstrationer som hållits här de senaste åren, full av afrikanska och kinesiska försäljare, som bredde ut falska märkesvaror, handväskor och parfymer och träsniderier i afrikansk stil. Jag roade mig  med att iaktta hur de jobbade, såg hur det alltid var någon som höll utkik och varnade ifall polisen kom, varvid de snabbt drog ihop sina stora tygstycken och bagar med varor och sprang in i de näraliggande gränderna tills lugnet lagt sig igen. En ständigt pågående katt- och råttalek, som ingen av de inblandade tycktes ta på sådär jättestort allvar. Numera ser jag bara någon enstaka försäljare, innan åtstramningspolitiken började strypa den grekiska ekonomin på allvar kantade de gatorna i mängder. På väg förbi märkesbutikerna på Ermou, bland annat en stor H&M, som överallt i världen, upp mot Syntagma, ser jag grupper av kravallpoliser som hukar vid husknutarna. De ser spända ut, i mental förberedelse för den kommande konfrontationen med demonstrationståget som är på väg hit. Idag igen, som så många andra dagar. Den här gången finns knappt ens några TV-kameror på plats. Det har blivit vardag med protesttåg, talkörer, och till och med slagsmål mellan poliser och demonstranter. På de större gatorna runt torget står grupper av motorcykelpoliser, och kravallstaket, redo att användas. Eftersom jag vill se demonstrationståget fortsätter jag snabbt över Syntagma och vidare in på Stadiou, som leder till det andra huvudtorget i Aten, Omonia. En jättedemonstration kommer emot mig. Stämningen är hög, hela familjer går tillsammans, många barn, äldre också, slagorden skallar mellan husväggarna. Mellan grupperna går också rader med män som bär sin motorcykelhjälm på ena armen, och ett slagträ i andra, med röda fanor hårt vridna runt träet, uppenbart är de beredda på att slåss. Tåget vandrar långsamt mot Syntagma, medan jag fortsätter i motsatt riktning, tills jag kommer fram till Omonia, där bara enstaka flygblad vittnar om att det nyss skett en stor samling här inför dagens avmarsch. Uppe på en låg mur sitter några män, som ser ut att komma från Bangladesh, och pratar lite med varandra. Mitt i smeten i den förfallande storstaden Aten, men ändå utanför dagens händelser. Vi läser dagligen om de båtflyktingar som anländer till de grekiska öarna. Fruktansvärda historier, fragment lösryckta ur livsöden som vi aldrig kan förstå till fullo. Mer än 150 000 har lyckats ta sig till Grekland hittills i år. Några hundra drunknade där, ilandflutna kroppar där, och så alla dessa som faktiskt klarar sig hela vägen in i EU, varav väldigt många fastnar i något slags limbo i just Aten. Enligt beräkningar finns här sedan tidigare omkring 100 000 papperslösa, som lever utanför alla system, utom kanske de kriminella, de som exploaterar dem i deras rättslösa position, i den gråzon som blir allt större i dessa tider. När Grekland var på topp, under förberedelserna för OS i Aten 2004, var den billiga arbetskraften efterfrågad. Mängder av byggjobbare från Bangladesh och Pakistan deltog i byggandet av arenorna och de andra anläggningarna. Många av dem blev också jordbruksarbetare, och en hel del har blivit kvar. För några år sedan uppmärksammades deras svåra situation. Några hundra jordgubbsplockare från Bangladesh hade samlats för en protest mot de usla arbetsvillkoren och levnadsomständigheterna, den 17 april 2013. Demonstrationen bemöttes med våld och 33 av dem sköts till döds. Denna händelse skakade om Grekland rejält, och fäste uppmärksamheten på de mest utsatta under en kort period, men sedan verkar inte mycket ha hänt. Grekland befinner sig i en så svår ekonomisk situation, där även många infödda greker måste kämpa så hårt för sin överlevnad att det knappt finns några marginaler kvar, vare sig ekonomiskt eller emotionellt, för att bry sig om eller hjälpa dem som befinner sig allra längst ner på botten. Kvarteren runt Omonia präglas sedan länge av invandrare. Går man in på smågatorna så är många skyltar på arabiska och olika sydasiatiska språk. De här kvarteren var för bara några år sedan fyllda av ett lite annat gatuliv än övriga Aten, med andra dofter och en stark känsla av Pakistan, Bangladesh, med framträdande arabiska inslag, liksom enstaka afghanska. Enligt uppgift bodde det exempelvis tidigare uppemot 90 000 pakistanier enbart i Aten, men nu lär det bara finnas omkring 35 000 kvar. Alla lever inte på marginalen, somliga har bott här länge, skaffat sig ett liv, fått barn och har det relativt bra i Grekland. Men de får inte medborgarskap, inte ens de barn som föds och växer upp här får det, vilket skapar stora problem. Den grekiska medborgarlagen baseras på jus sanguinis, blodsrätt. Den som föds av grekiska föräldrar får grekiskt medborgarskap, oavsett var den föds i världen, medan den som föds i Grekland inte kan vara säker på att få detta annat än efter långdragna processer. En lag som skulle ge barn till invandrare som föds i Grekland rätten att naturaliseras efter att de gått minst sex år i grekisk skola instiftades så sent som 2010, men röstades ned som okonstitutionell av den högsta domstolen, som menade att bara greker ska kunna bli grekiska medborgare. En anledning till att Grekland har så svårt att erkänna immigranters rätt att vistas i landet på samma villkor som infödda är att greker under 1900-talet själva drabbats av fördrivning från länder där de levt i årtusenden. En betydande del av dagens greker är ättlingar till de uppemot 900 000 som drevs ut ur Turkiet i början av 1920-talet, något färre, men dock uppemot ett par hundratusen fördrevs också från Egypten under Nassers arabsocialistiska regim på 50-talet. Även andra områden runt Svarta havet och närliggande trakter i södra Ryssland och Ukraina såväl som Mellanöstern har greker tvingats flytta ifrån, »hem« till ett land vars språk och religion de delar, men där deras förfäder inte levt på årtusenden. Denna historia präglar givetvis den grekiska utblicken på sig själva och omvärlden, inte minst på de muslimska staterna i närheten. De ser sig idag som ett utsatt och hotat folk, i behov av skydd på sin lilla landplätt. Problematiken blir inte mindre av att Grekland dessutom i så hög grad varit ett utvandrarland under efterkrigstiden, till nordligare delar av Europa, och ännu mer till USA och Australien. Det finns 11 miljoner greker i Grekland, och omkring 7 miljoner greker i andra länder. Efter att ha blivit något av ett invandrarland mot slutet av 1900-talet är Grekland idag åter ett utvandrarland, på grund av krisen och den hårda åtstramningspolitiken. Så många som 200 000 greker har valt att lämna landet de senaste fem åren. Det är nästan två procent av den totala folkmängden. Särskilt är det idag de högutbildade som ger sig av, då de ännu relativt lätt kan få arbete i andra delar av EU. Enligt en undersökning av European University Institute har 88 procent av de utvandrade grekerna någon universitetsexamen, och så många som 11 procent av dem har doktorerat. Uppemot 35 000 läkare har tagit jobb på sjukhus i Tyskland, medan dataprogrammerare fått jobb i USA och ingenjörer har dragit till Mellanösterns oljestater. Dessutom studerar 50 000 personer utomlands idag, enligt OECD. Det är alltså några av landets främsta och bäst utbildade som väljer att fly landet, inte de lågutbildade. Och mer än hälften av de som bor kvar säger att de skulle vilja flytta därifrån. Så hårt har krisen slagit. Denna massiva ’brain drain’ är ett allvarligt symptom på den pågående krisen, och den lägger dessutom grunden för ytterligare år av eftersatt utveckling. Dessa pusselbitar gäller det också att ha i minnet då vi försöker förstå, utan att för den skull ursäkta, hur spänt det grekiska förhållandet är till invandrare och hur svårt det är för dem att erkänna att andra än infödda greker ska kunna bli greker. Ett folk som ser sig själv som offer, som utsatt och marginaliserat av historien, trots att det gett världen så stora delar av det gemensamma kulturella och vetenskapliga arv som präglar oss alla idag, har givetvis svårare med självbilden än till exempel ett litet skogsfolk i norr som haft fred i 200 år. De gamla invandrarkvarteren runt Omonia är mycket lugnare än innan krisen slog till. Och innan Gyllene gryning gjorde några mycket uppmärksammade våldsräder i kvarteren. Även polisen gjorde ett stort symboliskt nummer av att göra razzior för att få tag i papperslösa just i detta område för några år sedan, och det verkar som om det inte riktigt hämtat sig igen sedan dess. Det mest påtagliga nu är de stora kinesiska krimskramsaffärerna, där färgglada plastprylar och vinkande guldkatter trängs med billiga rengöringsmedel och annat som tydligen alltid går att sälja. Det finns fortfarande ställen kvar som säljer mat och sötsaker i arabisk och sydasiatisk stil, men de är mycket färre än förut. Faktum är dock att krisen tycks ha slagit ut hela bostadsområden om man fortsätter en liten bit till mot sydväst från Omonia. Stängda butikslokaler, ett helt igenbommat lyxhotell, gata upp och gata ner kan man vandra runt i en slum som snarare liknar bilderna från Detroit än från någon annan europeisk stad. Jag har personligen aldrig sett så stora så nergångna områden i någon stad över huvud taget. Det känns verkligen som om botten gått ur här, och det är svårt att fatta hur det ska kunna komma någon återhämtning. Den som går en sväng norrut från Omonia, förbi det stora Arkeologiska muséet, kommer till en av stadens största parker, Pediou tou Areos, Aresfälten. Det är en magnifik muromgärdad park, som renoverades färdigt så sent som 2010 för åtskilliga miljoner euro. Idag ger den intrycket av att vara övergiven. Om andra delar av staden kan verka som Detroit är det här rena Pripjat, staden som ödelades av olyckan i Tjernobyl. Bara fem år efter avslutad renovering är den stadd i starkt förfall, med övergivna byggnader, misskött växtlighet och knäckta trädgårdsplattor på de nästan nya platserna. De enda som syns i parken är enstaka män och några unga narkomaner, som dragit sig undan hit. Och så finns där en omisskännlig lukt av stall, som blir allt starkare ju närmare man kommer flyktinglägret som breder ut sig i parken. Det är en skakande syn, så många barnfamiljer bor i små tält, under extremt pressade omständigheter. Afghaner, först och främst, men även allt fler syrier lever idag i parken, i väntan på… att komma vidare kanske, till andra delar av Europa, eller åtminstone att få chansen till något slags liv i Grekland, även om de möjligheterna är mycket små i dagsläget. Grekiska frivilligorganisationer hjälper dem, så gott det går, med mat, kläder och lite leksaker till barnen. Men det är uppenbart för vem som helst som ser detta att det inte är några rimliga levnadsomständigheter i lägret. Och detta är ändå »överklassen« bland de flyktingar som fastnat i läger här nere. Mycket värre och mera tätbefolkade är lägren utanför staden, liksom på öarna dit flyktingarna anländer i hundratal dagligen. Den ekonomiska och sociala press detta innebär för ett redan hårt prövat land är lätt att prata om i abstrakta termer, men svårare att föreställa sig som levd erfarenhet. Krisen har drabbat alla i Grekland hårt. I ena änden strömmar det in flyktingar, i andra flyr välutbildade greker ett liv som inte tycks ha mycket framtid att erbjuda. Visserligen behöver det grekiska jordbruket fortfarande billig arbetskraft, men levnadsvillkoren och lönen på fälten lockar bara de allra mest desperata. Greker tycks vara ungefär lika villiga att jobba med jordgubbsplockning som svenskar med att plocka blåbär i lingonskogen. Det här skapar en märklig situation, där flyktingar dels innebär en stor ekonomisk och social press, och de flesta försöker ta sig vidare så fort det går, med risk för livet i lastbilar och på små överfulla båtar. Samtidigt behövs de också, och det finns fortfarande de som lever här, jobbar och skickar hem remittenser, för hur det än är så är till och med den grekiska ekonomin mera lockande än hemlandets om man kommer från till exempel Bangladesh. De som flyr från krig kommer också att fortsätta att fly. Samtidigt är det något djupt cyniskt med hur denna trafik behandlas idag. Statliga myndigheter, poliser och även NGO:er får stora bidrag för att lösa problemen, en del för att stoppa flyktingarna, andra med att ge dem ett någorlunda drägligt liv den tid de vistas i Grekland. Flyktingsmugglingen är en miljardindustri idag, tätt sammankopplad med organiserad brottslighet och annan verksamhet i gränslandet till det lagliga. Frågan är hur det ska gå att komma runt detta, på ett sätt som skapar förutsättningarna för både långsiktigt hållbar human flyktingmottagning och ett minskat inflytande för de kriminella organisationer som profiterar på dagens kaotiska situation. Nyckeln finns nog i norra Europa, där de rikaste staterna ligger och dit de flesta flyktingar vill ta sig – liksom, ironiskt nog, även rätt många greker. Som det är nu befinner sig Aten, liksom hela Grekland, i början på en storm, och om det tillåts fortsätta som idag finns det ingen möjlighet att förutse hur illa det kan gå i morgon. Aten är en europeisk storstad med utbredd slum och flyktingläger mitt i stadens parker. Hur många humanistiska och engagerade greker som än offrar av sin tid och sina resurser för att hjälpa dem som är ännu mer utsatta än de själva så kommer det inte att hålla i längden. Grekland kan mycket väl bli Europas första ’failed state’ sedan Andra världskriget. Att låta det gå så långt kommer inte att vara till någon glädje vare sig för grekerna, de nyanlända flyktingarna eller ens de rikare länderna i övriga EU. Men vare sig viljan eller förmågan till samordning tycks finnas i Bryssel idag. Och det blir dyrare och svårare att fixa för var dag som går. Torbjörn Elensky är journalist och författare.