Krigets vansinne – recension av Svetlana Aleksijevits ”Zinkpojkar”

imgresEn nästan outhärdlig samling vittnesmål av mästerliga Svetlana Aleksijevitj och Arkadij Babtjenkos maniska närvaro kommer så nära det går att beskriva den ofattbara industriella mordproduktion som kallas krig. Av Johan Berggren (Ur Ordfront magasin 6.2014) Han var lång och smal som en fågelskrämma, men märkligt stark.  På Gröna Lund dängde han till en »få klumpen att flyga upp till klockan«-tivolimackapär med handen så det klongade. Men först efter att de andra tjatat fram honom. Han hade på sig en ful halmhatt han hittat, och var aldrig stilla: pratade, skrattade, drack konstant upp all alkohol i närheten utan att visa minsta tecken på fylla, och tog långa promenader istället för att gå och lägga sig på natten. Filipp* var 27, en georgier i en grupp som kom till Sverige, just efter att järnridån fallit ihop i ett imaginärt moln av röd rost, och den enda afghanistanveteran jag träffat personligen. Han var uppenbart trasig, klöste i tillvaron, skrattade så han kved när jag berättade om livet i den svenska lumpen, sa ibland något hastigt om sina tre år i Afghanistan: »Det fanns aldrig någon mat«; »Vi rökte hasch hela tiden«, men oftast bara kort »ni kan inte förstå«. Han hade försökt smita från militärtjänsten, men åkt fast och hamnat i en straffbataljon. De andra pratade om honom som om han var saknad, en förolyckad, medan han fnattade runt där mitt ibland dem. Han var kanske förolyckad, men det var för stort och gräsligt för mig att ta in vid 21 års ålder, född på rätt sida gränser. På Arlanda när de skulle åka föll han på knä och friade, helt på allvar, till min flickvän. Jag kunde bara gå undan för att inte baxna av smärtan han utstrålade. Filipp dog två år senare i en eldstrid när han var livvakt åt en fransk journalist på väg till Nagorno-Karabach. Det är omöjligt att inte tänka på honom vid läsningen av Svetlana Aleksijevijts Zinkpojkar (Ersatz, övers: Hans Björkegren), en outhärdlig, fantastisk bok där den reporternärvarande poeten slår fast, med samma industriellt effektiva obönhörlighet som kriget. Boken rasar efter att sätta ord på, att vi är dårar, totalt vansinniga, som åter och åter sätter igång denna produktion av destruktion, detta organiserade vansinne av högeffektiva maskiner och hårdarbetande dödsarbetare som mal människokroppar till köttfnas. Aleksijevitj berättar om »Afghanistankriget« från det sovjetiska folkets perspektiv, ger vittnesmålen från de unga hjältekamrater som skulle utföra Partiets agenda och önskemål med Kalashnikov i hand. Och deras anhöriga, särskilt mödrarna. (Det är bara för hemskt.) Direkta röster vridna i sorg, individer berövade allt av detta »krig«, ett litet ord som rymmer all undergång någon någonsin kan tänka sig. Det är ingen samstämmig sorgesång, utan enskilda, fördömda mardrömskvidanden ur ett hål längst ner i en gruva som alla andra helst skulle vilja vara igenskottad och glömd. De unga männen, lurade av Sovjets ständiga propaganda-lögner, de unga männen som genomskådat lögnerna men som tvingades åka, sjuksköterskorna som ville göra något gott, sjuksköterskorna som pressades att åka, fosterlandsälskande officerare, alla skickades till det som tidningen Pravda beskrev som planteringar av vänskapsalléer i Kabul, och till vägbyggen till eftersatta byar i kamratlandet i sydöst. Men en efter en kom pojkarna tillbaka i de typiska vita zinkkistorna, skjutna, sprängda. Andra stultande på proteser, andra hela till kroppen men vansinniga, mordiska, suicidala. Aleksijevitj flikar in spränglärda, exakta observationer och reflektioner, ur sin egen förtvivlan, från Shakespeare, Dostojevskij. Hon är en Maksim Gorkij för vår tid, vandrar med ryssarna och delar deras öden, eller en George Orwell för det kollapsade Sovjet. En poetreporter som måste rasa på ett särskilt sätt för att inte gå under själv av att ta in och formulera en sådan här bok. Fångar hon »kriget«? Så gott det går. Kriget har inget ansikte. Det mal sönder tusentals ansikten, men har inget eget, ofattbart som ett arkaiskt monster, onödigt och oundvikligt, totalt människoskapat och den yttersta omänskligheten. Arkadij Babtjenko deltog själv i kriget i Tjetjenien, och skriver i sin bok Dagar i Alchan-Jurt (Ersatz, övers: Ola Wallin)  en darrande, uppgiven medvetandeström från en vanlig liten krigsepisod, en kort strid vid en by, i ett träsk. Ingen bok för lättstörda, inte uppbyggligt alls, bara kriget: en soldats malande kvalfyllda skitvardag. Han uthärdar allt, döda kamrater, svält, igenfrusen urinblåsa, förtvivlad hemlängtan. Men när han inser att han med en av många rutinmässiga skottsalvor haft ihjäl en morfar och en åttaårig flicka som precis skulle rädda sig ner i en källare, dör till slut hans själ. Bara soldatkroppen mal vidare. Kriget är en miljö där akut, kronisk paranoia är det korrekta och normala mentala tillståndet. Där total vantro på alla mänskliga värden är den adekvata slutsatsen av världen runtom en. Soldaten ökar sin chans att leva ännu en dag genom att döda, vem och vadsomhelst, först. Lojal mot det maskineri som satte honom i denna skitstorm, lydig mot det som gör honom till aktiv del av det helvete som slukar honom, mot sin egen mördare. Sovjet föll delvis på grund av att den övergripande lögnen om Sovjets förträfflighet blev uppenbar genom dellögnen om Afghanistan, till slut helt omöjlig att tro på i sin skriande falskhet, motbevisad av tusentals lik och vansinniga. (Dessutom blev kriget oerhört kostsamt.) Men även om Sovjet föll, bärs kriget vidare som en kronisk sjukdoms smittämne i nationens ryggmärg. Det är inte veteranerna som är smittämnet, men strävan att förtränga dem, vad som hänt, inte skriva om det. Kriget är tydligen alltför fruktansvärt för att vi ska kunna se på det tillräckligt direkt för att inte upprepa det. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin. *Filipp hette egentligen något annat  

Kommentarer inaktiverade.