Kommandokulturpolitik? Nej tack!

Av Johan Berggren (denna text publiceras också i kommande nr av Ordfront magasin). Trots ett klent valresultat lyckades Miljöpartiet komma in i regeringen, som enda alternativ för Socialdemokraterna att dela ministerposter med. Till exempel fick de kulturministerposten, som de gav en person, Alice Bah Kuhnke, utan tidigare politisk erfarenhet. Jag deltog inte i stormandet mot henne i början. Tycker att folk ska få en chans att visa vad de gör innan det är dags att döma. Nu har den stunden kanske kommit – hur reagerar ministern på denna rapport? Som hon själv märkligt nog inte varit med om att skriva. MP har offrat mycket för den maktställning de idag åtnjuter: de gav upp motståndet mot Förbifart Stockholm, det statliga Vattenfall ska sälja vidare sina brunkolsbrott i Tyskland, och inte klimatsmart sluta bryta dem. Så det kanske är förståeligt att MP tar i från skorna när de väl får utöva makt. Rapporten med förslag till kulturpolitik – ”Kulturen, det fjärde välfärdsområdet” – som nu deras kulturpolitiska arbetsgrupp lämnat till partistyrelsen, osar av maktvilja. Borgerliga skribenter har rasat, men från vänster inte mycket ännu. Kanske beroende på att rapporten är pepprad med ord som ”välfärd” och ”intersektionalitet”? Problemet med förslaget är inte vad MP vill uppnå med sin politik, utan hur de vill uppnå det. De vill ena institutioner, museer, ja hela Sveriges amorfa kultursektor uppifrån: diktera vad som är ”kvalitet” i dess innehåll, bestraffa det de inte anser vara det, och belöna sådant de anser vara det. Detta ska ske med ekonomiska medel, tydliga direktiv och kontroll. De vill alltså inte bara berika och kratta marken för kulturen, de vill anvisa vad som ska odlas, hur det ska odlas, och vilka odlarna ska vara. Allt för det goda högre syftet. MP slår till och med KD i att vara Det Lilla Partiet Med Den Mycket Höga Svansföringen. Att framföra ett så genomgripande förändrande förslag (om nu partistyrelsen gör tummen upp), tyder på enorm ambition i politiken. Att man är juniorparti i en regering stödd av en riksdagsminoritet tycks snarare sporra än hämma dessa ambitioner. Och kanske föda en attityd av ”nu, dags att omdana så mycket vi kan, medan vi kan.”? Med detta kommer tydligen också en viss blindhet, kanske lades klarsynen åt sidan tillsammans med ambitionen att föra en progressiv miljöpolitik? För ser inte MP faran med att försöka införa en uppifrån-och-ned-kommandostruktur i kulturpolitiken? Väl på plats kan denna förstås lätt fyllas med annat än intersektionalism och alternativkultur, som till exempel, säg, chauvinistisk nationalism, med ett annat parti på kulturministerposten. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin        

Kommentarer inaktiverade.