Monthly Archives: januari 2016

Religionen som syndabock

Av Maria Küchen

olmr_mindre1Nej, varken Daesh eller Livets Ord bevisar att religiösa människor är korkade, våldsamma eller onda, skriver Maria Küchen och läxar upp ateismens hatpredikanter.
Kring lucia då nobelprisen delas ut, blir Stockholm vetenskapens Mekka. Den 12 december framträdde dessutom evolutionsbiologen Richard Dawkins på Cirkus. Dawkins forskning har legat i träda sedan 1990-talet, men många av hans anhängare ser honom ändå som en vetenskapsman i Nobelpris-klass. Varför? För att han inte tror på Gud.
År 2003 i USA grundade biologen och författaren Paul Giesert en idag globalt utbredd ateistisk rörelse som kallar sig »brights«, smarta. Och killar med hög IQ spelar schack, eller hur, så ateistiska föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark poserade vid ett schackbräde när han våren 2015 intervjuades i DN. I den aktiva ateistens självbild ingår kort sagt ofta att han är intelligentare än andra. Han tror inte på sagor. Han har begripit att tomten inte finns.
Den aktiva ateiströrelsen domineras av män. Några av dem är mina vänner. »Du är ett levande bevis på att även kristna kan tänka«, sa en av dem. »Jag önskar att andra kristna var som du.« Hans barnatro på kristna som icke-tänkande rubbades när han träffade fler sådana och insåg att vi allihop var ungefär som han själv – sammansatta, paradoxala, olika varandra, tänkande, unika, med bra sidor, och brister.
Denne vän till mig är inte religionshatare. Vanliga hyggliga missionerande ateister hatar inte religion, de är sunt skeptiska, men hatare finns. Jag måste gå till rasistsajter för att finna motstycke till hatet och hoten jag mött vid försök att kommunicera i vissa ateistiska amerikanska FB-grupper. En av dem, »Religion poisons everything«, lånar sitt namn från en av samtidsateismens grundskrifter vars författare jag ska återkomma till.
Hatare attraheras av rörelser med anspråk på att propagera en hotad absolut sanning i ett omgivande mörker. Den missionerande ateismen är en sådan rörelse. Det tydliggjordes i en rätt så förvirrad debattartikel i DN 2015, där Christer Sturmark och andra förväxlade sanningsrelativism med det postmodernt helt vetenskapliga synsättet att saker vi iakttar ser olika ut beroende på perspektiv.
Liksom religionerna är den missionerande ateismen också en konstruktiv kraft. Där finns en glad folkbildningsiver. Hos förbundet Vetenskap och Folkbildning föreläste jag ibland innan jag kom till tro. Det skulle jag fortfarande gärna göra, men jag uppfattade en besvikelse hos VoF:are när jag hade blivit kristen. Därmed, tycktes det, hade jag hamnat bland »de andra«, de annorlunda, dem som man var emot.
En missionerande ateist ser sig gärna som vidsynt och rationell och kontrasterar sig mot föregivet inskränkta och okunniga troende, men naturligtvis vaccineras man inte mot trångsynthet eller förvirring för att man inte tror att Gud finns och begriper att religion kan vara destruktiv. Den missionerande ateismen är inte immun mot hatet som kan uppstå i sanningsrörelser – hat mot de andra, de annorlunda, de sämre, de som i mörkret utanför Sanningens ljuskägla anses sprida farliga missförstånd.
Bland ateister flammade hatets lågor under terrorregimen i Frankrike, när kristna i Upplysningens kölvatten halshöggs på löpande band. I Sovjet, där ateism var påbjuden livsåskådning, deporterades troende systematiskt till Gulag eller spärrades in på mentalsjukhus eftersom gudstro likställdes med sinnessjukdom. Ateister har fel om de tror att inga korståg skett i ateismens namn och ingen terror utövats.
Även ateismen har på gott och ont sina predikanter och helgon. Likheten mellan Richard Dawkins och autokratiska frikyrkopastorer har berört en del människor illa. De har lämnat repressiva kristna församlingar för att få en fristad i ett sammanhang utan tro, men i kretsen kring Dawkins tycker de sig möta ett nytt förtryckande samfund där oliktänkande stöts ut och kvinnor marginaliseras.
De senaste åren har Dawkins fått kritik även bland anhängare, för att han på Twitter rådde en okänd kvinna att abortera foster med Downs syndrom och ifrågasatte om goda skeptiker bör läsa sagor för sina barn. Dessa påbud om människors privatliv liknar de fatwor, levnadsråd, som vissa muslimska mullor älskar att formulera.
Dawkins bygger sin lära på förakt mot troende men saknar kunskaper om hur trons världar ser ut. För honom är fundamentalistiskt våldsamma och förtryckande religiösa sammanhang identiska med all religion.
Hur missionerande ateister idag skulle förhålla sig till Christopher Hitchens går inte att säga eftersom Hitchens dog 2011. Hans bok God is not great – how religion poisons everything inspirerar ännu många av de mer ilsket antireligiösa i ateismens fält. Liksom Dawkins upphöjs Hitchens av dessa till en av samtidens största tänkare. Själv uppfattar jag hans livshållning som förenklad. Han drivs av samma längtan efter simpla svar som i värsta fall präglar gudstron. Vad är orsaken till allt lidande, alla krig, allt elände, allt förtryck? Religionen! Försvinner den, uppstår ett lyckorike. Religionen är kort sagt djävulen. Religion – all religion – är ondska.
Enligt Hitchens är religionen det stora hotet mot mänsklighetens överlevnad, men det som idag främst sätter mänsklighetens framtid på spel, atomvapnen och klimatkrisen, kan inte med bästa (eller sämsta) vilja i världen skyllas på religionen. Snarare är dessa hot frukterna av vetenskapliga och tekniska landvinningar, men det betyder ju inte att vetenskap och teknik förgiftar allt och borde utplånas. Tillvaron är mer komplicerad än så. Vi lever i ett kaosfält av paradoxer och motstridiga krafter, i en gråzon av förvirring men också av möjligheter. Att tänka och analysera, att tro på något större, att känna – allt detta är starka drifter i människan och alla starka mänskliga drifter är tveeggade. De kan göra gott, de kan skada.
Tanken har gett oss atomvapen och penicillin, religionerna förtrycker och befriar, känslor får människan att mörda och göra underbara saker. Därför skrämde det mig att så många människor omedelbart skyllde terrordåden i Paris den 13 november enbart på religion och gudstro – all slags religion, all slags gudstro överallt.
De som mördade 130 människor den kvällen gjorde det i Guds namn. Rörelser som Daesh drivs av religiös fanatism – men också av ett kallhamrat politiskt och ekonomiskt maktspel. Sådana maktspel befrias inte mänskligheten ifrån för att religionerna försvinner. Krig och konflikter skulle fortsätta drivas fram av lust till makt och pengar, även i en värld där ingen trodde på Gud. Den som är riktigt bright borde kunna se det, och om inte, lyssna på den franske journalisten Didier Francois som i tio månader var gisslan hos Daesh i Syrien.
Enligt honom intresserade sig hans kidnappare inte särskilt mycket för religion. »Det var inte en religiös diskussion, det var en politisk diskussion. Det var mer att de hamrade in sina åsikter än att de lärde oss något om Koranen. För det har inget att göra med Koranen.« Hos Skavlan i Svt sa en annan Daesh-gisslan, Nicolas Hénin, att de som hållit honom fången tycktes tillhöra något slags sinnessjukt dokusåpa-produktionsbolag snarare än en religiös sekt. Religionshatare som passar på att dra växlar på Paris-massakern ska kanske ha detta i åtanke, hellre än att reducera 130 människors död till en finfin chans att svartmåla världens samtliga troende.
Det hade varit skoj att gå till Cirkus i Stockholm i december och lyssna på Richard Dawkins föredrag, men jag har inte råd. Att höra Dawkins kostar 400 kronor. Alla Nobelpristagare beundrar dock inte Dawkins lika mycket som dem bland hans fans som vill och kan hosta upp denna summa. Nobelpristagaren och fysikern Peter »Higgs-partikeln« Higgs har i skarpa ordalag sagt att Dawkins själv är ett slags fundamentalist och att religion och vetenskap mycket väl kan samexistera fredligt.
Hellre än Dawkins lyssnar jag på Higgs, och på samtidens gräsrotsrörelse av sympatiska skeptiker som håller bildande föredrag. En fin sak med den missionerande ateismen är dess karaktär av folkrörelse. Pompösa välbetalda aggressiva överstepräster som Richard Dawkins skulle denna folkrörelse kunna avstå från att dyrka och försörja.

Maria Küchen bor i Lund och arbetar som
författare, kritiker, föreläsare och handledare
vid Lunds Författarskola.

Kärlek i nyllbokens tid

Snabba swipes på Tinder, scrolla i vänlistan på Facebook. När tusentals »Du« tycks tillgängliga,
glider ömsesidig intimitet undan, skriver Mattias Kauttmann, och beskriver en utveckling bort från den nyss förhärskande eviga kärlekens parnorm, på gott och ont.

Av Mattias Kauttmann

Nästan alla är i vår tid påverkade av marknadssamhällets konsumtionstryck såväl som IT-teknikens quick-fix logik. Filosofer, sociologer och psykologer beskriver idag hur nya sätt att hantera mellanmänskliga förhållanden vuxit fram: hur vi ser på och utför sex, intimitet och kärlek. En del menar att vi riskerar att förlora förmågan att se ett unikt »du« att skapa ett »vi« med. Håller det vi kallat kärlek på att tappa fotfästet i vår tid? Och isåfall, vad kommer i dess ställe?

Finansmannen George Soros har en gång pekat på att transaktioner i vår tid kommit att ersätta relationer. Och på senare år har teknik allt mer kommit att bli en inbyggd del i vår vardag ja, till och med i våra psyken. Där effektiviteten å ena sidan är tänkt att berika, koppla människor samman – riskerar den å andra sidan få människor att känna sig utanför. Det är inte bara den nya dejten utan också en själv som riskerar att bli bortklickad. Mötet
med våra nära riskerar dessutom att gå en liknande väg. Förpassade i högst invididuella cyberbubblor med smartphones i våra händer trevar vi oss fram i känslolivet. Tränade i en ekonomiskt liberal logik där vi har att vårda vårt digitala varumärke (en del forskare kallar det »selfpackage«) definierar vi intimitet och våra jag på nya sätt. I dejtingsajternas miljö gror nya hierarkier och former för att möta och hantera mellanmänskliga gränser. Vana vid säkra leveranser när vi nätshoppar blir osäkerhetsmomentet inom fältet kärlek minst sagt en utmaninng. I en värld av börslogik där aktien ska säljas dyrt och köpas billigt har många vant sig vid liknande grundvalar när det gäller kärlek. Frestelsen liknar börsklippet: »Kanske finns där någon bättre runt hörnet«! Så följer också frågan: Är det inte bäst att dra sig ur först, för vem vill stå kvar, dumpad? I många relationer lurar ju oron: Vad händer om den andra just nu är på väg mot ett än mer lockande erbjudande…

Kärlek är något många tycker helst ska vara villkorslös – i synnerhet när det kommer till en själv… Men när det däremot gäller att ge villkorslöst, blir det mer komplicerat. Inbäddade i en ekonomiserad världsordning ter sig detta fenomen närmast ovant. Gratis? Här får allt terapeuten erkänna den dubbelmoral som råder om hen förfäktar den villkorslösa kärleken och sedan sticker fakturan i handen på klienten. Här får nog också den demokratiivrande politikern eller makthavaren erkänna sin dubbelmoral, när denne vackert talar om dialog och öppna famnar medan man räknar livsutrymme i pengar och gör samtal till ett undantag ersatt av biopolitikens piller. Vi vill så gärna att demokratins och kärlekens broderier ska gå i dialogens och givandets tecken. Men vem hinner tänka den tanken innan kortsiktiga begär tar över och jobbets kundkrav tränger sig in och väcker en innan klockan ens ringt?

Det kanske är lika bra att erkänna: Vi är kringgärdade av en ordning som definieras av den tekniska-finansiella logiken. Och här kommer inte kärleken undan. Det kanske till och med är tid att uppdatera oss till en mer tidsenlig syn på kärlek?

Hur älskar en hyperindividualist?
När en rapport från Folkhälsoinstitutet 2005 talade om en ny kärleksideologi är det lätt att tänka att det inte var så länge sedan. Här avhandlades begrepp som »KK«, upplösning av heteronormativitet och uppdelning mellan sex och kärlek kopplat till att intimitet började bli allt mer kringgärdat av konsumtion och teknik. Men ännu hade bara nätkonsumtion börjat revolutionera sin digitala väg in i våra psyken. Människor satt inte böjda över sina smartphones på bussar och torg. Facebook var precis nyfött. Det som följt därefter är en svåröverskådlig, men kraftfull, expansion. Vår aktivitet med mobiler och sociala nätverk har närmast exploderat. Idag använder 70 procent av internetanvändarna i Sverige Facebook. 2020 väntas 80 procent av världens vuxna befolkning ha en smartphone i fickan enligt The Economist, (»Planet of phones« , 28/2 2015). Och drygt 15 år efter det att de första nätdejtingsajterna dök upp, har vi vant oss vid deras kultur. Där den digitala tekniken genom sin kommunikation å ena sidan öppnat för en mångfald och befriat sexuella läggningar och former för samvaro från dogmatiska normer har å andra sidan teknik och konsumtion skapat nya ramar. I sällskap av en kultur där singel-tv-seriernas ideal får oss att känna igen oss, i »Seinfeld«, »Sex and the City«, »How I met your mother« eller »Girls« kantas vår tillvaro av individualiserande livsstilsideal. På 1950-talet betraktades singeltillvaron som neurotisk, omoralisk eller sjuk. I dag är den en naturlig utgångspunkt (sociologer pekar på att detta är en av de största omdaningar genom alla tider vad gäller hur vi ser på vår identitet).

I en tillvaro med nyskilda vänner hägrar den fria världen där ute. Med »Happy Happy«-perspektiv ter sig parlogiken föråldrad. Kanske är öppna relationer och polyamori mer praktiska lösningar för den fritt väljande och konsumerande hyperindividen? Kärlek blir inte längre förbehållet tvåsamhet-paret. Romeo och Julia-känslan avgränsas till stunder. Forskare har börjat lyfta tankar om att människan före jordbrukets inträde var polyamorös och avhandlingar speglar hur staten förlängt kyrkans parlogik i ungefär ett sekel, som till exempel i »Hundra år av tvåsamhet«. Så vi måste kanske ställa nya grundläggande frågor om kärlek och intimitet. Vad är det vi innerligt längtar efter? Finns det nya sätt att nå detta? Och vad är det vi tror på?

Dejtingsajternas undersökningar pekar på att över 70 procent tror på kärlek vid första ögonkastet. En tro som inom ramarna för teknik och vackra dejtingmiddagar kan upphöjas till något av en ögonblickets religion. Vill man att kärlek ska vara något mer än just det där jaget-i-ögonblicket och få en fortsättning, måste vi kanske stanna upp och fundera. För är kärlek något mer än attraktionens kittling eller bekräftelsekicken med champangeglaset mot läpparna? Vad händer när seriedejtandets nedslag blir ett löpande på ytan eller möjligen en kamp om vem som ska plocka russinen ur den andres kaka? Ligger det något i det filosofen Byng-Chul Han, med bakgrund i Sydkorea och Europa, säger, att kärleken idag dör av »den ändlösa valfriheten, av optionsmängden och optimeringstvånget«?

I en värld där konsumtionsforskare pekar på att kärlek blivit bäst sedd genom förväntningarnas lins, innan bröllopet, innan dejten eller innan kärleksnatten, är det nuet och förväntningarna inför nästa »nu« som räknas. Här dominerar jagets berusning. Du:et blir ett undantag eller blott en illusion av den andre som vi framkallar inom oss. Här flammar passionens kärlek kort och snabbt, något sociologer beskriver som »eruptiv kärlek«, en kärlek som ganska snabbt går över – och inte sällan slutar i besvikelse. När ett verkligt »du« ska vävas in i det egna livsprojektet uppstår problem. Denna kärlek står långt ifrån den insiktens, omsorgens och förståelsens kärlek som Erich Fromm en gång talade om som kretsade kring »vi:et« som idé.

Och jag kan inte låta bli tanken: Vad händer om denna egocentriska hyperkärlek fortsätter och blir världsreligion?

Besvikelsebudgetering
Att värdeladda en annan människa med egna förväntningar är en risk. Att förlora någon man gett stor betydelse gör ont. Och vem vågar ta risken och satsa »all in« med någon och gå i filosofen Martin Bubers mellanmänskliga spår? För då gör ett avvisande ont. Idag är nog de flesta väl medvetna om hur ett tillfälligt »du« men med svag tillit – blixtsnabbt kan avvika till någon bättre inför budgivning på dejtingmarknaden. Du:et är med andra ord en högriskaktie. En felinvestering och en dålig»budgetering« av förväntningar leder snabbt och lätt till stora besvikelser. Men vad händer när dessa förutsättningar gör att vi skyddar oss mot besvikelser mer generellt? Här blir mobilen inte bara möjlighet utan också en sköld. Det är kanske inte konstigt att undersökningar visar att nästan var femte svensk som ställdes inför frågan att välja mellan att vara utan sin telefon eller utan intimt umgänge i tre månader, svarade att de skulle välja bort intimiteten. Med teknikens hjälp kan vi vidga utrymmet enormt för att lyssna och förstå varandra. Tvärs över jorden. Vi kan också använda våra möjliggörande smartphones till att blixtsnabbt navigera in i nya intima möten. Med GPS-funktionen påslagen kan vi utifrån just-in-time-behov matcha andra. Kontaktmöjligheterna att experimentera som individer och par ter sig oändliga.

Men möjlighetslängtan och tekniken riskerar många gånger också att bli ett sätt att undvika mötet med den andre, inte minst mötet om sådant som är besvärligt att ta upp. Det gör ont – och smärtan när föväntningsbudgeteringen inte funkar rör inte bara singeln, utan även paret. Våra överlastade arbetsliv sipprar genom mobilen in i våra hem och sovrum. Arbetslivet bestämmer i vår tid ofta psykets rytm. Där jaget där hemma borde gå ner i skyddande vilopuls blir det i stället ett vaksamt villebråd på multitaskandets uppkopplade savann. Att som par komma ner i varv samtidigt blir för många svårmatchat. Närheten, längtan skjuts till semestern. Ännu svårare blir det med djupare behov, sorgeämnen och sexlust. Rädda från två håll att värdeladda förhoppningar, med mobiltelefonerna som sköldar, isolerar sig också ofta par där hemma i två cynismers livsprojekt. Gymmet, shoppingen, Tradera, Hemnet eller sociala medier är mer lättillgängligt än att försöka förstå vad den andre känner. Att samfällt rikta blicken för att nå ett »vi« tillsammans blir svårt.

Och övergången från Facebook och Twitter till Tinder eller någon annan dejtingsajt blir inte sällan en väg att slippa smärtupplevelser av att inte känna sig sedd. Kanske inte nödvändigtvis för att hitta någon annan, bara för att kolla sitt marknadsvärde. Och i denna glidning av att bara nyfiket kika lite, uppstår en räcka frågor: Var går gränsen för paret och omvärlden? Var går gränsen för vad den andre betraktar som otrohet och för parets exklusiva privatzon? Om nu pornografin för många blivit något som inspirerar oftare än upprör, hur ställer sig partnern till att man sneglar in på dejtingsajterna? Och vilka utmaningar ställs paret inför när den heta sexchatten med någon annan över nätet får den ene sängkamraten att somna med flammande kinder? Även om inte aktiviteterna märks, blir ofta det uteblivna trevandet efter närhet kännbart: »Hade du lite svårt att somna igår älskling?«, blir kanske morgonens lite kyliga och misstänksamma kommentar från partnern över frukostbordet.

Marknadsliberala konsekvenser
Kristina Lugn har sagt »Det finns inte något som är så lättexploaterat som människors ensamhet.« Detta kan man å ena sidan utnyttja. Å andra sidan kan det tekniska utbudet av kommersialiseringen ses som räddning undan alienation. Kanske är detta den nödvändiga vägen framåt? Kanske ska vi till och med överge tanken på att »hålla kvar och fördjupa«? Kanske är det dags att se att vi har passerat en gammal milstolpe på kärlekens ideologiresa och inse att vi nu stiger in i den senmoderna transhumanistiska kärlekslogiken. Förutsättningarna är nya. Sedan länge har gamla psykoanalytikers teorier byggda på paret spruckit inför individualismens och flersamhetens lösningar. Och de kognitiva psykologiska teorierna står utan begrepp för vad begär är. Utifrån vår egen tids många framväxande perspektiv ter sig allt fler av psykologivetenskapens idéer om människans »natur« nästan lika malplacerade som Bibeln i hotellrumslådan.

Både begäret och tekniken spelar nya roller i vår digitaliserade tid, och kanske har varken vår psykologi från 1900-talet eller vår moralsyn för samliv, ännu vuxit ikapp tekniken? För ett par år sedan gick japanska myndigheter ut med varningar om att landet var (och är) på väg mot att halvera sin befolkning. Barnalstrandet har gått i stå eftersom allt fler japaner har för lite sex – i alla fall med varandra. Dokumentärfilmen »Sex i stressat Japan« beskrev härom året dessa japanska par som kapitulerat inför sin egen intimitet. Här fanns par som inte tog i varandra. De levde tillsammans, men föredrog att skaffa barn via konstgjord befruktning (alla tre barnen). Det kroppsnära löstes på varsitt håll. I en kultur med mycket utbyggd sexindustri tar konsumtion och tekniklösningar nya steg. Stort hopp ställs till exempel till framtida sexrobotar. Med fokus på utbudet av privata porrfilms-salonger, erotisk örsnibbsmassage, flirtkaféer (med anställda kvinnor som professionella flirtare) som lösningar för den intimitetstörstande, banas nya vägar. Och för den lilla beröringen: Varför inte slinka in på något av landets många kattkafeer för att få och ge lite beröring? Något för oss? Vad kan nästa steg bli?

Köpta kramar i tv-soffan
I en tid där prostitution sätter den ekonomiska liberalismen inför sin kanske allra svåraste självrannsakan, vandrar temat kommersiell massage allt närmare människans kön. Milton Friedmans ord »frihet att välja« ekar vidare genom vår egen historia. Där Amnesty Internationals senaste beslut om att stödja legalisering av prostitution till förmån för de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, ges samtidigt en öppning för en vidare kommersialisering. Där kommersiell intimitet blir gränsfenomen som till exempel tjänster som handlar om att erbjuda cuddling på nätet, det vill säga att konsumenten beställer hem en mys- och krampartner till filmen och chipsskålen mot betalning, uppstår nya frågor.

Här säger den moraliske att vi kommer nära prostitutionens fält. Men sett utifrån att liv splittras och resor blir vardag tillsammans med det faktum att forskning visar att människans kropp utsöndrar »må-bra-hormon« vid beröring, möts vi av andra argument. I brist på en partner kanske detta kan vara en lösning. En gång i tiden kunde nakna vader väcka uppståndelse, idag upprörs få av att vi ligger näst intill nakna på spa-massagebänkarna. Just kommersialiseringen av den atomiserade intimiteten fortsätter vara ett brännande tema. Bilden av den slipprige gubben och den utnyttjade flickan vrids när det kommer till kvinnor som åker på sexresor till Gambia, och sajter om erskortservice riktad till kvinnor. Ska vi se denna utveckling med moralistens ögon eller ska vi observera den som ett följdenligt fenomen av konsumtion och teknikutveckling? Vad händer den dagen då vi med en mobiltelefon kan scanna av om den vi möter är fri från sexuellt överförbara sjukdomar? Vad händer den dagen om och när rättssystemet byggts till den grad att kommersialiserad intimitet inte längre gör faran för våld överhängande?

Individ nog att välja?
Frågeställningarna mynnar å ena sidan ut i samhällsordningen. Kommer kommersiell sexuell intimitet då bli en del av vår vardag? Å andra sidan leder frågeställningarna också rakt in i varje människas individuella syn på sig själv – och på andra. Vilka former av maktförhållanden och förtrycksmekanismer ställs individer, köparen och säljaren inför här? Kanske klarar den självreflekterande att hantera begärets gränser inom ramarna för mänsklig respekt. Men så länge det finns människor som känner sina inre gränser dåligt och har svårt att förstå integritet, blir den fortsatta kommersialiseringen av kärlek en utmaning. Också för samhället. Där kyrkan tidigare i århundraden reglerat och staten genom 1900-talet styrt oss, tränger valfrihetens olika varianter nu allt djupare in i intimiteten. Än mer kommersialiserad intimitet är kanske den ekonomiska liberalismens nästa utpost. Med fortsatt liberal syn på marknaden beror kanske formerna för hur vi hanterar intimitet och sexualitet framgent allt mer av vars och ens självinsikt och självkännedom där bakom våra mobiltelefoner. Idag talar forskare om i vilken grad människor är appenable (appmöjlighetsgörare) eller appdependent (app-beroende). Här behöver vi alla reflektera över hur vi ska hantera våra behov av kärlek, intimitet och sex i framtiden – förutsatt att vi nu klarar att lägga ifrån oss mobilen en stund och sätta ord på egna ställningstaganden – inför dessa individuellt oundvikliga utmaningar.

Mattias Kauttmann är psykologihistoriker och terapeut, och utkommer 2016 med boken Hyperlove på engelska och svenska.

Slöjan som rött skynke

olmr_mindre
Att sträva efter att alltid skildra den andra sidan av myntet borde vara givet och självklart, i alla fall för de som anser sig värna om demokratin. Denna höst har det mer än någonsin varit på tapeten. Eller snarare, varit på våra reklampelare. I en klädreklam valde ett modeföretag att ha en modell iklädd slöja och reaktionerna kom omedelbart.
En folkvald politiker drog i en tevedebatt med mig paralleller mellan slöjbärande kvinnors mediala plats i Sverige och Islamiska Staten (SVT debatt, 1/10). Islamiska staten, denna barbariska sekt som härjar i Mellanöstern. Sekten som filmar när de skär halsen av människor. Doktorander i socialt arbete menade i en debattartikel att slöjbärande kvinnor i det offentliga rummet givetvis gynnar islamism (GP debatt 25/9). Andra debattartiklar antydde att självvalt slöjbärande kvinnor bär skuld för islamistisk fanatism (Expressen debatt, 7/10); och att det inte är möjligt att försvara kvinnors olika definitioner av personlig trygghet och samtidigt kalla sig feminist (Expressen debatt 5/10).
Massor av liknande, mycket aggressiva och onyanserade, artiklar har publicerats i höst. Jag har vid det här laget tappat räkningen på antalet debattinlägg som kastar runt uttryck som islamism, köns-apartheid, kvinnoförtryck, islamisering, deltidsfeminism och hedersförtryck. Det är uppseendeväckande att utgångspunkten är att kvinnor med detta attribut – slöjan – bara genom sin uppenbarelse är en fara för samhället. Den tonen börjar bli väldigt tröttsam och framförallt väldigt daterad.
Denna konstanta fascination inför att göra muslimska kvinnors fysiska uppenbarelse till ren och skär politik, är intressant. I själva verket handlar det ju om att foton i reklamsammahang kan reflektera ett samhälle såsom det faktiskt ser ut. Att inte osynliggöra grupper är viktigt för ett samhälles välmående – det brukar ses som en utveckling åt rätt håll i demokratins och mångfaldens namn. Att det denna höst på fullaste allvar har förts en debatt om huruvida det är okej att visa slöjbärande kvinnor i reklam är egentligen förbluffande.
Låt oss rikta strålkastarljuset bort från den enskilda kvinnan och det enskilda attributet till något lite större, nämligen den muslimska kvinnans frihet, trygghet och utrymme i det offentliga rummet i Sverige 2015. Vi kan notera, att de återkommande röster som välmenande tycker sig göra henne en befriande tjänst, faktiskt är de som gång på gång roffar åt sig hennes utrymme, medvetet eller omedvetet. Tyvärr gissar jag att det är medvetet.
I den svenska debatten talas det ofta om »tolkningsföreträde«. Att föra en kamp åt någon annan, är förstås per automatik också att ta dennes plats. Det är att blockera för den autentiska skildringens äganderätt. Den individ som sitter på de verkliga erfarenheterna, ska också givetvis ha företräde att tala om dessa upplevelser.
Denna analys verkar dock idag ha fallit i glömska, eller kanske snarare i ignorans,när det gäller den muslimska kvinnan. Det är personer som egentligen inte har mycket erfarenhet av muslimsk upplevelse, varken religiös eller kulturell, som berättar hur muslimska kvinnor är och vad de behöver. Måhända att de råkar ha rötter i muslimska länder.
Resultatet blir att det uppstår en allmängiltig föreställning om vad som är den korrekta definitionen av frihet för kvinnor. Och de kvinnor som inte agerar enligt denna föreställning är till följd av det i behov av en hjälpande hand för sin frigörelse.
Vi måste skildra den andra sidan av myntet, den slöjbärande kvinnans sida av myntet. Konsekvensen av att inte tillåta att båda sidorna skildras, blir en ingrodd bild där denna grupp kvinnor ses som en enda stor apatisk enhet, vilket är väldigt verklighetsfrånvänt. Det är av stor tyngd att vi har i åtanke att muslimska kvinnor idag, Sverige 2015, är en lika mångfacetterad grupp som, hör och häpna, gruppen kvinnor i Sverige 2015.

Sarah Delshad är frilansskribent och debattör, samt grundare till Muslimska feminister.

Död eller demokrati

FO0505_NuclearWeaponsW

Kärnvapenhotet är fortfarande högst aktuellt och dess mekanismer undergräver demokratin, inte minst i länderna som äger kärnvapen. Elaine Scarry har kartlagt det största och mest onödiga hotet mot mänskligheten. Johan Berggren mötte henne i Göteborg.

 

När jag först började ta del av Elaine Scarrys tankearbete kring kärnvapen i boken Thermonuclear Monarchy tog det emot. »Kärnvapen?« reagerade jag. »Igen? Är vi inte klara med dem, Kalla kriget är slut, vi har ju nedrustat, avtalat, eller hur? Vi har nya och mer akuta globala problem att tackla idag: klimatförändringen, råvarubristen, Mellanösternkrigen och fattigdomen?«
Det tog inte många minuter för Scarry att sopa undan denna, har jag förstått, ack så vanliga villfarelse. Till och med engagerade och föregivet pålästa personer har ofta bilden av kärnvapen som ett problem som tillhör det förgångna. Det nära förgångna, men ändå. Ett hot vi klarade oss undan, typ.
Men ack nej.
»Vi sover fortfarande – «, börjar socialantropologen Brian Palmer när han presenterar Elaine Scarry, professor i estetik, etik och språk vid Harvard, som idag ska föreläsa. »Idag har jag äran och glädjen att presentera någon som inte sover, som bjuder oss att vakna«.
På projektorduken i hörsalen på Svenska Mässan visas en slående illustration: en grafik över världens alla kärnvapen och vilka länder de ägs av. Det tar inte många sekunder att förstå att hotet i allra högsta grad är akut. Kärnvapnens existens och vem som kontrollerar dem – och vem som inte kontrollerar dem – påverkar hela samhällsystemet i länderna där de finns och i länderna de skulle kunna ödelägga. Det vill säga, alla samhällssystemen i hela världen.
Elaine Scarry visar hur kärnvapenlogiken undergräver demokratin, grund-lagarna, folkrätten, mänskliga rättigheter, ja i stort sett allt utom det den stärker: enväldet, despotin, maktkoncentrationen och våldsrätten. Drönarkriget. War on drugs. War on terror. Militäriseringen av USA:s poliskårer. Putin. Och i förlängningen hänger även klimatförändringarna på makten som slutar i de plutoniumladdade förintelsemaskinerna.
– Jag vill prata om den potentiella skadan som kärnvapen kan orsaka, säger Scarry. Och om skadan som åsamkas av den apparat som är uppbyggd omkring dem.
Först en genomgång av faktisk, fysisk fara. Det finns (fortfarande) cirka 15 700 kärnvapen i världen, de flesta multipelt kraftigare än de kända bomberna fällda över Hiroshima och Nagasaki 1945, och de flesta i Rysslands eller USA:s ägo. Skadan de kan göra hymlar Scarry inte med:
– Den senaste forskningen runt kärnvapnens effekter visar att om så bara en mycket liten del av dessa vapen skulle användas – vi pratar om 0,15 procent av dem – skulle det leda till 44 miljoner människors omedelbara död, och efter en vecka helt ofattbara en miljard människors död globalt, av de sekundära effekterna.
Scarrys milda och pedagogiska manér gör det hon säger än mer isande än om hon predikat det med profetstämma.
Men de potentiella fysiska farorna med kärnvapen (läs: mänsklighetens och de flesta djurarternas undergång) är inte helt okända, om än bortträngda ur det allmänna medvetandet och diskussionen.
– I USA talar vi ibland om kärnvapen, säger Scarry. Men då ofta om de som inte finns – Iraks eller Irans imaginära eller möjligen framtida vapen. Inte våra egna över 7 000 missiler eller flygplansburna vapen. Det är en struktur av potentiell total terror omgärdat av hemlighetsmakeri och maktkoncentration. Jag menar att kärnvapen och demokrati är direkta motsatser.
Scarry ber att få återkomma till detta, hon ska bara ge ytterligare lite detaljer i det faktiska, aktuella globala hot som får till och med klimatförändringarna att framstå som hanterliga och småtrevliga.
– Dessa vapen är inte heller, vilket många tror, på något sätt inpackade och säkrade, de är apterade och redo att användas på en enda direkt order.
I USA gäller »first strike«, det vill säga att presidenten kan ge order om att avfyra en kärnvapenattack utan att landet blivit anfallet.
– De är förprogrammerade med exakta koordinater. Med största sannolikhet har de flesta av jordens större städer just nu en eller flera sådana missiler riktade mot sig. En del har koordinater mot öppna havet, tänkta att ändras i sista stund innan avfyrningen. Så hänsynsfullt, tänker någon, men faktum är att ändringen gjordes efter USA:s militära ledning insett hur sårbara missilerna var för hackers.
Scarry fortsätter.
– En del av USA:s kärnvapensystem är de 14 ubåtarna av Ohio-klass som finns ute i världshaven, var och en utrustad med kärnvapen motsvarande 4000 Hiroshimabomber. Systemet med dessa u-båtar inrättades under Kalla kriget, för att försäkra sig om förmågan att slå tillbaka efter en överraskningsattack mot det egna landet. Ryssland, Storbritannien och Frankrike har liknande. Dessa u-båtar ligger ofta på stora djup, självständigt opererande, strids-beredda. På grund av det stora djupet går det bara att kommunicera med dem med oerhört långvågiga radiosignaler, som bara klarar bära väldigt lite information per minut. Ska vi börja prata om risken med felmeddelanden till dessa autonoma
domedagsenheter? Nej, ni förstår nog rätt bra själva. Men det bör tilläggas att USA just nu bygger nya Ohio-klass-u-båtar. Tolv nya ska sjösättas och ingå i kärnvapenprogrammet åren 2021 till 2035.DE VANLIGA VARNINGARNA som allmänheten matas med handlar ofta om x-tusen missiler hit och ymegaton dit. De är abstrakta och har en avtrubbande effekt. För att kringgå det och väcka reaktionerna till liv, har Scarry tagit fram en detaljerad liknelse som hon kallar »det försvinnande golvet« (The Flexible Floor). I denna ponerar vi att en okänd fysisk lag tillåter ett par länders översta makthavare att kontrollera själva marken som planetens alla länder vilar på. Med bara ett knapptryck kan de få marken att försvinna helt under vilket land de vill, eller flera, eller delar av dem.
– Även om denna teknologi skulle vara i sig det mest orättvisa någon kan tänka sig, skulle troligen de som hade makten över den snart anse sig själva som väldigt rättvisa: de avstår ju varje stund och dag från att använda sin makt! Storsint låter de resten av världen leva vidare, trots att många av dessa länder minsann inte alls håller sig lugna och fredliga eller ens vänligt inställda. Då kan det förstås bli läge, titt som oftast, att påminna dem om vem som minsann kan få marken att försvinna under deras fötter, byggnader, skogar och berg med ett litet knapptryck.
Detta är alltså en perfekt analog till kärnvapensystemet, understryker Scarry. Inga länder, eller deras befolkningar, har något som helst skydd eller försvar mot kärnvapnen. De kan inte försvara sig, eller ens överleva ett sådant krig. Hotbilden är totalt asymmetrisk. Och går därför emot folkrätten.
– Inte ens befolkningen i länder som har kärnvapen är »skyddad«, tvärtom, menar Scarry. De är inte skyddade av att en ubåt från 2 000 meters djup förintar 100 miljoner människor som »hämnd« för att de själva just förintats.
– Men de länder som inte har kärnvapen har inte ens detta att komma med. Och detta gör röster ohörbara, ointressanta. Därför gick också närmare 80 länder till Internationella domstolen i Haag efter det Kalla krigets slut och krävde att få kärnvapen förbjudna – många la till att ifall detta inte skedde, skulle de själva vara tvungna att skaffa dem.
– Efter Sovjets fall såg det ut som att världen skulle rusta ned sina kärnvapen. Fyra länder gjorde det: Belarus, Sydafrika, Kazakstan och Ukraina. Men även då Internationella domstolen 1996 förklarade att kärnvapen är olagliga, så struntade bland andra USA i detta. De gick helt enkelt inte med på att kärnvapen innebär ett hot mot global miljö och risk för folkmord. De väljer att strunta i domslutet. På så sätt försvagas förstås Haagdomstolen och internationell rätt – till förmån för förintelsemakt.
Sedan dess har tyvärr Israel, Indien, Pakistan och Sydkorea skaffat kärnvapen och nedrustningen har avstannat. Vi lever i allra högsta grad fortfarande i kärnvapenförintelsens dödsskugga.
Efter föreläsningen träffas vi och talar vidare. Elaine Scarry menar att Kärnvapenstaternas, i synnerhet USA:s, uppenbara nonchalans inför internationella lagar, folkrätt och övriga internationella riktlinjer och överenskommelser, också fungerar som mall för hur dessa stater väljer att bete sig i andra globala frågor. Dessutom är det så, och detta är ett av de mest underbyggda resonemangen i Scarrys bok, att kärnvapensystemen även nonchalerar och diskvalificerar nationella lagar och omöjliggör demokrati.
– Jag är amerikan och koncentrerar mig på hur detta fungerar i USA, förklarar hon. Men parallellerna till andra kärnvapen-stater, till exempel Ryssland, är slående och direkta. Kärnvapen ger en absolut och helt olaglig makt till presidenten och en liten klick makthavare runt honom, och omöjliggör inflytande från såväl folkvalda församlingar som befolkningen i stort.
Scarry menar att blotta existensen av kärnvapen direkt strider mot USA:s konstitution, både dess direkta lydelse och andemening.
– Kärnvapen bryter samhällskontraktet och sätter hela maktdelningsfunktionen ur funktion. Vi kan se hur Kongressen i USA har förlorat sin makt och betydelse. Den beskrivs som dysfunktionell – och det stämmer. Jag menar att detta beror på att den är snöpt av kärnvapensystemet. Den är fråntagen sin viktigaste uppgift, som enligt konstitutionen är att förklara krig. Med kärnvapnen har makten att förklara krig helt förflyttats till presidenten, som därmed har en odemokratisk, närmast despotisk makt.
Scarry menar att USA:s konstitution (liksom nästan alla parlamentariskt demokratiska samhällens) är utformad i detalj för att just se till att landet inte kan starta krig utan förankring och stöd i först folkförsamlingen (Kongressen) och sedan i den breda befolkningen:
– Kongressen ska förklara krig. Sedan ska befolkningen utföra kriget. Dessa två kontrollerande instanser är dock sedan kärnvapeneran inleddes satta ur spel. Vi kan se hur USA nästan konstant fört krig sedan 50 år tillbaka, i mindre eller större skala. Senaste gången Kongressen förklarade krig var när USA gick med i Andra världskriget.
Scarry berättar om ett av de många problemen med kärnvapensystemet: hemlighetsmakeriet.
– Det är bara en mycket liten krets kring presidenten som vet vad som försiggår i frågor som rör liv och död för miljoner amerikaner och andra befolkningar. Trettio år efter ett presidentskap blir handlingarna från Vita huset offentliga, och i de handlingar som släppts hittills kan vi läsa om otaliga tillfällen, inte alls bara Kubakrisen, då presidenter övervägt och till och med varit nära, att starta kärnvapenkrig.
Att demokratin satts ur spel på detta sätt till förmån för presidentskapet – och USA:s enorma militärindustri – menar Scarry har lagt grunden för en rad missförhållanden i dagens USA och i världen:
– Exemplen är många: kriget mot Irak och det så kallade »kriget mot terrorn«, inledda med svepskäl och utan demokratisk förankring, är några av de mest uppenbara, helt enligt kärnvapenmaktens strukturer. Detta snedvridna system ligger också till grund för till exempel militariseringen och brutaliseringen av USA:s poliskårer: de utrustas ur de enorma överskott av militärt materiel som uppstått i ett land i nära nog konstant krigstillstånd. De behandlar alltför ofta amerikanska medborgare som om de inte hade demokratiska rättigheter, rättigheter som ju redan delvis inskränkts genom kärnvapensystemet.
Scarry har kritiserats för att i sin bok beskriva problemet i grunden, men ge få lösningar. Hon menar att kritikerna inte verkar ha läst ordentligt:
– Jag ger ingen bruksanvisning för att återinföra demokrati istället för kärnvapen i min bok, för att jag menar att det redan finns en: konstitutionen. En folkrörelse för att återinstifta konstitutionen i sin helhet borde inte vara omöjligt att tänka sig i USA, eller i länder med samma problem. I till exempel den ryska grundlagen finns tydliga paragrafer som korrekt implementerade skulle omöjliggöra deras kärnvapenmonarki. De som kom med denna kritik ser inte hur enkelt det vore – även om det går emot makten som råder.
Innan hon fortsätter till nästa programpunkt på MR-dagarna i Göteborg, avslutar hon:
– Kärnvapnen omges av många myter. En av dem är att de är ofrånkomliga. Det är tack och lov inte sant. De kan ganska enkelt plockas isär. Klimatförändringarna är ett stort och komplicerat hot. Kärnvapnen, ett kanske ännu större hot, är inte särskilt komplicerat. Om vi vill kan vi avlägsna dem, både fort och enkelt med enbart gynnsamma följder. Vi skulle bli av med ett obegripligt hot mot hela mänskligheten och vinna fördjupad demokrati, som även krävs för att ta itu med en hel rad andra stora problem.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.