USA:s hjärtland rostar sönder

Från kolgruvorna i Kentucky till de slocknade masugnarna i Youngstown, genom förfallna industriområden i Cleveland till den avfolkade före detta miljonstaden Detroit. Tomas Polvall har rest genom det som en gång var USA:s och världens industriella hjärta.

Av Tomas Polvall

Artikel ur Ordfront magasin 3.2016
Lovsången om USA som möjligheternas land spelas på allt lägre volym. Verkligheten har hunnit ikapp myten. Amerika är inte störst, bäst och vackrast. Det går inte längre att blunda för de mångas nederlag. Nedgången i regionen som kallas The Heartland, The Industrial Belt eller Midwest har varit värst. När industrierna slog igen ändrades namnet och Industribältet blev Rostbältet. Statistiken för det som var världens industriella centrum är tydlig. År 1950 hade Detroit 1,9 miljoner invånare. 2010 var antalet 700 000. Antalet invånare i Buffalo sjönk från 580 000 till 270 000, Cleveland gick ner från 915 00 till 397 00, Pittsburgh från 677 000 till 306 000 och Youngstown från 168 00 till 67 000. Stad efter stad golvades av globalisering och inkompetenta och hänsynslösa företagsledare.

Kolet till The Heartlands industrianläggningar kom från Appalacherna, den mäktiga bergskedjan som sträcker sig från sydöstra Kanada till Georgia i den djupa Södern. När kol började brytas i Kentucky och West Virginia i slutet av 1800-talet var det under slavliknande förhållanden. Arbetare som agiterade för fackföreningar mördades. Först på 1930-talet blev organiseringen framgångsrik. När kampen var som mest intensiv pågick ett flera månader långt inbördeskrig mellan tusentals beväpnade arbetare och polis understödd av armén.

En serie strejker 1931–1932 var så utdragna och våldsamma att de gått till historien som The Harlan County War. Kriget gällde inte löner utan rätten till förhandlingar och ersättning vid dödsfall och skador under arbetet. Det slutade med seger för arbetarna.

Den sista stora strejken i Harlan ägde rum 1973. Den varade i tretton månader och även den gången avgick arbetarna med segern.

Utanför Harlan County Court House finns en staty som hedrar de 450 soldater från trakten som stupat i amerikanska krig under 1900-talet. Bredvid finns ett monument till minne av 900 gruvarbetare som omkommit i gruvorna. Dödsfallen har varit lika många på andra platser i Appalacherna. Mellan 1906 och 1936 dog 600 män i gruvolyckor årligen. De tiotusentals som dött i lungsjukdomar på grund av arbetet har ingen räknat.

I dag sker gruvbrytning ovan jord. Gruvdriften dödar inte längre arbetare, utan landskap. Det sker högst upp på bergstopparna och syns inte – eftersom alla vägar upp är spärrade. Först när gräs har kamouflerat såren blir informationsbilderna offentliga. En golfbana anlagd på en stympad topp passar i gruvbolagens reklam. Hundratals förgiftade vattendrag passar inte.

MTM (MountainTop removal Mining) fungerar väl för gruvbolagen, eftersom demokratin fungerar dåligt för människorna. Myndigheterna lyssnar inte på dem som protesterar när bolagen spränger berg, och medierna rapporterar inte – de kontrolleras av gruvbolagen.

Demokrat eller republikan spelar ingen roll – det krävs stora summor för att bli vald till offentliga ämbeten och gruvbolagen sponsrar båda partier. Tjänstemännen hos tillsynsmyndigheterna köps över av bolagen efter några år – när de lärt sig tillräckligt för att förhindra tillsynen.

Medial insyn i dagens kolbrytning är över huvud taget besvärligt. »Tillträde förbjudet« är standard, liksom obesvarade mejl och telefonsamtal.

Säkerheten är ett återkommande tema under min tur i Kentucky Coal museum i Benham. Mike O’Bradovich, min guide, har arbetat i Benhams gruvor hela sitt liv. I likhet med nästan alla gruvarbetare i Appalacherna har han vuxit upp här i bergen. När gruvdriften började var det annorlunda. Nästan alla kom då från Europa, flest från Italien. Mikes farfar kom från Montenegro. Både han och Mikes far dog i lungsjukdomar efter många år i gruvorna.

Allt är levande historia när Mike O’Bradovich visar mig Benham. Många av dem han växte upp med och arbetade tillsammans med är döda. Vid minnesmärket utanför gruvan finns namnen på de hundratals män som under årens lopp dött i olyckor i de lokala gruvorna. Vi står framför stenen och läser. Mike har känt de flesta och varit nära vän med sju av de döda.

– Vi bodde nära varandra och tillbringade våra liv tillsammans. Vi lekte som barn, gick i samma skola och träffade våra fruar i trakten. Jag gick i samma skola som min blivande hustru. Vi blev ett par under tonåren och gifte oss när vi var nitton. Vi firar guldbröllop i år.

De bor några hundra meter från gruvan där Mike arbetat. När vi reser in i berget sitter vi i samma slags vagnar som Mike gjort i hela sitt liv. Det är en resa i kolgruvornas historia.

– Gemenskapen var avgörande. Det spelade ingen roll vad vi tyckte om varandra ovan jord. De konflikter och problem vi hade där uppe följde aldrig med ner. I gruvan var vi alla bröder. Det var livsavgörande att vi litade på och hjälpte varandra. Vi var stolta över vårt hårda arbete. Det fordrades styrka, uthållighet och vaksamhet.

– Vi visste vad som krävdes. Vi hade lärt det sedan vi var barn och lyssnat till de äldres historier. Alla vi kände jobbade i gruvan, så var det generation efter generation. Farföräldrar, fäder, söner, bröder, kusiner, vänner. Alla jobbade i gruvan. Såg du något som inte var som det skulle talade du direkt om det för andra. Våra liv hängde på att vi var vaksamma. Trots det var det omöjligt att förhindra olyckor.

Hur mycket vi än bankade och lyssnade och hur mycket vi än säkrade taken så störtade schakt samman och det fanns många andra risker.

– Det var inget jobb för veklingar. Tuffheten präglade också fritiden. Amerikansk fotboll var den stora passionen. Det var en manlig kultur som präglades av stolthet, respekt och brutalitet. Vi tänkte inte så mycket på det. Det var vår värld och vi kände inte till någon annan.

Mikes och andra gruvarbetares värld är i stort sett historia. MTM dominerar helt gruvindustrin i dag, men utbredningen går inte att se på plats. Man är hänvisad till satellitbilder som tagits av organisationer som är motståndare till den extrema förstöringen av ett av USA:s vackraste och vildaste landskap. Vad som syns under min resa i västra Appalacherna i staterna Tennessee, North Carolina, Kentucky och West Virginia är nedgångna samhällen och förfallna industrianläggningar.

I Logan, West Virginia får jag en pratstund med tre gruvarbetare. Kritiska kommentarer om gruvbolagens härjningar är uteslutet. Inte ens Libby Brocks, som visar mig platserna i Buffalo Creek där en av de värsta olyckorna inträffat, vill kritisera bolagen. Hon var själv på plats den 26 februari 1972 när en dåligt byggd damm brast och dalen drabbades av en svart flodvåg av avfall. Fyratusen av dalens femtusen invånare blev hemlösa, 125 människor dog, tusentals skadades.

Det finns alltså aktivister och organisationer som kämpar mot gruvbolagens skövlingar av landskapet, men de flesta jag träffar under i Appalacherna drömmer om mer kolbrytning. Vreden mot president Obamas uttalande om att kolbrytningen är skadlig för miljön och bör avvecklas är stor.

Jag sammanfattar min kritik av MTM till Libby Brocks: »först dödade bolagen arbetarna och nu dödar de bergen.« Hon svarar med att tala om en golfbana på toppen av ett ödelagt berg. Fakta om hundratals förstörda vattendrag och hälsofarligt stoff från sprängningarna besvaras med tystnad.

Resan fortsätter norrut till industristäderna. Efter några dagar i Pittsburgh, Pennsylvania når jag Youngstown, Ohio – en av de städer som drabbats värst av den tunga industrins föroreningar.

En dokumentärfilm från 1944 visar tiotusentals arbetare på väg till stålverken som dominerar stadsbilden. Ånglok och fabriksskorstenar fyller himlen med rök. Ingenting jag läst och sett har förberett mig på tystnaden i dagens Youngstown. Det är lätt att hitta en parkeringsplats i centrum. Här finns nästan inga bilar och inga människor.  1960 hade Youngstown 166 689 invånare. 2015 hade bodde här nästan exakt hundratusen färre. Det märks.

Sent på kvällen i hotellrummets
ensamhet lyssnar jag till Bruce Springsteen: »Here in Youngstown. / My sweet Jenny I’m sinkin’ down. / Here darlin’ in Youngstown.« Låten är från 1995. Samma år hade Bruce Springsteen plankat in på de nedlagda industrierna. Han hade sett Jenny, vars officiella namn var Jeanette.

Alla masugnar hade kvinnonamn. Jeanette var den mest kända masugnen i Mahoning Valley. De stod på rad längs floden. Människor från Europa jobbade här: italienare, polacker, tyskar och andra. Skyltarna på fabrikerna var på fem olika språk.

Direkt efter ankomsten hamnade de nyanlända arbetarna i slummen. Så fort de fått ordning på ekonomin flyttade de till kvarter där andra från samma land bodde. Det fungerade väl så länge de höll sig i sina »egna« kvarter. Industrierna välkomnade alla, liksom idrottsplatserna och skolorna.

Nedgången började i slutet på 1970-talet. Motståndet mot uppsägningarna var starkt. År 1977 när den första stora kraftsamlingen ägde rum sjöngs en sång om att aldrig ge upp. Det hjälpte inte. Arbetare var billigare på andra platser. Även om industrierna hade fått härja fritt när det gällde miljön hade det med åren vuxit fram lagar som inte helt kunde ignoreras.

När en strejk bröt ut 1977 försökte stålverket ta in strejkbrytare. När de anlände sköt de strejkande sönder strålkastarna vid infarten till verket och gick till attack mot deras bilar. Hemgjorda bomber kastades. De lokala handlarna stödde de strejkande. Poliserna tittade åt andra hållet. Vreden var stor. En strejkbrytare sköts till döds.

John Russo, professor vid Youngstown University, tror att arbetarna hade använt dynamit för att ödelägga stålverket om de förlorat konflikten, men tidsfristen för kommande nedläggningar var kort.

Början till slutet kom den 19 september 1977. Campbell Works slog igen. 5 000 arbetare förlorade sina jobb, men de gick inte i tysthet. Tillsammans med religiösa ledare och politiska aktivister bildades en organisation som krävde att staden skulle överta driften. Kampen uppmärksammades i hela USA, varade i flera år och gjorde Youngstown känd som staden som vägrade att dö. Arbetarna förlorade kampen mot Campbell Works, och när andra industrier skulle slå igen hade organisationen ändrat taktik. Man ockuperade huvudkontoren och stämde företagen.

Det hjälpte inte. Brier Hill Works, U.S. Steel och andra industriföretag stängde sina anläggningar. Under loppet av fem år förlorade 50 000 arbetare sina jobb. 1983 var arbetslösheten 25 procent. Många förlorade sina hem när de inte kunde betala räntorna på sina lån.

Eldsvådorna ökade. Under 80-talet brann två villor om dagen i Youngstown. Alkoholmissbruk, skilsmässor, depressioner och självmord ökade drastiskt. Och brottsligheten. Under 80- och 90-talen hade Youngstown flest mord per invånare i USA. Stålstaden hade blivit Brottsstaden. Under 1990-talet öppnades fyra nya fängelser i Mahoning Valley. Samma utveckling ägde rum i hela USA. Landet satsade på fängelser i ställer för fabriker. I dag reser sig vakttorn istället för skorstenar i Youngstown.

Staden som stått symbol för stålindustrin i USA, blev symbolen för nedrustningen av industrin. Bilden av fyra masugnar som samtidigt jämnas med marken talar sitt tydliga språk. Inte mycket finns kvar att se av det som varit. Det blir tydligt när William Lawson, chef för Mahoning Historical Society, visar mig platserna där anläggningarna har legat.

– Avgörande för stålindustrin i Youngstown var att ägarna inte investerade i ny teknik. Istället slogs de för höga tullavgifter för att slippa konkurrensen med utländska företag. De körde industrierna i botten. De europeiska stålverken hade moderniserats och de kinesiska stålverken behövde varken ta hänsyn till arbetarna eller miljön. Ett gammalt stålverk som monterades ned i Youngstown byggdes upp igen i Kina.

Stålindustrins historia i Mahoning Valley finns på små museer. William Lawson berättar om tafatta försök att skapa ett stort industrimuseum.

– Men det är som du sett enorma anläggningar. Kostnaderna är större än  intresset. Många vill helst slippa se de nedlagda industrianläggningarna.

Från Youngstown fortsätter jag norrut. Att jag undviker motorvägar och använder GPS för att komma till platser där stålverken funnits hjälper inte. Anläggningarna har jämnats med marken och förhoppningarna om att få se hur det såg ut har nästan grusats när jag checkar in på hotellet i Cleveland och ger mig ut i staden. Cleveland skulle bara bli ett kort stopp på väg till ett längre uppehåll i Detroit, men jag går omkring i centrum och fotograferar och talar med människor. Plötsligt ligger det där. Mitt i staden, ett jättelikt industriområde omkring Cuyahoga River, med rostiga broar, gamla järnvägsvagnar och skorstensrök.

Kontrasterna när jag kommit ned i dalen via en rostig trappa är häpnadsväckande. Borta i stadskärnan reser sig skyskraporna, vackrast är 235 meter höga Terminal Tower som byggdes 1930 och fram till 1964 var den högsta skyskrapan i världen utanför New York. Här står förfallna byggnader, broar och järnvägsvagnar, men också industrier som ännu inte slagit igen. Skorstensrök stiger långsamt mot skyskraporna. I takt med att de flesta anläggningar försvunnit i Rostbältet innebär det här området en unik möjlighet att stänga de få slitna industrier som finns kvar och flytta hit andra byggnader och skapa ett jättelikt industrimuseum mitt i Cleveland. Det kunde bli en fantastisk turistattraktion.

Från Cleveland, Ohio kör jag en olycksdrabbad vägsträcka till Detroit, Michigan, staden som mer än någon fått symbolisera den amerikanska industrins kollaps. Jag checkar jag in i ett hotell på Jefferson Avenue.

Take me to the worst place, säger jag, och taxichauffören skrockar.

Han har kört många journalister. »Den värsta platsen« är en standardadress.

– Ett tag var det som alla journalister vallfärdade till Detroit och försökte överträffa varandra i skildringar av hur förfärligt det är.

Hotellet på Jefferson Avenue har bjudit på taxi till Eastern Market. En stor marknad där det mest säljs grönsaker producerade i staden. Här frodas drömmar om en postindustriell stad med gräsrotsdemokrati, cykelvägar och närodlat. Med alla övergivna tomter finns utrymme för odlingar. Femtusen tunnland mitt i staden. Detroit drömmer om att bli den första storstaden i världen självförsörjande med livsmedel. Eastern Market är en bra start. Massor med människor och fin stämning en ovanligt solig dag. Undergångsreportagen Charlie LeDuff och andra journalister skrivit är långt borta. Men det betyder inte att Charlie LeDuff och hans kollegor ljugit. När jag dagen efter kör österut på Jefferson dröjer det inte länge innan kvarter efter kvarter på vänster sida ser mer eller mindre övergivna ut. Till höger, vid floden, ser det finare ut, och på flera platser byggs det nytt. Undergång till vänster. Välstånd till höger.

Jag svänger vänster. Det blir snabbt värre. Efter en stund behöver jag tanka. Betalningen sker till en man bakom galler och glasrutor.

– Du är långt ute nu, säger han när jag trycker in plastkortet i automaten. Alla försök att flyta in i miljön är lönlösa. Det syns på långt håll att jag är en främling här. Stannar ibland och tar en bild, ibland medan jag sitter kvar i bilen. Varje dag blir två personer mördade, sju våldtagna och nitton rånade i Detroit.

Övervakningsbilar och skyltar med tillträde förbjudet syns överallt. Parkerar bilen på en tom plats intill vägen vid Packards förfallna byggnader. Hinner knappt stiga ut förrän en bil kör upp bredvid mig. Förbjudet område, men, säger mannen, det går utmärkt att parkera på gatan. Flyttar bilen några meter och går sedan på icke förbjuda gator runt byggnaderna som en gång var en av världens största bilfabriker. Den övergavs redan på 50-talet. Ett tag hyrde verkstäder och småfirmor lokalerna, men på 90-talet stängdes hela komplexet.

Kan man inte smyga in får man försöka snacka sig in. Strategin misslyckas. Får istället lyssna till säkerhetsvakternas förklaringar till varför övervakningen är så intensiv. Det handlar om narkotika, prostitution och dumpade lik. Undergångsreportagen kan aktiveras här. Man förstår hur det står till i Detroit när borgmästarens bästa löfte är att 10 000 byggnader ska rivas. För femtio år hade Detroit 1,8 miljoner invånare. År 1967 inleddes den utveckling som lett till att befolkningen mer än halverats sedan dess.

Upploppen började tidigt på morgonen den 23 juli 1967  och varade i fyra dagar. Armén kallades in för att få stopp på våldsamheterna. 43 personer dödades, tusentals skadades och över tvåtusen byggnader förstördes. Blueslegenden John Lee Hooker sjöng: »My home town burnin’ down to the ground – worser than Vietnam.« Upploppen direktsändes i TV. Medelklassen flydde sedan till förstäderna. Under de följande decennierna fortsatte byggnader att förstöras, särskilt natten innan Halloween som kallades »Djävulens natt«. Detroit blev en populär destination för dårar och pyromaner. År 1984 rapporterades om 800 anlagda bränder under »Djävulens natt«.

Invånarantalet i staden Detroit berättar bara en del av sanningen. Storstadsregionen Detroit har inte minskat. Här bor ännu fyra miljoner människor. De som haft pengar undviker helt enkelt stadskärnan. En dags färd åt »rätt« håll på Jefferson Avenue räcker för att se det. När East Jefferson glider in i Grosspoint blir asfalten jämnare, skräpet framför husen och på gatorna försvinner, skrikiga reklamskyltar och överviktiga personer lyser med sin frånvaro. Efter några kilometer förstår jag att detta varar hur länge som helst. Villakvarteren i Grosspoint påminner om dem som finns mellan Hellerup och Rungsted norr om Köpenhamn, men villorna här är större och mer påkostade. Ruinporr? Glöm det! Här bor rika människor som tycker om golf och lyxbåtar.

Det som förvånat mig under mina dagar i Youngstown, Pittsburgh, Cleveland och Detroit är att livet ändå tycks levas ungefär som i vilket välmående västland som helst. Prognoser och reportage om hur det kommer att bli under de kommande åren finns det massor av. Än dominerar undergångsreportage som Charlie LeDuffs »Detroit – An American Autopsy«, men litteratur som skönjer en ljus framtid ökar, ett exempel är Antoine van Agtmaels »The Smartest Places on Earth« med den hoppfulla undertiteln »Why Rustbelts Are the Emerging Hotspots of Global Innovation.« Efter undergången kommer trots allt en morgondag.

Tomas Polvall är frilansjournalist, fotograf, författare och föreläsare.

 

 

Kommentarer inaktiverade.