Author Archives: Redaktionen

USA:s hjärtland rostar sönder

Från kolgruvorna i Kentucky till de slocknade masugnarna i Youngstown, genom förfallna industriområden i Cleveland till den avfolkade före detta miljonstaden Detroit. Tomas Polvall har rest genom det som en gång var USA:s och världens industriella hjärta.

Av Tomas Polvall

Artikel ur Ordfront magasin 3.2016
Lovsången om USA som möjligheternas land spelas på allt lägre volym. Verkligheten har hunnit ikapp myten. Amerika är inte störst, bäst och vackrast. Det går inte längre att blunda för de mångas nederlag. Nedgången i regionen som kallas The Heartland, The Industrial Belt eller Midwest har varit värst. När industrierna slog igen ändrades namnet och Industribältet blev Rostbältet. Statistiken för det som var världens industriella centrum är tydlig. År 1950 hade Detroit 1,9 miljoner invånare. 2010 var antalet 700 000. Antalet invånare i Buffalo sjönk från 580 000 till 270 000, Cleveland gick ner från 915 00 till 397 00, Pittsburgh från 677 000 till 306 000 och Youngstown från 168 00 till 67 000. Stad efter stad golvades av globalisering och inkompetenta och hänsynslösa företagsledare.

Kolet till The Heartlands industrianläggningar kom från Appalacherna, den mäktiga bergskedjan som sträcker sig från sydöstra Kanada till Georgia i den djupa Södern. När kol började brytas i Kentucky och West Virginia i slutet av 1800-talet var det under slavliknande förhållanden. Arbetare som agiterade för fackföreningar mördades. Först på 1930-talet blev organiseringen framgångsrik. När kampen var som mest intensiv pågick ett flera månader långt inbördeskrig mellan tusentals beväpnade arbetare och polis understödd av armén.

En serie strejker 1931–1932 var så utdragna och våldsamma att de gått till historien som The Harlan County War. Kriget gällde inte löner utan rätten till förhandlingar och ersättning vid dödsfall och skador under arbetet. Det slutade med seger för arbetarna.

Den sista stora strejken i Harlan ägde rum 1973. Den varade i tretton månader och även den gången avgick arbetarna med segern.

Utanför Harlan County Court House finns en staty som hedrar de 450 soldater från trakten som stupat i amerikanska krig under 1900-talet. Bredvid finns ett monument till minne av 900 gruvarbetare som omkommit i gruvorna. Dödsfallen har varit lika många på andra platser i Appalacherna. Mellan 1906 och 1936 dog 600 män i gruvolyckor årligen. De tiotusentals som dött i lungsjukdomar på grund av arbetet har ingen räknat.

I dag sker gruvbrytning ovan jord. Gruvdriften dödar inte längre arbetare, utan landskap. Det sker högst upp på bergstopparna och syns inte – eftersom alla vägar upp är spärrade. Först när gräs har kamouflerat såren blir informationsbilderna offentliga. En golfbana anlagd på en stympad topp passar i gruvbolagens reklam. Hundratals förgiftade vattendrag passar inte.

MTM (MountainTop removal Mining) fungerar väl för gruvbolagen, eftersom demokratin fungerar dåligt för människorna. Myndigheterna lyssnar inte på dem som protesterar när bolagen spränger berg, och medierna rapporterar inte – de kontrolleras av gruvbolagen.

Demokrat eller republikan spelar ingen roll – det krävs stora summor för att bli vald till offentliga ämbeten och gruvbolagen sponsrar båda partier. Tjänstemännen hos tillsynsmyndigheterna köps över av bolagen efter några år – när de lärt sig tillräckligt för att förhindra tillsynen.

Medial insyn i dagens kolbrytning är över huvud taget besvärligt. »Tillträde förbjudet« är standard, liksom obesvarade mejl och telefonsamtal.

Säkerheten är ett återkommande tema under min tur i Kentucky Coal museum i Benham. Mike O’Bradovich, min guide, har arbetat i Benhams gruvor hela sitt liv. I likhet med nästan alla gruvarbetare i Appalacherna har han vuxit upp här i bergen. När gruvdriften började var det annorlunda. Nästan alla kom då från Europa, flest från Italien. Mikes farfar kom från Montenegro. Både han och Mikes far dog i lungsjukdomar efter många år i gruvorna.

Allt är levande historia när Mike O’Bradovich visar mig Benham. Många av dem han växte upp med och arbetade tillsammans med är döda. Vid minnesmärket utanför gruvan finns namnen på de hundratals män som under årens lopp dött i olyckor i de lokala gruvorna. Vi står framför stenen och läser. Mike har känt de flesta och varit nära vän med sju av de döda.

– Vi bodde nära varandra och tillbringade våra liv tillsammans. Vi lekte som barn, gick i samma skola och träffade våra fruar i trakten. Jag gick i samma skola som min blivande hustru. Vi blev ett par under tonåren och gifte oss när vi var nitton. Vi firar guldbröllop i år.

De bor några hundra meter från gruvan där Mike arbetat. När vi reser in i berget sitter vi i samma slags vagnar som Mike gjort i hela sitt liv. Det är en resa i kolgruvornas historia.

– Gemenskapen var avgörande. Det spelade ingen roll vad vi tyckte om varandra ovan jord. De konflikter och problem vi hade där uppe följde aldrig med ner. I gruvan var vi alla bröder. Det var livsavgörande att vi litade på och hjälpte varandra. Vi var stolta över vårt hårda arbete. Det fordrades styrka, uthållighet och vaksamhet.

– Vi visste vad som krävdes. Vi hade lärt det sedan vi var barn och lyssnat till de äldres historier. Alla vi kände jobbade i gruvan, så var det generation efter generation. Farföräldrar, fäder, söner, bröder, kusiner, vänner. Alla jobbade i gruvan. Såg du något som inte var som det skulle talade du direkt om det för andra. Våra liv hängde på att vi var vaksamma. Trots det var det omöjligt att förhindra olyckor.

Hur mycket vi än bankade och lyssnade och hur mycket vi än säkrade taken så störtade schakt samman och det fanns många andra risker.

– Det var inget jobb för veklingar. Tuffheten präglade också fritiden. Amerikansk fotboll var den stora passionen. Det var en manlig kultur som präglades av stolthet, respekt och brutalitet. Vi tänkte inte så mycket på det. Det var vår värld och vi kände inte till någon annan.

Mikes och andra gruvarbetares värld är i stort sett historia. MTM dominerar helt gruvindustrin i dag, men utbredningen går inte att se på plats. Man är hänvisad till satellitbilder som tagits av organisationer som är motståndare till den extrema förstöringen av ett av USA:s vackraste och vildaste landskap. Vad som syns under min resa i västra Appalacherna i staterna Tennessee, North Carolina, Kentucky och West Virginia är nedgångna samhällen och förfallna industrianläggningar.

I Logan, West Virginia får jag en pratstund med tre gruvarbetare. Kritiska kommentarer om gruvbolagens härjningar är uteslutet. Inte ens Libby Brocks, som visar mig platserna i Buffalo Creek där en av de värsta olyckorna inträffat, vill kritisera bolagen. Hon var själv på plats den 26 februari 1972 när en dåligt byggd damm brast och dalen drabbades av en svart flodvåg av avfall. Fyratusen av dalens femtusen invånare blev hemlösa, 125 människor dog, tusentals skadades.

Det finns alltså aktivister och organisationer som kämpar mot gruvbolagens skövlingar av landskapet, men de flesta jag träffar under i Appalacherna drömmer om mer kolbrytning. Vreden mot president Obamas uttalande om att kolbrytningen är skadlig för miljön och bör avvecklas är stor.

Jag sammanfattar min kritik av MTM till Libby Brocks: »först dödade bolagen arbetarna och nu dödar de bergen.« Hon svarar med att tala om en golfbana på toppen av ett ödelagt berg. Fakta om hundratals förstörda vattendrag och hälsofarligt stoff från sprängningarna besvaras med tystnad.

Resan fortsätter norrut till industristäderna. Efter några dagar i Pittsburgh, Pennsylvania når jag Youngstown, Ohio – en av de städer som drabbats värst av den tunga industrins föroreningar.

En dokumentärfilm från 1944 visar tiotusentals arbetare på väg till stålverken som dominerar stadsbilden. Ånglok och fabriksskorstenar fyller himlen med rök. Ingenting jag läst och sett har förberett mig på tystnaden i dagens Youngstown. Det är lätt att hitta en parkeringsplats i centrum. Här finns nästan inga bilar och inga människor.  1960 hade Youngstown 166 689 invånare. 2015 hade bodde här nästan exakt hundratusen färre. Det märks.

Sent på kvällen i hotellrummets
ensamhet lyssnar jag till Bruce Springsteen: »Here in Youngstown. / My sweet Jenny I’m sinkin’ down. / Here darlin’ in Youngstown.« Låten är från 1995. Samma år hade Bruce Springsteen plankat in på de nedlagda industrierna. Han hade sett Jenny, vars officiella namn var Jeanette.

Alla masugnar hade kvinnonamn. Jeanette var den mest kända masugnen i Mahoning Valley. De stod på rad längs floden. Människor från Europa jobbade här: italienare, polacker, tyskar och andra. Skyltarna på fabrikerna var på fem olika språk.

Direkt efter ankomsten hamnade de nyanlända arbetarna i slummen. Så fort de fått ordning på ekonomin flyttade de till kvarter där andra från samma land bodde. Det fungerade väl så länge de höll sig i sina »egna« kvarter. Industrierna välkomnade alla, liksom idrottsplatserna och skolorna.

Nedgången började i slutet på 1970-talet. Motståndet mot uppsägningarna var starkt. År 1977 när den första stora kraftsamlingen ägde rum sjöngs en sång om att aldrig ge upp. Det hjälpte inte. Arbetare var billigare på andra platser. Även om industrierna hade fått härja fritt när det gällde miljön hade det med åren vuxit fram lagar som inte helt kunde ignoreras.

När en strejk bröt ut 1977 försökte stålverket ta in strejkbrytare. När de anlände sköt de strejkande sönder strålkastarna vid infarten till verket och gick till attack mot deras bilar. Hemgjorda bomber kastades. De lokala handlarna stödde de strejkande. Poliserna tittade åt andra hållet. Vreden var stor. En strejkbrytare sköts till döds.

John Russo, professor vid Youngstown University, tror att arbetarna hade använt dynamit för att ödelägga stålverket om de förlorat konflikten, men tidsfristen för kommande nedläggningar var kort.

Början till slutet kom den 19 september 1977. Campbell Works slog igen. 5 000 arbetare förlorade sina jobb, men de gick inte i tysthet. Tillsammans med religiösa ledare och politiska aktivister bildades en organisation som krävde att staden skulle överta driften. Kampen uppmärksammades i hela USA, varade i flera år och gjorde Youngstown känd som staden som vägrade att dö. Arbetarna förlorade kampen mot Campbell Works, och när andra industrier skulle slå igen hade organisationen ändrat taktik. Man ockuperade huvudkontoren och stämde företagen.

Det hjälpte inte. Brier Hill Works, U.S. Steel och andra industriföretag stängde sina anläggningar. Under loppet av fem år förlorade 50 000 arbetare sina jobb. 1983 var arbetslösheten 25 procent. Många förlorade sina hem när de inte kunde betala räntorna på sina lån.

Eldsvådorna ökade. Under 80-talet brann två villor om dagen i Youngstown. Alkoholmissbruk, skilsmässor, depressioner och självmord ökade drastiskt. Och brottsligheten. Under 80- och 90-talen hade Youngstown flest mord per invånare i USA. Stålstaden hade blivit Brottsstaden. Under 1990-talet öppnades fyra nya fängelser i Mahoning Valley. Samma utveckling ägde rum i hela USA. Landet satsade på fängelser i ställer för fabriker. I dag reser sig vakttorn istället för skorstenar i Youngstown.

Staden som stått symbol för stålindustrin i USA, blev symbolen för nedrustningen av industrin. Bilden av fyra masugnar som samtidigt jämnas med marken talar sitt tydliga språk. Inte mycket finns kvar att se av det som varit. Det blir tydligt när William Lawson, chef för Mahoning Historical Society, visar mig platserna där anläggningarna har legat.

– Avgörande för stålindustrin i Youngstown var att ägarna inte investerade i ny teknik. Istället slogs de för höga tullavgifter för att slippa konkurrensen med utländska företag. De körde industrierna i botten. De europeiska stålverken hade moderniserats och de kinesiska stålverken behövde varken ta hänsyn till arbetarna eller miljön. Ett gammalt stålverk som monterades ned i Youngstown byggdes upp igen i Kina.

Stålindustrins historia i Mahoning Valley finns på små museer. William Lawson berättar om tafatta försök att skapa ett stort industrimuseum.

– Men det är som du sett enorma anläggningar. Kostnaderna är större än  intresset. Många vill helst slippa se de nedlagda industrianläggningarna.

Från Youngstown fortsätter jag norrut. Att jag undviker motorvägar och använder GPS för att komma till platser där stålverken funnits hjälper inte. Anläggningarna har jämnats med marken och förhoppningarna om att få se hur det såg ut har nästan grusats när jag checkar in på hotellet i Cleveland och ger mig ut i staden. Cleveland skulle bara bli ett kort stopp på väg till ett längre uppehåll i Detroit, men jag går omkring i centrum och fotograferar och talar med människor. Plötsligt ligger det där. Mitt i staden, ett jättelikt industriområde omkring Cuyahoga River, med rostiga broar, gamla järnvägsvagnar och skorstensrök.

Kontrasterna när jag kommit ned i dalen via en rostig trappa är häpnadsväckande. Borta i stadskärnan reser sig skyskraporna, vackrast är 235 meter höga Terminal Tower som byggdes 1930 och fram till 1964 var den högsta skyskrapan i världen utanför New York. Här står förfallna byggnader, broar och järnvägsvagnar, men också industrier som ännu inte slagit igen. Skorstensrök stiger långsamt mot skyskraporna. I takt med att de flesta anläggningar försvunnit i Rostbältet innebär det här området en unik möjlighet att stänga de få slitna industrier som finns kvar och flytta hit andra byggnader och skapa ett jättelikt industrimuseum mitt i Cleveland. Det kunde bli en fantastisk turistattraktion.

Från Cleveland, Ohio kör jag en olycksdrabbad vägsträcka till Detroit, Michigan, staden som mer än någon fått symbolisera den amerikanska industrins kollaps. Jag checkar jag in i ett hotell på Jefferson Avenue.

Take me to the worst place, säger jag, och taxichauffören skrockar.

Han har kört många journalister. »Den värsta platsen« är en standardadress.

– Ett tag var det som alla journalister vallfärdade till Detroit och försökte överträffa varandra i skildringar av hur förfärligt det är.

Hotellet på Jefferson Avenue har bjudit på taxi till Eastern Market. En stor marknad där det mest säljs grönsaker producerade i staden. Här frodas drömmar om en postindustriell stad med gräsrotsdemokrati, cykelvägar och närodlat. Med alla övergivna tomter finns utrymme för odlingar. Femtusen tunnland mitt i staden. Detroit drömmer om att bli den första storstaden i världen självförsörjande med livsmedel. Eastern Market är en bra start. Massor med människor och fin stämning en ovanligt solig dag. Undergångsreportagen Charlie LeDuff och andra journalister skrivit är långt borta. Men det betyder inte att Charlie LeDuff och hans kollegor ljugit. När jag dagen efter kör österut på Jefferson dröjer det inte länge innan kvarter efter kvarter på vänster sida ser mer eller mindre övergivna ut. Till höger, vid floden, ser det finare ut, och på flera platser byggs det nytt. Undergång till vänster. Välstånd till höger.

Jag svänger vänster. Det blir snabbt värre. Efter en stund behöver jag tanka. Betalningen sker till en man bakom galler och glasrutor.

– Du är långt ute nu, säger han när jag trycker in plastkortet i automaten. Alla försök att flyta in i miljön är lönlösa. Det syns på långt håll att jag är en främling här. Stannar ibland och tar en bild, ibland medan jag sitter kvar i bilen. Varje dag blir två personer mördade, sju våldtagna och nitton rånade i Detroit.

Övervakningsbilar och skyltar med tillträde förbjudet syns överallt. Parkerar bilen på en tom plats intill vägen vid Packards förfallna byggnader. Hinner knappt stiga ut förrän en bil kör upp bredvid mig. Förbjudet område, men, säger mannen, det går utmärkt att parkera på gatan. Flyttar bilen några meter och går sedan på icke förbjuda gator runt byggnaderna som en gång var en av världens största bilfabriker. Den övergavs redan på 50-talet. Ett tag hyrde verkstäder och småfirmor lokalerna, men på 90-talet stängdes hela komplexet.

Kan man inte smyga in får man försöka snacka sig in. Strategin misslyckas. Får istället lyssna till säkerhetsvakternas förklaringar till varför övervakningen är så intensiv. Det handlar om narkotika, prostitution och dumpade lik. Undergångsreportagen kan aktiveras här. Man förstår hur det står till i Detroit när borgmästarens bästa löfte är att 10 000 byggnader ska rivas. För femtio år hade Detroit 1,8 miljoner invånare. År 1967 inleddes den utveckling som lett till att befolkningen mer än halverats sedan dess.

Upploppen började tidigt på morgonen den 23 juli 1967  och varade i fyra dagar. Armén kallades in för att få stopp på våldsamheterna. 43 personer dödades, tusentals skadades och över tvåtusen byggnader förstördes. Blueslegenden John Lee Hooker sjöng: »My home town burnin’ down to the ground – worser than Vietnam.« Upploppen direktsändes i TV. Medelklassen flydde sedan till förstäderna. Under de följande decennierna fortsatte byggnader att förstöras, särskilt natten innan Halloween som kallades »Djävulens natt«. Detroit blev en populär destination för dårar och pyromaner. År 1984 rapporterades om 800 anlagda bränder under »Djävulens natt«.

Invånarantalet i staden Detroit berättar bara en del av sanningen. Storstadsregionen Detroit har inte minskat. Här bor ännu fyra miljoner människor. De som haft pengar undviker helt enkelt stadskärnan. En dags färd åt »rätt« håll på Jefferson Avenue räcker för att se det. När East Jefferson glider in i Grosspoint blir asfalten jämnare, skräpet framför husen och på gatorna försvinner, skrikiga reklamskyltar och överviktiga personer lyser med sin frånvaro. Efter några kilometer förstår jag att detta varar hur länge som helst. Villakvarteren i Grosspoint påminner om dem som finns mellan Hellerup och Rungsted norr om Köpenhamn, men villorna här är större och mer påkostade. Ruinporr? Glöm det! Här bor rika människor som tycker om golf och lyxbåtar.

Det som förvånat mig under mina dagar i Youngstown, Pittsburgh, Cleveland och Detroit är att livet ändå tycks levas ungefär som i vilket välmående västland som helst. Prognoser och reportage om hur det kommer att bli under de kommande åren finns det massor av. Än dominerar undergångsreportage som Charlie LeDuffs »Detroit – An American Autopsy«, men litteratur som skönjer en ljus framtid ökar, ett exempel är Antoine van Agtmaels »The Smartest Places on Earth« med den hoppfulla undertiteln »Why Rustbelts Are the Emerging Hotspots of Global Innovation.« Efter undergången kommer trots allt en morgondag.

Tomas Polvall är frilansjournalist, fotograf, författare och föreläsare.

 

 

Feminism och vapen på export

Vad har två år av feministisk utrikespolitik egentligen inneburit? Och hur går dokrinen ihop med upprustning och vapenexport? Sonia Hedstrand undersöker ett unikt svenskt varumärke på djupet.

Artikeln publicerades först i Ordfront magasin 5 2016

I oktober 2014 presenterade den nye statsministern Stefan Löfvén en feministisk regering, bestående av hälften kvinnor och hälften män. Utrikesministern Margot Wallström deklarerade snart att hon ämnade föra en feministisk utrikespolitik, med stöd i Förenta Nationernas revolutionerande resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, från år 2000, då kvinnoorganisationer för första gången bjöds in för att synliggöra kvinnors roll i krig.

Den feministiska utrikespolitiken skulle genomsyra allt som utrikesdepartementet gör. Handlingsplanen för hur detta ska gå till har sex övergripande mål; bekämpning av sexuellt våld i konfliktsituationer, kvinnors mänskliga rättigheter i humanitära situationer, deltagande i fredsprocesser, ekonomisk egenmakt samt sexuella och reproduktiva rättigheter. Wallström anser att det är »en viktig signal att UD leds av kvinnor«. Förutom hon själv är det ministrarna Anne Linde och Isabella Lövin, samt två av tre statssekreterare.

UD har tagit initiativ till ett internationellt nätverk för kvinnliga fredsförhandlare, nätverkat med kvinnliga utrikesministrar och kvinnliga ambassadörer från utlandet, samt givit svenska ambassader i uppdrag att fokusera sitt arbete på kvinnor och fred. Efter att Wallström bedrivit en målinriktad kampanj fick Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd i juni 2016. Sedan 2015 utreds även Sveriges insats i Afghanistan 2002-2014 med fokus på genusperspektiv.

Dessutom har Wallström positionerat sig internationellt genom mediala uttalanden. Förra året kritiserade hon Saudiarabiens regim för brott mot mänskligheten med anledning av att en bloggare dömts till piskstraff. Hon kritiserade Israel för att bedriva en »aggressiv politik« och benämnde »Putins skräckvälde« efter mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Från borgerligt håll har dessa ställningstaganden rönt en del löje. Skämtteckningar har dykt upp med texter som: »för första gången är Israel och Arabvärlden överens – båda tycker att Margot är en idiot«. Även i internationella medier har det skrattats åt hur de svenska kvinnorna ska bekämpa Putin med feminism. I intervjuer har Wallström bemött detta med att citera Mahatma Ghandi: »Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan krigar de mot dig och sedan vinner du«.

Ett område där den feministiska utrikespolitiken nått långt är införandet av genusperspektiv inom försvarsmakten. Framförallt genom vidareutvecklingen av Nordic Center for Gender in Military Operations, ett kunskapscentrum med säte i Kungsängen som som startades 2012 för att utbilda genusrådgivare till det svenska försvaret. Gendercentret är även ansvarigt för genusutbildningen inom Nato och hit kommer utländska militärer från hela världen på kurs för att bli medvetna om vikten av genusperspektiv i militära operationer.

Sverige försöker alltså exportera jämställdhet till andra länders militärer. Tanken bakom detta är att jämställdhet leder till fredligare samhällen, vilket också bekräftats av antropologisk forskning.

Under det kalla kriget var Sverige ett av världens mest befästa länder. Vårt lilla trygghetsälskande land ville försäkra sig om sin »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig« genom att gräva ett stort antal underjordiska militära anläggningar inklusive en hemlig reservhuvudstad kallad »Zonen« på okänd plats i landet. För att inte tala om hur Gotland är fullt av exempelvis befästa fort, som Tingstäde fästning, nedgrävd i marken, övergjuten av armerad betong, skyddad av kanoner som kunde snurra 360 grader, där hela öns samlade matförråd och pengar skulle kunna förvaras. På grund av teknikutvecklingen var dessa smått paranoida befästningar ofta obsoleta redan innan de stod klara.

Berlinmurens fall 1989, Sovjets och Warszawapaktens försvinnande var den största säkerhetspolitiska förändring Europa upplevt i modern tid, och den skedde helt fredligt. I ljuset av tekniska framsteg insåg den svenska regeringen på 90-talet att vårt markförsvar var föråldrat, dessutom dyrt. Så började avvecklingen. Gotlands fyra regementen lades ned. Flygcentraler under jord övergavs, bunkrar bommades igen, bandvagnar skrotades, tunga cyklar, ribbade underkläder och stickiga ylletröjor såldes av på Överskottsbolaget. Nu skulle det satsas på högteknologi, övervakning och programmering för att möta den nya hotbilden. Men pengarna kom aldrig. Vi sades leva i en osedvanligt fredlig tid och staten övergick till att leta nya hotbilder, så kallade »interna hot« i form av mer eller mindre militanta små höger- och vänstergrupper som idogt kartlades av Säpo.

Militäralliansen Nato, som startades efter andra världskriget som motkraft mot Sovjet, lades dock inte ned efter Warszawapaktens fall, utan började i stället expandera och ta in före detta öststater. Nato har fortsatt växa och har i dag 28 medlemsstater, samt har blivit en aktiv militärmakt att räkna med. Under Balkankrigen 1999 anföll Nato Serbien utan mandat från FN, och har sedan på uppdrag av FN ingripit i Afghanistan 2001 och i Libyen 2011. I dag står Natoländerna för 70 procent av världens totala militära utgifter.

I Sverige rullade bantningen av försvaret på, tills en dag i mars 2014 då Ryssland annekterade den ukrainska Krimhalvön i Svarta havet. FN:s generalförsamling fördömde aggressionen. Den gamla rysskräcken tog fart runt Östersjön och Nato trappade upp sina övningar. I oktober var det ubåtsjakt i Stockholms skärgård och minnen från kalla kriget väcktes. Ett halvår senare beställde försvarsminister Peter Hultqvist två nya ubåtar av Saabkoncernen till priset av 9 miljarder kronor.

Plötsligt växte opinionen för upprustning i Sverige. Många ansåg det naivt att vi låtit vårt försvar försummas de senaste 25 åren. I april 2015 kom en ny försvarsöverenskommelse som sköt till 13,7 miljarder för perioden 2016-20. Försvarsmakten började återmilitarisera Gotland. En helt ny anläggning byggs nu på det stora Tofta Skjutfält söder om Visby, till en kostnad av en miljard kronor. Det är den första nyetableringen av en garnison i Sverige sedan 80-talet, som snart ska hysa 300 soldater.

Under Baltops-övningen i Östersjön sommaren 2015 deltog i ledning av USA 17 nationer, 5 600 man, ett 60-tal fartyg och 50 stridsflygplan. Amerikanska marinkår-soldater landsteg på Österlen. Centerpartiet och Kristdemokraterna bytte fot till fördel för ett Natomedlemskap och de borgerliga
allianspartierna önskade sig en utredning om svenskt inträde i Nato. Samtidigt organiserar sig en alternativ Natoutredning med nedrustningsexperterna Hans Blix och Rolf Ekéus i spetsen. I maj i år skrev Sverige efter ett riksdagsbeslut på ett värdlandsavtal som gör oss till det land i världen som står närmast Nato utan att vara medlem,vilket fått många att ifrågasätta huruvida Sverige fortfarande kan vara neutralt i händelse av konflikt.

Den svenska utrikespolitikens svängning mot feminism och fredsarbete sammanfaller alltså med en motsatt rörelse, mot ökad militarisering.

Militariseringen ökar inte bara i Sverige utan i hela världen. FNs flyktingorgan UNHCR rapporterade förra året att fler människor än någonsin befinner sig på flykt undan konflikt och förföljelser, ungefär 60 miljoner människor. Under förra året ökade de sammantagna försvarsutgifterna världen över. Samtidigt är nationalismen på frammarsch i europeiska länder som Ungern, Polen, Grekland och Finland, men även genom de senaste händelserna i Turkiet.

I januari i år besökte den välkända amerikanska professorn i statsvetenskap Cynthia Enloe Kulturhuset i Stockholm för ett framträdande. Enloe har forskat på militarisering utifrån ett genusperspektiv sedan 1970-talet och har givit ut flera böcker. I Globalization & militarism – feminists make the link definierar hon begreppet militarism både som en process och en uppsättning värderingar som innefattar; tilltro till en kommenderingshierarki, värderande av fysisk styrka, föreställningen om en beskyddare och någon som behöver beskyddas, tron att det är naturligt att ha fiender samt idén om att en stat utan en armé inte är någon riktig stat.

Enligt Cynthia Enloe fungerar militarisering väl ihop med globaliserad kapitalism, ofta på kvinnors bekostnad. När stora västerländska företag är på jakt efter arbetskraft som gjorts billig, har det sedan 70-talet handlat om unga kvinnor i militärdiktaturer. Då Korea, sedan Indonesien, Vietnam och Kina. Svenska H&M öppnade nyligen en fabrik i diktaturen Etiopien. Att arbetarna inte strejkar för bättre villkor ser militärregimen praktiskt nog till. Konsumtionen av turistresor till Thailand är ett annat exempel. År 2014 genomfördes det en militärkupp i landet, men svenskarna fortsätter att obekymrat resa dit och vi fortsätter exportera delar till de JAS-plan Thailand tidigare köpt. Sverige exporterar krigsmateriel till 75 länder. Enligt internationella organisationen Freedom House kan 26 av dessa klassas som minst »ofria«. I minst tio av länderna sker allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. De är Saudiarabien, Thailand, Pakistan, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Oman, Egypten, Brunei och Algeriet. Dessutom exporteras svenska vapen till länder med människorättsliga problem som Turkiet, Malaysia, Ryssland, Mexiko, Bangladesh och Kazakstan.

I samma nykoloniala anda finns de största exportörerna av vapen på den norra, rikare delen av klotet, medan köparna finns i Syd, särskilt i fattiga länder i Afrika. Ett välbärgat land som Sverige berikar sig alltså på bekostnad av utsatta människor säkerhet. Sveriges senaste vapenaffär i februari 2016 gick till Förenade Arabemiraten, ett land där sharialagar råder, kvinnors rättigheter är kraftigt beskurna, och majoriteten av de boende är filippinska husor samt indiska och pakistanska gästarbetare som sliter under usla arbetsförhållanden och utan medborgerliga rättigheter.

En gång i tiden var det ett manligt privilegium att arbeta för staten. Statliga jobb var välbetalda, väl ansedda och trygga. I och med nyliberalismens genombrott på 1980-talet har det skett en förskjutning av status och makt bort från den offentliga sektorn till den privata. Underfinansierade statliga arméer skapar ett behov av »proffsigare« alternativ. I kombination med en global marknad har det lett till uppkomsten av privata säkerhetsföretag. Stater outsourcar de värsta uppdragen genom bemanningsföretag. Ett av de mest kända exemplen är Blackwater International, ett företag med utpräglat macho image som hyrdes in av Pentagon för att göra de smutsigaste jobben under invasionerna av Afghanistan och Irak. Blackwater fick kritik för sin framtoning då de år 2004 hyrdes in till New Orleans för att hålla ordning på gatorna efter orkanen Katrina. Ett uppdrag som de utförde på paramilitärt vis, patrullerade i statsjeepar med tonade rutor, i full stridsmundering viftandes med automatvapen. Efter att Blackwaters kontraktsanställda dömdes i amerikansk domstol för att ha dödat 17 civila irakier i Baghdad år 2007 bytte företaget namn och ändrade framtoning.

Exemplet Blackwater visar hur militarisering och maskulinisering hör ihop och hur manlighet ofta konstrueras i direkt relation till våld. Fenomenet har givit upphov till begreppet hypermaskulinitet. Legosoldaten som en oövervinnerlig cowboy, en herrelös krigare, likt de japanska kringdrivande samurajer, ronin, som romantiserats till leda i tonårspojkrum världen över. Detta kan tyckas som en bisarr machokultur som ligger långt från den svenska jämställdheten. I Handlingsplanen för feministisk utrikespolitik står till och med att UD ska »motverka destruktiva maskuliniteter«. Men från just Skandinavien kommer en av de kraftfullaste försvararna av hypermaskulinitet.

I ”A European Declaration on Independence”, manifestet som Anders Behring Breivik mejlade ut då han för fem år sedan begick sina terrordåd i Norge, står mycket intressant att läsa om manlighet och feminism. Breivik önskade själv bli mer aggressiv och tog anabola steroider för ändåmålet. Hans förebild är korsriddaren, som drar ut i anfallskrig för att skydda sin kultur. »Ett för mjukt samhälle är inte hållbart« skriver han. »Det kommer att krossas så fort det konfronteras med mer traditionella, aggressiva samhällen.« Och: »radikalfeminismen har varit en av de viktigaste anledningarna till den västerländska civilisationens nuvarande svaghet«. Eftersom västerländska samhällen har blivit »feminiserade« är det nödvändigt att »återupprätta patriarkatet«. Den som läser kommentarsfälten under nyhetsartiklar om feministisk utrikespolitik inser att det finns en icke oansenlig grupp svenska män som håller med honom.

När Sveriges radios P1-program Konflikt i slutet av 2014 gjorde ett avsnitt om den feministiska utrikespolitiken, där alla inbjudna gäster var kvinnor, blev reaktionen från dessa män högljudd. En självutnämnd försvarsexpert twittrade om »världsrekord i naivitet«. Konflikt fick göra ett uppföljande program med bara inbjudna män,  där Johan Westerholm, socialdemokratisk bloggande före detta militär berättade utifrån sitt personliga perspektiv: »När jag var kadett, om någon hade sagt till mig, att du ska inte köra robotbåt eller kustkorvett om femton år, du ska jobba med genderfrågor, jag hade vänt i dörren!«

Dessa protesterande män uttryckte en rädsla för att machismon ska försvinna från det svenska försvaret. Att den omställning som påbörjats mot fredsbevarande och konfliktlösning hotar att skrämma bort manliga män. Äldre generationer av svenska män har i tidig ålder genom värnplikten indoktrinerats i en militariserad, maskuliniserad ideologi. Med tanke på hur feminismen de senaste 15 åren klivit framåt är dessa mäns rädsla inte svår att förstå. De har inte hunnit hänga med i den snabba förändringen.

Det räcker med att gå in i en välsorterad tidningskiosk för att inse hur stark nostalgin inför 1900-talets militarism är. Många saknar den manliga gemenskap som repövningarna innebar. Men även yngre killar som inte finner sig tillrätta i de uppluckrade könsrollerna konsumerar krigsromantik. Böcker om andra världskriget säljer i massor, förvånande många läser tålamodsprövande tegelstenar om Poltava och lägger upp egna sajter om exkursioner till övergivna miltärområden. För att inte tala om den uppsjö av dataspel där syftet enbart är att skjuta ihjäl så många som möjligt.

Att växa upp under det kalla krigets årtionden innebar en massmedial drillning i hyperpatriarkalt tänkande. På tv visades krigsfilmer där tyskarna var onda och amerikanerna goda, kvinnor var hjälplösa våp vars enda syfte var att lägras av engelskspråkiga agenter med nio liv som dödade ryska, kinesiska eller bara allmänt mörkhyade skurkar på löpande band. Filmerna heter Goldfinger, Octopussy, Örnästet och Top Gun. Alla små pojkar satt i tv-sofforna och ropade »jag är han, jag är han« varje gång en vit anglo-man visade sin våldspotential och megalomaniska kontroll. Med rätt att döda.

Dessa manliga hjältar var alltid rationella och visade aldrig svaghet. Krig skildrades som ett motiverat våld där de goda vinner över de onda. Sista rycket för den sortens tänkandet var kanske då George W Bush gjorde uttrycket »just wars«, rättfärdiga krig, känt för allmänheten. Rättfärdiga krig är de som utövas av dem som har makten att definiera vad som är rationellt.

Tillbaka till forskaren Cynthia Enloe som under sitt besök i Stockholm beskrev hur denna rationalitet, och absurt nog också tillgången till vapen, på de flesta håll i världen fortfarande är en förutsättning för att få tillgång till förhandlingsbordet vid fredsprocesser. Kvinnor som talar om fred däremot definieras som naiva, ett ord som enligt Enloe främst män använder för att diskreditera och feminisera sina motståndare. Vid de syriska fredsförhandlingarna i Genève i januari i år stöttade den svenska regeringen kvinnoorganisationer från Syrien för att de skulle få möjlighet att delta i samtalen.

För den som var med under det kalla krigets dagar är den förändring som nu sker i synen på säkerhet och försvar, manligt och kvinnligt, epokgörande. I svensk debatt befinner vi oss kanske i ett paradigmskifte i kampen mellan »rationalitet« versus »naivitet«. Efter åratal av synliggörande av härskartekniker från feministiskt håll är det inte längre lika gångbart att tysta en kvinna med stämpeln »naiv«. Försök görs dock ibland. När Gudrun Schyman i oktober 2014 gick ut i Expressen för att kritisera upprustningshetsen som följde på ubåtsjakten under rubriken »Julafton för patriarkala försvarsromantiker« fick hon svar från Liberalernas stora feministiska namn Birgitta Ohlsson, som under rubriken »Genusteori biter inte på Putin« tog fram just ordet »naiv« för att dänga i huvudet på sin motståndare. En annan sentida hänförare för den rationella fronten är terrorismexperten Magnus Ranstorp, med monopol på att uttala sig i »hårda« frågor i rikstäckande medier. Han har också mycket riktigt sagt sig vara skeptisk till den feministiska utrikespolitiken.

I denna könskamp mellan det förment rationella och irrationella spelar den svenska diplomatin en viktig roll. Margot Wallström skulle aldrig kunnat genomföra sin linje utan sin statusfyllda internationella bakgrund och gedigna politiska erfarenhet, som EU-kommissionär mellan år 1999 och 2010, som FNs första representant i frågor om konfliktrelaterat sexuellt våld 2010-2012, samt flera tidigare ministerposter.

En överlöpare från den maskulina rationella sidan som gör skillnad i debatten är Robert Egnell. Hans titel som professor i krigsvetenskap, position som rådgivare till Pentagon och visuellt acceptabla heteromaskulina framtoning kombinerar manlig rationalitet med radikala feministiska åsikter. En ovärderlig kombination. Även rationella män kan nicka gillande åt Robert Egnell då han i en debattartikel i Dagens Nyheter 15 oktober 2014 med stöd i forskning hävdar att genusperspektiv ökar effektiviteten i konfliktlösning. Det är så den svenska mainstreaming-feminismen jobbar för att skapa trovärdighet.

Kampen mellan feminisering och maskulinisering pågår samtidigt internationellt, där Sverige ofta hånas för sin feminina svaghet. Då dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson i november 2014 konstaterade att en ubåt kränkt svenska vatten, svarade Rysslands vice premiärminister Arkadij Dvorkovitj med att kalla svensk militär »omanlig«. Den diplomatiska kris som uppstod efter att Wallström kritiserade Saudiarabiens regim för brott mot mänskligheten har också aspekter av könskrig. Saudiarabien reagerade ovanligt kraftigt, genom att kalla hem sin ambassadör, stoppa visum till svenskar och uttala sig om att Sverige inte borde lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Denna häftighet fick doktoranden i statsvetenskap i Malmö Maysam Behravesh att fundera på om stater kan ha könsroller. I artikeln Gender clash: Why is Saudi Arabia so angry at Sweden? publicerad i YourMiddleEast.com, en sammandrabbning mellan en maskulin, religiös autokrati och en feminin socialdemokrati där patriarkerna i Saudiarabien inte kunde att få en tillsägelse av en kvinna.

Även inom Nato finns statliga könsroller. I både första och andra världskriget klev USA in som den stora vapenmakten som räddade Europa, likt en hjälplös kvinna i nöd. I dag bygger Nato på en snedfördelning där de europeiska länderna förlitar sig på USA:s armé. USA står för 3/4-delar av Natos militära styrka, de satsar 3,6 procent av sin BNP på försvaret, medan de flesta europeiska länder satsar 0,5-1,5 procent. Detta kan ses som outsourcing av det smutsiga soldatarbetet, eftersom det främst är ungdomar från fattiga familjer i USA som tvingas slåss för sin försörjning. I gengäld accepterar Europa amerikanska militärbaser och kärnvapenbestyckade ubåtar som åker omkring i våra hav. Men nu finns krafter inom EU som tröttnat på att vara kvinnan i relationen. Upprustningens vindar blåser även inom denna organisation vars syfte från starten var att upprätthålla fred genom handel. Unionen håller på att utveckla ett gemensamt försvar och polisväsende, European Security and Defence Policy.

Militarismen förutsätter som sagt ett tänkande där det finns en beskyddare; soldaten, och dem som måste beskyddas; kvinnor, barn, civila. Berättelser relaterade till kön är ett vanligt sätt att rättfärdiga krig. När USA bestämde sig för att anfalla Afghanistan år 2001 sades syftet vara att rädda kvinnorna där från förtryck och burkor, fast det egentligen handlade om hämnd mot talibanerna efter terrordådet mot World Trade Center. Feministiska forskare drar paralleller till den antika grekiska myten om den oskyldiga
sköna Helena, vars bortrövande blev förevändning för det trojanska kriget.

Bilden av Sverige som en försvarslös kvinna som sysslar med »flumfeminism« (citat Birgitta Ohlsson) utan att inse allvaret i att hon hotas av machomannen Putin, målas upp i debatten. Den ryska journalisten Masha Gessen, som själv tvingats fly landet efter att ha skrivit en skarp biografi om Putin, beskriver hur han ända sedan ungdomsåren använt våld. En man med svart bälte i judo, tränad inom KGB, ansvarig för otaliga mord på meningsmotståndare och en militär upprustning de senaste åren av sällan skådat slag. Just nu i färd med att sätta upp tre nya divisioner med 45 000 soldater längs gränsen väster och söderut. Med en sådan hotfull man inpå sig, har då inte kvinnan rätt till ett feministiskt självförsvar? Att slå tillbaka?

Här ställs frågan om feministiskt försvar på sin spets. Kärnan är våld. Aggression är något som existerar i mänskliga samhällen, om än i olika grad. Ska vi bara acceptera det som naturligt? Men våld utförs alltid av någon som har makt, någon som har numerär, fysisk, eller beväpnad överlägsenhet. Fattiga, minoriteter och kvinnor kommer alltid att vara förlorarna i våldet. Därför kan fysiskt våld aldrig vara en lösning utifrån ett feministiskt synsätt.

Kopplingen mellan fredsaktivism och feminism går långt tillbaka. Ett känt exempel är Greenham Common Women’s Peace Camp, ett tältläger utanför en engelsk kärnvapenbas där kvinnor protesterade mellan år 1981 och 2000. Kvinnodominansen i fredsrörelsen handlar inte om att kvinnor är mer fredliga av naturen, utan om att erfarenheten av krig och militarism är könad. Kvinnor har andra erfarenheter för att de tilldelas andra roller och drabbas annorlunda än män.

Feministiska forskare har uppmärksammat hur våldtäkt används som ett strategiskt, effektivt och billigt vapen i många krig. En kvinna som blivit våldtagen kommer aldrig att lita på en manlig soldat, även om han har en FN-basker på sig. Det är en av anledningarna till att svenska försvaret vill ha in fler kvinnliga soldater i sina fredsbevarande förband, för det att kunna bemöta kvinnors situation i konfliktzoner. En risk med denna strategi är att den koloniala berättelsen om »vit man räddar brun kvinna från brun man« bara byts ut mot »vit kvinna räddar brun kvinna från brun man«. Alltså att den svenska självbilden som humanitär supermakt inte problematiseras. Ivern att anställa kvinnor kan också vara ett sätt att legitimera upprustningen. Ytterligare en problematisk aspekt står att läsa om i UDs Handlingsplan, nämligen att den feministiska utrikespolitiken är en del »Sverigebilden«, alltså marknadsföring av nationell identitet, som sker tillsammans med Sverigefrämjandet för handel och turism.

Då professorn i statsvetenskap Annica Kronsell nyligen undersökte förändringarna i det svenska försvaret visade det sig att det varit lättare att få in ett genusperspektiv bland manliga militärer än det varit att locka kvinnor till armén. Det är kanske inte så konstigt att kvinnor tvekar. Inom den amerikanska armén, som har fler kvinnor anställda, är det vanligt förekommande att manliga soldater begår våldtäkter mot de kvinnliga.

År 2014 firade Sverige 200 år av fred. Att Sverige var involverat i kriget i Afghanistan räknas inte, vilket har ifrågasatts av professor emerita i statsvetenskap Maud Edwards. Vi vill gärna tro att gränsen mellan krig och fred är tydlig. Men så har aldrig varit fallet, och är det än mindre i dag, då säkerhet inte bara handlar om väpnad konflikt mellan två stater, utan om interna väpnade konflikter mellan olika grupper, internationell terrorism och i familjer där krigstrauman föder könat våld i hemmet. Nationalstater binds ihop av vapenexport, multilaterala militärallianser och flyktingströmmar. I globaliseringens tid närvarar kriget överallt.

Det traditionella sättet att tala om säkerhet i termer av nationalstaters territorium började förändras under 90- och 00-talet. Uttrycket mänsklig säkerhet myntades i FN år 1994 och innebär en förskjutning från staters säkerhet till människors, från vapenmakt till förebyggande demokratiskt arbete. Numera anser forskare att de stora säkerhetshoten består av klimatförändringar, terrorism, sjukdomar och flyktingströmmar. WHO har konstaterat att mer än en tredjedel av alla kvinnor på jorden utsatts för våld från män. Det betyder att 1 miljard utsatta kvinnor är det största säkerhetsproblemet vi har i världen. Paradoxen ligger i att arméer som den svenska är tränade för strid, men sysslar med fredsbevarande. Som en följd av regeringens feministiska politik borde alltså ännu större förändringar göras. Hela försvarsmakten borde omrustas. Som Gudrun Schyman påpekat; Sverige borde ha fredsövningar i stället för stridsövningar.

Annica Kronsell beskriver i sin bok Gender, sex and the postnational defence från 2012 hur det svenska försvaret förändrats i den postnationella situationen. Men den riktningen ändrades 2015, då försvarsminister Peter Hultqvist deklarerade: »Den svenska försvarsförmågan bör, mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, stärkas« och »det nationella försvaret prioriteras«. Inte ett ord om feminism, mänsklig säkerhet eller förebyggande fredsarbete där.

»Könskriget« mellan feminism och militarisering i svensk politik fortsätter alltså.

Detta illustreras av det dubbelmoraliska faktum att Sverige per capita är EUs största givare av humanitär hjälp, med nästan 1 procent av vår BNP, samtidigt som vi per capita fortfarande är EU:s största vapenexportör, och världens åttonde största. Ordfront magasin nekades tyvärr en intervju med Margot Wallström, trots upprepade förfrågningar.

Den svenska staten försvarar sig med att om Sverige ska kunna upprätthålla en högteknologisk nivå på sin försvarsforskning och ligga i framkant vad gäller innovationer, som JAS Gripen och radarsystemet Erieye, är det nödvändigt att producera mer krigsmateriel än vår armé behöver. Det vill säga att exportera. Debatten kring den svenska vapenexporten har länge varit förvånande liten. Men i kölvattnet av Saudiaffären kom frågan upp, vilket ledde till utnämnandet av en Krigsmaterielexportöversynskommitté. KEX-utredningen föreslog i sitt slutbetänkande 2015 skärpta regler för vapenexporten utifrån ett demokratikriterium. Problemet är att även om vapen exporteras till så kallade demokratier, vilket är ett töjbart begrepp, så säljs de vidare till krigförande länder eller grupper. Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har svenska vapen använts i flera väpnade konflikter de senaste åren.

Ödesfrågan för Wallström och den feministiska regeringen kommer att vara huruvida de vågar utmana den svenska vapenexporten. Ända sedan socialdemokratins gryning har partiet samarbetat med och stöttat storkapitalet. Saab-koncernen som är den största vapenexportören ägs av Wallenbergssfären. Då Försvarsdepartementet förra året beställde nya ubåtar steg Saabs aktier direkt med 30 procent. Och då exporten till Saudiarabien hotades ryckte Marcus Wallenberg och många andra mäktiga kapitalister ut till försvar för vad de kallade »handelsavtalet«. Vågar den feministiska regeringen utmana SAAB, BAE Systems, Nammo, Aimpoint och de andra fyrtio svenska företag som exporterar krigsmateriel?

Under Folk och försvars konferens i Sälen i januari 2016 kom Margot Wallström med en vision. Hon föreslog ett återinförande av värnplikten, men denna gång i form av något slags samhällstjänst. Både kvinnor och män skulle utbildas för att hjälpa till vid samhälleliga kriser. Det är en idé som går i linje med det nya mänskliga säkerhetsbegreppet. Tankarna går här till Vilgot Sjömans klassiska film Nyfiken gul från 1967. Ett av filmens teman är  ickevåldsförsvaret. I fiktiva scener tränar ett omställt försvar bestående av både kvinnor och män på metoder från fredsrörelser; som att i armkrok hålla sig kvar på ett järnvägsspår för att förhindra invasionsmakten att frakta sina styrkor. Det civila samhället övar klassiska motståndstekniker som fraternisering, icke-samarbete och sabotage. Huvudpersonen som spelas av Lena Nyman kämpar med sina egna aggressioner. Hon mediterar, läser Gyllenstens alternativa budord och pratar med Martin Luther King i himlen om icke-våld.

Sonia Hedstrand är konstnär, frilansjournalist och återkommande skribent i Ordfront magasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hazarafolket – som höstlöv i vinden

 

Av Habib Razmjo

om5Åratal av massmord, förföljelse och diskriminering har drivit miljontals hazarer på flykt. Stora befolkningsgrupper lever i grannländerna Pakistan och Iran och numera också i övriga världen. Varken i Pakistan eller Iran har hazarerna varit välkomna. En rad urskiljningslösa väpnade attacker har ägt rum mot hazrer i Pakistan de senaste åren. Det har särskilt drabbat staden Quetta nära gränsen till Afghanistan, där många hazarafamiljer bott i flera generationer. Stadens stora hazarabefolkning lever isolerad i stora enklaver, som de inte kan lämna utan fara för livet.

Under 2000-talet har över tusen människor dödats och ännu fler sårats i denna etniska rensning, som utförts både av religiösa extremister och nationalister från Baluchistan. Få nyheter om detta långsamma folkmord har letat sig fram till nyhetsmedia i väst. På senare tid har också Pakistan initierat deportationer av hundratusentals hazarer tillbaka till Afghanistan.

I Iran lever hundratusentals papperslösa hazarer med minimal möjlighet att någonsin få uppehållstillstånd och uppnå jämställdhet med övriga iranier. Hazarerna har blivit en andra rangens medborgare som systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden och hänvisas till de tyngsta och sämst betalda jobben, om några. Också i övrigt trakasseras de. Den senaste tiden har rapporterats att unga papperslösa hazarer skickats till Syrien av irans regim för att bli kanonmat i Bashar al-Assads styrkor i kriget i Syrien.

Det var främst till grannländerna som hazarerna flydde under de första folkmorden i Afghanistan i slutet av 1800-talet. De initierades av emir Abdul Rahman, som då styrde Afghanistan. Siffrorna är naturligtvis osäkra, men enligt beräkningar fördrevs över 60 procent av hazarerna från sina områden och ett okänt antal mördades och förslavades. Det var början på förföljelserna som fortsatt till våra dagar. Särskilt svåra var förföljelserna under talibanregimen, då hazarerna utsattes för upprepade massakrer. En ägde rum i februari 1993 i Kabul i stadsdelen Afshar, som huvudsakligen beboddes av hazarer. Ett annat exempel är de massmord som talibanerna genomförde 1998 i Mazar-e- Sharif och Bamyan. Mindre känt är att hazarerna varje år också attackeras av väpnade enheter ur folkgruppen Kuchi, nomadiserande pashtuner.

Förutom kriget och fattigdomen är det alltså etnisk diskriminering, dödshot och trakasserier som gör att de allra flesta ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan är hazarer. En del är från Afghanistan, många har flytt landet redan som små, andra åter är födda och uppvuxna i Pakistan eller Iran.

Sedan talibanregimen störtades 2001 har hazarerna i Afghanistan organiserat sig för att kämpa för sina rättigheter. En stor protestvåg drog igång 2015 sedan den nioåriga hazaraflickan Tabasom hittades halshuggen tillsammans med sju andra hazarer, tre kvinnor och fyra män. Det var IS som låg bakom dådet. Det har länge varit förenat med livsfara för hazarer att förflytta sig på vägarna utanför sina hemtrakter, något som eskalerat de senaste åren. Väpnade män från talibanerna eller IS, som nu blivit mer aktiva i Afghanistan, stoppar godtyckligt bussar och bilar och tvingar ut hazarer som avrättas på platsen. Ett stort antal sådana attacker har inträffat de senaste åren, men händelsen med Tabasom rågade måttet för hazarerna, som i hundratusentals demonstrerade mot våldet och för sina rättigheter.

Den senaste stora folkrörelsen fick fart när den afghanska regeringen hade beslutat om dragningen av en kraftverksledning från Turkmenistan genom Afghanistan. Från början var planen att den skulle gå genom den fattiga men folkrika provinsen Bamyan, till stor del befolkad av hazarer. Bygget skulle kunnat bli ett uppsving för hela regionen med industrialisering och arbetstillfällen. Därför blev besvikelsen stor när regeringen tidigare i år beslöt att ledningen istället skulle dras genom ett i stort sett obefolkat område, Salang.

För hazarerna blev det den tändande gnistan till en bred folkrörelse, Enlightenment – upplysningen, symboliserad av en elektrisk lampa. Den nya dragningen blev för hazarerna ytterligare ett bevis på hur makthavarna i Kabul medvetet missgynnar hazarerna på alla områden. Hundratusentals hazarer men även andra folkgrupper deltog i massdemonstrationer i Bamyan, Kabul och på andra platser i Afghanistan. Protesterna pågick hela våren och sommaren, men regeringen ändrade inte sitt beslut. Lördagen 23 juli i år hade den nya folkrörelsen planerat en stor demonstration i Kabul.  Tillståndet var klart, och demonstrationsväg beslutad. Polisen hade blockerat tillfartsvägarna med containers.

När demonstrationen höll på att ebba ut, skakades torget av två kraftiga explosioner. Två självmordsbombarare sprängde sina laddningar och torget fylldes av döda och sårade. Hade explosionen skett lite tidigare, när torget var fullt av demonstranter hade antalet döda blivit mycket högre. Nu dödades över 80 personer, varav flesta kom från Jaghori, ett område i Hazarajat. Över 300 hazarer sårades. I sociala medier i Afghanistan fanns många beklaganden av det skedda, men det fanns också flera rasistiska kommentarer, som menade att det var synd att inte fler hazarer dödades.

Den nya Enlightenmentrörelsen är olik tidigare rörelser bland hazarerna. Den drivs av en ny generation hazarer, som i högre grad fått tillgång till utbildning. Medan äldre hazaraledare nöjt sig med vissa ministerposter, har den nya rörelsen en mycket mer omfattande agenda och vill utveckla Afghanistan till ett land utan korruption, diskriminering eller fattigdom.

Och anledningen till förföljelserna och diskrimineringen? Det finns olika uppfattningar om saken. En handlar om religion. De flesta, men inte alla, hazarer bekänner sig till shiariktningen inom islam, medan majoriteten i Afghanistan är sunnimuslimer. Strängt religiösa sunnimuslimer betraktar shiamuslimer som otrogna, avfällingar som får dödas. Det finns också ett inslag av ren rasism i förföljelserna: många hazarer har mongoliska drag, vilket skiljer dem utseendemässigt från majoritets-befolkningen. Detta sammantaget har det bidragit till att vissa grupper i Afghanistan ser med förakt på hazarerna, deras språk och kultur. Ända till helt nyligen har de förvägrats utbildning och tillgång till högre tjänster. Istället har de förvisats till de lägst ansedda arbetena, vilket bland annat boken och filmen »Flyga drake« skildrar.

Hur ser framtiden ut för hazarerna? Tyvärr inte så ljus. Att både Europa och Pakistan deporterar hundratusentals hazarer till hemlandet pekar mot en humanitär katastrof i ett land som redan svämmar över av internflyktingar. Om IS förlorar mark i Syrien, kan man förvänta sig att rörelsen aktiverar sig i andra länder, som Afghanistan, där de redan har fotfäste. Det pekar mot en ökad terror mot hazarerna. Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien sprider hat mellan shia- och sunnimuslimer, vilket gör det omöjligt för hazarerna att bo i områden där sunnimuslimer dominerar.

Också den ekonomiska situationen i hazarernas områden väcker oro. De flesta lever av små jordbruk, som ska föda stora familjer. När barnen är vuxna måste de ge sig iväg, och traditionellt har de sökt sig till grannländerna, en möjlighet som nu är ytterst begränsad. Arbetslösheten i Afghanistan är skyhög.

Så vart ska hazarerna ta vägen, när alla vägar stängs för dem?

Habib Razmjo är frilansskribent.

 

 

 

 

 

FAKTA: Hazariska ungdomar och Sveriges ödesval

Håller svenska politiker och myndigheter fast vid de nya, stränga
lagar som införts under 2016, kommer vi att utvisa tusentals pojkar och unga män till  att bli mördade, kidnappade, förslavade och tvingade att bli soldater – för såväl talibaner som Syriens krigförande diktator Bashar Al-Assad.

För att förstå situationen måste vi titta på Sverige, men också Afghanistan, Iran och Pakistan. Och vi måste förstå situationen för folkgruppen hazarer.

FAKTA, HAZARER 

Cirka 15 procent, 6 miljoner, av Afghanistans befolkning är hazarer, en folkgrupp vars kärnområde är belägett i de bergiga centrala delarna av Afghanistan. Hazarer är den tredje största befolkningsgruppen efter pashtuner och tadjiker. Hazarer är vanligtvis shiamuslimer, till skillnad från den i Afghanistan dominerande folkgruppen pashtuner, som är sunni.

Det finns cirka 35 000 afghaner i asylprocessen i Sverige,  över 70 procent är hazarer.

 

Dåd mot hazarer i Afghanistan

Två stora på sistone, 2016:

12 oktober: tre beväpnade men anfaller shiamuslimska hazarer vid en religiös högtid i Kabul. 14 döda och 30 skadade.

23 juli: bombattentat mot demonstration i protest mot diskrimineringen av hazarer i Kabul. 80 döda och 300 skadade.

En sammanställning av dåd mot hazarer i Afghanistan under 2015

  • 24 februari. 31 hazarer kidnappas på väg från Herat till Kabul genom att ur bussen fråga om passagerarnas identitet och välja ut hazarer; minst tre personer av dessa har bekräftats som dödade
  • Den 15 mars kidnappades tio hazarer i Ghazni varav en är borta än idag
  • Den 17 mars kidnappades sex hazarer i Farah när de var på väg mellan Farah och Herat; ingen information om dem har sedan dess erhållits
  • Den 30 mars kidnappades 30 hazarer när de var på väg mellan Qarabagh och Jaghori i provinsen Ghazni
  • Den 1 april kidnappades tio hazarer i Sar-e-Pol
  • Den 15 april kidnappades 45 hazarer mellan Nimroz
    i Afghanistan och Sistan och Baluchistan i Iran
  • Den 16 april kidnappades fyra hazarer i Ajristan, Daikundi-provinsen; alla fyra halshöggs
  • Den 26 juli kidnappades 15 hazarer i Dahane Baghlan,
    i Baghlan-provinsen
  • Den 12 augusti kidnappades 12 hazarer i Ghazni när de var på väg mellan staden Ghazni och sitt hemdistrikt; minst fyra bekräftades som dödade.
  • I början av oktober kidnappades sju hazarer som var på väg mellan Ghazni och Kabul; efter en månads tortyr dumpades deras halshuggna kroppar i Arghandab, Zabul, den 7 november. Bland dem fanns en flicka på 9 år, två kvinnor och fyra män.

 

Svenska lagändringar och avtal 2016

22 juni 2016 klubbas en så kallad skärpning av asyllagen i ridksdagen. Bland annat inför tidsbegränsade uppehållstillstånd och stopp mot anhöriginvandring

Migrationsverkets nya praxis att barn som inte kan bevisa ett personligt skyddsbehov bara ska få tidsbegränsade tillstånd och sedan kunna skickas ut när de fyller 18 – eller åldern skrivs upp till 18.

Svenska myndigheter ger inte längre boendestöd eller ekonomiskt stöd till asylsökande över 18 år. Förutom att hotas av avvisning ställs alltså unga människor utan arbetstillstånd utan boende eller pengar, på gatan.

5 oktober: Sverige sluter avtal med Afghanistans regering om återsändande av barn, men också många vuxna och familjer som lever i Sverige med utvisningsbeslut som inte har kunnat verkställas.

 

 

 

Förtvivlan bland hazarer i Sverige

Av Johan Berggren

om5Självmord, förtvivlan, och flykt under jord, där en enorm utsatthet väntar. Stämningen bland de unga asylsökande från Afghanistan är desperat hösten 2016. Sverige, landet där de fått skydd, skulle få skydd, vänder sig nu emot dem, inriktar sig på att jaga dem, och skicka iväg dem till en framtid där de kommer behöva slåss, bokstavligen, för att överleva. Eller dö.

– Vi är så djupt oroliga just nu, säger Juma Lomani. Många av de som hotas att utvisas nu är unga människor som aldrig varit i Afghanistan. Som hazarer utan kontakter är de helt chanslösa att klara sig där. De kommer att bli överfallna och mördade eller kidnappade av talibaner eller kriminella, sexuellt utnyttjade. Och tvingade att bli soldater, för talibanerna eller för någon krigsherre.

Pålitliga auktoriteter med erfarenhet och sakkunskap, som före detta landschefen  för Svenska Afghanistankommitten, Anders Fänge, har i tidningsartiklar (som i Helsingborgs Dagblad 23.10.2016) med skärpa instämt i samma beskrivning av läget i Afghanistan: det som väntar unga utan familj och kontakter är en fasad av »mottagande«, en stämpel i passet, sedan valet att ta till vapen i någon form: antingen i armén, i en beväpnad grupp – talibanerna tar emot dem som vill underkasta sig – eller bli kriminell. Det finns förstås ett ytterligare val: bli offer för någon av ovanstående grupper.

Juma Lomani är en av de många hazarer som tidigare fått uppehållstillstånd i Sverige, och förstår inte skärpningarna, läget för hazarerna i världen har snarast förvärrats:

– I Afghanistan skedde under förra året och detta en lång rad attentat mot hazarer.
Rapporter talar om om att bilar och bussar stannas, och att väpnade talibaner eller IS-krigare sorterar ut hazarerna ombord, skjuter dem på plats eller kidnappar dem. Även i huvudstaden Kabul är läget sämre idag. Om det inte är talibaner är det kriminella ligor som siktar in sig på hazarer. Ensamma unga utan familj eller kontakter är perfekta offer.

– Att den svenska regeringen gör upp med den korrupta regimen i Kabul är en skam, de går inte att lita på. Det är alltså en regim som består av och är partisk till pashtunerna och som ligger i förhandlingar med talibanerna – samtidigt som dessa slaktar hazarer. Dessa politiker skiter fullständigt i hazariska unga pojkar, men vill framstå väl i västvärldens ögon, för att inte gå miste om biståndspengar.

Juma Lomani pratar om de multipla slagen som kommit den senaste tiden mot Sveriges troligen svagaste grupp, de ensamkommande flyktingbarnen. Lagändringarna som beslöts den 22 juni innebär dels att uppehållstillstånd blev tidsbestämda. Det för alla asylsökande så efterlängtade datumet då de skulle kunna andas ut och börja bygga sig ett nytt liv, förvandlades till ännu en hållpunkt i en lång osäker och plågsam väntan på trygghet. Inte minst plågsamt är det för unga människor utan familj. Något som med lagändringarna också förvägras dem: anhörigåterförening slopades också, och de barn och unga som hoppats kunna förenas med de sina efter uppehållsbeslut fick se sina drömmar krossade. De nya lagarna bestämmer också att bara de under 18 kan få stanna, och de som är under kan bli utvisade när de fyller 18. Dessutom införs så kallad medicinsk åldersbestämning av de asylsökande där det råder tvivel om åldern, exempelvis om de inte har id-handlingar. (Åldersbestämningen har fått kritik för att inte kunna ge exakt ålder). Detta innebär i praktiken att de som bedömts uppge felaktig ålder utvisas, samt att de som är över 18 utvisas, och att de som fyller 18 ska utvisas.

Samtidigt har en ny praxis införts. När en asylsökande fyller 18 ska omedelbart allt boendestöd upphöra för den som fått avslag på uppehållstillstånd. I praktiken innebär detta att tillvaron blir en mardröm för unga asylsökande. Många ställs på gatan utan mer än kläderna på kroppen. Unga som gått i svensk skola flera år inser plötsligt att deras framtid är att bli hämtade av polis, tvingade på ett plan och dumpade i en farlig stad i ett farligt land där de aldrig varit förut.

– Det som händer är en humanitär katastrof, säger Juma Lomani. Åtgärderna beslöts i något slags panik förra hösten, men idag kommer inte alls så många till Sverige. Nu drabbas oskyldiga så fruktansvärt hårt, här mitt ibland oss.

En följd är att de unga blir utnyttjade som svart arbetskraft, närmast som slavar, här i Sverige:

– Jag känner till ett ställle inte långt härifrån, mitt i Stockholm, där sex unga hazarer jobbar och bor på samma ställe, en verksamhet i cateringbranschen. De får inget betalt och kan när som helst bli angivna av företaget, gripna och utvisade. Det finns också stor risk för att unga säljer sina kroppar för pengar, menar Juma Lomani.

– Det handlar om liv eller död, det måste alla förstå. Skulle de utsätta sig för något sådant här om de hade minsta chans till ett liv i Afghanistan? Nej, de få hundra av tiotusentals som har något alls att åka tillbaka till har gjort det för länge sedan.

Juma Lomani kom själv till Sverige 2003 som 17-åring och satt sex år på flyktingförläggning innan han utvisades. I Afghanistan hade han inget, och enda sättet att rädda livet var att fly till Väst igen.

– Jag kunde ändå prata pashto, och kan utseendemässigt passera som pashtun. Dessutom visste jag hur det fungerar i Afghanistan. Ändå var min enda chans att fly igen. Tolv år av mitt liv gick åt till detta. Det är inget jag skulle gjort om jag haft den minsta möjlighet till något annat. Tänk då dessa ungdomar som inte pratar pashto, som aldrig varit i landet? De har inte en chans!

Juma Lomani understryker att läget är dåligt i Afghanistan för alla, men att hazarerna är särskilt utsatta:

– Hazarer förföljs på grund av ras, religion och etnicitet i Afghanistan. Det ska vara tillräckligt för att få asyl. Det är omoraliskt, oetiskt, inhumant och osvenskt att visa ut barn till ett sådant öde.

Hans förbund kräver att alla ensamkommande barn och unga hazarer ska få stanna.

– Andra problem sopas också under mattan: många hazarer har konverterat till kristendomen här i Sverige. För det kommer talibaner utan tvekan att jaga och döda dem! Om någon säger att det var för att få stanna här, jaha, så det skulle gör det okej att döda dem?

Juma Lomani understryker också att situationen i Afghanistan för hazarer förvärras av att Pakistan just nu har en stor kampanj för att utvisa hazarer från Afghanistan som bott där länge. Läget för folkgruppen kommer därför antagligen att förvärras
ytterligare.

– En del av de unga i Sverige har vuxit upp i Iran, men att bli utvisad dit försätter dem också i en fruktansvärd situation.

Iranska myndigheter jagar soldater att skicka till kriget i Syrien, och de papperslösa unga hazarerna är ett lätt byte, menar Juma Lomani.

– De erbjuds iranskt medborgarskap om de går med på att åka till Syrien och slåss för Bashar al-Assad, om de vägrar skickas de till Afghanistan. Många går med på detta, om de kommer tillbaka får de ofta höra att de måste åka en vända till och slåss innan de kan få sitt pass.

En vecka senare pratar jag med Rashid.* Han berättar att han är 20 år gammal och väntar på asylbeslut. Han är hazar, uppvuxen i Iran, och han bekräftar det Juma Lomani berättat:

– Polisen tog mig för jag saknade papper, berättar han genom en kamrat som tolkar. En militär tjänsteman erbjöd mig bli iransk medborgare om jag skrev på för att åka till Syrien och slåss. Jag gick med på allt för att inte bli skickad till Afghanistan, men flydde innan jag skulle bli soldat. Jag ville inte till kriget.

Rashid tog sig med hjälp av smugglare via Kurdistan och Turkiet till Grekland och senare i en lastbil norrut, för att till sist nå Sverige.

– Vill de skicka mig till Iran igen måste jag slåss i kriget i Syrien, det är som döden. Skickar de mig till Afghanistan vet jag inte vad som händer, jag har aldrig varit där, alla säger att det är mycket farligt, talibanerna hatar hazarer.

Den närmaste veckorna kommer Rashid bo hos en bekant till en bekant, hur länge han får stanna vet han inte. Han ändrar sig och säger att han är 19 år gammal.

– Allt jag vill är att leva i fred och frihet, arbeta och studera. Sverige kan väl inte vilja att jag istället ska skickas att bli soldat och tvingas delta i krig, att döda. Att dö?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin

* Rashid heter egentligen något annat.

 

 

 

 

Det gröna fältets skit

 

Sepp_Blatter_at_announcement_of_Brazil_as_2014_FIFA_World_Cup_host_2007-10-30_1

Korrupt, korruptare, Sepp Blatter

Av Johan Berggren

Nu brakar EM i herrfotboll loss, och Team Zlatan drar till Frankrike för att gräva brons. Och terrorhot, antiterrorlagar och folkliga protester mot arbetslagförsämring åsido – om inte Frankrike är demokratiskt nog att ha stora mästerskap i, kan vi glömma idén med stora mästerskap.

För nästa gång fotbollsstjärnorna ska samlas, för VM, är det i Ryssland, och VM efter det ska hållas i Qatar. Rysslands svarta facit i förbrytelser mot mänskliga rättigheter och miljö från OS i Sotji har inte avskräckt Fifa, internationella fotbollsförbundet. Inte heller det faktum att Qatar är en stenhård diktatur och redan har lyckats rada upp grova brott mot mänskliga rättigheter, och massor av döda arbetare som utnyttjats i slavliknande förhållanden inför VM 2022.

Den internationella fotbollen och dess uppbackare står inför ett vägskäl. Ska man fortsätta att nonchalant och närsynt påstå att OS och VM alltid är bra och demokratiskt gynnsamt för värdnationer, eller ska man öppna ögonen för den korruption och det förtryck som försiggår i idrottens namn?

För nästan exakt ett år sedan greps sju högt uppsatta fotbollsledare med FIFA-kopplingar i Zürich. USA:s justitieminister Loretta Lynch meddelade att 14 personer stod åtalade i denna korruptionsskandal. Schweiziska åklagare inledde en utredning inletts kring anbudsförfarandet och valen av värdländer för VM i Ryssland 2018 och VM i Qatar 2022, där man misstänkte utbetalningar av mutor omfattande över 100 miljoner dollar.

Värst är Qatar. En monarkisk oljediktatur som stenhårt utnyttjar fattiga migrantarbetare. Det verkar mer än sannolikt att de tokmutat sig till att få ha VM i 40-gradig ökenvärme, i en diktatur, utan att ha ett fotbollslandslag att tala om. The Case Against Qatar, en rapport av den Internationella fackliga samorganisationen (IFS), slår fast att cirka 1 800 migrantarbare omkommit i olyckor i byggena inför VM 2022– bara fram till och med 2013.

Sepp Blatter, Fifas genomkorrupte ordförande, avsatt visserligen, men kvar i sin ställning »tills vidare«, kommenterar att ”det löser sig så småningom”.

Sport är en del av samhället. Alla som älskar fotboll måste ta ställning till detta. Är vi beredda att låta vår sport fortsätta vara kidnappad av mutkolvar och diktatorer, till priset av otaliga människoliv? Och ska våra regeringar fortsätta stödja en sådan sport ekonomiskt?

Dessa skandaler finns alla utförligt, skoningslöst och lättillgängligt (även gratis på nätet) beskrivna i rapporten Emiren, Putin och VM-festen av Isabel Sommerfeld (SILC 2016).

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin

 

Asylfel, stenkol och politisk vilja

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Politik är att prata, och sedan göra tvärtom, har Miljöpartiet visat sedan de satte på sig sin alltför stora regeringshatt hösten 2014. MP har nu varit med och okejat jättemotorleden Förbifart Stockholm, försämrat asylpolitiken, sålt av brunkol och närmat sig Nato. Funnes det någon De Grönas motsvarighet till De Rödas Karl Marx, spunne denne fiktive ideologiske föregångare i sin grav som en bergborr i Sameland.

Av Johan Berggren (Ledare ur Ordfront magasin 3/16)

Nu har inte Miljöpartiet eller den gröna rörelsen riktigt någon sådan ideologisk grund att stå på. Det är kanske delvis därför de har halkat iväg och blivit ett litet ivrigt maktgrabbande sönderkompromissat gäng som inte ser ut att ha framtiden för sig. Kanske också därför de kunde missa auktoritära strömningar i sitt parti – läs gärna Daniel Wiklanders genomgång av partiets hambo med högerradikala turkchauvinister och andra på sidan 14.

Men politik, alltså gammeldags parlamentarisk sådan, spelar trots allt fortfarande stor roll. Denna vår är tre avgörande beslut aktuella. Dels beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsfyndigheter i Tyskland, och sälja de utsläppsrätter som kommit med dem. Att kassera utsläppsrätterna skulle »kosta« flera miljarder i utebliven vinst, men fortfarande vara den absolut mest kostnadseffektiva klimatsatsningen Sverige skulle kunna göra. Ett andra beslut är de långt gångna förhandlingarna mellan EU och USA om TTIP-avtalet, som väckt stora protester efter att detaljerna i det läckts. Det handlar om långtgående rättigheter för storföretag att kringgå, köra över och skadeståndsföra enskilda nationer för att säkra sina verksamheter och sina vinster.

Sveriges EU- och handelsminister Ann Linde (S) och EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) skriver i SvD (6 juni) ett försvar för avtalet, där de inte går in på sådana detaljer. De försvarar istället »frihandel« generellt som ett demokratins och frihetens verktyg.

Förutom att det finns många exempel på när oreglerad kapitalism (också kallat »frihandel«) inte genererat demokrati och frihet, så finns det något märkligt i ett debattklimat där avregleringar av arbetsrätt och hälso- och miljöskydd så lätt kan utmålas som bra och gynnsamt för alla.

Att substanslösa debattartiklar kan anfäkta denna de rikas ideologi utan att avkrävas närmare argument, det kanske vi kan förstå om vi ser på färgen på och ägarna till de stora tidningarna. Om vi vill se en skräckspegel av vår egen mediesituation kan vi titta på USA, där en chauvinistisk megaloman just nu får mer medial uppmärksamhet än någon annan presidentkandidat, eller Brasilien, där de miljardärstyrda medierna aktivt hjälpte att störta en folkvald vänster-mitten-regering och tillsätta en icke folkvald högerregering.

Det sista avgörande politiska beslutet jag tänker på kommer den 21 juni. Regeringens förslag att införa till-
fälliga uppehållstillstånd ska då klubbas i riksdagen. Asylsökande kommer bara lovas stanna ett par år i Sverige. De kommer inte få rätt att förenas med sina familjer. Den stora flyktingvågen är slut – bara 13 000 personer har hittills sökt asyl i Sverige i år, så några »avskräckande« åtgärder mot världens flyende behövs knappast – vilket denna reform nog var avsedd som.

Istället straffar vi de få som vi ändå tar emot, och försämrar deras möjligheter att skapa sig ett nytt liv och en ljusare framtid.

Det är en feg och elak lagändring som ska klubbas. Istället kunde Socialdemokraterna minnas en skymt av den internationella solidariteten som de ändå stundtals erkänt och snabba upp asylprocessen och göra tillvaron för nyanlända bättre. Skulle inte alla med?

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.

PS. Anna Wigenmark går igenom bristerna i lagförslaget om tillfälliga uppehållstillstånd i detalj här. DS.