Utdrag ur Hannes Råstams ”Fallet Thomas Quick”

Med anledning av Hannes Råstams bortgång återpublicerar vi nedan ett utdrag ur hans ännu opublicerade och ej helt färdigställda bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare” (Ordfront förlag). Utdraget publicerades första gången i Ordfront magasin nr 5/2011.

Hannes Råstam var undersökande journalist på Sveriges Television, och låg bakom många uppmärksammade dokumentärer: Osmo Vallos död, Göteborgskravallerna, Fallet Ulf och Fallet Thomas Quick. Han mottog Föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden fem gånger och Stora Journalistpriset två gånger. Bland internationella utmärkelser kan nämnas Prix Italia (2001), Guldnymfen i Monte Carlo (2006) och FIPA d’Or, Frankrike (2006).

–––––

Advokat Claes Borgström var Thomas Quicks juridiska ombud vid samtliga rättegångar under åren 1995–2000 och med honom som försvarare fälldes Quick för sex mord. Många kritiker menade dock att Borgström inte försvarat Quick, utan försummade sin uppgift att kritiskt granska åklagare Christer van der Kwasts bevisning.

Att Borgström dessutom fakturerat flera miljoner för att få sin klient dömd hade också väckt ont blod hos somliga. Kanske fanns här en förklaring till varför Borgström så frenetiskt försvarat domarna mot Quick, och att han mer aggressivt än någon annan angripit var och en som vågat kritisera utredningen och domarna?

Det var tidig eftermiddag, fredagen den 14 november 2008, och jag hade installerat mig på ett sjavigt kafé inte långt ifrån LO-borgen. Jag väntade på att klockan skulle bli två, då min sedan länge inbokade intervju med Claes Borgström skulle börja.

Föregående dag hade jag intervjuat överåklagare Christer van der Kwast, som då invigts i hemligheten att Sture Bergwall återtagit alla sina morderkännanden. Om Borgström fick kännedom om detta skulle det knappast bli någon intervju alls. För att undvika att hamna i småprat med Borgström häckade jag på caféet i väntan på att fotografen Lars Granstrand riggade kamera och lampor. När jag kom skulle vi vara klara att börja intervjun på slaget två.

Advokat Claes Borgström har alltid tagit ställning mot förtryck, för mänskliga rättigheter, en engagerad kille med hjärtat till vänster som värnat de svaga i samhället.

I flera månader hade jag studerat hur han medverkat vid nästan samtliga förhör och vallningar på brottsplatser i Quick-utredningarna. På videoupptagningar hade jag sett Thomas Quick ledas runt i skogarna, så drogad att han varken kunde prata eller gå utan att hållas uppe av sin terapeut och sin förhörsledare. Claes Borgström gick bredvid, men påtalade aldrig att hans klient var påtänd som en julgran. Flera gånger om hade Borgström dessutom sett Quick erkänna mord som bevisligen aldrig inträffat. Han hade hört fakta förvanskas och förtigas i domstolarna – utan att ingripa. Varför?

Bilden av Claes Borgström gick inte ihop. Vem var han?

När den socialdemokratiska regeringen 2000 erbjöd Borgström jobbet som Sveriges förste manlige -jämställdhetsombudsman hoppade han av som Quicks försvarare, strax före rättegången om mordet på Johan Asplund. Efter sju år som JämO slog sig Borgström sedan ihop med Thomas Bodström och drog igång advokatbyrån Borgström & Bodström med kontor i LO-borgen på Västmannagatan 4 i Stockholm. Borgströms nya kontor – med den förre justitieministern som partner, i en pampig fastighet på fin adress med LO:s Stockholmsdistrikt och Unga Örnar som grannar – såg onekligen ut som en tanke.

Klockan hade blivit kvart i två och jag reste mig för att gå när mobilen ringde.

– Claes Borgström ringde! Han har inte talat med Kwast och vet inte någonting, sa en ovanligt upphetsad Sture Bergwall.

Borgström hade berättat att han skulle bli intervjuad av SVT och att han oroade sig inför intervjun.

– Men sedan hade han tittat på sina kostnadsräkningar i tre av målen och det hade lugnat honom. Han hade fakturerat för tusen timmars arbete för de tre mål ni skulle prata om.

Med tusen fakturerade arbetstimmar kände sig Borgström trygg över att ha ett ointagligt kunskapsövertag.

– Han gissade att du kanske förberett dig i fyrtio timmar, sa Sture och skrattade.

Jag tänkte att om jag fakturerat som advokat för mina timmar skulle jag ha varit ekonomiskt oberoende vid det här laget.

– Och vet du vad han berättade mer? Jo, han har skaffat partibok och siktar på en ministerpost efter valet. Att han berättar en sådan sak för mig! Är det inte märkligt?

– Jättekonstigt, svarade jag med tankarna på annat håll.

Jag upptäckte att jag stod framför entrén till Västmannagatan 4. Vi avslutade samtalet och jag gick upp för den pampiga trappan där jag ringde på hos Borgström & Bodström.

Allt var riggat och klart och när Claes Borgström dök upp några minuter efter mig var det bara att sätta igång. Han frågade vad jag hade för utgångspunkter inför intervjun. Vilken var min vinkel?

Jag berättade sanningsenligt att jag inte haft någon uppfattning i sak från början, men att jag med tiden kommit att bli alltmer skeptisk till utredningen. Han tittade utforskande på mig med sina genomskådande blågrå ögon.

– Hur mycket tid har du lagt ned på det här? frågade Borgström.

– Ungefär sju månader, sa jag och tänkte på Stures samtal.

– Sju månader? På heltid?

Borgström tittade klentroget på mig när jag förklarade att jag arbetar mer än heltid. Jag kände Granstrands hand på min axel, signalen att kameran rullade.

– Jag tittade på tre domar som jag deltog i, Therese, Appojaure och Levi, sa Borgström. När jag kollade på ersättningen så är det tusen timmar för de tre.

– Då är du väl förberedd, sa jag uppmuntrande.

– Ja, det betyder att jag har en del kunskaper.

Jag gjorde en mjukstart och bad Borgström att berätta hur han blev Quicks advokat.

– Han ringde mig under den pågående utredningen om de så kallade Appojauremorden och frågade om jag ville biträda honom. Det var klart att jag svarade ja på den frågan. Sedan blev det så att jag företrädde honom i fyra rättegångar som sträckte sig över flera års tid.

Han berättade utan att jag behövde ställa frågor och kom snart in på det speciella i att försvara en seriemördare som självmant berättade om sina brott.

– Som försvarare är detta inte unikt, jag har försvarat andra personer som erkänt mord.

– Även när det inte funnits några misstankar mot dem?

– Nej, det har ju i allmänhet varit så att det funnits en misstanke och att det sedan har kommit ett erkännande, medgav Borgström.

Claes Borgström var noga med att understryka att ett erkännande inte räcker, utan måste stödjas av annan bevisning. I Thomas Quicks fall har stödbevisningen varit att han gång på gång berättat saker som bara gärningsmannen kunde känna till. Han nämnde mordet på nioåriga Therese i Norge som exempel.

Jag svarade med att visa Borgström ett foto på betongförorten Fjell med höghusen, som Quick beskrev som en lantlig by med låga enfamiljshus. Sedan visade jag fotot av Therese, med svart hår och mörk hy, som Quick beskrivit som en blond flicka, därefter en rekonstruktion av Thereses klädsel vid försvinnandet.

– Varför hade Quick så fel när han försökte berätta om sina mord, frågade jag.

– Om du går igenom utredningsmaterialet så kan du hitta en massa fler felaktigheter. Det där är bara några stycken, säger -Borgström.

Quick hade också sagt att Therese hade rosa mjukisbyxor, lackskor och stora framtänder. Borgström tittar på mina bilder av Therese vid försvinnandet. Jeanskjol, mockasiner och en glugg där de stora framtänderna skulle sitta.

– Men han ändrade sig väl, har jag för mig, och sa att hon hade mörkt hår. Och han pratade om spännen som hon hade på några sandaler. Han är ju dömd på att han har lämnat uppgifter som vid kontroll visar sig vara riktiga och som inte går att förklara på annat sätt än att han varit närvarande vid brottets begående.

Claes Borgström är en påtagligt intelligent man, och jag ville tro att han också var intellektuellt hederlig. I min iver att få honom att förstå försökte jag förklara hur Quick försetts med information. Jag berättade om artikelserien i norska VG där Quick bevisligen fått all information han behövde för sitt första erkännande.

– Inte all information, protesterade Borgström.

– Jo, sa jag.

– Inte böjveckseksemet, invände Borgström.

– Nej, men den uppgiften kom långt senare!

– Men du säger ju att han fick all information!

– Jag sa att han fick all information som han behövde för att erkänna mordet, sa jag med viss förtvivlan. Han säger ju att hon är blond! Och han säger att hon hade helt andra kläder än de hon hade. Allt är ju fel!

– Inte allt, protesterar Borgström. Hårspännena är inte fel, inte spännena på skorna.

Faktum var att Therese vid försvinnandet hade håret uppsatt med ett blått hårspänne och en gummisnodd. Efter åtta månaders polisförhör sa Quick den 14 oktober 1996 att Therese hade ett hårband som kanske var orange. Och efter ytterligare ett års utredning, den 30 oktober 1997, vidhåller Quick att Therese hade ett hårband.

Hårband eller spänne hade ingen betydelse. Det väsentliga var att jag insåg att min strategi inte skulle fungera.

Hur kunde Claes Borgström efter att ha fakturerat för tusen timmar vara så illa informerad? Var det verkligen möjligt att han missat att Quick hade så många fel att slumpen faktiskt borde ha lett till ett minst lika bra resultat?

Jag hade blivit en i raden av rättshaverister som tjafsade om detaljer som ingen människa utanför vår lilla krets begrep eller intresserade sig för. Och det var riktigt, riktigt dålig teve.

»Djävulen finns i detaljerna«, muttrade jag tyst, men framhärdade i mitt idiotiska försök att förklara hur medierna försett Quick med uppgifter. Borgström var inte intresserad. För hans del var fallet avslutat, Quick var dömd för åtta mord och själv ångrade han redan att han ställt upp på denna tv-intervju.

Jag sträckte över ett brev som Thomas Quick skrivit till den norske journalisten Kåre Hunstad. Borgström läste:

Jag träffar dig under förutsättning att jag får 20 000:– (mina högtalare har gått sönder och jag behöver nya) och att du, när du kommer har ett insättningskvitto med dig som bekräftar att pengarna har satts in på mitt konto. Claes vet om detta så du behöver inte gå via honom. Är du med på dessa villkor så lovar jag dig en bra intervju – jag får betalt för en ansträngning och du får i gengäld en bra »story«.

Efter att ha läst brevet, där det framgår att Borgström själv varit medveten om den kommersiella sidan av Quicks erkännanden, tittade han på mig under lugg och sa med tillkämpad likgiltighet:

– Hur pass sjuk är man om man gör det? »Får jag tjugotusen så ska jag erkänna ett mord jag inte begått.« Och bli inlåst resten av livet. De som tror att han är oskyldig beskriver ju en människa som i stort sett är lika sjuk som om han begått de här morden.

Advokaten tycktes anse att det inte spelade någon roll om hans klient var skyldig eller inte – han var ju uppenbarligen lika galen oavsett vilket. Borgströms resonemang ledde osökt in intervjun på nästa ämne.

– Känner du till att Quick missbrukade bensodiazepiner under hela utredningen?

– Jag uttalar mig inte om det på det sättet, svarade Borgström trumpet. Men jag vet att han haft en missbruksproblematik, ja. Men inte när han var på Säter, tillade han.

– Jo, det hade han.

– Ett missbruk?

– Ja. På Säters sjukhus kallades det för vid-behovs-medicinering. Han kunde fritt botanisera bland olika sorters bensodiazepiner, sa jag.

– Jag godtar inte det påståendet!

– Det är dåvarande chefsöverläkarens bedömning, inte min, förklarade jag.

– Jag godtar inte det påståendet, upprepade Borgström och satte därmed punkt för vidare frågor om medicineringen.

I utredningen om mordet på Yenon Levi fanns det bevis i form av ett par glasögon som knöt en alternativ gärningsman till mordplatsen. Statens Kriminaltekniska Laboratorium hade gjort två undersökningar av glasögonen och båda gångerna kommit fram till samma resultat. Åklagare Christer van der Kwast hade då vänt sig till tekniska roteln i Stockholm, som kommit fram till motsatt uppfattning. Ett utlåtande från en polisman hade därmed fått övertrumfa Statens kriminaltekniska laboratorium och de forensiska ingenjörernas omfattande undersökningar.

– Jag är inte försvarare för åklagaren, men jag kan inte komma ifrån att det ligger en insinuation i att åklagaren inte är nöjd förrän han fått fram ett utlåtande som talar i den riktningen, sa Borgström.

– Det framstår som förvånande för mig att du inte använde dig av det här underlaget i rättssalen.

– Ja, jag hör att det förvånar dig, svarade Borgström sarkastiskt. Ingen kommentar!

Jag halade fram nästa dokument, en tabell över arton omständigheter som enligt kriminalteknikerna motsade Quicks berättelse. Det var handfasta bevis: De säkrade bilspåren på platsen stämde inte överens med däcken på den bil Quick sa sig ha använt; Quick sa att han rullat in Levis kropp i en hundfilt, men inga hundhår eller fibrer från filten hade påträffats på Levis kropp; blodspåren på Levis skor stämde inte överens med händelseförloppet; jordbesudlingarna på Levis kläder kom från fyndplatsen och inte från den plats Quick påstått.

Kriminalteknikern Östen Eliasson hade sammanfattat tabellen med följande ord: »Det finns inget konkret i den kriminaltekniska undersökningen som styrker Quicks berättelse.«

– Det finns arton kriminaltekniska fynd som motsäger din klients berättelse, sa jag till Borgström.

– Jaha? Det kanske finns fler, svarade Borgström arrogant.

– Var det här någonting du använde dig av?

– Hur skulle jag använda det?

– Jag kan tänka mig flera sätt, men som advokat vet du det bättre än jag.

– Ja, eftersom du inte själv kan formulera hur jag skulle ha använt mig av det så svarar jag inte på den frågan.

Min strategi att redovisa omständigheter och låta intervjupersonerna förklara hur de såg på saken fungerade synnerligen illa. Borgström underkände helt enkelt värdet av allt jag lade fram.

Enligt Borgström var utredningsmaterialet så komplicerat att det går att finna belägg för vilken hypotes som helst. Det spelade ingen roll om jag hittade nittio uppgifter som var felaktiga och tio som var rätt.

– Det kan räcka med en uppgift som är rätt, sa Borgström.

Jag undrade om jag verkligen uppfattat honom rätt och frågade:

– Nittionio som är fel och en som är rätt?

– Ja, om den som är rätt är tillräckligt stark för att binda en person vid ett brott. Det är ytterst domstolens uppgift att bedöma.

– Kan du nämna en sådan uppgift?

– Nej, det tänker jag inte göra, men det finns många naturligtvis. Då får man läsa domarna. Det är så det ser ut.

Borgström hade rätt i att flertalet domar mot Quick var övertygande. Eftersom det saknades teknisk bevisning i samtliga fall handlade bevisen om uppgifter Quick berättat om. Efter sju månaders granskning och kartläggning av Quicks berättelser hade jag upptäckt att de åberopade bevisen i flertalet fall var direkt felaktiga.

Exempelvis hade Thomas Quick inte vid något tillfälle under utredningen nämnt att Therese Johannesen hade eksem i armvecken. Tingsrätten framhåller ändå denna uppgift som en »alldeles speciell uppgift«.

Några dagar före intervjun med Borgström hade jag frågat Sture Bergwall hur han kunnat lämna uppgifter om offren, brottsplatserna och morden, uppgifter som i vissa fall visat sig stämma.

– Så har ju jag också tänkt de senaste åren, svarade han. Om jag skulle berätta att mina historier var påhittade, hur skulle jag förklara de enskilda detaljer som jag har prickat rätt?

Han mindes skrämmande lite om vad som hänt under åren 1993 till 2001.

– Men jag tror ändå att om jag har lämnat hundra uppgifter så är nittioåtta fel och två är rätt. Jag har lämnat så otroligt mycket information, så det är väl klart att jag också träffat rätt någon gång!

Claes Borgström kunde tryggt luta sig mot sex enhälliga domar som slog fast att Sture Bergwall var skyldig till att ha mördat åtta människor. Om Quick haft fel i nittioåtta eller nittionio fall av hundra ändrade inte principen att en svensk dom är orubblig.

– JK säger att domarna är väldigt välformulerade. De visar hur man har resonerat för att komma fram till att det är ställt bortom varje tvivel. Min uppfattning har ju ingen betydelse i denna fråga, utan det är domstolens bedömning, sa Borgström anspråkslöst.

– I vissa avseenden så avspeglar inte domstolens skäl de faktiska omständigheterna, påpekade jag. Domarna ger ingen rättvisande bild av hur bevisningen ser ut.

– Du kanske själv har gjort felbedömningar, så som du anser att andra har gjort? invände Borgström.

– Det bygger på lätt kontrollerbara fakta, sa jag.

– Nej, protesterade Borgström. Svårt kontrollerbara. Du talar om ett så omfattande material att det är lätt att rycka ut de delar som passar en hypotes.

Intervjun hade hållit på i över en timme och vi kom ingenstans. Borgström ansåg säkert att jag var ute och cyklade, även om han erkände att jag var väl påläst.

Men jag hade sparat den mest dramatiska uppgiften tills nu, när intervjun var nästan slut. Jag försökte samla ihop rösten och anletsdragen och sa:

– Din förre klient, Thomas Quick, har tagit tillbaka alla sina erkännanden och hävdar att han är oskyldig.

– Ja … nja, det kanske han har gjort, sa Borgström förvirrat. Han försökte greppa innebörden i denna oväntade vändning, att snabbt överblicka de troliga konsekvenserna för honom, samt att blixtsnabbt tänka ut en strategi för den fortsatta intervjun. Att han själv pratat med Sture Bergwall endast några minuter före intervjun var också svårt att få in i bilden. Borgström kisade under lugg och frågade:

– Är det hans uppfattning idag? Att han är oskyldigt dömd?

Jag bekräftade att så var fallet. Borgström tänkte intensivt, ett litet leende anades och jag såg i hans blick hur kamplusten återvände.

– Då tror jag inte att du ska vara så säker på att det är hans nuvarande ståndpunkt.

– Jo, det är jag säker på, sa jag.

Ett oroligt stråk över Borgströms ansikte.

– Har du talat med honom idag? frågade han ängsligt.

– Ja, det har jag gjort.

– När då?

»Nu greppar du verkligen efter det sista halmstrået«, tänkte jag.

– Jag tänker inte gå in på den saken, sa jag till slut. Det saknar betydelse. Jag vet att detta är Stures nuvarande ståndpunkt.

– Det är typiskt, sa Borgström besviket. Du har väl ingen tystnadsplikt?

Intervjun övergick i ett samtal, förmodligen för att ingen av oss orkade med. Jag berättade om Quicks medicinering och den verkliga förklaringen till hans timeout sju år tidigare.

Precis som Christer van der Kwast under föregående dags intervju svängde Borgström mellan stor ödmjukhet inför möjligheten att Quick kunde vara oskyldigt dömd, och ett ihärdigt försvar av den rättsprocess han varit en del av.

– Oavsett vad Thomas Quick kommer att inta för ståndpunkt i framtiden, kommer varken du eller någon annan att kunna presentera något svar på hur det verkligen ligger till. Tillsvidare är det domstolarnas bedömning som ligger fast.

Och det hade han ju rätt i.

– Känner du dig trygg med din egen insats i fallet Thomas Quick? undrade jag.

– Jag har inte medverkat till att någon oskyldig ska bli dömd, svarade Borgström.

– Det där var ett ganska långtgående påstående, sa jag.

– Ok. Jag får lägga till ett ord då: Jag har inte medvetet medverkat till att en oskyldig person ska bli dömd.

Borgström tyckte att jag borde ägna tid åt att begrunda varför Quick gjort det han har gjort. Jag svarade att det var just denna fråga jag ägnat många månaders arbete åt.

Borgström betvivlade att så var fallet, men ville avsluta med att ge mig en ledtråd.

– Quick kom till Säters sjukhus 1991, dömd för grovt rån. Nu är det 2008 och han kommer aldrig att bli frisläppt, även om han begär resning.

– Är inte detta något som ligger utanför ditt kompetensområde?

– Jo, men jag kan ju göra en bedömning.

– När träffade du Sture senast?

– Det var länge sedan.

»Och ändå är du beredd att avkunna livstid för din forne klient«, tänkte jag, men sa inget.

Vi tystnade båda. Jag hade inte fått svar på mina frågor och Claes Borgström ångrade uppenbarligen att han gått med på den här intervjun. Stämningen på Bodström & Borgströms advokatkontor var mer än frostslagen när vi tog farväl.

Claes Borgström framstod alltjämt som den största gåtan i fallet Thomas Quick: Han var alldeles för intelligent för att ha kunnat undgå att se bedrägeriet som pågått under alla dessa år; alltför hederlig för att medvetet ha kunnat medverka till en rättsskandal som denna.

Vem var han? Och vad rörde sig egentligen under hans pojkaktiga kalufs?

HANNES RÅSTAM

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s