Det gröna fältets skit

 

Sepp_Blatter_at_announcement_of_Brazil_as_2014_FIFA_World_Cup_host_2007-10-30_1

Korrupt, korruptare, Sepp Blatter

Av Johan Berggren

Nu brakar EM i herrfotboll loss, och Team Zlatan drar till Frankrike för att gräva brons. Och terrorhot, antiterrorlagar och folkliga protester mot arbetslagförsämring åsido – om inte Frankrike är demokratiskt nog att ha stora mästerskap i, kan vi glömma idén med stora mästerskap.

För nästa gång fotbollsstjärnorna ska samlas, för VM, är det i Ryssland, och VM efter det ska hållas i Qatar. Rysslands svarta facit i förbrytelser mot mänskliga rättigheter och miljö från OS i Sotji har inte avskräckt Fifa, internationella fotbollsförbundet. Inte heller det faktum att Qatar är en stenhård diktatur och redan har lyckats rada upp grova brott mot mänskliga rättigheter, och massor av döda arbetare som utnyttjats i slavliknande förhållanden inför VM 2022.

Den internationella fotbollen och dess uppbackare står inför ett vägskäl. Ska man fortsätta att nonchalant och närsynt påstå att OS och VM alltid är bra och demokratiskt gynnsamt för värdnationer, eller ska man öppna ögonen för den korruption och det förtryck som försiggår i idrottens namn?

För nästan exakt ett år sedan greps sju högt uppsatta fotbollsledare med FIFA-kopplingar i Zürich. USA:s justitieminister Loretta Lynch meddelade att 14 personer stod åtalade i denna korruptionsskandal. Schweiziska åklagare inledde en utredning inletts kring anbudsförfarandet och valen av värdländer för VM i Ryssland 2018 och VM i Qatar 2022, där man misstänkte utbetalningar av mutor omfattande över 100 miljoner dollar.

Värst är Qatar. En monarkisk oljediktatur som stenhårt utnyttjar fattiga migrantarbetare. Det verkar mer än sannolikt att de tokmutat sig till att få ha VM i 40-gradig ökenvärme, i en diktatur, utan att ha ett fotbollslandslag att tala om. The Case Against Qatar, en rapport av den Internationella fackliga samorganisationen (IFS), slår fast att cirka 1 800 migrantarbare omkommit i olyckor i byggena inför VM 2022– bara fram till och med 2013.

Sepp Blatter, Fifas genomkorrupte ordförande, avsatt visserligen, men kvar i sin ställning »tills vidare«, kommenterar att ”det löser sig så småningom”.

Sport är en del av samhället. Alla som älskar fotboll måste ta ställning till detta. Är vi beredda att låta vår sport fortsätta vara kidnappad av mutkolvar och diktatorer, till priset av otaliga människoliv? Och ska våra regeringar fortsätta stödja en sådan sport ekonomiskt?

Dessa skandaler finns alla utförligt, skoningslöst och lättillgängligt (även gratis på nätet) beskrivna i rapporten Emiren, Putin och VM-festen av Isabel Sommerfeld (SILC 2016).

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin

 

Asylfel, stenkol och politisk vilja

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Politik är att prata, och sedan göra tvärtom, har Miljöpartiet visat sedan de satte på sig sin alltför stora regeringshatt hösten 2014. MP har nu varit med och okejat jättemotorleden Förbifart Stockholm, försämrat asylpolitiken, sålt av brunkol och närmat sig Nato. Funnes det någon De Grönas motsvarighet till De Rödas Karl Marx, spunne denne fiktive ideologiske föregångare i sin grav som en bergborr i Sameland.

Av Johan Berggren (Ledare ur Ordfront magasin 3/16)

Nu har inte Miljöpartiet eller den gröna rörelsen riktigt någon sådan ideologisk grund att stå på. Det är kanske delvis därför de har halkat iväg och blivit ett litet ivrigt maktgrabbande sönderkompromissat gäng som inte ser ut att ha framtiden för sig. Kanske också därför de kunde missa auktoritära strömningar i sitt parti – läs gärna Daniel Wiklanders genomgång av partiets hambo med högerradikala turkchauvinister och andra på sidan 14.

Men politik, alltså gammeldags parlamentarisk sådan, spelar trots allt fortfarande stor roll. Denna vår är tre avgörande beslut aktuella. Dels beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsfyndigheter i Tyskland, och sälja de utsläppsrätter som kommit med dem. Att kassera utsläppsrätterna skulle »kosta« flera miljarder i utebliven vinst, men fortfarande vara den absolut mest kostnadseffektiva klimatsatsningen Sverige skulle kunna göra. Ett andra beslut är de långt gångna förhandlingarna mellan EU och USA om TTIP-avtalet, som väckt stora protester efter att detaljerna i det läckts. Det handlar om långtgående rättigheter för storföretag att kringgå, köra över och skadeståndsföra enskilda nationer för att säkra sina verksamheter och sina vinster.

Sveriges EU- och handelsminister Ann Linde (S) och EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) skriver i SvD (6 juni) ett försvar för avtalet, där de inte går in på sådana detaljer. De försvarar istället »frihandel« generellt som ett demokratins och frihetens verktyg.

Förutom att det finns många exempel på när oreglerad kapitalism (också kallat »frihandel«) inte genererat demokrati och frihet, så finns det något märkligt i ett debattklimat där avregleringar av arbetsrätt och hälso- och miljöskydd så lätt kan utmålas som bra och gynnsamt för alla.

Att substanslösa debattartiklar kan anfäkta denna de rikas ideologi utan att avkrävas närmare argument, det kanske vi kan förstå om vi ser på färgen på och ägarna till de stora tidningarna. Om vi vill se en skräckspegel av vår egen mediesituation kan vi titta på USA, där en chauvinistisk megaloman just nu får mer medial uppmärksamhet än någon annan presidentkandidat, eller Brasilien, där de miljardärstyrda medierna aktivt hjälpte att störta en folkvald vänster-mitten-regering och tillsätta en icke folkvald högerregering.

Det sista avgörande politiska beslutet jag tänker på kommer den 21 juni. Regeringens förslag att införa till-
fälliga uppehållstillstånd ska då klubbas i riksdagen. Asylsökande kommer bara lovas stanna ett par år i Sverige. De kommer inte få rätt att förenas med sina familjer. Den stora flyktingvågen är slut – bara 13 000 personer har hittills sökt asyl i Sverige i år, så några »avskräckande« åtgärder mot världens flyende behövs knappast – vilket denna reform nog var avsedd som.

Istället straffar vi de få som vi ändå tar emot, och försämrar deras möjligheter att skapa sig ett nytt liv och en ljusare framtid.

Det är en feg och elak lagändring som ska klubbas. Istället kunde Socialdemokraterna minnas en skymt av den internationella solidariteten som de ändå stundtals erkänt och snabba upp asylprocessen och göra tillvaron för nyanlända bättre. Skulle inte alla med?

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.

PS. Anna Wigenmark går igenom bristerna i lagförslaget om tillfälliga uppehållstillstånd i detalj här. DS.

 

Kampen om tanken – om propaganda

Modern propaganda kan handla om att över tid subtilt förskjuta debattens ramar, eller plantera begrepp som styr hur folk tänker om ett ämne. Påverkansoperationer och informationskrigföring kallas de tekniker och strategier som används för att förändra människors världsbild, och de används av såväl stater, intresseorganisationer som politiska rörelser. Daniel Wiklander tittar närmare på propagandaaktioner och metapolitiska strategier.

Politisk opinionsbildning kommer i många olika skepnader, från fredliga former som debattartiklar skrivna av intresseorganisationers pressavdelningar – till terrordåd med eller utan förklarande uttalanden. Syftet oavsett metod är alltid att med demokratiska eller odemokratiska medel påverka en opinion. Kanske för att få igenom politiska beslut, eller för att skapa handlingsutrymme för politiska rörelser.

Men det finns också opinionsbildning som inte på långa vägar är så konkret eller direkt som vare sig debattartiklar eller sprängattentat. Där målet snarare är att förändra hur människor uppfattar och tänker om samhället runt omkring dem: att etablera ett nytt narrativ.

I vissa fall önskar opinionsbildaren då hemlighålla att det alls pågår en kampanj. Inom ramen för psykologisk krigföring talar man om så kallad reflexiv kontroll, det vill säga att få motståndaren att ovetande fatta de beslut man önskar. Begreppet myntades i Sovjetunionen på 1960-talet, men metoden, i alla dess upptänkliga former, har rimligen varit i bruk både militärt och civilt långt tidigare, och från många håll. För att metoden ska vara effektiv krävs en noggrann analys av motståndarens handlingsmönster.

Mot den militära varianten finns metoder för försvar. David Bergman, doktorand i psykologi och arméofficer med psykologiska operationer, så kallad psyops, som specialområde, berättar om hur man upptäcker och motverkar påverkansoperationer:

– När man hittar något vi tror inte rör sig om fri debatt eller fri åsiktsbildning, utan kommer från en utomstående part som vill påverka oss, då gör man alltid en propagandaanalys.

– Man vevar bakåt helt enkelt, och analyserar budskapet och underliggande teman. Man arbetar bakåt i en målgruppsanalys. Vilken målgrupp tror vi de är ute efter, och vad är den övergripande målsättningen?

– Hittar jag flera liknande propagandadelar kan jag ganska snabbt göra en analys av vad motståndarens psykologiska målsättningar i området är. Stämmer det överens med vad jag tror att motståndaren vill göra är det en bra validering.

En enkel variant av påverkan, att förutsäga en motståndares reaktioner och använda dem för egna syften, är använda sig av vad som kallas 80/20-frågor. Kristoffer Housset på PR-byrån Westander beskriver metoden:

– Du säger saker där du vet att du har stöd av en stor del av befolkningen, 80 procent idealt, medan 20 procent är oerhört kritiska och väldigt högljudda.

– Sverigedemokraterna spelar på det här hela tiden. De får vänstern och antirasister och den »politiskt korrekta« liberala mediesfären att gå i taket över deras utspel. Det är ett effektivt sätt att provocera fram reaktioner.

Samtidigt vet SD att även om styrkeförhållandena inte är 80 procent till deras fördel, så har de relativt stort stöd för en restriktivare invandringspolitik, och tjänar på att frågan hamnar på agendan.

Ett konkret exempel på 80/20-tekniken, där hjärnan bakom dessutom redogjort i efterhand hur han tänkt, var Sverigedemokraternas reklam i tunnelbanan i Stockholm i somras. För tidningen Fokus berättade kommunikationschefen Joakim Wallerstein om hur partiet behövde synas i media efter att en tid fått lite mindre uppmärksamhet än vanligt. Han beställde då reklamplats på en enda tunnelbanestation, och fick maximal utdelning när ett helt demonstrationståg bara ett dygn senare rev ner den medvetet felstavade ursäkten på halvknagglig engelska till turister för att människor tigger på Stockholms gator.

Succén var i det närmaste total. Tanken var hela tiden att affischerna skulle rivas ner, även om det gick snabbare än väntat. En sifomätning efteråt visade enligt Fokus att 94 procent av alla tillfrågade män och 88 procent av kvinnorna hade nåtts av kampanjen, vilket gav den ett beräknat annonsvärde motsvarande 52 miljoner kronor. Den verkliga kostnaden för SD: 365 000 kronor.

Medan sådana aktioner kan ge stor och omedelbar effekt, så är den också snabbt övergående. Den mest långsiktiga formen av opinionsbildning, och samtidigt den som har störst potential till varaktig förändring, är det som ibland kallas metapolitik. Begreppet förknippas främst med den så kallade nya högern i Frankrike, en reaktion på vänstervågen 1968, och föregångare till det som i dag kallas identitärer. Den nya högerns teoretiker, framför allt Alain de Benoist, läste den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891-1937) och tog till sig hans teorier om kulturell hegemoni och om nödvändigheten att utmana den rådande uppfattningen om det möjligas gränser inom politiken.

I Sverige arbetade samtidigt två olika politiska rörelser på varsitt håll utifrån liknande insikter om att den politiska spelplanen måste förändras om de skulle ha en chans. Dels lade den gamle fascisten Per Engdahl upp riktlinjerna för hur en ny högerradikal rörelse skulle kunna vinna mark i det sena 1970-talets politiska landskap. De omsattes i praktik av Bevara Sverige Svenskt 1979. 1988 bildade BSS parti och sedan 2010 sitter det partiet i riksdagen.

Det andra metapolitiska projektet handlade om att förflytta den politiska spelplanens gränslinjer åt höger på ett annat vis, i riktning mot mindre statlig kontroll över näringslivet. Nyligen avlidne Sture Eskilsson, informationsdirektör på Svenska Arbetsgivareföreningen (idag Svenskt Näringsliv) från 1970 till 1990 och grundare av tankesmedjan Timbro 1978, var något av ett metapolitiskt geni. Med långsiktigt ideologiskt arbete bidrog han till att vrida samhällsdebatten och själva förutsättningarna för den långt åt höger, jämfört med hur det såg ut 1970.

Ett nära övertydligt tecken för detta är hur den gamla symbolen för ”fri företagsamhet”, som SAF lanserade 1977, kallades ”den fjättrade människan” och föreställde en figur som bryter sig ur en ring. 2007 lanserade Svenskt Näringsliv en ny symbol. Nu står människan segrande, i frihet, ovanpå ringen.

Vi vet inte hur SAF:s och Timbros interna dokument såg ut på 1970-talet, men den liberale filosofen och författaren Lars Gustafsson formulerade 1981, med utgångspunkt i Gramsci, viktiga principer som näringslivets politteknologer gjort till sina: Problemformuleringsprivilegiet och informationsprivilegiet. Gustafssons essä berör relationen mellan staten och medborgarna, och vem som tar sig rätten att dels formulera problem, dels kontrollera informationsflödet. Det handlar liksom hos Gramsci inte om en moralisk rätt i första hand, utan om ett privilegium som baseras på makt. Det kan med andra ord erövras.

Informationsprivilegiet utmanas av en metapolitisk rörelse genom att bygga upp alternativa medier, eller genom att skaffa sig tillträde till och kontroll över etablerade medier. En enormt viktig insikt från socialister som Gramsci och George Orwell är att den som utmanar hegemonin måste sträva efter att förändra språket och själva sättet att tänka, för att på allvar erövra problemformuleringsprivilegiet. När även politiska motståndare börjar använda nya begrepp som uppfunnits av den som utmanar hegemonin, eller börjar använda gamla begrepp med nya betydelser som utmanaren ligger bakom, då är mycket vunnet.

Ett uttryck som började surra i höstas i samband med att många asylsökande kom till Sverige var »systemkollaps«. En Googlesökning på Systemkollaps Sverige ger över 47 000 träffar, de flesta det senaste året. Även om en del sökträffar gäller artiklar som förklarar att det inte alls handlade om någon systemkollaps bidrog även de till att sprida begreppet, och till att etablera narrativet om en annalkande katastrof orsakad av en våg av flyktingar.

– Det var ju väldigt lite som talade för en systemkollaps, säger Kristoffer Housset. Det är klart att det blev en ansträngd situation för myndigheter och kommuner, men det var framför allt ett bra uttryck för att sätta ord på människors oro.

I och med Aftonbladets pågående artikelserie om Sverigedemokraternas mediasatsningar har fenomenet metapolitik aktualiserats – utan att begreppet nämns. Men när partiordföranden Jimmie Åkesson säger ”Eftersom vi inte tillhör etablissemanget måste vi bygga ett eget i någon mening både medialt och kulturellt” är det detta han syftar på.

Aftonbladets Martin Aagård redovisar i en kommentar till avslöjandena en intervju han gjorde härom året med Mattias Karlsson, en av de andra i den absoluta partitoppen.

”Den stora visionen var att i grunden förändra den svenska mentaliteten genom att nästla sig in i skolan, kulturlivet och medierna”, skriver Aagård, och citerar Mattias Karlsson:

”68-rörelsen var väldigt duktiga på att nästla sig in i kulturverksamheter och media. Långsiktigt ser jag att vi arbetar på det sättet”.

Varpå Karlsson specifikt nämner Antonio Gramsci.

Det är ingen överdrift att påstå att forskning på metapolitik och liknande former av politteknologi – för att använda ett uttryck lånat från Ryssland – är eftersatt i Sverige. Vi har forskning om och kartläggning av högerradikala rörelser och deras ideologi inom statsvetenskap, historia och idéhistoria. Vi har naturligtvis analyser av förändringar i den politiska opinionen över tid.

Men trots att PR-trick blir allt viktigare i svensk politik, och trots att vi haft två snabbväxande högerpartier utan förankring i någon livaktig folkrörelse eller samhällssektor som tagit sig in i riksdagen de senaste 25 åren, verkar medvetenheten om metapolitikens betydelse fortfarande vara mycket liten.

Daniel Wiklander är redaktör på Ordfront Magasin. 

Ur Ordfront Magasin 2/2016. Prenumerera här!

Den skulpterade mannen

FLICR_DAVID

Michelangelos David. Foto: Flickr.

Var ligger ansvaret för att kroppfixerade tonårspojkar, medelålders män i lycra och elitidrottande gubbar blivit allt mer upptagna av sina spegelbilder? Vad har Sankt Sebastian och de gamla grekerna med den svenska träningshetsen att göra? Sonia Hedstrand skärskådar manliga kroppsideal på gymmet, i kalsongreklamen och i konsthistorien.

Ur Ordfront magasin 1/2016. Prenumerera här!

Skulptera din kropp till en grekisk gud! Uppmaningen florerar på flera självhjälpssajter som dyker upp under sökordet calisthenics eller kroppsviktsträning. Denna metod, som egentligen bara betecknar armhävningar, situps, handstående och andra övningar med den egna kroppen som enda vikt, är den senaste heta trenden i träningshysterins Sverige. Begreppet calisthenics myntades på 1800-talet av grekiskans kálos, skönhet, och sthénos, styrka. Det stämmer att denna typ av funktionella träning liknar de gamla grekernas. I antikens Grekland tränade nakna unga män brottning, diskus, spjut, löpning och längdhopp i så kallade i gymnasier, föregångarna till våra gym, ett namn som kommer av det grekiska ordet gymnos, naken. Den manliga delen av befolkningen odlade en kroppskult och en man med kontroll över sin kropp ansågs även besitta själslig styrka.

Dagens ideal med smala höfter, pumpade bröst, svällande biceps och rutor på magen är en bisarr variant av denna vältränade manskropp. Denna extrema uppvisningsversion av den virila manskroppen anses vara en produkt av mannens inträde i modesfären under 90-talet. Allt tar sin början år 1982, då Calvin Klein revolutionerade kalsongmodet genom sina »boxerbriefs«, en hybrid av de luftiga längre shortsen och den tajta Y-fronten. Men Klein förändrade även reklamen då han lät modefotografen Bruce Weber marknadsföra de nya kallingarna med bilder av vältränade unga män, passivt poserande med en sex appeal hämtad från gayvärlden. Det hade inte setts tidigare. Resultatet inspirerade under 90-talet till en helt ny marknad för överprissatta underkläder och en uppsjö reklamuppslag av pin up-karaktär. Detta sammanföll med en ny fitnesstrend i Sverige.

Om 70-talets gymkultur präglats av en liten grupp besatta kroppsbyggare med Hulken-ideal så blev nu magrutor var mans pojkdröm. Det talas om att mannen i gemen »återupptäckte« sin kropp på 90-talet. En ofta återberättad anekdot från den här tiden handlar om den svenske supermodellen Marcus Schenkenberg som fotograferades i duschen av nämnde Bruce Weber för CK år 1991. Tre år senare hånades han för sitt misslyckande i underhållningsserien Fångarna på fortet. Hans muskler var byggda för att se bra ut på bild, inte för att vara funktionella.

Samma år, 1994, myntade den engelske journalisten Mark Simpson begreppet metrosexualitet som beteckning på denne nye fåfänge storstadsman, ett ideal som normaliserades med hjälp av fotbollsidoler som ställde upp i underklädesreklam. Inte minst svenske  Fredrik Ljungberg och David Beckham. När Simpson i höstas intervjuades i Sveriges radio P1:s modeprogram Stil sade han: »förr skulle mannen vara ett fort, nu är han en hoppborg.« Under de tjugo år som gått sedan den metrosexuelle mannen gjorde entré har sportidealen blandats med ett annat ideal: bilden av porrskådisen som via en flod av pornografi sprids över internet.

Simpson lanserade häromåret etiketten spornosexuell på denne extremt självupptagne, vältränade och renrakade man som gör sig själv till ett objekt inte bara för andras blickar, utan även för sin egen. En brittisk undersökning visade nyligen att män tillbringar mer tid i badrummet än kvinnor, beundrande sig själva i spegeln. »Killarna är de nya tjejerna« säger en talangscout i SVT:s reality-serie Modellpojkar, där unga killar dricker proteindrinkar, bränner magfett och oroar sig för att inte duga. Så är det modefotots, fotbollsspelarnas och porrens fel att de speglande männen inte är nöjda med det de ser?

Idag översköljs vi av bilder från alla håll. Men för inte så länge sedan fanns det bara
bilder på ett område; i konsten. Den samtida konsten har i dag en närmast pådyvlad uppgift att vara normkritisk. Statliga fonder sanktionerar endast konstprojekt som är »nyskapande, innovativa och experimentella«. Men under större delen av den västerländska historien har det varit tvärtom, konsten handlade om ideal skönhet. Och allting går tillbaka till de kroppsfixerade gamla grekerna.

På 400-talet före Kristus angav skulptören Polykleitos i sin text Kanon de ideala mate-matiska förhållandena mellan mannens kroppsdelar. Till exempel skulle huvudet vara 1/8-del av kroppens längd. Polykleitos egen skulptur Doryphoros, Spjutbäraren, skildrar denna eftersträvansvärda skönhet: en skägglös atlet med rak näsa och symmetriska drag. De unga män som avbildades kallades epheboi, och var 17–18 år då de utsattes för en initiationsrit, isolerades från sina mammor för att lära sig jaga, strida och bli män. Pederasti, alltså kärlek mellan en vuxen man och en tonårspojke, var en institution applåderad av samhället. Det skulpterade ideal som kommit att prägla västerlandets syn på manlig skönhet har alltså sitt ursprung i denna homoerotiska blick på en fettfri elitidrottande tonårspojke.

Polykleitos matematiska uträkningar om idealkroppen gällde enbart män. Han skrev ingenting om kvinnokroppar, de var underlägsna och oviktiga. Kvinnornas oattraktiva kroppar doldes under kläder och skildrades inte nakna förrän på 300-talet före Kristus. Kvinnor fick inte ens vara publik under olympiaderna, då män från hela Grekland kom för att titta på när de unga männen tävlade till Zeus ära (att en inte oansenlig skara smet in iklädda lösskägg är en annan historia). Sport togs på blodigt allvar. I pankration, en föregångare till romarnas gladiatorspel, gällde det att döda eller bli dödad. Med andra ord var den så kallade europeiska kulturens vagga ett brutalt och militariserat patriarkalt samhälle. Vår tids explosionsartade intresse för den pankrationinspirerade kampsporten MMA, där liksom i antiken (nästan) nakna, ytterst muskelskulpterade män går lös på varandra, är kanske också delvis ett utslag för den ökande muskelkroppskulten, och en fingervisning på dess arv.

Under medeltiden var den nakna kroppen mindre förekommande i den europeiska konsten bland annat på grund av stränga kristna värderingar. Svepskäl för att skildra manlig skönhet under århundradena har dock alltid existerat. Som en sensuellt hängande Jesus som tas ned från korset. Eller det bildsköna helgonet Sankt Sebastian, som kan ses i tusentals målningar genom historien, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd. Från och med 1700-talet har Sankt Sebastian agerat gayikon, åtrådd för sin skönhet och utsatthet. En sentida iscensättning gjordes 1966 av den homosexuelle japanske fascisten och författaren Yukio Mishima, vars samurajinspirerade träning fick som resultat att han när han efter sin misslyckade militärkupp år 1970 medelst svärd skulle begå rituellt självmord, seppuku, knappt lyckades tränga igenom sina egna hårda magmuskler.

När den antika konsten återupptäcktes under renässansen fick Polykleitos kanon om kroppsideal åter stort inflytande. År 1490 inspirerade den Leonardo da Vinci till teckningen Kanon över människans proportioner, även kallad den vitruviska mannen, som blivit en verklig ikon i den västerländska bildvärlden. Dess regler gestaltades skulpturalt av bland andra Michelango i David år 1504, en fem meter hög välformad karl stående i grekisk kontrapost på Akademien i Florens med en krigisk blick vänd mot fienden Rom. Att den ideala människan är en muskulös man utan underhudsfett ansågs för sant eftersom konst och vetenskap inte separerades. Intressant nog verkar inte Polykleitos och da Vincis mätande och räknande på den perfekta kroppen ha nåtts av de senaste decenniernas kritik av 1800 och 1900-talets rasbiologi.

Det grekiska skönhetsidealet fördes alltså vidare genom århundradena. År 1665 föreslog den inflytelserike italienske arkitekten och skulptören Bernini till och med att den nystartade Konstakademien i Paris skulle skicka efter grekiska atleter för att användas som teckningsmodeller i undervisningen »eftersom modellerna i det här landet är för svaga«. Av praktiska skäl fick de nöja sig med en italienare vid namn Francesco.

Från akademiernas instiftande fram till mitten-slutet av 1800-talet fanns endast manliga modeller att teckna av för de lika manliga konsteleverna. Kvinnliga modeller förekom bara i konstnärers privata ateljéer. De manliga modellerna var ofta atleter eller soldater som beundrades för sin fysik, medan kvinnorna hämtades från bordeller, ofta mot sin vilja. Dylika platser kunde förstås ej besökas av lärare vid Konstakademien, i alla fall inte på arbetstid. Att majoriteten av den manliga hälften av borgarklassen köpte sex av fattiga kvinnor på sin fritid talades det inte högt om.

Anatomiundervisning var viktig och här användes så kallade ecorchés, skulpturer av flådda kroppar, eller riktiga lik av avrättade brottslingar med rätt sorts fysik. Män med smala axlar och underhudsfett eller kvinnor ansågs inte relevanta för anatomistudierna. Än idag illustrerar klassrummens anatomiplanscher människans muskler i form av samma välbyggda man som om han vore ett mänskligt genomsnitt när han i själva verket är så ovanlig att Bernini inte ens tyckte sig se honom i hela Frankrike.

Under 1800-talet uttrycktes de borgerliga målsättningarna karaktärsstyrka, självbehärskning och disciplin bland annat i den »svenska gymnastiken« som utvecklades av Pehr Henrik Ling, den svenska skolgympans fader, tillika gymnastiklärare på krigsakademien vid Karlberg i Stockholm. Ling arbetade, inspirerad av grekisk fysisk fostran och heroism, för införandet av gymnastik på läroverken, med syfte att forma en duglig kropp i fosterlandets tjänst. Ling ingick i Götiska förbundet, som bildats år 1818 av författare och konstnärer som reaktion på förlusten av Finland till Ryssland år 1809. Göticisterna vurmade för en skandinavisk patriotism och deras idéer uttrycktes i nationalromantisk konst som blickade tillbaka mot asatron. Ett exempel är den i dag bortglömde Erland Fogelberg, som år 1844 skildrar guden Tor som en manlig kraftkarl med knuten näve och släggan över axeln.

Även mer modernistiskt anstrukna konstnärer som mot slutet av 1800-talet protesterade mot konstakademiernas normer förde den antika devisen om en sund själ i en sund kropp vidare. Auguste Rodins tunga Tänkaren från 1880  väcker hos en nutida betraktare frågan hur mycket en man med den fysiken hinner sitta och tänka, eftersom han troligtvis måste ägna större delen av dagen på gymmet. Den store Rodin inspirerade i sin tur den svenske skulptören Carl Eldh till sitt helt vansinniga Strindbergsmonument från år 1916, som fortfarande vanpryder Tegnérlunden. Den lille matkäre, smalaxlade författarens litterära stormvind har här översatts till en muskelkropp med en superhjältes proportioner.

Hetsen kring den starka manskroppen ökade ytterligare kring sekelskiftet 1900. Vid denna tid florerade tankar om att urbanisering och industrialisering försvagat och degenererat den manliga kroppen. Dessutom började kvinnorna ta sig ton genom det som kallats den första vågens feminism, då de hävdade sina rättigheter i samhället, rösträtt, myndighet och utbildning. Detta ledde till en reaktion i form av en utbredd manlig hysteri kring hälsa. Riktiga män skulle ta härdande bad i både sol och isvak samt idogt bygga muskulösa kroppar. Kraftkarlar visade vid den här tiden upp sig på cirkusar och marknader. En av dem var engelsmannen Eugen Sandow, som hade inspirerats av grekiska och romerska statyer redan som barn. Som vuxen gjorde han allt för att likna sina förebilder, och försökte närma sig ett det ideala talet 1,6 i relationen mellan axlar och höfter. Siffran 1,6 betecknar φ, det gyllene snittet, en grekisk teori om estetik som tokhyllades under renässansen som nyckeln till fullkomlig estetisk harmoni. Sedermera gav Sandow ut de första instruktionsböckerna i hur man går till väga för att bygga upp sin kropp; Sandows system of physical training år 1894 och Strength and how to obtain it år 1897, en titel som lika gärna kunde publicerats i dag. På fotografier som spreds över hela Europa poserar han i skulpturliknande poser på piedestaler och iförd sandaler och kalsonger i leopardpäls. Muskelmän som Sandow blev även modeller för anatomiska bilder i läkarböcker, såsom illustrerande den europeiske mannens utseende.

År 1914 utkom handboken How to pose, för att atletiska män skulle lära sig de bästa tricken för att få musklerna att framträda bra på fotografier. Idag har förstås denna konst förädlats ytterligare tack vare tillgången på selfiepinnar och mobilkameror. Bilder av dejtingsuktande män i kalsonger, poserande framför badrumsspegeln är vardagsmat på nätet. Att bli professionell atlet och ställa ut sig själv på scen var vid förra sekelskiftet en karriärväg som kunde erbjuda arbetarkillar en klassresa. Dåtidens atleter kom, liksom samtidens många personliga tränare, oftast från arbetarbakgrund. Men idealet de skulle förkroppsliga styrdes ideologiskt från borgarklassen, som ansåg att kroppsarbetare med ensidiga arbetsuppgifter fick feldimensionerade kroppar. Ett fantasifullt och nationalistiskt präglat hopkok av klass, ras och kön styrde sekelskiftets bildvärld. Konstnärer använde sig ofta av unga ljushyllta arbetarkroppar och satte dit viktigare personers huvuden i sina nakenmålningar.

Många manliga konstnärer gav sig med liv och lust in i den nya sundhetsideologin i början av 1900-talet. I början av sekelskiftet befann sig konsten och idrottsrörelsen mycket närmare varandra än de gör i dag, vilket beskrivits så väl av konstvetaren Patrik Steorn i avhandlingen Nakna män – Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900 –1915. 1800-talets parisiska dekadenta konstnärsbohem à la Baudelaire, lungsjuk och absintberoende, var nu helt ute. Bruno Liljefors idrottade och Fröding, Heidenstam och Albert Engström badade nakna tillsammans i Sandhamn.

Eugen Jansson gav sig hän i den så kallade vitalismen, och målade unga blonda militärer på höjden av sin blomning, beundrande varandras kroppar på Flottans kallbadhus på Skeppsholmen i Stockholm. Tack vare en njursjukdom som krävde regelbunden motion hade Jansson där fri tillgång till manlig fägring och inspiration i form av atletiska flottister, som han även hade intima relationer med. Trots en till det yttre strikt heterosexuell ideologi vid denna tid låg förstås vurmandet för manlig styrka och skönhet ständigt nära ett homoerotiskt begär.

Efter att grekiska Olympia grävts ut i slutet av 1800-talet startade de moderna olympiska spelen i Aten år 1896. I Sverige kom förslag från idrottsrörelsen att kopior av antika skulpturer skulle ställas ut på skolor och idrottsanläggningar för att »uppfostra till fullkomlig form«. Renlevnad som en förutsättning för kreativitet predikades, bland annat med inspiration från den tyska filosofen Friedrich Nietzsche i Tragediens födelse (citerad av Steorn i Nakna män): »Människan är icke längre konstnär, hon är vorden ett konstverk (…) Den ädlaste lera, den kostbaraste marmor, människan, blir här knådad och huggen«. Idén om Övermänniskan som kan skapa sig själv för en ny, krävande tid tilltalade många, på ett liknande sätt som den gör idag, då en allt omänskligare arbetsmarknad kräver starka kroppar som svettas ut sin stress och indignation över orättvisor och påtvingad flexibilitet på gymmet istället för att organisera sig fackligt, eftersom otrygga anställningsformer gör det omöjligt.

I början av 1900-talet gladde sig många svenska konstnärer åt alla spännande dynamiska poser som idrottsmotivet erbjöd. Christian Erikssons nakne skridskoåkare gav inte upphov till några ironiska skämt på temat kylans inverkan på manliga genitalier år 1904. Förståsigpåare diskuterade ogenerat estetiska val av manliga kroppar vid utformandet av diverse konstnärliga bilder, affischer och kuriosa föreställande nakna starka män kring de femte olympiska spelen som hölls i Stockholm år 1912. Hårda muskler, hårlöshet och vit hy ansågs vackert. Inte särskilt annorlunda från 100 år senare med andra ord.

Intresset för grekernas idrottstävlingar eldades på ännu mer då Charles Darwins teorier populariserades och förvränges under första hälften av 1900-talet. Det tyska nazistpartiets officiella filmare Leni Riefenstahl gör i sin dokumentär Olympia direkta jämförelser mellan Myrons Diskuskastaren från 450 före Kristus och atleter under OS i Berlin 1936. Filmens två delar Fest der Völker och Fest der Schönheit frossar i kroppslig excellens och Riefenstahl iscensätter bilder med nakna atleter som kastar diskus och spjut liksom sina grekiska föregångare. Sista scenen med graciösa simhoppare filmade underifrån med endast himlen som bakgrund är berömd för sin skönhet och ligger nära estetiken i våra dagars modeannonser.

På 1930- och 40-talen kommer skivstången och hantlarna på bred front in på gymmen, verktyg som gör det möjligt att bygga upp svällande muskler. I Nazitysklands konst tar sig denna utveckling smått bisarra proportioner. Hitler utsåg själv Arno Breker till statsskulptör med uppgift att tjäna partiets idéer om den nya övermänniskan. Det gör han i skulpturer som Segraren från år 1939. Höfter och midja har nu blivit smalare och axlar och bröstkorg bredare än i antikens och renässansens mer funktionella ideal. Den raka ariska näsan och den höga pannan importerades från grekerna. Arno Breker var den sunda motvikten mot modernistiska konstnärers experimentella gestaltning av människokroppen, som sågs som degenererad, pervers, svag och sjuk.

De flesta av Brekers skulpturer förstördes av de allierade vid krigsslutet. År 1946 erbjöd Josef Stalin honom ett uppdrag, men han tackade trött nej med orden »En diktatur räcker för mig«. Trots till synes motsatta ideologier är det den av Stalin sanktionerade »socialistiska realismen« i kommunistiska länder som för Nazitysklands estetik vidare. Denna estetik är ofta lika okritiskt idoliserande, men i stället för övermänniskan är det det duglige Arbetaren som ska bygga landet med sina groteska muskler. Till minne av slaget vid Stalingrad formgav Jevgenij Vutjetitj år 1967 världens då högsta skulptur i Volgograd (som Stalingrad heter sedan 1961) med den deprimerande titeln Moderlandet kallar – bli stående till
döden
.

Idag har kritiken mot förtryckande och övermänskliga skönhetsideal i reklamen pågått länge men hittills mest gällt bilder av kvinnor. H&Ms underklädeskampanjer i juletid väckte under mer än tio års tid så stor ilska hos befolkningen och gav företaget så mycket negativ uppmärksamhet att de för några år sedan upphörde med julflickorna. År 2004 lanserade tvålföretaget Dove sin »campaign for real beauty« med vanliga kvinnokroppar i ett försök att få kritiska konsumenter på sin sida.

Tio år senare har normkritiken börjat nå mansidealen. Förra året gjordes en Sifo-mätning på klädkedjan Dressmanns uppdrag som visade att en tredjedel av männen i Sverige och Norge har negativa känslor inför sina kroppar. De oroade sig mer för sitt utseende än för sina karriärer och relationer. Efter att ha begrundat dessa nedslående uppgifter lanserade företaget en kalsongreklam med manskroppar i olika former och storlekar. Slutsatsen var att manliga kunder inte längre orkar se reklam med pumpade magar och bröst. Den fungerar inte som lockbete på majoriteten män med lite mer alldaglig kroppstyp, som har själva svårt att bygga upp sådana former. Uttrycket »abs fatigue«, magmuskeltrötthet, har börjat florera i reklambranschen.

Artikeln »Why girls love the dad bod« blev viral i hela västvärlden under våren 2015. Här hävdar den 19-åriga amerikanska studenten Mackenzie Pearson att visserligen »älskar alla en skulpterad man«, men en »pappakropp« »framstår som mer mänsklig, naturlig och attraktiv«. Texten handlar om charmen hos en man som har fru och barn på det torra och inte längre behöver ta i så han spricker för att framstå som säljbar. Han är varken överviktig eller tokgymmad, utan ganska, tja, vanlig, med lätt rondör. En alltför vältränad man får kvinnan att bli osäker på sin egen kropp, menade Pearson. Och så är pappakroppen mer kramgo. Som om denna sanning från en ung kvinna inte vore nog vänder sig nu även forskningen mot den 2 500 år gamla grekiska normen.

År 1902 publicerade biologen och anarkisten Pjotr Kropotkin boken Inbördes hjälp som ett argument mot eller komplettering av Darwins teori om kampen för tillvaron och de starkares överlevnad. Efter studier i Sibirien hade han kommit fram till att människoarten har överlevt tack vare solidaritet och samarbete. De senaste åren har forskning presenterats som visar att kroppsliga skillnader mellan individer har haft evolutionära fördelar. Olika kroppstyper gynnas av olika sorters kost och träning. Vissa behöver mer protein, fett och explosiv träning, medan andra mår bättre av lugna promenader och kolhydrater. Stammens överlevnad gynnades troligen av att några kunde springa fort, andra hade uthållighet, och ytterligare andra kunde lagra fett så att de överlevde i kristid. Dagen hälsogurus som förordar hård träning och stenåldersdiet för alla med målet att nå något slags »naturlig« urtida muskulös kropp är alltså sannolikt fel ute.

Mot denna konsthistoriska bakgrund kan det år 2016 vara på sin plats att utfärda en varning till alla kämpande, svettande, svenska män som tillbringar sina kvällar på landets alla gym: För mycket speglande kan vara hälsovådligt. Detta enligt den grekiska myten om Narcissus, en underskön yngling som drog till sig fler beundrare än en deffad kille kan få högerswipes på Tinder en lördagskväll, men avvisade dem alla. När Narcissus en dag fick syn på sin spegelbild i en blank sjö blev han förälskad i sig själv. Det slutade förstås i olycka och död. Hans öde har gestaltats tusentals gånger, bland annat på 1590-talet av Caravaggio, välkänd skildrare och älskare av vackra pojkar.

Sonia Hedstrand är konstnär, filmare och skribent.

Ur Ordfront magasin 1/2016. Prenumerera här!

Rysslands punkunderground inför rätta

Aleksej "Sokrates" Sutuga.

Aleksej ”Sokrates” Sutuga. Foto: Privat.

Av Eugene Wolynsky (ur Ordfront nr 2/2016)

Med sina tatuerade fingrar och sitt rakade huvud påminner Sokrates (född Aleksej Sutuga) inte mycket om den grekiske filosofen. Men en sak har de gemensamt: politiken gjorde båda laglösa. Som känd aktivist, idrottsman och sångare i det antifascistiska punkbandet Working Boys kunde Sokrates lätt uppfattas som en prominent figur i Rysslands antifascistiska rörelse, som under 00-talet uppkom som en motreaktion på den stigande storryska imperienationalismen.

Sokrates dömdes till tre års fängelse för andra gången i april 2014, ungefär samtidigt som den nationalistiska hysterin i samband med Rysslands annektering av Krim startade. Han anklagades och dömdes för att ha varit i slagsmål med en grupp unga män som han uppges ha anfallit med en hammare. Dessa unga män visade sig dock vara unga nynazister som agerade »brottsoffer« i en hel rad liknande fall med mer eller mindre kända antifascister. Den här typen av fall beskrivs av journalisten Egor Skovoroda på Medizona, i en oberoende journalistutredning kallad »Sokrates försvarstal«.

Fallet Sokrates uppmärksammades eftersom det var så uppenbart fabricerat. För två år sedan var det uppseendeväckande, men sedan dess har praktiken tillämpats i många andra fall (Savchenko, Sentsov, Kolchenko med flera). Uppmärksammandet av Sokrates fall i västvärlden är känsligt för regimen i dagens Kreml. Varför annars vill de sätta Sokrates i det strängaste regimfängelset långt bort i Östra Sibirien? Dit är det svårt för advokater och människorättsaktivister att komma, och Sokrates nekas elementär vård, mediciner och hygienartiklar.

Kremls propagandister, som till exempel den radikalkonservative ideologen Aleksandr Dugin, sprider ivrigt myten om att anarkister med sina svartröda flaggor är en rysk filial till ukrainska Högra Sektorn, vars flaggor också är svartröda. När Sokrates muckade från sitt förra straff hösten 2013 i samband med amnestin inför Sotji-OS (som gjorde bland andra Pussy Riot och flera Bolotnajafångar fria) åkte han direkt till Kiev. Detta var inte så konstigt eftersom hans fru och lilla son fanns där.

Samtidigt pågick Maidanupproret i Kiev. Ett par månader senare återvände Sokrates till Moskva, där propagandan redan stämplat gaturevolten i Kiev som »fascistisk«. Anarkister och vänsteraktivister i Moskva var intresserade av Sokrates syn på saken eftersom han ju hade bevittnat revoltens Kiev med egna ögon. I slutet av januari 2014 var åtalet mot Sokrates redan väckt.

Flera internationellt kända antifascistiska punkband har uttryckt svårigheter med att spela och turnera i Ryssland på grund av våldsamma sammandrabbningar mellan antifascister och nationalister i samband med konserter. Detta är såklart en stor utmaning både för punkkulturen och Sokrates personligen, och hur det utvecklar sig framöver kan påverkas mycket av hur informationen om Sokrates och liknande fall sprids.

Eugene Wolynsky är aktiv i den svenska solidaritetsrörelsen för Bolotnajafångarna. Läs mer om den på Ordfront.se.

Ur Ordfront magasin 2/2016. Prenumerera här!

Från kriget till Öland

När Amal och flera tusen till flydde från krigets vanvett kom de till Öland.
Vid klädinsamlingar, runt pingisbord och i tillfälliga lektionssalar har de lärt känna Christina Rosengardten och många andra engagerade medmänniskor.

– Jag kan inte tänka mig någon bättre plats att komma till, säger Amal. Och Christina, ja hon har betytt så mycket för mig.

Text och foto: Fredrik Loberg (Ur ordfront Magasin nr 2/2016)

om2_2016_omslag

I slutet av förra sommaren började de komma över bron i stora antal. Flyktingarna. Trötta. Slitna. Osäkra på vad som nu väntade. I samma stund slöt frivilligkrafterna på hela Öland sig samman som kanske aldrig förr. Snart sagt varje campingbädd och hotellplats på den långsmala ön uppbådades för att ge alla de nyanlända skydd. Undersköterskan Torbjörn Jerlerup och hans vänner på öns norra halva kavlade upp ärmarna. Gota Medias webbutvecklare Anja Lundin och hennes volontärvänner på den södra gjorde det samma. Och de bestämde sig för att samarbeta.

– Vi började med klädinsamlingar, för behovet var så uppenbart. De flesta som kom hade inte mer än bara kläderna de bar på sig och många gick i sandaler, säger Torbjörn Jerlerup.

– Men vi ville göra mer! Vi ville skapa platser över hela Öland där nyanlända mötte öbor.

– Människor som flytt från oroliga delar av världen känner sig lite lugnare om de får träffa lokalbefolkningen, istället för att bli isolerade.

Nätverket Tillsammans Öland bildades. På dess Facebooksida började spridas information om aktiviteter över hela ön. Kakkalas. Fotbollsturneringar. Syverkstad. Frisörer klippte gratis. Allmänheten uppmanades att bege sig till Stortorget i Kalmar för att skänka en julklapp till flyktingbarnen på Öland. Gensvaret blev enormt. Från Grankullavik i norr till Ottenby i söder. Hundratals säckar fyllda med skänkta kläder fyllde släpvagnar. Sorteringscentraler byggdes upp runt om på ön, både genom nätverket och på initiativ av andra föreningar och organisationer. Alla möjliga utrymmen började användas för att hålla språklektioner.

– Att lära sig svenska är det viktigaste av allt, säger Amal.

Fredrik Loberg är frilansjournalist.

Läs hela reportaget i senaste numret av Ordfront Magasin. Köp den i välsorterade tidningsbutiker eller prenumerera.

Just nu extra bra pris på digital prenumeration!

 

Den ryska vänstern – och ”vänstern”

alexej polikhovich_2

Aleksej Polikhovitj under rättegången för Bolotnajaprotesterna 2012.
Foto: Aleksandr Barosjiv/Grani.ru

Aleksej Polikhovitj menar att delar av den ryska oppositionen snarare går maktens ärenden i Ryssland. Eugene Wolynsky, aktiv i stödarbetet i Sverige för Bolotnajafångarna, har intervjuat Aleksej Polikhovitj via nätet för Ordfront Magasin.

När Aleksej Polikhovitj släpptes ur fängelsekolonin Stenkino i oktober 2015 hade han suttit över tre år i fängelse för sin inblandning i protesterna på Bolotnajatorget i Moskva 6 maj 2012. Som de flesta andra dömdes han för våldsamt upplopp.

I juni 2014 publicerade ryska Novaja Gazeta hans artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« där Aleksej Polikhovitj motsatte sig försöken att manipulera Rysslands vänsterrörelse och att tillskriva den stöd för Rysslands annektering av Krim.

Din artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« i Novaja Gazeta för två år sedan kan sägas ha delat den ryska vänsterrörelsen. I dag har vi en del vi kan kalla »den röda«, som instämmer i parollen »Krim är vårt«, och å andra sidan den riktning som höll med dig och fördömer Krim-annekteringen som imperialistisk aggression. Här återfinner vi anarkister och frihetlig vänster. En liknande splittring finns idag även hos vänstern i Väst.

Var denna effekt avsiktlig eller en slump?

– Jag tror inte min artikel, som egentligen inte var artikel utan ett öppet brev till advokaten Dimitrij Agranovskij, splittrade vänsterrörelsen. Den satte bara fingret på ett redan existerande problem. I Ryssland är själva begreppet »vänster« tvetydigt. Vi är traumatiserade av Sovjetunionen, både socialt och språkligt. Sovjetunionen var ett maskineri med enorma resurser och under 70 år deklarerade den för världen att »vänstern, det är vi«, även om Sovjet egentligen stod för småborgerlighet och kvasimarxistisk imperialism.

– KPRF, arvtagaren till Sovjetunionens kommunistiska parti, kallar sig vänster och anarkisterna är ju också vänster, men kommer från helt olika håll. Under Bolotnajaprotesterna 2011 och 2012 gick alla alternativa krafter samman i en front med en minsta gemensamma nämnare: anti-Putin. Det var en allians för stunden mot en gemensam fiende.

– En kort stund stod skinheads, liberaler och anarkister på samma sida. Men så kom händelserna i Ukraina, och maskerna började åka av. Det stod klart att för vissa är kommunism bara vår storyska imperialism, den sovjetiska imperialismens närmaste släkting. För dem är också staten viktigare än förnuft, sanning och rättvisa.

När de försökte få det till att all vänster stödde den så kallade folkrepubliken Donetsk och nationalisten Igor Girkin blev det dubbelt tragiskt. Jag satt i fängelse då, och följde detta på tv, och då mognade de tankar och den ilska som tog form i detta öppna brev.

Efter denna ideologiska skilsmässa från »de röda« – går det att samarbeta med dem alls?

– I fängelset umgicks jag med nazister, islamister, penningsförfalskare, antifascister, bankirer, professorer, idrottare, mördare, galningar, med flera. Efter det försöker jag att ta ställning till en människas handlingar och ord i varje enskild situation. Så om det bara gäller att umgås, kan jag umgås med nästan vem som helst. När det gäller framtida samarbete är det svårare. De röda började plötsligt ha det bra tillsammans med Putin, kosacker och nazister som RNE (Rysk Nationell Enighet, står för rysk imperialism, ortodox kristendom och biologisk rasism), så jag tror inte att de som befolkar Kremls harem överhuvudtaget är kapabla till handlingar som inte är välsignade av »fadern«. Så organisatoriskt samarbete med dem är knappast möjligt. Jag tycker att det är bättre med en ärlig och konsekvent liberal än en kappvändande kommunist som anger dig trots att ni nyss protesterade tillsammans.

– Konsekventa, uppriktiga människor är överhuvudtaget bättre än hycklande propagandister och karriärister. På tal om det, Agranovskij reagerade mycket typiskt på det öppna brevet – han tyckte att jag är manipulerad av främmande fientliga krafter. Han menade att det jag yttrade inte var min egen åsikt utan något dikterat utifrån. Det verkade som ett slags psykologisk försvarsreaktion för att undvika att bemöta mina argument.

Det sägs att det finns motsättningar bland Bolotnajafångarna, där en del är liberaler och stödjer Ukraina, vissa är anarkister och också stödjer Ukraina, eller åtminstone är motståndare till rysk imperialistisk aggression. Och att ett par stycken är röda, emot Ukraina, för Sovjetunionen, för »Krim är vårt«.

Sedan finns det också nationaldemokrater som Belousov och Gusjin, där den förra är ivrig Donbass-anhängare, den andre absolut inte.

Hur har alla de här motsättningarna påverkat era relationer bakom galler?

– Våra relationer i fängelse har det aldrig påverkat. Alltså, vi har haft ändlösa debatter i polisbilar, men det har aldrig spillt över på det personliga. Vi fattade att vi alla sitter i samma båt och att för en kort period i livet har vi ett gemensamt mål – att komma ut och förbli människor.

– Bolotnajaprocessens första våg hade en vänstermajoritet, det fanns inga uppenbara nazister, så det fanns ingen grund för skarpa konflikter. Bolotnajafallet är en av Rysslands största politiska processer efter Sovjetunionens fall, och oavsett livsåskådning, sympatier eller annat, så visste vi alla att någon däruppe blir jätteglad om det uppstår konflikter bland oss fångar.

– Politiska meningsskiljaktigheter blir viktiga efter att man muckar. Då går alla till sina respektive läger, någon börjar till och med jobba för Putin. Fängelset har på något sätt vaccinerat mig. Jag blir inte glad när systemet förtrycker sina motståndare, även om dessa är nazister eller islamister.

– När de fängslade Gorjatjev (ledare för BORN – Ryska Nationella Kamporganisationen, en grupp ansvarig för en rad politiska mord) kände jag varken lättnad eller skadeglädje. Inget medlidande heller såklart, jag tror bara inte på det hela – domstolen, straffet. Det finns ingen rättvisa, bara för regimen bekväma lösningar. Så BORN sitter inne. Men vem skapade BORN? Vem gav dem lokaler i Moskvas centrum? Kremlvänliga agenter, och folk från presidentadministrationen!

– Nu fördömer man Boris Nemtsovs mördare. Men vem hjärntvättade folk med spionmani och hela den nysovjetiska fraseologin om »femte kolonnen«, »landsförrädare«, »utländska agenter«? En pensionär knivdödade sin supkamrat efter att ha tagit honom för »Obama-agent«! Den här propagandaatmosfären påverkar oss alla.

I din intervju på oppositionspolitikern Garri Kasparovs webbsajt Kasparov.ru sade du att du är helt emot att vänsterfolk krigar på separatisternas sida i Donbass. Du anser att de inte är separatister, utan imperialister, eftersom de vill ansluta sig till Ryssland. Men samtidigt säger du att du kan sympatisera med vänsterfolk som slåss på den ukrainska sidan. I Europa hör vi mest om att högerfolk slåss på ukrainska sidan och »vänsterfolk« på den ryskvänliga, men det finns alltså tvärtom ultrahöger på separatistsidan och anarkister på Ukrainas. Förklara denna paradox och förklara hur du ser på vänsterfolk som strider på Ukrainas sida.

– Jag kan inte alls förstå vänsterfolk som stödde »Donbassrepublikerna« eller till och med åkte dit för att kriga för dem. Jag kan förstå vanligt folk från Donbass som drogs med av hämndbegär och krigshets. Samtidigt ser jag mycket väl vem som manipulerat fram fejden och i vilket syfte. Precis enligt sina egna föreställningar om protester och hur de uppkommer inspirerade Moskvas politteknologer protesterna i östra Ukraina, och infiltrerade med egna specialister. De drog igång den absurda hysterimaskinen på rysk TV, och sedan värvade de frivilliga, och militärer »på semester«.

– Det är ju ett uppenbart statskuppförsök utifrån! Folk som krigade på Donbassidan håller sig, att döma av deras härkomst, beteende och uttalanden, med ren högernationalistisk ideologi. Se bara på Igor Girkin, Aleksandr Borodaj och kosackerna. De talar om »Den ryska världen«, »imperiets soldater«, »vår mark«.

Jag har inte gjort några undersökningar, men såvitt jag kan se på nyheter från fronten är majoriteten av de donbassfrivilliga män från patriotiska kretsar. Krigsveteraner, kosackfantaster, RNE-folket och i övrigt de som kunde svälja den statliga pseudoantifascismen.

– Men om man talar om själva Ukraina så är det inte alltid lätt att begripa var gränserna går mellan nationellt självbestämmande och kampen mot imperialism å ena sidan, och nazism å den andra. Att de har problem med ultrahöger ska inte förnekas, det är det många som har. Bara det att här utnyttjar den ryska propagandan det och blåser upp det. Men! Ukrainarnas beslut, kamp och krig är konsekvenser av det historiska val de gjorde på Maidan. Ur deras synpunkt blev folkviljan som avsatte president Janukovitj ifrågasatt av den svartsjuke grannen som inte gillade ukrainarnas val. Den ukrainska vänsterrörelsen hamnade i en svår situation där de, tyvärr, inte sätter agendan, men tvingas ta ansvar för sina handlingar och försvara det de offrade kraft och liv för.

– Det är samtidigt ganska sorgligt att ukrainska anarkister och frihetligt vänsterfolk i och med kriget tvingas ingå i regeringsstyrkor, koordinera sina handlingar med polis och militär, utföra krigsuppgifter, verkställa order och underkasta sig statsapparaten.

Hur ser din framtidsprognos ut? Blir det revolution i Ryssland? Har proteströrelsen några chanser? Skulle Ryssland våga dra ut i ett stort krig?  Vad blir slutet för den här regimen?

– Jag försöker avstå från några som helst prognoser och tittar hellre på här och nu. Av allt att döma kommer vi alla bara få det sämre. Vad det leder till? Antingen till något helt fruktansvärt, eller till situationer då vi får chansen att förändra.

Eugene Wolynsky är aktiv i den svenska solidaritetsrörelsen för Bolotnajafångarna. Läs mer om den på Ordfront.se.

Ur Ordfront magasin 2/2016. Prenumerera här!


Personer i artikeln:

Ilja Gorjatjev
Ledare för den högerradikala gruppen BORN, Ryska nationella kamporganisationen, som nyligen fick livstids fängelse för sin inblandning i flera mord. Det mest kända fallet är mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova 2009. BORN låg också bakom mordet på den antifascistiske gatuaktivisten Fjodor Filatov 2008.
Under rättegången hävdade flera av de åtalade att de haft kontakter med höga regeringstjänstemän.

Igor Girkin
Mer känd under sitt smeknamn Strelkov, Skytten. Girkin är rysk nationalist med bakgrund inom säkerhetstjänsterna och veteran från bland annat Balkan- och Tjetjenienkrigen. 12 april 2014 intog han i spetsen för en väpnad frivilligstyrka den ukrainska staden Sloviansk, och avsatte stadens borgmästare.

Efter en belägring som varade in i juli gav Girkins män upp och lämnade Sloviansk. Senare samma sommar blev han ”försvarsminister” för ”folkrepubliken Donetsk”. På ett konto som allmänt anses representera Girkin på ryska Facebookliknande sajten VKontakte, uttrycktes efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 17 juli 2014 jubel över vad man antog var ett nedskjutet ukrainskt stridsflygplan. Posten togs snabbt bort.

Igor Girkin verkar efter nedskjutningen av MH17 ha manövererats bort från sin position, enligt honom själv efter påtryckningar från Kreml. Han har upprepade gånger hävdat att det aldrig blivit någon väpnad konflikt i Donbass om inte han hade startat den genom att ta Sloviansk.

Aleksandr Borodai
Före detta ”premiärminister” i ”folkrepubliken Donetsk” och gammal vän till Igor Girkin. Aleksandr Borodai har en bakgrund som politteknolog och som journalist, framför allt på den högerradikala ryska tidningen Zavtra.

Borodai avsattes i augusti 2014, och ersattes av Aleksandr Zakharatjenko. Han har själv hävdat att han haft en ”konsultroll” i Donbass, på grund av sina erfarenheter som politteknolog.

Boris Nemtsov
En gång vice premiärminister i Boris Jeltsins regering, gjorde sig Boris Nemtsov mot slutet av sitt liv känd som borgerlig regimkritiker med fokus på korruptionen. Han deltog i Bolotnajaprotesterna och kritiserade annekteringen av Krim.

Boris Nemtsov sköts till döds i centrala Moskva 27 februari 2015, ett stenkast från Kreml. Två dagar senare blev en planerad antikrigsdemonstration i Moskva istället en sorgemarsch för Boris Nemtsov, med tiotusentals deltagare.
Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov har pekats ut som ansvarig, men mycket kring mordet är höljt i dunkel.

Av: Daniel Wiklander