Landsbygd noir

Glesbygden är tillbaka i svensk litteratur. Men livet på landet är inte vad det varit. En ny generation författare struntar i dialekter, naturlyrik, samhällsförändringar och vildmarks­romantik. Istället skildrar de vischan som en förbannelse där vår tids svält är andlig.

text: Anneli Jordahl   ill: Emma Hanquist

Under många år har medelklassen i svensk litteratur skilsmässokrisat eller lidit av yrsel i förorter och småstäder. Men nu tycks Vi i villaproblematiken ge vika för glesbygdsskildringar. Country Noir, för att använda det amerikanska trenduttrycket. Romanen ska helst utspela sig i Norrlands inland eller i småländska avkrokar. Alla mår skit. Livet på vischan är en förbannelse och vår tids svält är andlig. Den som har kraften och begåvningen tar sig härifrån fortare än kvickt.

Det har skrivits en del om Country Noir, om fattig landsbygd på film, och hur begreppet börjat användas på litteraturen. Ungefär samtidigt som Debra Graniks lyckade filmatisering av Daniel Woodrells roman Winther’s Bone fick en stor publik på biograferna lanserade Natur och Kultur Ola Nilssons roman Änglarna som Country Noir. Genrebeteckningen myntades av Woodrell själv när han beskrev sin roman som utspelar sig bland fattiga vita amerikaner i de karga Ozarkbergen.

I en närmast laglös miljö försöker en tonårstjej överleva med sina småsyskon. Mamman är onåbar i psykisk sjukdom, pappan försvunnen jagad av myndigheter på grund av droghandel. Flickans sökande efter pappan i brutala miljöer blir filmens thrillermoment.

Varje barn i Ozarkbergen lär sig att hårdhet är förutsättningen för överlevnad, hanteringen av skjutvapen ingår i barnuppfostran. Fattigdom skapar rädsla, invånarna är mest rädda för att ertappas med att visa svaghet. Mindre ömhetsbevis sker innanför stängda dörrar, kramas gör man med hundarna.

I romanen och filmen finns många teman som man kan hitta i den nyare svenska samtidslitteraturen, allt oftare utspelar den sig i glesbygden.

Vill man bli sedd som seriös svensk författare är det säkrast att välja glesbygd framför storstad som litterär miljö. Fortfarande behandlas stockholmsskildringar – som utspelar sig bland barer och kafébord – smått nedlåtande av litterära tyckare. Per Hagman, som skildrat mondäna själar som älskat sitt krog-liv, har genom åren mottagits svalt av medelålders kritiker. Men allt är föränderligt. Hagman har tagits till heder på senare tid när han – just det! – skrivit om livet på landet.

Den enda verksamma Stockholmcityskildrare jag kan komma på som erkänts som seriös är Johan Kling med romanen med den talande titeln Människor helt utan betydelse. Ja, det vill till att man skildrar just tomheten vid Stureplan; en stockholmare är per definition ytlig och egofixerad. Det hjälper inte ens att många av dem är inflyttade norrlänningar. Stadens utbud och stress är enbart av ondo. En filosofisk tanke som föds i ett köpcentrum är otänkbar.

Däremot råder en spridd och cementerad uppfattning att det inte går att uttrycka något banalt på västerbottniska om myrar och fjäll. Kanske är det så? Våra mest älskade och erkända författare härstammar därifrån: Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman. Och många författare – med rötter i Sydsverige men inflyttade i norr en längre tid – har skaffat sig en särskild tyngd i författarskapet. Främst gäller det författare som lyriskt fångat utsatta själar och naturens skiftningar i norrländsk glesbygd: som Stina Aronson med Hitom Himlen, Kerstin Ekman med Händelser vid vatten och trilogin Vargskinnet och Elisabeth Rynell med Hohaj.

Intressant nog kommer en ny generation Norrlandsskildrare som bryter med den tidigare genom att inte bry sig så värst mycket om dialekter, naturlyrik och vildmarksromantik. Eller att ringa in samhällsförändringen genom att skildra en bygds olika sociala skiftningar som Kerstin Ekman gör i Händelser vid vatten. Påfallande ofta beskrivs landskapet som fult. Som i Anton Marklunds Djurvänner om en familj med en autistisk son som flyttat från södra Sverige till en by nära Boliden:

»Hur gärna han än ville kunde han aldrig lära sig tycka om Västerbotten. De milsvida, mörka tallskogarna. De blöta, sumpiga, eller torra sandiga. De långa smala asfaltremsorna genom dem till tynande byar och samhällen, till folk som blundar för framtiden.«

En röd tråd i romanerna är slitningen mellan stad och land. Det gäller Therése Söderlinds debutroman Norrlands svårmod där berättelsen om Anna rör sig mellan studentkretsar i Stockholm och uppväxten kring Höga kusten. I Stockholm drabbas hon av doftminnen av »motorsåg och granbark«.

Lite vagt skymtar Norrlandslängtan hos en student i Skåne i prosalyriska debutanten Elin Ruuths Fara vill.

»För säkerhets skull har jag ritat bil-, tåg-, och fågelvägen mellan Möllevången och Norrbotten på en servett. Det är ett slags hemförsäkring.«

Men de flesta har inte kraft nog att ta sig någonstans. De blir kvar i byn, som Erik i Ola Nilssons Hundarna:

»Erik vill leva nån annanstans. Men han är inte stark nog att bita av de rötter som hela tiden suger upp allt han vill, men som gör de andra starkare medan han bara blir till en grå klump.«

Elin Ruuth bryter av med sin kaxiga lekfullhet. Annars är Norrland som en avskräckande plats, en svart skugga, det skrämmande »andra«. Romangestalterna hos Ola Nilsson – i en planerad trilogi – är avtrubbade existenser som förlorat sin medmänsklighet i självförakt och alkoholdimmor.

Den traditionella Norrlandsskildringen som befolkats av hårt kroppsarbetande människor i vild och vacker natur har fått en ny botten­klang av passivitet, mörker, misär och våld. En dov stämning där bortträngda minnen kring släkthemligheter och övergrepp sakta kommer till klarhet, som i Therése Söderlinds roman med den underbara titeln Norrlands svårmod. Vad hände Charlie som försvann vid en jakt?

I Norrlands svårmod finns en scen där Anna besöker Ådalenmonumentet och funderar över skotten i Lunde 1931 då militären öppnade eld mot demonstranter och fem människor dog. Varför ställdes ingen till svars, funderar hon. Annars finns det i den unga Norrlandsskildringen ingen traditionell samhällskritik, ingen indignation gentemot utsugarna i södra Sverige (Gustav Hedenvind-Eriksson), ingen ilska mot lama fackförbund hos gruvarbetare (Kurt Salomonson) eller breda episka skildringar om det så kallade moderna projektet (Sara Lidman). Det var då det.

Man kan förvisso ana lokala klasskonflikter mellan renägande samer och svenskar hos Ola Nilsson. Och mellan träpatronsläkten, som lurat av småbönderna deras skog, och de vanliga byborna. Annars är det här socialpsykologiska dramer med kuslig Twin Peaksstämning. Om nu någon minns David Lynchs tv-thriller från 1990-talet som utspelade sig i ett skogslandskap.

Finlandssvenska litteraturvetaren Åsa Stenwall påpekar i sin intressanta Jag vill nånting mer – essäer om nordisk samtidsprosa att litteraturen på 2000-talet har blivit mer »omvärldsorienterad« jämfört med 1990-talets mer »minimalistiska och språkorienterade« prosa. Hon syftar exempelvis på 1990-talets novellgeneration, med bland andra Cecilia Davidsson och Hans Gunnarsson, den sistnämnde med sina handlingsförlamade personer i förorter och småstäder.

Visst har omvärlden kommit in i prosan. Vi har fått fler identitetspolitiska berättelser, fler romaner av författare med flyktingerfarenheter. Och landsbygdsskildrarna – som tar över efter exempelvis Gunnarsson – gestaltar en tydlig underklass eller arbetarklass utan hopp.

Det verkar följdriktigt, eftersom fattigdomen ökar i Sverige och de sociala skyddsnäten har fått stora revor. Men, som Stenwall skriver, samtidsprosan skiljer sig rejält från proletärförfattarnas breda episka byggen: »stora berättelser om små människor«. De nya författarskapen består snarare av »små berättelser om små människor«.

Jovisst, den breda epiken tynade bort redan i början av 1980-talet. Är det bara Kjell Westö som på senare tid arbetat med episka byggen om urbaniseringen? Och Kerstin Ekmans Vargskinnet var förstås norrländsk epik. Vem blir först med att gestalta yuppie-eran och de individualistiska projekten som fick fäste på 1980-talet? För att gå över i den ekonomiska krisens 1990-tal med massjukskrivningar. Och avsluta i folkvandringarnas 2000-tal, terrorismen, socialdemokratins borttynande, en segerviss höger och främlingsfientligt parti i riksdagen.

Åsa Stenwall konstaterar att författare i hela Norden rör sig påfallande ofta kring »den splittrade familjen«. Hon skriver om det som gällt några decennier: »Historier om kollektiva samhällsbyggen har blivit berättelser om alienerade individer i en abstrakt värld« … » de gamla folkrörelserna har ersatts av individualistiska projekt.«

Kanske de splittrade familjerna blir en metafor för det kollektiva samhällsprojektet. Nu sköter var och en sig själv. Dukar du under har du dig själv att skylla.

Vad är det då som förenar de svenska glesbygdsskildrarna förutom familjedramat? Några element tycks vara givna:

1. Hundar.

2. Jakt och detaljkännedom om vapen.

3. Slakt av boskap eller vilt.

4. Alkoholmissbruk och droger.

5. Våld.

6. Den veke pojkens utsatthet.

7. Kvinnor och småpojkar utan självbevarelsedrift som utnyttjas för knull.

Ola Nilssons Hundarna påminner om Winther’s Bone i motiven, men till skillnad från Woodrells råa realism är Ola Nilsson mer modernistisk. Hundarna och Änglarna är skrivna i en psykologisk minimalism som i förnedringsögonblicken andas Jean Genet och blixt­rar till i en undergångens skönhet.

Med sina knappa miljöskildringar – »tjälfrusen sankmark« – gör Ola Nilsson ett rejält brott mot konventionen: Norrlandsförfattare förväntas fånga dramatisk natur. Nilsson tillhör onekligen de mer udda av de nytillkomna Norrlandsskildrarna. Hans romangestalter är inte enbart de förväntade med bilmekaniker, småbönder och fängelsekunder. I Änglarna finns till exempel Oskar vars dekadenta leverne drar en anrik träpatronsläkt i smutsen. Varje morgon en återställare. Oskars dagar pågår i ett töcken, där han fixar fester och har supsällskap av dottern. När jag läser de nya Norrlandsskildrarna framstår det som fullt begripligt att IOGT/NTO är den enda av de gamla folkrörelserna som fortfarande är livaktig.

Den fysiskt svage mannen har varit svårt utsatt i bygder där de yrken som erbjuds är kroppsarbete i skog eller i gruvor. Ofta uppdagas den föraktade svagheten vid jakt eller slakt. »Kunde han vara rädd? Han kanske är blödig, …« tänker en av männen när en kalv ska gå till slakt i Ola Nilssons Hundarna.

På sitt sätt kan man förstå föräldrarnas oro över en »känslig och vek« son, fast deras reaktioner yttrar sig i förtryck. Ja, hur ska sonen sförsörja sig om han inte duger till de kroppsarbeten som erbjuds på orten? Mamman skriver om sonen Erik i ett brev: »Någon bonde blir det aldrig av honom. Läshuvud är ju bra att ha. Men jag vet nog att läshuvud allena inte räcker om man går omkring här, i den här delen av landet.«

I Tomas Bannerheds vackert skrivna och mer traditionellt berättade debutroman Korparna finns samma problematik. Den utspelar sig på 1970-talet i en småländsk by där en tyrannisk småjordbrukare hånar sin filosofiske son i förpuberteten. Sonen flyr in i skogen bland sina vänner, fåglarna. Fadern svärtar ned allt med sin tungsinthet och hans anfall av psykisk sjukdom ger bitvis romanen en otäck The Shiningstämning. »Mig blir ni aldrig av med!«

I Korparna finns den naturromantik, med en nörds blick på fåglar, som de övriga författarna väljer bort. Många fåglar blir det, på 350 sidor.

Kontrasten till det hotfulla och nyckfulla hos fadern är naturen som står för skönhet och tröst.

Far och son träffas efter många år iAnna Ringbergs begåvade och originella debutroman Boys. Före detta hamnarbetaren Lasse bor med sin hund Boys i en liten sommarstuga utanför en småstad. Lasse som är på väg att leva nyktert, fyller 65 och bjuder sina inte alltför polerade polare på fest. Sonen, klassresenären, våndas inför mötet. Men det är inte det som ger romanen dess spänning. Nej det är Boys som snor åt sig perspektivet. Skottskadad, frusen och hungrig rör han sig i mörkret, utestängd av sin festande husse. Ska hunden klara sig blir ett större drama än far och son-mötet.

Ringberg bjuder på den första sexfantasin hos en hund jag läst. Och, så vitt jag vet, den första bisexuella hamnarbetaren i svensk litteratur.

Men är det bara glesbygdsdepp som ges ut? Nej, Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader – en Wästern är ett dialektfyrverkeri där småländska byfilosofer analyserar tillvaron. Och Björn Löfströms underhållande debutroman Babels torn i Bojtikken med undertiteln Jojkar från västerbottens lappmark utspelar sig på 1960-talet och har jämförts med både Mikael Niemi och Peter Törnqvist.

Är bybon i glesbygd antingen tokrolig eller en skrämmande skugga? Jo, åtminstone i fiktionen. Själv har jag en stor släkt i norrländska avkrokar. De är pratglada, mår inte sämre än folk i byn Stockholm och de är energiskt verksamma med sitt. Deras hemmiljöer lånas som litterära kulisser i romaner som kanske inte säger så mycket om verkligheten i stort. Men visst finns avfolkningsbygderna, vanmakten över att jobb försvinner och infrastrukturen som går om intet. Politiska visioner om en fungerande landsbygd? Nix. Intet.

Country Noir är ett lite tveksamt begrepp som ger förväntningar om spänningslitteratur. Som om det inte längre gick att gestalta social misär utan att använda underhållningsgenrens berättargrepp. Är det inte alltför lätt att skaka av sig den utsatthet som faktiskt existerar i verkligheten? Termen är därför lite missvisande, åtminstone hos Ola Nilsson som främst kopplats ihop med Country Noir.

Kategoriseringar kan vara inspirerande när de bidrar till att synliggöra litteratur, man läser med nya brillor. Men den riskerar också att förenkla och förminska.

I en vindlande häftig essä i Aftonbladet (22/10) skrev Ola Nilsson nyligen: »Jag har flera gånger fått frågan huruvida jag gett glesbygdens människor en röst, eller om jag visar upp en tidigare okänd del av Sverige. Det skulle jag aldrig göra. Jag har skapat nya människor med egna röster i en helt ny glesbygd i ett helt nytt Sverige som aldrig tidigare funnits. Så kan ett kärleksgräl med världen också sluta.«

Anneli Jordahl är kritiker och författare.

Hennes senaste roman är Augustenbad en sommar (Norstedts, 2011).

omnämnda böcker

Stina Aronson, Hitom himlen, 1946

Tomas Bannerhed, Korparna, 2011

Kerstin Ekman, Händelser vid vatten, 1993

Kerstin Ekman, trilogin Vargskinnet, 1999–2003

Johan Kling, Människor helt utan betydelse, 2009

Björn Löfström, Babels torn i Bojtikken –

Jojkar från västerbottens lappmark, 2011

Anton Marklund, Djurvänner, 2011

Ola Nilsson, Hundarna, 2010

Ola Nilsson, Änglarna, 2011

Anna Ringberg, Boys, 2010

Elin Ruuth, Fara vill, 2010

Elisabeth Rynell, Hohaj, 1997

Åsa Stenwall, Att jag vill nånting mer, 2011

Therése Söderlind, Norrlands svårmod, 2010

Peter Törnqvist, Kioskvridning 140 grader. En wästern, 2010

About these ads

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s