Osjälvisk skidåkning – fel fel fel!

Av Jan-Erik Pettersson

Nu när OS i Sotji är över kan man konstatera att det går att se på vintersport på en mängd olika sätt. Ett av de märkligare återfanns i DN den 22 februari, där Lena Andersson upprördes över att Marcus Hellner försökte hjälpa fram en kompis (Johan Olsson) i ett lopp. Och det var inte ens vid årets spel utan under det förra, i Vancouver 2010.

I ett TV-program som hon sett intervjuar före detta höjdhopparen Patrik Sjöberg Hellner och pressar honom på varför han gjorde som han gjorde på tremilen den gången – bromsade klungan, lät Olsson dra ifrån och minskade sina egna chanser att vinna:

”Varför hjälper du kompisar i stället för att satsa på dig själv?”

”För att nästa gång kommer de att hjälpa mig”, svarar Hellner.

”Säker på det?” frågar Sjöberg.

Nej, naturligtvis kan han inte vara säker, vem kan det? Så han blir svaret skyldig.

Man kan se detta som en variant av det kända spelteoretiska tankeexperimentet Fångarnas dilemma, vars innebörd i korthet är att det alltid förefaller mest rationellt för varje enskild person att agera själviskt och att förråda en kompis, annars kommer hen med stor sannolikhet att själv bli förrådd. Även om det egentligen är bäst att vara lojal – förutsatt att bägge är det.

Lena Andersson håller med Sjöberg men lägger till en egen moralisk dimension. Hellner bryter mot sportens grundidé med sitt självuppoffrande tävlingssätt. Hjälpa någon annan kan man möjligen göra, menar Andersson, om man får en i förväg överenskommen ersättning för det (ekonomisk och avtalsmässig) – som i proffscykling. Annars blir det hela sjukt. Fast egentligen är det det internationella skidförbundets fel som infört den nya varianten masstart och därmed, genom ett byråkratiskt ingrepp och som eftergift åt populismen, undergrävt den naturliga individuella konkurrensen.

Fast lite konstigt är det väl ändå att Lena Andersson lyckas uppamma en sådan moralisk upprördhet över ett fyra år gammalt skidlopp. Man får en känsla av att här handlar det om något annat – snarare om samhället i stort än om vintersport.

Men om vi nu håller oss till själva skidåkningen och återvänder till den reellt existerande verkligheten år 2010, så vann ju Hellner till slut loppet och tog guld medan Olsson kom trea. Vilket gör anklagelsen än mer märklig. För vad man än må säga så led Marcus Hellners egennytta knappast någon skada av hans sätt att disponera loppet.

Sens moral av detta? Kanske att ett osjälviskt beteende kan leda till oväntade vinster.

Fast den tolkningen lär Lena Andersson knappast godta.

Hon får väl snarare utbrista som Ulveson och Månsson i den kända Lorrysketchen där deras fruar fixar stereoinkopplingen de själva misslyckats med:

Man kan göra så. Men det är inte rätt!

Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist och återkommande medarbetare i Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.