Okunnighet är styrka

Med foliehatten på blir det lätt att se linjen i borgarnas skolpolitik.

Av Moa Matthis

Det finns de som tror att de senaste decenniernas skolpolitik enbart beror på ett ideologiskt styrt gynnande av kortsiktiga, privata vinstintressen. Vi har förletts att tro att utförsäljningarna är ett utslag av politikernas klockarkärlek till marknaden och en önskan att likt äppelkindade praoelever bevisa sin duglighet inför hägrande näringslivsuppdrag. Det är en bestickande förklaring till den tanklöshet och hast med vilken ett väl fungerande utbildningssystem förvandlats till snabbköp där småbarnen försmäktar på knäckebrödshyllan medan tonåringarna ligger sorterade i bokstavsordning i charken. I kassan sitter politikerna och delar ut pengar till kostymklädda kunder som skrattar hela vägen till banken.

Men skolpolitiken är betydligt mer långsiktigt och genomtänkt ondskefull än så. Det började med en läsecirkel under S-regeringen. Läslistan övertogs av Alliansens utbildningspolitiker och vid det här laget har man på Rosenbad under ett drygt decennium noggrant studerat historiens och skönlitteraturens vittnesbörd om sambanden mellan kunskap och makt. I en roman från 1876 av författarinnan George Eliot fann man ett par meningar som korsstygnsbroderades och hängdes upp på utbildningsdepartementets vägg: »Det är allmänt vedertaget att kunskap är makt. Men vem har på allvar funderat över okunskapens makt? Det som kunskapen långsamt bygger upp, kan okunskapen på en timme riva ner«. Det går att tolka som ett bisarrt utslag av självironi, men bara om man förletts att tro att Björklund inte rätt förstår kunskapens betydelse, och också tror att det är därför svenska elever kan gå ur grundskolan utan att kunna läsa.

Men den fullklottrade väggen på utbildningsdepartementet avslöjar ett helt annat mönster. Där återfinns abolitionistkämpen Frederick Douglass ord »kunskap är kungsvägen från slaveri till frihet« bredvid Eddans kärva iakttagelse att »bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett«, och, inramat i mitten, i neonskrift: »Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka«. På skrivborden ligger proletärromaner i drivor, uppslagna på passager som handlar om hur livsavgörande erövrandet av kunskap och ordets makt är. Moa Martinssons mening om erfarenheten av att inte ha fått studera vidare är understruken: »Det bränner i sinnet mer än all svält och helvete jag råkat ut för«. I marginalen har någon klottrat: OBS! Förhindra vrede! Ist.: Prata betyg/ordningreda?!.

Vi har alltså en regering som är spränglärd när det gäller hur grundläggande kunskap alltid varit för mänsklig frigörelse och värdighet. Det Jan Björklund inte vet om allmän folkskola, kvinnors inträde på högskolan och läskunnighetens betydelse för folkligt motstånd ända sedan romarriket, är inte värt att veta. Denna kunskapsbank är huvudskälet till att skolan och universiteten ser ut som de gör. Det är därför elever och lärare drillas att tänka på bokstäver som betyg istället för som tecken som kan sättas samman för att förmedla och förnya vetandet om världen. Det är därför universiteten får anslag i förhållande till hur många huvuden som examinerats, och inte i förhållande till vad samma huvuden innehåller. Och det är därför alliansens partiledare ser så lyckligt fulla-i-fan-ut när de säger att de vill återupprätta kunskapsskolan.

Tror ni mig inte? Begrunda då avslutningsvis det kommenterade citat som står skrivet med osynligt bläck allra först i den regeringsförklaring som presenterades 2006:

»Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, det vill säga för den klass som gör kapital av sin egen produkt« Karl Marx, Kapitalet

ϑWIN-WIN!!!ϑ

Moa Matthis är författare.

Kommentarer inaktiverade.