Ojnareskogen – En symbol för hopp

(Artikeln publicerades i Ordfront magasin 4/2013)

Efter förra sommarens massprotester mot kalkbrottet på norra Gotland känner aktivisterna att de vunnit en viktig strid. Men fortfarande pyr frågan om kalkbrottets vara eller icke vara. Snart ska en ny ansökan från företaget Nordkalk prövas i domstol. Om det blir ett ja kommer protesterna att blossa upp på nytt.

tovsippan

 text och foto: Nina Ahlén

Det är kallt och blåser snålt när jag letar efter den gröna Mazdan på parkeringsplatsen. Där, utanför Österport i Visby, får jag syn på bilen och Eva Bromans gråa hår som blåser i vinden.
– Strömmen har gått på hela ön, så vi kan inte tanka och bensinen räcker inte hela vägen upp till skogen, säger hon, och kör ner händerna i fickorna.
Eva och hennes man Lars är båda riktiga miljö-rävar och inbitna aktivister. Genom åren har de engagerat sig i allt från kärnkraftsfrågan till antiapartheidkampen i Sydafrika. På Gotland har de varit med och startat återvinning och drivit kooperativ grönsaksodling. Nu är de båda engagerade i Ojnareskogen.
Vi går in på ett fik och väntar på att strömmen ska komma tillbaka, och just när vi ska beställa hörs ett klickande ljud och ljuset återvänder. Vi sätter oss i bilen och under färden norrut pratar de ivrigt om sitt engagemang, och om protesterna mot kalkbrottet.
– Det är otroligt vilken uppslutning det har varit bakom det här. Jag ser det som ett riktigt gräsrotsinitiativ, en mycket spretig samling människor, säger Lars Broman.
Att området betyder mycket för dem båda är tydligt.
– Det en unik miljö som bara finns på ett fåtal ställen i hela världen. För mig är det paradiset och jag kan inte föreställa mig att det ska skövlas. Det känns som ett intrång i själen, säger Eva.

Det finska företaget Nordkalk har bedrivit kalkbrytning på Gotland sedan slutet av 1980-talet i täktet vid Klinthagen, som också är beläget på norra Gotland. Men den brytbara stenen är snart slut och därför vill Nordkalk öppna ett helt nytt täkt i Bunge. Redan 2006 fick de tillstånd att anlägga två provbrott för att borra efter kalk och testa kvaliteten, men sedan dess har det varit otaliga domstolsturer kring tillståndsprocessen. Totalt handlar det om ett 170 hektar stort kalkbrott med 25 meters djup i ett område som ur miljösynpunkt anses väldigt känsligt. Miljödomstolen har sagt nej, men det var när mark-och miljööverdomstolen sa ja förra sommaren som protesterna drog igång. Eva och Lars minns hur förvånade de blev när beskedet kom.
– Ingen hade ju på allvar trott att det skulle gå igenom, men när beskedet kom var det först Fältbiologerna som tog upp kampen och sen spred sig protesterna och det blev ett jäkla liv, säger Lars.

Väl på plats i Ojnareskogen möter vi en brokig skara människor som alla har deltagit i demonstrationerna: Gerd och Lennart som är bosatta på norra Gotland och har engagerat sig mycket i skogens framtid, Gunnar som har tagit flygfoton över hela området och så Lena, som bor i skogen halvårsvis i sin husbil. I år har hon varit i skogen sedan i maj, för att hålla uppsikt över området, och för att vaka så att inga träd fälls. När vi promenerar genom skogen får vi syn på en liten vit blomma, som Lena deklarerar inte ska växa såhär sent på hösten, utan egentligen blommar i maj.
– Dom heter egentligen Tovsippa, men jag kallar henne Tokflicka, säger hon.
Själv har hon dokumenterat växtligheten och djurlivet i området och har i sitt arkiv tusentals bilder på blommor, djur och växter. Att området är unikt ur miljösynpunkt står klart, här finns många rödlistade arter och en vegetation som beskrivs som en mosaik av myrar, alvarmarker och karstmarker.

Vi går mot Nordkalks provborrningar i det nya planerade täktet, Bunge Ducker, där protesterna var som starkast förra sommaren. Det var företaget Mellanskog som på uppdrag av Nordkalk satte igång med avverkningen för att förbereda borrningen, efter att beslutet om tillstånd kommit. På fyra dagar hann de avverka en tredjedel av det totala området, trots att protesterna rasade. Hundratals aktivister, alltifrån barnfamiljer och pensionärer till erfarna miljökämpar mötte det som kommit att bli Gotlands största polisinsats någonsin. Nu syns tydliga spår efter maskinernas framfart; buskage och fallna träd, stubbar och sly ligger spritt över området.
– Man kan se på de avverkade träden att de har årsringar som är flera hundra år gamla och sträcker sig tillbaka till Linnés tid. Hade det varit ett hus så skulle det ha blivit K-märkt direkt, men ett träd är ju bara ett träd, säger Gerd och får nickande medhåll av Lennart, som minns tillbaka till protesterna:
– Det kändes helt absurt när polisen dundrade in. Det var en styrka på 70 poliser; stora män med visir som skulle användas om dialogen med aktivisterna inte fungerade, säger han.
Polisinsatsen pågick i några dagar, sedan var Mellanskog tvungna att avbryta avverkningen eftersom beslutet hade överklagats till Högsta domstolen. Sedan dess har området legat övergivet, som efter ett fältslag. I juni i år beslutade HD om att avslå Nordkalks ansökan. Motiveringen var att det måste göras en samlad prövning i fallet, där större vikt läggs på miljökonsekvensbedömningen och hur täkten påverkar de närliggande Natura 2000-områdena.
Nu väntar en ny prövning i mark och miljödomstolen. För aktivisterna var det en riktig vinst.
– Det blev jubel och tårar när beslutet kom. Folk hade med sig plakat med texten »Vi ger aldrig upp« och var beredda att återuppta ocku-pationen, säger Eva.

Lennart tar upp en kåsa ur ryggsäcken, sedan böjer han sig ner och fyller den med vatten.
– Smaka, det är jättegott, säger han och sträcker mot till mig.
Vi står vid Ojnaremyr, som ligger i det planerade täktet och dricker sötvatten. Härifrån sipprar vattnet ner i Bästeträsk, som ligger några mil bort och som är norra Gotlands största vattenreservoar.
Att vattenfrågan är en viktig komponent i sammanhanget står klart. Om föroreningar från brottet tränger ut i grundvattnet får det konsekvenser, både för vattenförsörjningen och för den närliggande miljön.
– Bästeträsk är vår största vattenreservoar och skulle den förstöras är det kris, säger Eva.

En av de instanser som yttrat sig i frågan är Naturvårdsverket, som anser att kalkbrottet kommer att få betydande konsekvenser för miljön.
– Vi menar att det inte finns någonting som pekar på att man kan genomföra ett sådant här projekt utan att det får stora konsekvenser för omgivningen, säger Nils Hallberg, jurist på Naturvårdsverket, när jag ringer upp honom.
– Bor man på en ö så ska man vara lite försiktig med sina vattenreserver. Vi undrar vad som händer med vattnet om man gräver en 25 meter djup grop med en yta lika stor som gamla stan? Enligt våra bedömningar kan vi se flera olika riskscenarion; dels så kommer det att påverka allt som bor och växer ovan jord och dels så kommer det att påverka vattenförsörjningen, fortsätter han.
Men samtidigt som många anser att kalkbrottet kommer att få enorma konsekvenser för både miljön och vattenförsörjningen, är Nordkalk också en viktig arbetsgivare på ön. Det nya täktet skulle innebära flera nya jobb i 25 år. Det är en fråga som delar Gotland, och många är de som anser att det är jobben som måste värnas och prioriteras.
– Nordkalk är en av de största privata arbetsgivarna på Gotland och de jobb som Nordkalk erbjuder påverkar också de anställdas familjer och kringservice på norra Gotland, i form av exempelvis mataffärer och skolor. Under uppbyggnadsfasen kommer mer än 600 miljoner att investeras i det nya brottet, vilket skapar många lokala jobb på Gotland, säger Eva Feldt, kommunikationsansvarig på Nordkalk. Hon menar också att företaget har beräknat konsekvenserna av miljöpåverkan tillräckligt för att få tillstånd.
– Vattenfrågan och täktens påverkan har utretts väldigt noggrant och varit en av huvudfrågorna i de många förhandlingar som ägt rum. Vi kommer att vidta många olika säkerhetsåtgärder kring vattenfrågorna och hålla en öppen och transparent rapportering av detta arbete. Nordkalk är fast övertygade om att ett tillstånd för verksamheten kommer, även om det dragit ut på tiden.
I början av nästa år kommer Nordkalks tillståndsansökan att behandlas på nytt av mark-och miljödomstolen, då kommer aktivisterna stå redo igen och protesterna kanske blossar upp. När Eva och Lars vinkar av mig sammanfattar det alltihop.
– För oss betyder Ojnare hopp. Se bara på den uppslutning av människor som samlats bakom det här, och vilka ringar på vattnet det har gett. Det är klart att protesterna har haft betydelse, säger Eva.

 

Lena i artikeln heter egentligen något annat.

Kommentarer inaktiverade.