Arvet efter De Nya Moderaterna

”Ur Ordfront magasin Nr 5 2014”

Under ett årtionde har De Nya Moderaterna varit tongivande i svensk inrikespolitik. En färgstark skara ledare har ombesörjt samhällsförändringar. Sent ska vi glömma den milde Reinfeldt, den duglige Borg, den mysige Littorin och den internationelle Bildt.
Och deras reformer behöver ingen påminnas om, vi lever mitt bland dem: Fas 3, arbetslöshet, rikare rika med skattebetalda städare, växande klassklyftor, utbildningsras, dyrare och sämre järnväg, rovdrift på naturtillgångar, försvagade fack och femhundringen mer i plånboken. Innovationen med bistånd till svenska företag istället för till fattiga kan du läsa mer om på sidan 16.
Låt oss också minnas den metod och den ideologiska tanke som ligger bakom hela ståhejet: Lögn och att Hata den svage. Visst har politiker ljugit, mörkat och manipulerat förut, och att Hata den svage är klassisk högerpolitik, vitaliserad av nyliberalismen (läs mer om den på sidan 36). Men under De Nya Moderaternas årtionde har lögnen som form och hatet som idé blivit politiskt accepterat och gångbart.
Lögnen är central i partiets nydanande politiska stil, så framgångsrik och kopierad av andra partier. En enstaka lögn, illa förberedd, genomskådas ofta. Men när ett helt parti ljuger, blir det svårare.
De la till »Nya« och slog an lögntonen genom att appropriera de trevliga bitarna av Socialdemokraternas stil. »Arbetarparti«, kallade de sig och kopierade S-valaffischer. Fredrik Reinfeldt, författare till en hatbok mot välfärd, berättade att han älskade folkhemmet och den svenska modellen. Dessa nya, bättre, socialdemokrater vann valet 2006. Och har sedan dess inte slutat ljuga. Ett helt nytt språk har uppstått, nymoderatiska. När de ville försämra vårdnätet, hette det att »vi måste bli bättre på att stötta individer att ta ansvar för sin egen vård«. Varje reform de genomfört kunde ha varit Bo Lundgrens, men utan dennes klarspråk. Att ge till de rika med skattesänkningar och Rutbidrag, är på nymoderatiska att gynna välfärden och skapa jobb.
När de försämrade något, sa de rätt av att det var en förbättring. Eller log och bytte ämne. Deras persona byggdes upp som roller i en reklamfilm. Anders Borg, varm euroanhängare, blev geniet som hållit Sverige utanför eurozonens kris. Carl Bildts delaktighet i folkmord genom Lundin Oil finns liksom bara inte. I Stockholm skryter Filippa Reinfeldt om satsning på mödravården, medan kvinnor föder i korridorer och städskrubbar. Högerpolitik lanserad med reklamvärldens verktyg. Idag ljuger många lika glatt: Jan Björklund har försämrat skolan – hävdar motsatsen. Annie Lööf påstår att det finns grön nyliberalism. Socialminister Hägglund klagar på svensk vård.
Med den nya nivån av lögnaktighet kunde svenskarna fås att svälja den gamla högertanken att det är den fattiges fel att den är fattig. Bidragens fel att folk behöver bidrag, den arbetslöses fel att den är arbetslös, och så vidare. Föraktet mot de svaga i denna tanke är skarpare än surströmmingslukt.
Reinfeldt må ha skällt ut Åkesson i riksdagen, men bär ändå ett tungt ansvar också för årtiondets mörkaste politiska nyhet. De Nya Moderaternas två stora diskursförändringar, konsekvent bedräglighet och hat mot svaga, har nämligen öppnat dörren för fascismen. Lögn och hat är fascismens livsluft. Sverigedemokraterna hittar på allt. Bara deras hat är äkta.
Mest av alla hatar SD de allra svagaste: de som inte ens har skydd av svenskt medborgarskap, berövade allt. SD:s grundidé om att invandringen är roten till allt ont, är en lögn som försöker dölja ett hat som går långt bortom allt vad humanism heter.

Johan Berggren

Kommentarer inaktiverade.