I huvudet på en talman

”Ur Ordfront magasin nr 5 2014”

Ordfront magasin frågade en tidigare talman, Birgitta Dahl, hur hon ser på talmannens roll.

Det är ju ett av landets högsta ämbeten, vad skulle du säga är den viktigaste uppgiften? Det har väl också ett högt symbolvärde?
– Talmannen är den främsta företrädaren för det svenska folkstyret och nummer två i statsskicket, efter kungen som bara har ceremoniell makt. Därefter statsministern.
När en internationell gäst besöker Sverige tas hen först emot av kungen, därefter av talmannen, därefter av statsministern eller annan värd.
Talmannen leder och planerar riksdagens arbete samt leder  riksdagsförvaltningen.
Talmannen föreslår, efter samtal med alla partiledare, riksdagen vem som ska bli statsminister. Den  främsta uppgiften är att värna det svenska folkstyret – symboliskt och praktiskt.

Vilka kvaliteter söker man främst efter när det gäller att utse ny talman?  Skiljer sig S:s uppfattning från den borgerliga sidan?
– Talmannen ska vara klok och erfaren, med lång parlamentarisk erfarenhet, rättvis och ordningsam. Talmannen måste ha gott rykte och stöd från alla partier.
 
Vilken makt har talmannen?
– Talmannens verkliga makt och befogenheter bestäms av personens anseende. En talman med gott anseende har stor makt.
 
Vad tror du rör sig i talmannens huvud nu? I den relativt knepiga parlamentariska situation som förefaller uppstå?
– Vi vet ju inte vem som är talman efter valet. Valet kan ju också leda till ny talman. Den/de personer, som hoppas bli talman efter valet, gör klokt i att tänka noga igenom olika tänkbara lösningar utan att bli upphetsad.

Fanns det under din talmannaskapsperiod något särskilt komplicerat?
– En besvärlig fråga var den om en ny, självständig Riksrevision. Under min tid som talman genomfördes en rad förändringar av riksdagens arbete och ledning. Då tillkom också en självständig och oberoende Riksrevision. När det gällde Riksrevisionen måste jag gå emot mitt eget parti, som ville ha kvar den gamla ordningen med Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket, som tillsattes och lydde under regeringen. Båda var beroende av sina uppdragsgivare och därför alltför svaga och osjälvständiga. Den nya Riksrevisionen var vad vi behövde – en stark och självständig myndighet. Men jag fick använda både övertalning och hårda nypor för att övertyga den socialdemokratiska riksdagsgruppen om behovet av förändringen.
En annan besvärlig fråga handlade om hur öppen jag kunde vara i förhandlingarna med riksdagsstyrelsen, gruppledarna och utskottsordförandena. Jag hade föresatsen att vara mycket öppen för att skapa förtroende. Men jag upptäckte snart att det fanns läckor, bland annat till Tysta Mari i DN.
Så jag tvingades till en större slutenhet än jag önskade.

Talmannen är ju opolitisk. Är det ett förhållningssätt som ibland kan vara svårt?
– Nej, det är inte svårt att vara opolitisk i ämbetet, bara man har tänkt igenom vad det kräver och hur man ska förhålla sig. Jag hade ju innan jag blev talman varit en mycket kontroversiell politiker, ofta pionjär. När jag fick frågan om talmanskapet insåg jag vad det skulle kräva av förtroende och pålitlighet. Jag lämnade alla partipolitiska uppdrag, bland annat uppdraget som ledamot i det socialdemokratiska partiets VU.
Jag gick inte heller på riksdagsgruppens möten. Jag ville inte att någon skulle kunna misstänka att jag arbetade med dubbla roller. Jag gick helhjärtat in för min roll som talman – och det var mycket nog!

Vad anser du om att tidningen Riksdag & Departement lagts ned?
– Jag anser att det var helt fel att lägga ner tidningen Riksdag & Departement. Det var en mycket intressant och välgjord tidning, som vi hade stor nytta av i arbetet. Det var en tillgång att den var självständig, liksom Riksrevisionen.

Marianne Steinsaphir

Kommentarer inaktiverade.