Kontrast och känsla i kort format

Av Jenny Eriksson

Uppsala Internationella Kortfilmsfestival pågår för 33:e året i rad och är som vanligt en sorglustig blandning av bildpoesi och budskap. Den visuella bildkonstens animationer, ljussättningar och färgskalor har en alldeles egen estetisk dragningskraft, samtidigt som många av berättelserna lyckas fastna på tankarnas och känslornas näthinna.  

Den israeliska dokumentären 2 WW 3rd Generation, producerad av Elad Ayzen, Gil Leron och Shahar Madmon, är ett slags symboliskt parallellspel mellan ljud och bild. Berättarrösterna tillhör unga tyskar och israeler som alla är släktingar i tredje led till personer som upplevt andra världskrigets judeutrotning. På skärmen sorterar en animerad robot en samling ögonblicksbilder från människors vardag i hyllor, allteftersom berättarrösterna talar om Förintelsen som något som tillhö2WWr det förgångna. Tillvaron ordnas och läggs på plats, vi kan bygga upp mänsklighetens värdighet på nytt och blicka framåt. Men så börjar rösterna vittna om att hatet finns kvar. Någon nämner hur orden ”de tar våra jobb” allt oftare yttras. Den ordnade verkligheten i hyllorna faller samman – allt som byggts upp raseras. Filmen avslutas med citatet ”humans have a disposition to kill other humans”. Därmed blir den en symbol för den mänskliga pendeln som så lätt svänger mellan konstruktivt och destruktivt.

Dinola (დინოლა), utspelar sig i den georgiska regionen Svanetien, belägen ibland Kaukasus bergstoppar. Området beskrivs idag som ett mystiskt resmål vars pittoreska byar bevarat sin uråldriga kärna trots invasioner och sovjetiskt övertagande. Regissören Mariam Khatchvani målar i sin film upp mindDinolare smickrande sidor. Snön faller. Pappa är död och mamma ska giftas bort, eller snarare säljas. Annars kommer blod att flyta. Den sista natten i hemmet tynar moderns ansikte sakta bort i det mörker som den falnande elden lämnar efter sig. Barnet vaknar, ser sig länge om efter sin mor och britser sedan ut i hjärtskärande hulkanden. Hon ger sig ut i snön i bara strumplästen, med tårarna rinnande, ropandes på sin mamma. Mamman som kuvad måste följa med männen som hon beslagtagits av. Filmen är verklighetsbaserad och barnet är Mariam Khatchvanis mormor.

Det briljanta i festivalen är att filmerna inte bara talar för sig själva utan att de gemensamt också utgör delar i ett slags större verk. Alla filmer är grupperade efter olika teman och de kontraster som skapas är minst sagt stimulerande. I en av visningarna kastas publiken mellan jazzig norsk medelklassmys i Torill Koves Moulton og meg, och en grådyster, miserabel tillvaro på Rumäniens gator i Cristian Pascarius Madalina, fata draga. Från smålustiga i-landsbekymmer till ren misär. Å ena sidan trebenta designstolar som inte går att sitta på utan att trilla omkull. Å andra sidan ett alkoholförgiftat spädbarn som slängs i soporna av den hemlösa kvinnan i huvudrollen. I detta kalejdoskop av perspektiv ligger kortfilmsfestivalens berikande kärna.

Moulton og megMadalina

Festivalen pågår veckan ut och den som besöker Uppsala i helgen har chans att se vinnarfilmerna som röstats fram under föregående dagar.

Jenny Eriksson är praktikant på Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.