Rigoberta Menchú Tum och Guatemalas öppna sår

Till årets MR-dagar i Umeå är Rigoberta Menchú Tum inbjuden som talare. Jag träffar henne i Folkets Hus en timme innan hon i stora Idunsalen håller anförande om det arbete hon deltar i för att ge folket i Guatemala en bättre framtid. Vi pratar om Guatemala, och vad som hänt sedan freden 1996. Och inte hänt.

Av Johan Berggren

Menchú och Berggren

Menchú och Berggren

– Vi måste få sluta cirkeln för att kunna gå vidare, Unesco-ambassadör som bedriver opinionsarbete för global rättvisa, men framförallt arbetar för Guateamalas utveckling genom projekt i landet och upplysningskampanjer utomlands.

Rigoberta Menchú Tum, dotter till en mördad bondeledare, var en Mayaröst som inte gick att tysta, och hon fick Nobels Fredspris 1992. Då pågick fortfarande den Latinamerikanska kontinentens längsta officiella inbördeskrig, och ett av de allra smutsigaste. Från 1960-96 säger historieböckerna att kriget pågick 1996 undertecknades ett fredsavtal, grunden för det Guatemala som varit i snart två årtionden nu. Ett samhälle i fred, med viss tillväxt och betydligt tryggare än innan. Men Menchú vill understryka att läget är sämre än den officiella bilden utåt gör gällande:

– Årtionden av våld och terror sitter i länge. Lidandet och skräcken har format hela samhället på djupet. Och idag är Guatemala fortfarande instabilt eftersom såren är öppna.

– Mord, fördrivningar, tortyr var inga undantag, förklarar Menchú. Detta var statens medvetet genomförda politik under årtionde efter årtionde. Den atmosfär av rädsla och misstro det skapat sopas inte bort av ett fredsavtal, även om det var nödvändigt och välkommet.

– Det var ett bra, komplett fredsfördrag, som inkluderade strukturella reformer som gav land till de folkgrupper (urfolk av olika etniciteter) som gerillan kom ur, berättar Menchú. Men det är viktigt att veta att varken gerillan eller regeringen egentligen ville ha fred. Det var bara omöjligt att fortsätta kriga.

Officiellt pågick inbördeskriget 1960-96. Högerregeringar med USA i ryggen och deras välutrustade armé på den ena sidan, gerillagrupper ur den fattiga bondebefolkningen, varav 60 procent är urfolk, majoriteten olika Maya-folkgrupper, på den andra. Det finns fog för att påstå att kriget började tidigare. Mellan 1944 och 1954 genomförde socialliberala politiker reformer i Guatemala. Mycket handlade om jordreformer som inte bara hotade den lilla klicken mäktiga lokala landägare, utan också amerikanska United Fruit. 1954 skeppade bananbåtar marinsoldater norrifrån, och USA:s militär avsatte den demokratiskt valde presidenten och tillsatte en marionettdiktator. I tio år hade politiken gynnat den fattiga majoriteten i Guatemala, mayas och mestister, småbönder. När reformerna skulle återtas, krävdes vapenmakt: de fattiga ville inte ge ifrån sig den lilla egna jord de äntligen fått. I elitskikten rensades vänsteropposition, intellektuella och studenter brutalt ut, på landet sköts bondeledare. Det finns fog för att säga att inbördeskriget började här. Som led i repressionen använde militären redan från början svält. Bönder som inte ville flytta på sig skars av från omvärlden och mattransporter. Ofta var dessa bönder urfolk som bodde på mark de ansåg helig, och svalt hellre än flyttade på sig. Den officiella siffran för mördade civila 1960-1996 är 200 000 döda eller försvunna, 1-1,5 miljoner fördrevs över gränsen till Mexiko under samma tid, flyktingar inom landet var ungefär lika många. Om ihjälsvultna och mördade åren 1952-1960 skulle räknas in, blir siffran abrupt högre. Men fredsfördraget gällde det officiella kriget 1960-96, från det att bondebefolkningen började försvara sig med reguljär gerilla, beväpnad av Sovjet och Kuba, men hopplöst underlägsen militärt genom hela konflikten. Dock lyckades aldrig regeringssidan segra slutligt, trots många års totalt krig mot den egna befolkningen (Med Alla Medel var ett stående motto inom armén.)

På tidigt 70-tal syntes ljusningar. Moderata krafter i regeringen och en växande fredlig bonderörelse förhandlade. En jordbävning 1976 satte punkt för detta, och perioden 1976-1983 blev den blodigaste under hela kriget. (Här kan också sägas att antalet offer för jordbävningen i februari -76 skulle varit betydligt mindre de delar av landet som bedömdes som ”upproriska” inte ”straffats” med utebliven nödhjälp.)

Från 1982 enades olika gerillagrupper i det hårdfört kommunistiska URNG, och det stod klart att ingen sida skulle kunna ”vinna” kriget. Men fredsfördraget dröjde till 1996, då kalla krigets spänningar inte längre fanns i bakgrunden. Rigoberta Menchú Tum, översåg processen och många menar att hennes närvaro och välsignelse gav den den tyngd och legitimitet som krävdes.

– Det var ett bra fördrag, och det innebar också amnesti åt begångna brott mot mänskliga rättigheter, annars skulle aldrig regeringssidan skrivit under. Men det gav inte amnesti för brott mot mänskligheten, och stora undersökningar och utredningar har skett för att komma fram till vad som exakt skett.

Menchú berättar i stort och smått om ett folkmord i vår tid som kanske enbart har sitt motstycke i Kambodja och Rwanda. Över 230 massgravar har hittats och undersökts. Genomsnittsåldern på offren man funnit är mycket låg. Antalet gravida kvinnor förskräckande högt. Många visar sig ha begravts levande, många torterade till döds, eller brända levande.

– Vi Mayas är mycket besvikna. Det internationella stödet har uteblivit eller varit alltför svagt. Vi kämpar för att dessa dåd ska få det erkännande de kräver, och att de skyldiga ska straffas. Utan det kan vi inte se att Guatemala kan enas och fortsätta mot en mer harmonisk framtid.

VARFÖR HAR INTE DET GUATEMALTEKISKA FOLKMORDET FÅTT MER UPPMÄRKSAMHET OCH VARFÖR GÅR DET SÅ TRÖGT ATT FÅ RÄTTVISA?

– Dels handlar det om rökridåer från USA, säger Menchú. USA var djupt involverat i regeringssidan under dessa årtionden, förövarna tränades i deras Escuela de las Americas som så många av Latinamerikas militära fascister, och nordamerikanska rådgivare och CIA stödde regimen och armén. Så de har allt intresse av att dölja och förminska det som skett. Om allt kom fram skulle det hota den kontroll de än idag har och vill behålla över området.

– Sedan har vi en tydlig dubbelmoral från det internationella samfundet. Många länder borde göra mycket mer, som Spanien, många spanjorer har varit inblandade i det som skett i Guatemala genom åren, inte minst präster och andra i den katolska kyrkan, inte minst har många spanjorer mördats i Guatemala genom åren. Men de verkar ha en anda av att glömma och gå vidare, kanske för att de gjort det med sin egen fascistera?

– Samtidigt har de länder, som Norge och Sverige, som visat solidaritet och engagemang i frågan, blivit motarbetade och demoniserade av sittande regeringar i Guatemala. De vita i maktklasserna i Guatemala vill glömma och gå vidare. De säger att vi bör låta historien vila. Men det är INTE historia, mördare går fria!

– Du måste förstå, det finns inte en person bland de fattiga bönderna i Guatemala som inte har mördade släktingar, familjemedlemmar. Vi drevs på flykt, kidnappades, sköts, torterades i sådana mängder! Det slog sönder hela samhällen, all vår trygghet.

Menchú tar sig själv som exempel:

– När min mor blev kidnappad och torterad till döds var mina systrar 15 och 13. Då var min far, och två bröder redan mördade. Vi kan inte släppa att det fanns en tid ”innan” då vår familj och släkt var vår trygghet och tillvaro. Vi kan inte glömma och gå vidare förrän detta erkänts, att det som begicks erkänns i all sin ohygglighet, att de skyldiga ställs inför rätta – och straffas! Utan det kan inte det mycket unga Maya-samhället få en ”normal” vardag.

”Straffas” är ett nyckelord i den guatemaltekiska efterkrigsröran. Den officiella, vita om man så vill, berättelsen om Guatemala efter kriget handlar om tillväxt och sämja, ett land som rest sig. Men Menchú berättar en annan historia:

– Visst pågår det rättegångar. Massor. Det ser bra ut i internationella ögon. Men straffas någon? Någonsin? Nej. I Guatemala är domstolarna politiserade. Rättegångarna drar ut i åratal, vissa har pågått sedan 1996. Det är alltid någon teknikalitet, ett vittne som ska höras igen, en överklagan, en till överklagan och så vidare, ett fall jag känner till har överklagats 50 gånger!

– Processerna bromsas upp och avstannar ofta helt. Det är inte rättvisa.

Ett exempel är rättegången mot Efraín Rios Montt, diktator under åren 1980-83, mannen bakom den mest extrema militärkampanjen mot civilbefolkningen dessa år där strategin uttalat var att bekriga civilbefolkningen för att så komma åt gerillan. Till slut ställdes han inför rätta häromåret, dömdes också till 85 år i fängelse. Men överklagade. Nästa rättegång ska inledas i januari 2015.

– Utan tvekan kommer han att hinna dö innan slutlig dom faller, konstaterar Menchú. Det hela är ett stort skådespel som gör att det internationella samfundet kan konstatera att det där är ordnat nu, samtidigt som de skyldiga i Guatemala kan fortsätta leva och verka och ha makt som förut.

Ett exempel med internationell genklang är rättegången rörande stormningen av den spanska ambassaden i Guatemala City 1980. En grupp bestående av Mayaindianer, bondeaktivister och vänsterstudenter ockuperade Spaniens ambassad i Guatemala City utan våld. Trots detta och att spanska ambassadören begärde förhandlingar, stormade armén byggnaden nästan omedelbart, under fruktansvärd eldgivning. Huset började brinna, och nästan alla därinne dog. Regeringen förklarade att det var vänsteraktivisterna som stuckit ambassaden i brand och var skyldiga till alla dödsfall. Men det slumpade sig så att spanska ambassadören överlevde, och vittnade om något helt annat: gerillan hade inte skadat gisslan alls, och det var armésoldater som stuckit huset i brand, kanske för att dölja att de skjutit ihjäl så många under sin stormning. En av de dödade i branden var bondeledaren Vicente Menchú, far till Rigoberta Menchú Tum, som då var 21 år gammal: 

– Årtionden senare finns det fortfarande bevis! Vittnen som minns tydligt! Ett solklart fall! Men ingen dom kommer!

– Vår kollektiva upplevelse av allt detta våld, som drabbat inte tusentals, inte ens hundratusentals, utan miljoner familjer, måste mötas med konkret rättvisa. Om inte ens de mest uppenbart skyldiga förövarna döms, vad säger det om våra upplevelser, våra minnen, vår smärta, så levande än idag? Att den inte finns, inte är verklig, inte behöver tas hänsyn till.

– Om staten och rätten inte förändras i denna tid, sitter våldets rötter kvar. Då kan vad som helst hända, igen. Oförståelsen inför detta är tyvärr stor i dagens regering och rika maktskikt.

Trots detta arbetar Menchú med de krafter i Guatemala som hon tror är grunden till en bättre framtid:

– Dels är det kvinnorna. De är ryggraden i våra samhällen, de som håller ihop och bygger upp. De måste få mer officiell makt och röst. Dels är det de unga, Guateamal är en mycket ung nation. De måste få utbildning, ges plats, och med en korrekt kunskap om vår historia ges makt att forma ett nytt och bättre land.

– Jag tror ändå att detta kommer bli vägen vi går. Mycket positivt händer runtom i Latinamerika – men mycket negativt också. Det som återstår, även för de progressiva regeringar som tagit makten i flera länder – är att fullt ut se och erkänna det förtryck av och våld mot urfolken i Latinamerika som försigått och fortfarande försigår. Annars är jag rädd att våldets cirkel inte bryts.

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin

Kommentarer inaktiverade.