Staffan Göthe – en radikal humanist

om-uppslag gothe 0902 18-19 low(Intervju från 2009)

I hans pjäser heter människor sånt som Cervieng och Lampa, aldrig Svensson eller Andersson. Det är sällan storstäder och aldrig tung borgerlighet, men gärna kabaré, melodram och (sur)realism. I allt dunkar ett stort hjärta. Marianne Steinsaphir har träffat en av Sveriges mest spelade dramatiker – Staffan Göthe.

Han är en stor humanist« säger en god vän när jag berättar att jag träffat Staffan Göthe, »skådespelare med mera«, som kungen sa när Staffan Göthe fick medalj för sina konstnärliga insatser. Humanist. Ordet är så enkelt, och delvis missbrukat, att jag nästan glömt bort det, som om det försvunnit i en tid som tycks sakna humanism. »Person som betonar vikten av respekt för människans värdighet och rättigheter«, står det i ordboken. Det är en beskrivning som stämmer på den livshållning som genomsyrar Staffan Göthes dramatik. Kanske är det en förklaring till att hans pjäser alltid känns aktuella och inte blivit omoderna eller fastnat i tidstypiska poser. En Uppstoppad hund (1986) har gått på nästan alla svenska teatrar och sätts ständigt upp, igen och igen, även av unga generationer. Staffan Göthe är inte bara en av Sveriges mest spelade dramatiker i flera genrer: radio, barnpjäser och naturligtvis vuxendramatik, han är nog också en av de flitigaste. Men viktigast för honom är att vara skådespelare.
– Jag tycker att det är en favör eller en nåd att växla mellan att skapa koden, att skriva, och att knäcka den, att spela. Att växla mellan isolering och intensivt, kollektivt arbete, mellan egen produktivitet och undervisning. Men driften och lusten att arbeta på scenen, att spela är det strömförande för hela fabriken, berättar han.
Just nu är han med i Kristina Lugns nyskrivna pjäs Karlsson på Brunnsgatan 4, en teater han är väl förtrogen med, han ingår i »familjen«, som någon formulerade det. Här hade bland annat hans pjäs Stjärnan över Lappland urpremiär 2005. Vissa lördagar är han på Oktoberteatern i Södertälje där han gestaltar Gunnar Björling i möte med den unge Parland i Guds vessla går på jakt, »klockan två, jag ska hinna spela i Stockholm på kvällen också«. Nyligen kunde man höra honom läsa nobelpristagaren Le Clezio i radio.
På Dramaten har aldrig någon av Staffan Göthes pjäser satts upp, men på nationalscenen var han dock fast skådespelare i tio år. En tid som han betecknar som intressant.
– Jag tycker själv det är konstigt, säger han, mer konfunderad än arg eller bitter över att man aldrig satt upp någon av hans pjäser. Han tror att det möjligen har att göra med att hans ämnessfär inte relaterar till Dramatens mer borgerliga publik.
Närmare än Elverket, Dramatens filial för nyskriven dramatik, har inte hans pjäser kommit. Men då – å andra sidan – både spelade och regisserade han den egna pjäsen Ett lysande elände, 1999.
Han har ofta jobbat på teatrar i brytningstid; Från 1970-talets nybyggaranda då ny mark bröts, över det stora projektet med Peter Oskarssons Folkteatern i Gävle till det krassare Dramaten under Ingrid Dahlberg.
Jag träffar Staffan Göthe i hans arbetslägenhet på Reimersholme i Stockholm, en lite sömnig sovstadsstadsdel på Söder. Här har han arbetat i 20 år och det är här han lever sitt »teaterliv«, med originalaffischer och fina illustrationer av den bortgångne scenografen Lennart Mörck på väggarna.
– Hemma vill jag inte påminnas om teater, säger han sakligt.
På fritiden vill han laga mat, läsa, just nu nyöversättningen av Anna Karenina, lyssna på musik, vistas i naturen.
– Att aldrig ha långtråkigt är kanske min största talang.
Arkitektur är ett annat intresse:
– Jag tågluffar och min enda ambition är att beta av gotiska katedraler.
När jag kliver in i porten känner jag direkt att jag hamnat i ett göthiskt rum; i farstun byggs om, repareras. Plankor och arbetsmaterial på golvet, en hiss ska bytas ut. Jag känner igen mig från pjäserna. Där pågår många förflyttningar, rivningar, ombyggnader. Hela områden kan vara på väg att försvinna. Platser som en gång var. Och det är nästan aldrig Stockholms innerstad och sällan storstadsmiljöer, det är aldrig tung borgerlighet där personerna kan dölja sig i tysta rum och en plötslig familjemiddag sätter igång sedan länge dolda konflikter. Det finns heller inte så många chica mediemänniskor, advokater, läkare eller andra representanter för ett borgerligt liv. Överhuvudtaget finns det inte särskilt många »representanter« i Göthes pjäser.
Som professor på teaterhögskolan i Malmö samtalar han ofta med studenterna om just detta; Vikten av att inte låta personerna vara »utlyfta ur statistiken«. Renodlad naturalistisk teater tycker han är ointressant.
– Hur banal en människa än är så skiljer vi oss alltid från varandra, förklarar han den människosyn som ger sig tillkänna i dramatiken.
Därför finns det också en exakthet i alla personskildringar. Pjäserna utspelar sig inte heller i statiska miljöer.
Den som är lite bekant med Staffan Göthes dramatik vet att det ytterst sällan förekommer några Svenssons eller Anderssons. Här heter man sånt som Cervieng, Lampa (»Lampa om det kan vara till någon upplysning«), Gadefeld, Fröijd, Crona.
Det finns gott om designsamordnare, tatuerare, artister på ett sluttande plan, poliser, konduktörer, gamla idrottsproffs, bögar, transor, pundare, föredettingar. En radda starka kvinnor, och många bräckliga och rädda män befolkar också pjäserna. I Göthes värld gråter en polis och en äldre hotellvärd försöker tafatt trösta genom att fråga om de ska se på Sportnytt tillsammans. Det är rörande och samtidigt roligt. I mörkret dunkar ett stort hjärta. Och ingen människa är fyrkantig. Sture Cervieng i en En uppstoppad hund, vars hobby är att stoppa upp djur, är ett litet »avtryck« av Staffan Göthes egen pappa, som hade avlidit när han skrev pjäsen.
– Min pappa var hobbyfreak och jag är helt opraktisk. När vi skulle göra något tillsammans blev jag ännu mer opraktisk.
I sitt arbete med studenterna på teaterhögskolan har han också sett nya teman i sina pjäser. Studenterna relaterar till andra nivåer.
– De går in i texterna med ett slags Sturm und Drang, utan nostalgiska referenser. Bergochdalbanor mellan det drastiskt komiska och det bottenlöst sorgliga. De närmar sig de existentiella frågorna på ett självklart sätt, som har mer med deras referenser till samtiden och dess populärkultur att göra än till begreppet Folkhem.
Staffan Göthe gick på teaterhögskolan i Göteborg »det famösa året -68«, som han uttrycker det. En tid när allt var engagemang och den politiska teatern var självklar. Man bröt ny mark, skrev ny dramatik och hade ständigt urpremiärer.
– Det var fantastiskt. Vi var antiimperalistiska och emot det vulgära och exploaterande. Utbildningen var mycket traditionell och konservativ så det uppstod en väldig polarisering, Stanislavskij mot Brecht.
Trots detta förblev Staffan Göthe teatern trogen men vände sig mot den »asketism« som följde med ideologin. Det kunde till exempel handla om att det skulle finnas en positiv hjälte.
– Asketism har jag aldrig förstått mig på. Jag hävdade att det »progressiva« budskapet mycket väl kunde paketeras sensuellt, flärdfullt, förföriskt och med teaterns mångomtalade magi; Frälsningsarmén fick kritik för att de använde sig av profana slagdängor varpå William Booth svarade: »Varför ska Satan ha de bästa melodierna?«
Staffan Göthe berättar att han nu skulle vilja skriva på ett nytt sätt:
– Jag vill gärna frångå det traditionella berättandet, vill bli mycket djärvare i att skildra människor. Hantera realismen annorlunda och våga vara mer fragmentarisk.
Hos Staffan Göthe lever personerna inför öppen ridå. I deras boningar går det inte att dölja något, det är alltför lyhört och de (inne)boende klampar och smyger, fram och tillbaka. Alla vet allt om alla. Här delar man veckotidningar, toaletter, middagar och fyllor, sorger och glädjeämnen. Här hängs det på barer där besökaren möter varietéartister som spelar för tomma hus. Det är musik, kabaré, mystik, surrealism, melodram, realism. Det glider och skevar, skaver, trollas och trixas. Drömmarna är stora, ibland liksom överdimensionerade för den kropp de är inpressade i.
Konstigt nog blir aldrig personerna banala i bemärkelsen ytliga. De följer inte någon förutsägbar livslinje men är trogna sig själva.
Det blinkas och associeras ganska friskt hos Göthe: Almqvist, Strindberg, schlagers och slagdängor. Shakespeare, Tjechov och Ödön von Horvath är andra han lärt sig av, »plus alla de som har de bästa melodierna«.
En blinkning går till Fassbinder och då främst det melodramatiska hos honom. Men överhuvudtaget är hans dramatik också en fråga eller en diskussion om motsatser; vad är yta, vad är djup? Tragik och komik – allt hänger ihop. Inte minst genremässigt. För Staffan Göthe är inte är någon romantiker, någon nostalgisk folkhemsskildrare. Är han ens en uttolkare av det »typiskt svenska«?Och som Staffan Göthe påpekar, personerna bor ofta i lägenheter och hus som tidigare varit något annat. I barnpjäsen Blått hus med röda kinder, bor »mors mor« i ett gammalt mejeri.
Varför är det så mycket ombyggnader och flyttar?
– Någon kritiker skrev en gång att ett tema hos mig är »det tillfälliga mot det eviga«. Jag har tänkt på det. Att befinna sig i tillfälliga lokaler är kanske som att verkligheten går att uppfatta som att man uppfunnit den på nytt.
En annan verklighet är möjlig och det finns en överlevnadssträvan som ibland ger utdelning. För ett annat »tema« hos Staffan Göthe är losers. Eller snarare, en loser är inte en loser. Utan all jolmighet, »människorna måste stå till svars för sina liv men deras människovärde säljs inte ut«, får personerna resning. Förvisso vimlar det av människor som förlorat mycket men de ger inte upp. Tatueraren Desirée i Stjärnan över Lappland är en sådan person, hon får kärlek till sist, och det är vackert.
– Jag tyckte jag skulle belöna henne, säger Staffan Göthe på ett så självklart sätt att jag verkligen tror honom.
Staffan Göthe började skriva redan i skolåren. I början på 1970-talet skrev han mycket bruks- och politisk teater, pamfletter och jobbade också aktivt med barnteater i Växjö. Barnteatern hade enorm skjuts de åren och respekten för barnet blev viktig. Barnteater har han fortsatt att skriva.
Flera av barnpjäserna har också vuxna stor behållning av. Själv skrattar jag, och funderar fortfarande på Blått hus med röda kinder. Ingen vanlig mormor förekommer där. Hon är inte vare sig särskilt inlyssnande eller särskilt bullbakande, hon kallas inte ens mormor utan mors mor av flickan, som heter Do. Varför är det så?
– Do är en tjej som upptäckt att språk är makt, och mors mor är ju den exakta beskrivningen. Dessutom har jag en liten pedagogisk tanke om att barn ska reflektera över språket.
Barnpjäsen Den feruketansvärda semällen (1978) blev en vändpunkt för Staffan Göthe. Den blev en resa tillbaka till barndomsstaden Luleå.
– Det farsartade blev det värsta jag skrivit. Jag kom åt en källa jag inte visste att jag hade. Jag förstod att min egen smärta platsar på teatern.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront
Foto: Lotta Törnroth

 

Göthicism:
född 1944 i Luleå
teaterhögskolan Göteborg, 1968
skådespelare, dramatiker, regissör
halvtidsprofessor vid Teaterhögskolan i Malmö
rektor för Scenskolan i Malmö 1976–79
Har arbetat vid Växjöensemblen, Riksteatern, Folkteatern i Göteborg och i Gävle, Göteborgs Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Norrbottensteatern, Länsteatern i Örebro, Skånska Teatern, »Darling Desperados«, Sveriges Television, Radioteatern samt Kungliga Dramatiska Teatern.
Debuterade som dramatiker 1972 med En natt i februari
Har bland annat belönats med: Expressens teaterpris, Svenska Akademins teaterpris, Stockholms stads hederspris och den kungliga medaljen Litteris et Artibus
Staffan Göthes dramatik finns samlad i boken Lysande eländen, Schultz, 2004

 

.

Kommentarer inaktiverade.