Bolotnajaprocessen fullbordar Rysslands gång från skendemokrati till diktatur

 Av Eugene Wolynsky (red Johan Berggren)

tumblr_inline_n61g889rif1r5zd6q

Från höger till vänster: Aleksej Gaskarov; Aleksandr Margolin; Ilija Guschin i domstolen i Moskva våren 2014. (Foto från Gaskarov.info).

 

 

 

 

 

 

 

 

När den liberala oppositionsledaren Boris Nemtsov skjuts ihjäl ett stenkast från Kreml den 27 februari 2015, fullbordas Rysslands förvandling till diktatur. Vi kan se detta brutala mord som ett tredje och sista insegel, där domarna mot Pussy Riot och den utdragna Bolotnajaprocessen är de två tidigare. Liksom dessa är detta mord både en faktisk handling – och en symbol för något större.

Symbolvärdet i mordet på Boris Nemtsov ligger i att han som före detta vice premiärminister var en naturlig brygga mellan regim och oppositionskrafter. En sådan som behövs vid fredliga kontakter, som till exempel överläggningar om platser för protestaktioner.

Med de fyra skotten i Nemtsovs rygg, avlossade mitt på Moskvas mest övervakade plats, visar makten att nu behöver den inga jävla bryggor till oppositionen längre. Kreml säger det inte med ord, det visar det istället: de kan skjuta vem som helst, var som helst, känd som okänd, stor som liten. Om de vill.

Området runt Kreml är så välbevakat av beväpnad polis och övervakningskameror, att det bara är de som inte är rädda för eventuella straff som kan skjuta folk där. Det är bara det nya Rysslands mest privilegierade klass polisen som kan utföra något sådant när pappa själv ser det från Kremls torn. Försöken att förklara att det är ”donbassveteranerna” som hämnades på Nemtsov för hans proukrainska ställningstagande, eller att det eventuellt skulle röra sig om ett svartsjukedåd, är långsökta.

Sorgemarschen efter Boris Nemtsov den 1 mars 2015 samlade för första gången på tre år ungefär lika mycket folk (50-70 000) som det var på Bolotnajatorget 6 maj 2012. Något som ger hopp, kanske blir Boris själ på något sätt nöjd med det.

Man kan se mordet på Nemtsov som Rysslands ”Riksdagsbrand”: Ett dåd som ger polis och säkerhetstjänst fritt fram. Nu ska oppositionen utplånas.

Ett yrvaket Europa verkar inte helt ännu ha insett vad som hänt i Ryssland. Från att vara en demokrati i teorin med korrupt rövarkapitalism i praktiken har Ryssland nu tagit steget till diktatur, komplett med envälde, åsiktskontroll, och drakoniska lagar och förbud som frontalkrockar med mänskliga rättigheter och demokrati.

Hur har vi kommit hit? Från och med millennieskiftet och fram till att Putin åter besteg den ryska tronen 2012 gick det väldiga landet i Öst igenom en tyst och skräckinjagande metamorfos. Relativt tyst, i alla fall.

Efter Sovjets kollaps 1991, första tjetjenska kriget 1994-96 och ett kaotiskt 90-tal fullt med banditer kom millennieskiftet. Den 31 december 1999 avgick Boris Jeltsin frivilligt som president, fyra månader innan presidentvalet där han inte kunde kandidera efter två mandatperioder. Detta gjorde att Ryssland en demokrati på pappret, det fanns bara en ”liten” detalj – Jeltsin hade en ”tronarvinge”. Dåvarande premiärminister Vladimir Putin blev tillfällig president samtidigt som hus i Moskva höll på att sprängas och landet mobiliserade sig för andra Tjetjenienkriget. Men inte ens sådana ”petitesser” som ”tronarvingen” och brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien verkade kunna ändra västledarnas dåvarande tanke att Ryssland tack vare marknadsekonomins saliggörande effekt var på väg att växa till en riktig demokrati.

De rika oljeåren

På 00-talet började oljepriserna gå upp, vilket medförde att den genomsnittlige ryssen kunde äta lite bättre och västerlänningar började till och med investera i Rysslandsfonder. Det tog gärna folk för maktens effektivitet och demokratins framsteg. Sådant som den skjutna journalisten Anna Politkovskaja och det blodiga kriget långt borta i Norra Kaukasus sågs som beklagliga undantag. Samtidigt som Putin centraliserade makten i ett land som kallades ”federation” började Rysslands medelklass långsamt växa, framför allt i Moskva och St.Petersburg. En enormt passiv medelklass, eftersom den fick sitt välmående i utbyte mot total likgiltighet i politiska frågor. Vi måste förstå att detta inte var någon typisk europeisk medelklass, någorlunda medveten om sitt medborgerliga ansvaret, tvärtom sköt de ifrån sig all politisk makt. De få som ändå protesterade var ett gäng på ett par hundra ”som inte höll med”, så kallades de på TV, bland andra världsmästaren i schack Garry Kasparov.

Kyrkan hade återhämtat sig efter de sovjetiska åren, nationalismen växte och göddes av makten. På den tiden såldes det mer skinheads-kläder i Ryssland än i hela övriga Europa. Rysslands katastrofala vardagsrasism är en faktor som inte kan förbigås i sammanhanget. Den har många rötter, från de religiösa till de ”praktiska”, sådana som Afghanistan- och Tjetjenienkrigen som i praktiken blev rasismskolor för breda folklager. Redan på 00-talet slog ryska antifascister larm om att rasismen hade blivit mainstream. Mängden mord på etniska grunder slog alla europeiska rekord, och sedan började högerextremister (utan större hinder från ordningsmakten) döda antifascister. Det mest kända mordet kanske är de på antifascisten, advokaten och människorättsaktivisten Stanislav Markelov och oppositionella journalisten Anastasia Baburova den19 januari 2009. Sedan dess är 19 januari den antifascistiska solidaritetens dag.

 

Rockaden

 

Det finns en folklig rolig historia om när Dimitri Medvedev ersatte Putin som president 2008: Medvedevs mor ringer sin son dagen efter presidentvalet under rösträkningen. Hon säger ”Dima, jag är så orolig, hur det ska gå?” Medvedev svarar: ”Men mamma, du om någon kan väl sluta driva med mig!”

Men trots att kvasidemokratin här blev uppenbar, behöll den fortfarande sin skenform. Illusionen blev ännu tunnare när ”rockaden” utfördes i september 2011: premiärminister Putin och president Medvedev bestämde sig för att åter byta plats. Putin blev regerande partiet ”Enade Rysslands” officiella presidentkandidat och den parlamentariska delen av det vi kallar demokrati avlivades för gott. Återstod vissa förhållanden som ändå lämnade glipor till sådana demokratiska andningshåll som rättstat med oberoende domstolar, viss yttrandefrihet.

Men rockaden öppnade Pandoras ask och inom kort instiftades en rad nya lagar, unika för vårt tid, men igenkännbara om vi bläddrar i historieböckerna. Som Platon skrev: ”Kännetecknet för en dålig regering är att den oupphörligen stiftar lagar för fler och fler bagateller”. Av de ryska lagar som saknar motsvarighet i Europa och övriga civiliserade världen var ”böglagen” först, på hösten 2013.

Förbudet att ”propagera” för homosexualitet var bara ett steg från den gamla sovjetiska totala kriminaliseringen av homosexualitet. Om attackerna på homosexuella var vanliga innan lagen, så blev de vardagsrutin efter den införts. Sedan dess kan man gott påstå att homosexuella i ryska ”fjärde riket” förföljts lika hårt som de gjorde i det gamla tyska ”tredje riket”.

Det räckte inte med att förbjuda och förfölja homosexuella. ”Böglagen” följdes av förbudet mot att ”Kränka de troendes känslor” och en enorm skärpning av Rysslands ”Migrationsregler”. Ryssland är fullt med folk från Norra Kaukasus, Mellanasien och Fjärran Östern, liksom Storbritannien eller Frankrike är fulla med folk från sina forna kolonier. Men rasismen i England/Frankrike är inte lika total som i Ryssland.

Efter skärpningen av migrationsreglerna började polis och nynazister tillsammans jaga lågavlönade, svartarbetande tadzjiker. Stackarna togs tillfånga brutalt, och fördes till stora tält på Moskvas torg. Där förvarades de, vaktade av beväpnad polis, och förevisades de. De som angivit var tadzjiker bott och jobbat kunde belåtet beskåda sitt verk. Tälten fungerade bokstavligen som minikoncentrationsläger, med skillnaden att på sin tid ville Hitler inte ha insyn i lägren, medan makten i Moskva stoltserade med sina.

Nya diktaturlagar

 Fler diktatoriska lagar följde. En är Antiadoptionslagen. Den förbjuder utlänningar att adoptera ryska barn, och ser därmed uppenbarligen inte till barnens bästa. Ett land där över 60 000 nyfödda barn årligen lämnas på sjukhus vid födseln borde ju inte vara emot att utlänningar tar hand om dem som annars är dömda att leva i föräldralös misär. Men nej! ”Ingen ska få våra ryska barn!”, började det plötsligt låta i TV. Nära 300 barn som har redan varit i kontakt med sina nya amerikanska föräldrar i över ett år blev plötsligt av med allt hopp om ett nytt liv, men det sket man i, i nationalstolthetens namn. Reaktionen på Antiadoptionslagen blev ännu massdemonstration på Bolotnaja torget med följande ”Marsch mot skitstövlar” som gick runt i Moskva.

”Lagen om utländska agenter” är en karamell att suga på. Den går ut på att om en organisation eller ett företag har en utländsk samarbetspartner måste det stämplas att den jobbar i utländskt intresse. Denna lag riktas framför allt mot NGO:s. I praktiken omöjliggör den allt humanitärt arbete i Ryssland. I samma anda arresterade ryssarna hela besättningen på en av Greenpeaces båtar, anklagade dem för spioneri för ”Västs intresse” och var beredda att sätta dem i fängelse på 10 år för ”sjöröveri”. Bland de gripna fanns den svenske greenpeaceaktivisten Dima Litvinov.

Den officiella propagandan berättade för ryska folket hur vidriga Greenpeace, Amnesty International och liknande NGO:s är. Den ryska regimen visade än en gång Väst att ”nu går vi så långt som aldrig förr”.

”Emigrantlagen” är enkel och rättfram. Har du uppehållstillstånd i något annat land än Ryssland, dubbelt medborgarskap eller dylikt, måste du registrera sig. Befinner sig en rysk medborgare sig i utlandet måste denne registrera sig på ambassaden. Precis som på sovjettiden, med andra ord! De registrerade åtnjuter helt andra villkor än andra: till exempel får de betala helt andra priser för till exempel lägenheter. Tanken är att ha koll på dem som kan få tillgång till annan information, och kan åka fritt från och till ”planeten Ryssland”, simpelt och vidrigt. Lagen går trögt att genomdriva, för emigranterna vill inte, men det är ju inte att lagen åtföljs som är huvudsaken. Inte i Ryssland i alla fall. Utan att visa vad som är oönskat beteende.

 

Nya myndigheter i diktaturens tjänst

Kontroll av rörlighet hos individer är viktig i en diktatur. I paketet med emigrantlagen fanns också regeln att all valutaomväxling för privata personer sker enbart vid uppvisande av pass. Ett enkelt sätt att kontrollera såväl medborgare som utlänningar, deras finanser, visum, allt.

Ytterligare några reformer putsade till formen på den nya unika diktaturen, som införandet av några nya myndigheter. Center E (som extremism) registrerar och bekämpar ”extremister”, alltså politiska opponenter, i praktiken en politisk hemlig polis, Putins version av Gestapo. En annan ny myndighet fick namnet Utredningskommittén. Dess uppgift är att få till politiska rättsprocesser såsom Bolotnajaprocessen, och många andra mindre kända repressiva processer.

Repression är en hederssak i det nya Ryssland. Polisgeneralen Vladimir Kolokoltsev var chef för Moskvapolisen den 6e maj 2012 då polisen brutalt misshandade demonstranter på Bolotnajatorget. På denna merit fick han senare inrikesministerposten.

 

146 procent i valet – och reaktionen på Bolotnajatorget

Parlamentsvalet december 2011 bevisade att befolkningen inte bestämmer någonting längre. Från vissa vallokaler rapporterades 146 procents deltagande (härav det sarkastiska uttrycket ”146 procent säker”). Det uppenbart riggade valet utlöste massprotesterna på Bolotnajatorget. Pussy Riot körde sin låt ”Putin kissar i byxorna” som blev en hit i Ryssland, och två månader senare blev deras ”Punkbön” en världshit.

Bolotnajaprotesterna uppstod också delvis därför att Putin brutit sitt oskrivna kontrakt med medelklassen – de som kunde tjäna pengar på kontor, köpa bilar på kredit och semestra i Väst och Öst om de höll käften och inte stack ut. De kände sig missnöjda och otrygga och kom ut på Bolotnaja.

Efter att protesterna slagits ner blev två efterföljande rättsfall symbolerna för

Rysslans metamorfos till diktatur: domarna mot Pussy Riot och Bolotnajaprocessen. I fallet Pussy Riot tillämpade makten den nya lagen om ”kränkning av de troendes känslor”. De uppmärksammade fallen avhandlades rätt fort. Till skillnad från Bolotnajaprocessen, som

med sina 30 åtalade blev nästan oändlig. Den har saktat in, men det har visat sig att vid behov kan den blåsas liv i igen, trots att alla de 30 åtalade är redan dömda. (I skrivande stund har nummer 31 gripits.)

Åtskilliga stora demonstrationer ägde rum på Bolotnaja torget, först efter parlamentsvalet, sedan innan antiadoptonslagen gick genom i Duman och sist men inte minst 6 maj 2012 då Putin skulle installeras som president för tredje gången. Mer än hundra tusen människor samlades då för att protestera. Det slog alla rekord. Kanske var det för att Bolotnajademonstrationerna hade fått rykte som fredliga, eller att de börjat samla allt färre, men alla, inklusive Kreml, överraskades av antalet. Maktens reaktion: ”buss på!”.

Den demonstration som folk kommit till med familj och barnvagnar blev brutalt nerslagen av polisen. Sedan började man arrestera folk med absurda anklagelser, som att de hade attackerat polisen. Dessa arresteringar började sommaren 2012 och har fortsatt fram till hösten 2014. Om makten vill så kan de fortsätta att arrestera folk eftersom ”Center E”:s så kallade ”riskgrupp” använder sig av ett rikligt video- och fotomaterial från Bolotnajatorget 6 maj 2012. Många människorättsaktivister och sådana som före detta Bolotnajafången Vladimir Akimenkov råder envar som är med dessa bilder att fly från Ryssland.

Bland dem som arresterades fanns olika personer, kända protestledare, aktivister från olika politiska läger, helt okända människor som saknar politisk färg. Men varje gripen fyller en funktion: för var och en vill regimen skicka en viss signal till folket.

Kremls politiska BDSM

Om man ser till vilka som blivit arresterade, vad åklagarna begärde, och domarna till slut bestämde börjar man förstå att Kreml sänder tydliga signaler till sin rättsberövade befolkning. Tanken är enkel. Bolotnajafångarna är ett genomsnitt av samhället! Oberoende vem du är ska du förstå vad som kommer att hända med just dig om du visar din näsa på någon tillställning i stil med Bolotnajaprotesterna.

Låt mig berätta om några av de arresterade och dömda:

Sergej Krivov är professor i fysik, övertygad liberal, politisk aktivist och medlem i PARNAS-partiet (det liberala parti som leddes av den nyss mördade Boris Nemtsov). Krivov har en familj med två små barn plus en 90-årig handikappad mor som han måste försörja. Dessutom lider han själv av hjärtsjukdomar, gastrit, pankreotit, med mera. Makten signalerar till akademiker, vetenskapsmän, forskare: den som går till Bolotnaja får sota som Krivov och hans nära och kära. Eftersom Krivov inte godvilligt spelade med i processen, han protesterade, hungerstrejkade, fick två infarkter och svimmade i domstolsburen fick han 4 år i fängelse! Han hade kunnat erkänna sig skyldig helt eller delvis som till exempel pensionären Elena Kokhtareva gjorde och fått 3 år villkorligt. Det är underkastelse och ånger Kreml vill ha. Spelets regler är enkla och uråldriga.

Stepan Zimin är en ung forskare, vikingaexpert, historisk fäktare, Moskvamästare i lindy hop och dessutom anarkokommunist, Andrej Barabanov är också ung, matematiker, spelar reggae-punk och bär dreadlocks. Båda fick 3 och halvt år i fängelse. Makten säger: är du ung och begåvad och väljer att demonstrera? Förbered dig då på många och långa år i fängelse.

Leonid Razvozhaev reste till Kiev och sökte politisk asyl på FN:s flyktingkontor. Utanför på gatan, blev han kidnappad när han gick för att köpa en smörgås. Razvozhaev smugglades sedan tillbaka till Ryssland och under två månader transporterades han runt till okända fängelser där han torterades för att polisen ville att han skulle vittna mot andra, som Alexej Gaskarov. Du kan inte försvinna någonstans från oss, säger makten med fallet Razvozzhaev. Vi hittar dig varsomhelst, tar tillbaka dig, torterar dig.

Alexej Gaskarov är ryska ekonomiska vetenskapens unga Golden Boy, med den enda frikännande politiska domen i Rysslands historia på sitt CV. Det hände 2010 när några hundra anarkister och antifascister stormade den administrativa byggnaden i Moskvas satellitstad Khimki i samband med försvaret av Khimkiskogen. Då blev det jätteprotester, Khimki-fallet blev känt och Gaskarov blev i brist på bevis frikänd efter två månader i häkte. Sedan dess är det klart att polisen hade sina hämndlystna ögon på honom. Gaskarov – ung, begåvad och känd – lyste på Bolotnaja torget med självuppoffring. Han skyddade en annan människa undan batongerna med sin egen kropp, filmen finns på youtube.

Över ett år tvekade de i Kremls höga torn innan de grep denne proteströrelsens hjälte i juli 2013. För trots sin karisma och popularitet – eller på grund av den – kunde en sådan person inte få gå ostraffad. Folk hade börjat kalla Alexej Gaskarov för ”Rysslands mest kända anarkist sedan Nestor Makhno”. Sådant går inte an. Åklagaren begärde 4 år, domen blev 3,5 år i fängelse.

I domarna kan man också se Kremls ideologiska preferenser. ”Anarkisterna” 3,5-4 år, nationalisterna mildare straff. Nationalisten och studenten Jaroslav Belousov dömdes ”bara” till 2 år. Han har redan avtjänat dem och stödjer nu aggressionen i Ukraina fullt ut. Nationaldemokraten och fotbollsjournalisten Ilja Guschin fick 2,5 år. Men eftersom han inte visade något stöd för Krim-annekteringen fick han inte förtidsfrigivning. Liberalerna bör enligt Kreml uppvisa skuldkänslor för att få milda domar, annars väntar dem de hårdaste domarna av alla. Till exempel Sergej Krivov och Alexander Margolin som bägge fick ett par månader mer än till och med Gaskarov.

Förutom aktivisterna finns det helt politiskt ofärgade människor bland Bolotnajafångar. Denis Lutskevich är en före detta kustjägare som en gång deltog i paraden på Röda torget, nuförtiden student i kulturvetenskap. Dmitrij Ishevskij är en före detta officerare, som idag undervisar i biologi på en kadettskola. Kremls signal till människor som råkar ha militär utbildning och som vågar tänka själva är tydlig: gör inte det.

Totalitär epilog

Bolotnajaprocessen som sådan är helt politisk, samtliga åtalas för sådant som att på ett eller annat sätt ha startat kravaller och slagits mot polisen, trots att alla fattar att det inte är sant. Processerna visar klart och tydligt att i den nya ”Fjärde Riket” Ryssland finns det bara ett orörbart och previligierat kast – polisen. Vissa bolotnajafångar åtalades till och med för att ha ”rört polisens uniform”.

Bolotnajaprocesserna blev alltså språngbrädan från pseudodemokrati till diktatur, och en så aggressiv diktatur att den inte bara attackerar sin egen befolkning, utan även kringliggande länder. Alexej Gaskarov hade helt rätt när han direkt såg sambandet mellan händelseförloppet i Ukraina och Bolotnafångarnas öde: ”I samband med OS i Sochi skulle vi få amnesti allihop, men då bröt Maidan ut. Då insåg vår junta i Kreml att det är farligt att släppa oss. Maidan och vi blev två infekterade exempel, så om vi blir släppta är de rädda att folk ska tolka det som att man får spöa snuten som man vill. Det är ju Maidan i Moskva som de är rädda för”, skrev Gaskarov från fängelse.

Vad kan vi göra här i Väst när 30 oskyldiga människor döms uppenbart orättvist i en process som är 146 procent politisk? Vad kan sättas emot en diktaturs maktmissbruk? Frågan är filosofisk. Som vanligt – påtryckningar mot ”Fjärde Riket”, kampanj för Bolotnajafångarna – Rysslands mänskliga grädda. Och insyn, helt enkelt. Precis det diktatorer inte vill ha.

Eugene Wolynsky är poet, översättare av Vladimir Vysotskij och Pussy Riots Punkbön, sångare i Bolshevikings, politisk flykting från Sovjetunionen.

Kommentarer inaktiverade.