EU måste ändra kurs i Medelhavet

(Denna text är ledare i Ordfront magasin nr 2 2015)

1300 drunknade på en vecka, det visade sig vara smärtgränsen för att den sedan många år pågående massdöden av flyktingar i Medelhavet skulle börja diskuteras på allvar.

Den 12 april dog 400 i ett fartygshaveri, den 19 april 900 ytterligare. Fram tills nu har makthavarna verkat anse att det stora problemet inte varit de döda, utan cyniskt nog de flyktingar som lyckades ta sig över från Afrika till Europa levande, åtminstone av de konkreta politiska besluten att döma.

Förra året omkom 3300 flyktingar på Medelhavet, ändå drogs EU-stödet för Italiens Mare Nostrum den 1 november 2014, efter bara ett år. Ett ambitiöst sjöräddningsprogram som enligt Italien hunnit rädda 140 000 flyktingar i sjönöd – men just därför fått kritik från EU. Storbritanniens konservativa utrikesministern Phillip Hammond menade att räddningsskeppen utgjorde en alltför stor »pull effect« på flyktingarna. Med andra ord, det gällde att göra överfarten så pass osäker att den avskräckte. Den avskräckande effekten uppstod också: den dramatiska ökningen i drunknade under 2015. Ställda inför praktiken av sina cyniska principer har premiärminister David Cameron backat.

Istället för Mare Nostrum har EU sjösatt Triton – en gränspatrullerande, inte sjöräddande, flottstyrka, med en tredjedel av budgeten, skött av den gränsbevakande myndigheten Frontex.

Men nu skakar det fuskbygge som är EU:s hantering av båtflyktingarna. I en ilsken Youtube-video förklarar Hans Rosling varför flyktingarna tvingas välja den farliga båtvägen: flygvägen är stängd enligt EU-direktiv 2001/156/EC som stipulerar att flygbolagen är skyldiga att redan för avgång utföra den gränskontroll som egentligen bör utföras vid landsgränserna.

Italien – liksom alla schengenområdets »gränsstater« – klagar på övriga EU:s bristande solidaritet. Enligt Dublinförordningen måste en asylsökande stanna i det land i EU den först kommer till. Vid avslag – och endast 5 procent beviljas till slut asyl – är det upp till ankomstlandet att sköta avvisningen. Med andra ord är det lätt att sitta i ett ekonomiskt välmående land i norra EU och klaga på flyktingläger och drunknade i södra EU – men de är våra tilltvingade gränsvakter. Och vem är egentligen den moraliska stormakten? Italiens kustbevakning och fattiga sicilianska fiskare räddar dagligen människor från förlisande fartyg. Det är inte någon pull factor som får dem att riskera allt. Det är en push factor.

Bulken av dem flyr diktaturen i Eritrea och krigen i Syrien och Afghanistan. Situationer som inte kommer att lösas snart. »Hjälp på plats«, visst, men det är inget antingen/eller. Sverige har gjort mycket. Men jag har inte sett så många sverigedemokrater i Svenska Afghanistankommittén? Som för övrigt just varnar för talibanernas våroffensiv. Kan EU erbjuda en så svag pull factor att den matchar en sådan push factor?

När de flesta EU-länder även ingår i det Nato som beslöt att hjälpa till att störta diktatorn Khadaffi – men sedan lämna Libyen åt sitt öde – klagar på anarki i Libyen som tillåter skurkaktiga flyktingsmugglare att operera, och planerar militära operationer för att skjuta sönder smugglarnas fartyg i hamn baxnar man. Att organisera flyktingmottagningen humant kan inte kosta mindre än detta kaos, vare sig i pengar eller i människoliv. Och kanske håller Europa på att vakna och inse att en fiktiv »schengengräns» inte är något som magiskt förvandlar människorna på ena sidan till individer med värde och rättigheter, och de på andra sidan till värdelös kanonmat. Ett välorganiserat och utbyggt Mare Nostrum, ett slopat EU-direktiv 2001/156/EC och ett solidariskt åtagande av alla EU-länder för flyktingmottagande skulle kunna ge EU ny moralisk auktoritet och kanske den gemensamma identitet som human stormakt som unionen från början gjort anspråk på.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin

 

Kommentarer inaktiverade.