Kärlek med depression

Samtida kärleksskildringar handlar allt oftare om arbetet med den älskade i ensamhet. Emma Engdahl beskriver det depressiva kärleksidealet.

Av Emma Engdahl

Illustration: Loka Kanarp

Illustration: Loka Kanarp

»Och allt ska vara kärlek« som poeten och författaren Kristian Lundberg döpte den fristående uppföljaren till sin självbiografiska roman Yarden. »Det hela är mycket enkelt, för att inte säga okomplicerat«, skriver han. »Under flera år har jag letat efter henne, skrivit om henne, tänkt på henne. Och av en händelse kontaktar hon mig – det är då mer än sexton år sedan vi sågs sist – och genast föreslår jag ett möte som jag sedan avbokar eftersom jag inte vågar träffa henne … så banalt. Så enormt enfaldigt och långtråkigt. Jag gör detta flera gånger. Föreslår ett möte, en plats och en tid – sedan ställer jag in det hela.« (Lundberg 2012, s141)

 Stackars han – Lundberg alltså – som inte vågar det han i förtvivlan skriver fram. Så ensam och övergiven tänker jag och önskar honom mod: ett hjärta som slår långsamma slag. Någonstans mot slutet av boken sätter Lundberg emellertid ord på sin erfarenhet av kärlek – den nåd som så många av oss mer eller mindre desperat vill ska infinna sig som en konstant; ett grundackord som gör det lättare att andas. »Nu när hon ser mig tillbaka så vågar jag gå allt längre och längre bort, och jag går genom den mörka skogen, jag går tillbaka och jag ser varelser stå vid sidan om stigen och det bekommer mig inte och istället för att skaka av skräck viskar jag hennes namn, om och om igen, känner jag så doften av hennes hår« (Lundberg 2012: 169).

Lundbergs syn på kärlek går att relatera till vad man inom psykoanalytisk teoribildning kallar trygg anknytning, det vill säga att man kan behålla den älskade inom sig och därmed känna sig älskad även när man ger sig av eller i frånvaro av den älskade. I Lundbergs texter förekommer den trygga anknytningen emellertid inte som regel, utan som undantag. Kärleken symboliseras av ett lysande ansikte: ett hopp sprunget ur förtvivlan det innebär att i tidig ålder få sin förmåga att knyta an till andra människor skadad och därmed tvingas att leva med en ständig brist på tillit. »Vad händer om man kastar ett barn i marken«, frågar han (Lundberg 2012: 168). Frågan är fundamental om man vill förstå människan som en individ med en personlig identitet; någon som kan påverka sin egen, andras och samhällets utveckling från sin egen position. Jag talar om utvecklingen av en positiv relation till sig själv eller självförverkligande. Enligt filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel är den typ av erkännande som det innebär att ge och ta emot kärlek en nödvändig förutsättning för människans utveckling från en biologisk organism till en individ med en personlig identitet. Karaktäristiskt för kärleken är ett erkännande av varandra som behövande och begärande varelser med förmåga till dröm och fantasi. I det ömsesidiga emotionella bejakande som kärleken innebär förenas de involverade just genom sina behov och begär. Om dessa missaktas kränks människan som en individ med en personlig identitet. Det är bland annat det som sker med barnet som kastas i marken. För varje gång den andre vänder sig bort och förvägarar barnet omsorgen det behöver blir det svårare för barnet att ge och ta emot den kärlek som gör människan fri att gå ut i världen och visa vem hon är, det vill säga vad sociologer som till exempel Anthony Giddens ser som ett tecken på ontologisk trygghet.

Det är möjligt att det är mot bakgrund av denna insikt som jag med en känsla av förlorat hopp konstaterar att nutida kärleksskildringar allt oftare handlar om arbetet med den älskade i ensamhet. Jag ler igenkännande när jag läser om den älskade som med utmattad stämma låter meddela att hon behöver vila sig i litteraturvetaren Ronald Barthes bok Kärlekens fragment. Får man ett sådant besked är arbetet med kärleken i ensamhet den enda utvägen. Jag gör så en rad anmärkningsvärda iakttagelser, bland annat att framställningen av kärleken ofta går hand i hand med framställningen av depression. Psykoanalytikern Julia Kristeva (som citerad i Hammer 2006, s 75) låter den deprimerade komma till tals på följande sätt:

 ”Jag älskar honom, men jag hatar honom mer; eftersom jag älskar honom och inte vill mista honom placerar jag honom i mig; men därför att jag hatar honom är den andre inne i mig en ond mig, jag är ond, jag är inte värd något, jag tar livet av mig.”

 Den depressiva når aldrig utanför sig själv. Det är inte kärleksobjektet som gått förlorat. Det är kärleksförmågan som förstenats och blivit stum. Det har blivit omöjligt att uttrycka behov på ett sätt som den andre begriper och kan handla utifrån.

Kristevas depressivt älskande person återfinns även i ett material bestående av kärlekssamtal som jag samlat på mig under de senaste åren. En kvinna i fyrtioårsåldern uttrycker sig på följande sätt:

 ”X har redan tagit min värdighet och pulvriserat mig till ingenting. Det är något allvarligt fel på mig, men det visste vi ju redan. Är deprimerad och tycker om honom så jävla mycket bara. Orkar inte med att misslyckas med kärlek på det här viset men ser inget slut på det. Kan knappt andas av ångest och ledsnad just nu… Hur kan X bara inte vilja träffa mig… Han är fortfarande förstörd av sitt ex sa han i telefon igår. Hon var en 22-årig amerikanska, kokainist… Vafan liksom! Jag är för bra för honom… eller hur??? Och att bara inte kunna säga att man inte vill träffas mer och jag har som vanligt sagt alldeles för mycket bra och ärliga och blödande saker … Kan ingen ge mig ett nådaskott? Han verkligen föraktar mig nu. Jag är så inihelvetesjävladumihuvudet. Fy fan, skjut mig, snälla. X borde längta efter och tigga och be om att få hänga med MIG! Och gör han inte det då är han inte värd mig. Fan jag är så jävla trött på att förminska mig och vara självutplånande destruktiv. ENOUGH NOW!!!”

 

Att det gör ont när kärlekslyckan inte står oss bi behöver vi knappast ifrågasätta. Men det är något annat och aningen obehagligare jag vill lyfta fram, nämligen att depressiv kärlek är ett delvis oartikulerat samhällsideal som sakta men säkert tränger sig in under huden på oss.

Ett exempel på hur kärlek och depression flyter ihop till den grad att de verkar sammanlänkande går att finna i sociologen Eva Illouz bok Saving the modern soul (2008, s. 221.) där Eyal, en 28-årig israelisk man, berättar följande om sig själv och vad han uppfattar som en ny och eftertraktad typ av manlighet:

 ” … för att få tillträde till vissa sociala scener, tillhöra vissa grupper, är det helt nödvändigt med känslomässig komplexitet. Min fru (…) har en syster i Jerusalem. Hennes man är något slags redneck … Han har överhuvudtaget ingen förmåga att uttrycka sina käslor Han har inga känslor. Så vi gör narr av honom, alla tre … Han längtar aldrig efter något, saknar aldrig något, känner sig aldrig deprimerad. Han vet inte vad det betyder att »vara deprimerad«. Har du hört på maken? Det är alltså kriteriet. För om jag var på väg in i ett förhållande och hon inte visste vad det betydde att vara deprimerad – alltså inte nödvändigtvis svårt deprimerad i klinisk betydelse, utan mer helt vanligt deprimerad – så var det inte aktuellt för mig. Då var hon inte en möjlig kärlekspartner. Inte en chans.”

 Den nya manligheten som Eyal beskriver medför restriktioner när det kommer till val av kärleksobjekt. Hon – i det här specifika fallet rör det sig om en kvinna – måste vara väl förtrogen med innebörden av depression. Vilket obegripligt krav! Är inte depression en effekt av ett misslyckat självförverkligande? Jo, men en person som inte försökt att förverkliga sig kan inte heller bli deprimerad, eller omvänt. Depression kan alltså uppfattas som ett slags självförverkligandets patologi, det vill säga ett sjukdomstillstånd som uppstått genom strävan att bli den man vill vara. I mer positiva ordalag skulle man kunna säga att depression är en erfarenhet som är ofrånkomlig för den som inte strävar efter att förverkliga sig; att den är ett uttryck för emotionellt mod. Man kan också förstå det som att den depressiva erfarenheten förknippas med emotionellt djup. Att man har förmåga att möta den andre på botten av sig själv; längst ner i källaren om så ska till. Tematiken är vanligt förekommande hos poeter som Gunnar Ekelöf – ett sätt att tillskriva identifikationen en avgörande betydelse för kärleken. Det är i dialektiken mellan likhet och olikhet som kärleken konstrueras. Med andra ord är det också genom att jag kan känna igen mig själv i dig som jag kan älska. Tillsammans vittnar det depressiva och kärleksfulla om en emotionellt komplex person, vilket är ett framgångsrecept i såväl det privata som offentliga livet. Sammansmältningen mellan kärlek och depression är en specifik emotionell stil: ett socialt kapital i form av expressiv kommunikation, empati, flexibilitet och förmåga till kritisk och konstruktiv självreflexion. Vi finner spår av erfarenheter av såväl depression som kärlek i det som brukar benämnas emotionell intelligens och som idag mäts med hjälp av personlighetstest.

 Redan i denna typ av resonemang hamnar vi relativt långt ifrån vad många av oss ser som kärlek – ett synsätt med rötter i det antika Grekland där ett antal olika benämningar för kärlek var i bruk, bland andra Philia (φιλία), Eros (ἔρως), Agapē, (ἀγάπη).

Philia betecknar kärleken mellan vänner som utvecklar starka emotionella band på grund av gemensamma intressen och sociala aktiviteter. Vänskap är en ömsesidig kärlek som bygger på att man erkänner varandra utifrån en gemensam värdegrund. Utöver detta krävs också att man möts för att uttrycka det ömsesidiga erkännandet. Aristoteles betonar att man i denna typ av möte får kunskap om varandras känsloliv, vilket är avgörande för de emotionella band som vänskapen knyter. Liksom Philia är Eros starkt kopplad till det värde som den älskande tillskriver objektet för sin kärlek. Medan Philia väcks till liv av moraliska eller etiska värden, väcks Eros till liv av estetiska värden. Eros dras till den yttre världens skönhet, t ex en perfekt kropp som väcker en känsla av brist till liv. Eros är således en mer lustfylld och köttslig form av kärlek än Philia. Enligt Platon kan Eros liknas vid ett lustdrivet odjur på väg att belägra sitt byte. Samtidigt kan Eros ställa sig över den omedelbara lusttillfredsställelsen och på så sätt driva bristen eller begäret till sin yttersta gräns där perfektion upplevs i idévärlden. Agape som ursprungligen betecknade Guds kärlek till människan, men som också kan beteckna människans kärlek till Gud, såväl som kärlek människor emellan, skiljer sig i vissa avgörande aspekter från Philia och Eros. Agape är en gåva – ett slags ovillkorlig kärlek – vars enda anspråk är att bli mottagen. Agape är fri från våldet och destruktiviteten som ofta följer i begärets spår och känns igen i följande passage ur Strindbergs välkända drama Fröken Julie:

”Jean som är butler till fröken Julies far har just huggit huvudet av hennes grönsiska som nu ligger i en pöl av blod på golvet. Trodde hon verkligen att hon skulle kunna ta den med sig på deras gemensamma flykt efter att de skamlöst älskat med varandra?”

”Döda mig också! Döda mig!” skriker fröken Julie till Jean.

 Tror ni inte att jag kan se blod! Tror ni att jag är så svag… å – jag skulle vilja se ditt blod, din hjärna på en träkubbe – jag skulle vilja se hela ditt kön simma i en sjö som den där… jag tror jag skulle kunna dricka ur din huvduskål, jag skulle vilja bada mina fötter i din bröstkorg och jag skulle kunna äta ditt hjärta helstekt! – Du tror att jag är svag; du tror att jag älskar dig, därför att min livsfrukt åtrådde ditt frö; du tror att jag vill bära din avföda under mitt hjärta och nära den med mitt blod – föda ditt barn och ta ditt namn! Hör du, vad heter du? Jag har aldrig hört ditt tilltalsnamn… ” (Strindberg 1888/1961/1983, s 104)

Agape törstar inte efter blod och hugger ingen i halspulsådern. Det finns inte heller en strävan uppåt och framåt – mot perfektion. Agape är ett meditativt tillstånd på så vis att den älskande riktar sin fulla uppmärksamhet mot objektet för sin kärlek. Agape är inte att förlora sig i drömmen eller fantasin om den älskande, utan att älska den verkliga människan som står mitt framför en. Agape är alltså en form av kärlek som riktas mot en konkret person, ett slags ansikte-mot-ansikte kärlek med en socialrealistisk dimension. Trots att Agape varken känner begär eller kan igenkänna värdet hos kärleksobjektet, väcks den endast till liv i mötet med unika personer. Agape existerar endast här och nu och tillåter således inga stora framtidsplaner och eller känslosamt bakåtblickande. Det är ett hjärta som har lätt för att glömma, omöjligt att planera och varken lånar sig till demokratins eller marknadens logik – det är inte en kärlek till alla och en var och den kan inte heller utbytas eller köpas för pengar.

 Varken Philia, Eros eller Agape ger oss en förståelse av kärlek som en ensam sysselsättning – tvärtom är de benämningar för kärlek som ett genuint socialt fenomen.

I nutida kärleksskildringar finner vi emellertid allt oftare berättelser där kärleken till största del handlar om arbetet med den älskade i ensamhet. Författaren och journalisten Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek och dess fristående uppföljare Utan personligt ansvar är utmärkta exempel. De skildrar båda en lång och delvis plågsam väntan på tecken och signaler från den älskade. Det blir många rop, utan svar. Detta utesluter idén om att det Andersson beskriver i dessa romaner är en form av Agape. Inte heller är det Eros det handlar om. Snarare är frånvaron av erotik utmärkande för Anderssons (och för den delen även Lundbergs) texter om kärlek. I den mån sex överhuvudtaget förekommer i Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek, är det dålig sex. Köttslig lust finns det inga beskrivningar av. Det mest fysiska vi får ta del av är ett återkommande maratonslopp. Den älskande (Ester Nilsson) ger sig ut på en ensam joggingtur. Detta fysiska rännande bli också ett återkommande samtalsämne mellan Ester och den älskade (Hugo Rask):

”Han frågade om hon sprungit mycket i helgen och hon svarade att hon sprungit fyra mil sedan de sågs. Löpträningen låg alltjämt som något halvt genomsläppligt mellan dem, både förutsättningen och hindret för deras närhet.

– Det är ju en hel mara! ropade han

– Fast utspridd över tre pass, sa hon.

 Varför ringde hon idag? För att hon hoppades få ett svar på överväganden han lovat göra? Egentligen inte. Det var inte realistiskt. Hon ringde för att klådan återvänt, den malariska kärleksklådan som för alltid ligger latent när den en gång invaderat cellsystemet och kan bryta ut närsomhelst.”

Frågan är vad det är för kärlek som utspelas mellan Ester och Hugo. Större delen av romanen handlar om Esters tankar, drömmar eller rent av fantasier om Hugo. Är det inte så att Hugo egentligen älskar Ester eller åtminstone borde göra det? Märkligt nog är det inte Hugo som Ester vänder sig till för att få svar på dessa frågor, utan sitt eget förnuft. Esters besatthet kretsar inte kring vad Hugo egentligen känner, tycker och tänker, utan vad Ester efter förnuftigt övervägande anser att Hugo borde känna, tycka och tänka. Romanen är framförallt en redogörelse för Esters inre konversation med sig själv. I Utan personligt ansvar ger denna böjelse sig omedelbart till känna, bland annat när Esters nya kärleksobjekt Olof Sten redan i ett inledande skede av deras relation klargör att det inte finns på kartan att han ska lämna sin fru. Ester »tänkte att det var precis så gifta personer sa när de träffat någon som skakar dem i deras grundvalar. När människor ville något väldigt mycket hände det att de sa tvärtom« (Andersson 2014, s 23). Ester tar inte Olof på orden. Inte heller tar hon väninnekören – som tycker att det är just vad hon borde göra – med i sina beräkningar:

”Ester hade en väninna som hette Lotta. Hon inskärpte ofta. »Ta människor på orden, det är det mest praktiska och enkla. Tolka inte, utgå från att de menar vad de säger.« Lotta var klok och försiktig. Ester ansåg att i begynnande kärleksrelationer blev det sällan något alls om man var klok och försiktig och tog folk på orden, eftersom språket just där användes för att lura sig själv, bli av med svåra beslut och att slippa kärleken. Människor fruktade kärleken, hade hon läst hos de stora diktarna, eftersom den bar på fröet till det högsta ljuvliga och därför också till de smärtsammaste förluster.”

Genom den här typen av resonemang blir den andre en skuggfigur: det genuint mellanmänskliga mötet omintetgörs, eftersom det kräver minst två konkreta personer med en individuell identitet som uttrycker sig sanningsenligt. Det är något som saknas Ester och det är möjligt att det är ontologisk trygghet, vilket antyds i romanens titel. I den mån romanen handlar om kärlek handlar den om kärlek utan personligt ansvar. Ester är också ensam och har så vitt jag kan se ingen större förmåga att känna sig älskad i avsaknad av objektet för sin kärlek. Huruvida Ester blivit kastad i marken som barn framgår inte. Det är inte så hon framställs. På denna punkt finns en avgrundsdjup skillnad mellan Lundbergs och Anderssons kärlekstexter. Ester skrivs inte fram som ett offer för omständigheter utanför hennes egen kontroll. Ester är en kvinna som gör vad hon vill utifrån sin egen ståndpunkt – ett slags antihjältinna och tveklöst ett nytt kvinnoideal.

Först och främst framställs Ester som en intellektuell person som också vill speglas så i objekten för sin kärlek. Men hon visar också prov på emotionellt mod och till viss del den emotionella stil som gör sig bra i personlighetstest. Dock ges ingen anledning att tolka Ester som depressiv i betydelsen av det självtystande i kärleksrelationer som ofta förekommer i depressiva kvinnors berättelser. Ester anser inte att det är viktigare att behaga den andre än att vara sig själv, vilket kan ske med hjälp av allt från att svälta sig till att inte säga och göra det man vill. Hon har inte heller några tankar på att ta sitt eget liv, vilket illustreras som ett estetiskt ideal i bland annat Internetmagasinet Vices skandalomsusade modereportage »Last Words«. Modellerna i reportaget rekonstruerar på ett estetisk tilltalande sätt kvinnliga författare som Virginia Woolf och Sylvia Plath precis innan eller just efter deras självmord. En av dem ligger död i sitt eget blod, en annan står med en repsnara runt sin hals och ytterligare en är på väg att dränka sig.

 Vice ger ingen information om författarna utöver deras namn och dödsdatum. Om man vill ha mer information och söker på Internet får man genast veta följande om Plath på engelskspråkiga Wikipedia:

”Hon var vansinnig över att hon inte ha närvarat vid ett möte som hennes förläggare hade arrangerat med poeten Dylan Thomas – en författare som hon enligt en av hennes pojkvänner älskade mer än livet. Hon hängde på White Horse bar och Chelsea Hotel i två dagar med en förhoppning om att möta Thomas, men han hade redan åkt hem. Några veckor senare skar hon upp sina ben för att se om hon hade mod nog att ta livet av sig … Efter elchocksterapi för depression gjorde Plath sitt första medicinskt dokumenterade försök att begå självmord… genom att krypa under sitt hus och ta sin mammas sömntabletter.”

Plath led av både kärlek och depression; ett psykiskt lidande som var så pass svårt att hon tog sitt eget liv. Åtminstone är det denna berättelse om kärlek, depression och oåterkalleligt självtystande vi får ta del av på Internet. Och om man läser hennes poesi, till exempel »Mad Girl’s Love Song« får man också en känsla av just sammansmältningen mellan kärlek och depression. Mycket vackrare har få poeter, författare eller akademiker någonsin uttryckt det.

I Lena Anderssons romaner iscensätts emellertid inte ett kvinnligt ideal i form av självtystade, utan snarare ett ideal i form av självkommunikation. Ester drivs så vi vitt jag kan se av ett autoteliskt begär, det vill säga ett begär som har sig själv som mål snarare än kärleksobjektet, men trots allt väcker starka känslor till liv.

Det autoteliska begäret består av den älskandes drömmar och fantasier om den älskade och är vanligt förekommande i relationer där den älskade är frånvarande. Enligt llouz uppstår denna hyperautonoma begärsform som ett resultat av svårigheterna vi idag har med att låta fantasi och begär sammanfalla med verkligheten och därför föredrar att möta den andre i vår föreställningsvärld istället för i det verkliga livet; ansikte mot ansikte. Illouz menar också att det autoteliska begäret är en estetisk erfarenhet, snarare än en moralisk. I de kärlekssamtal jag samlat på mig beskriver en kvinna i trettioårsåldern det så här:

– Under tio eller nästa tjugo år tyckte jag att han var den vackraste varelsen på jorden. Hans ansikte var perfekt. Hans hy fläckfri. Hans stil… Han var cool. Jag kunde se oss två framför mig när jag slöt mina ögon: ren skönhet. Folk uppmärksammade alltid oss när vi var tillsammans.

– Älskade du honom?

– Älskade? Så klart jag älskade honom. Hela mitt begär var riktat mot honom Han var alltid närvarande. I flera år levde jag i skuggan av honom. Han var min osynliga följeslagare … När jag gick i terapi för mina sömnsvårigheter var han det enda jag talade om. Förutom att gråta och insistera på att den enda anledningen att jag gick i terapi var min oförmåga att sova … Vi kom till en punkt då min terapeut föreslog att han var en paus.

– En paus?

–Ja. Paus var ordet hon använde. Jag tror hon menade att han var min flykt från verkligheten, vardagslivets tristess. Jag minns att jag tyckte att hon var brilliant som kom upp med den idén. Jag brukade säga det till mig själv – han är en paus – ett slags minisemester. Fast sanningen är att han konstant var där.

Fortsätter vi att lyssna på denna berättelse om autoteliskt begär blir det alltmer uppenbart att det är en hårfin gräns mellan den njutningen som ges och det jag skulle vilja tala om som depressiv kärlek:

 – På vilket sätt var han konstant närvarande?

– Jag vet inte riktigt … Jag talade med honom hela tiden.

– Talade?

– Skickade brev, e-mail, sms … och däremellan kände jag hans närvaro … Som jag sa: han var mitt osynliga sällskap. Jag levde i skuggan av honom.

– I skuggan av honom?

– Alltså, det spelade ingen roll vad jag gjorde eller vem jag träffade … Han var alltid där. Och jag ville det. Att han skulle vara med mig. Han bodde inom mig och jag väntade på ett tecken, en signal – ett meddelande, vad som helst. Herregud vad jag led om jag inte fick det. Ibland har jag sett på det hela som självskadebeteende. En av mina bästa väninnor sa faktiskt till mig att jag lika gärna kunde injicera heroin. Det var väl då jag började tänka så.  

Naturligtvis går kärlekens kval inte alltid att likställa med det jag benämner depressiv kärlek. Däremot inbegriper just lidandet ofta den depressiva kärlekens orsak och verkan, nämligen misserkännandet av en själv som en konkret person med behov och efterföljande meningsförlust. Dessa element är konstitutiva för den depressiva kärleken och finns också med i de kärlekssamtal jag samlat på mig. Ytterligare en kvinna i fyrtioårsåldern uttrycker det så här:

”Det var inte bara det att han inte svarade, han blockerade mig från alla sociala medier. Han liksom raderade mig från sitt liv som om jag aldrig hade existerat. Hela situationen kändes overklig. Jag kände mig overklig. Samtidigt hade jag tusentals meddelanden från honom i min dator, på min mobiltelefon. Jag menar, han hade skickat tusentals… till och med en opublicerad dikt som han skrev på, typ. tvåhundrafemtio sidor, att läsa medan jag provade skor.

Han var rolig. Han fick mig att skatta. Hursomhelst, skulle jag ignorera att vi hade mötts, utbytt allehanda meddelande tjugo dagar i streck? Existerade dessa meddelanden inte? Såklart att de gjorde, men det fanns ingen verklighet bakom dem. Orden var verkligheten. Jag kunde eller ville inte fatta det. Jag är inte dum. Jag kunde bara inte tro att något som betydde allt för mig – då och där – betydde så lite för honom. Jag blev Alice. »Who the fuck is Alice?« Alice I underlandet. Jag föll ner i kaninhålet.”

Det kan verka som om vi nu hamnat väldigt långt bort från Anderssons romanfigur Ester och närmat oss svaret på Lundbergs fråga om vad som händer om man kastar barn ett barn i marken. Samtidigt är det så att Ester också tänker sig att »(d)et som varit livsavgörande för henne hade varit ett tidsfördriv för Hugo.«

”Under korta stunder betraktade hon denna tanke. Sedan avfärdade hon den för att härda ut. I april skrev hon två långa brev som hon skickade med posten. Hon ville förklara sig. Hon ville formulera vad hon känt och varför hon handlat och trott som hon gjort, ville säga att hans agerande hade format hennes, att ingen agerar utan att också reagera; han hade gett henne goda skäl att göra sina antaganden.”

Hon väntade sig inget svar och fick inget heller.

En radikal slutsats som kan dras i detta sammanhang är att när arbetet med den älskade i ensamhet drivs så långt att den övergår i meningsförlust eller depressivitet är den ett tecken på ett psykotiskt tillstånd, inte en narcissistisk personlighet. När kärleken förlorar sin genuina mellanmänsklighet blir den gemensamma definitionen av situationen svårare att utveckla. Som en följd blir såväl känslan av att vara förankrad i en social verklighet som det moraliska ansvaret för den andre svagare. Det depressiva kärleksidealet som faktiskt förekommer i vårt samhälle – i form av både självtystande och självkommunikation – kan alltså ses som en yttring i en kultur där psykotiska iscensättningar stimuleras, vilket har en något annan innebörd än den narcissistka kultur som bland andra sociologerna Christopher Lasch och Richard Sennett tidigare förespråkat är utmärkande för vår tid. Det är sant att vi lever i ett samhälle som är så pass individualiserat att kärlek förväntas vara något vi kan klara av på egen hand. Men vi behöver bara påminna oss själva om hur de gamla grekerna såg på kärlek eller kanske ännu hellre om Hegels idé om att den största friheten av alla är kärleken, det vill säga att två individer fritt väljer att älska varandra, för att inse att det är den genuint mellanmänskliga kärleken vill åt för att nå fram till oss själva.

 Emma Engdahl är docent i sociologi vid Göteborgs universitet.

Delar av artikeln har i något annan form tidigare publicerats i Obs! i Sveriges Radio P1.

 Referenser

Andersson, Lena (2013) Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. Stockholm: Natur och Kultur

Andersson, Lena (2014) Utan personligt ansvar. Stockholm: Natur och Kultur

Illouz, Eva (2008) Saving the Modern Soul. Therapy, Emotions, and the Culture of Self-Help

Kristeva, Julia, som citerad i Espen Hammer (2006: 75) ”Melankoli: en filosofisk essä.” Svensk övers. Charlotte Hjulström, Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Lundberg, Kristian (2012) Och allt ska vara kärlek. Stockholm: Ordfront

Strindberg, August (1888/1961/1983) Fadren; Fröken Julie. Stockholm: Bonniers

Kommentarer inaktiverade.