Förtvivlan bland hazarer i Sverige

Av Johan Berggren

om5Självmord, förtvivlan, och flykt under jord, där en enorm utsatthet väntar. Stämningen bland de unga asylsökande från Afghanistan är desperat hösten 2016. Sverige, landet där de fått skydd, skulle få skydd, vänder sig nu emot dem, inriktar sig på att jaga dem, och skicka iväg dem till en framtid där de kommer behöva slåss, bokstavligen, för att överleva. Eller dö.

– Vi är så djupt oroliga just nu, säger Juma Lomani. Många av de som hotas att utvisas nu är unga människor som aldrig varit i Afghanistan. Som hazarer utan kontakter är de helt chanslösa att klara sig där. De kommer att bli överfallna och mördade eller kidnappade av talibaner eller kriminella, sexuellt utnyttjade. Och tvingade att bli soldater, för talibanerna eller för någon krigsherre.

Pålitliga auktoriteter med erfarenhet och sakkunskap, som före detta landschefen  för Svenska Afghanistankommitten, Anders Fänge, har i tidningsartiklar (som i Helsingborgs Dagblad 23.10.2016) med skärpa instämt i samma beskrivning av läget i Afghanistan: det som väntar unga utan familj och kontakter är en fasad av »mottagande«, en stämpel i passet, sedan valet att ta till vapen i någon form: antingen i armén, i en beväpnad grupp – talibanerna tar emot dem som vill underkasta sig – eller bli kriminell. Det finns förstås ett ytterligare val: bli offer för någon av ovanstående grupper.

Juma Lomani är en av de många hazarer som tidigare fått uppehållstillstånd i Sverige, och förstår inte skärpningarna, läget för hazarerna i världen har snarast förvärrats:

– I Afghanistan skedde under förra året och detta en lång rad attentat mot hazarer.
Rapporter talar om om att bilar och bussar stannas, och att väpnade talibaner eller IS-krigare sorterar ut hazarerna ombord, skjuter dem på plats eller kidnappar dem. Även i huvudstaden Kabul är läget sämre idag. Om det inte är talibaner är det kriminella ligor som siktar in sig på hazarer. Ensamma unga utan familj eller kontakter är perfekta offer.

– Att den svenska regeringen gör upp med den korrupta regimen i Kabul är en skam, de går inte att lita på. Det är alltså en regim som består av och är partisk till pashtunerna och som ligger i förhandlingar med talibanerna – samtidigt som dessa slaktar hazarer. Dessa politiker skiter fullständigt i hazariska unga pojkar, men vill framstå väl i västvärldens ögon, för att inte gå miste om biståndspengar.

Juma Lomani pratar om de multipla slagen som kommit den senaste tiden mot Sveriges troligen svagaste grupp, de ensamkommande flyktingbarnen. Lagändringarna som beslöts den 22 juni innebär dels att uppehållstillstånd blev tidsbestämda. Det för alla asylsökande så efterlängtade datumet då de skulle kunna andas ut och börja bygga sig ett nytt liv, förvandlades till ännu en hållpunkt i en lång osäker och plågsam väntan på trygghet. Inte minst plågsamt är det för unga människor utan familj. Något som med lagändringarna också förvägras dem: anhörigåterförening slopades också, och de barn och unga som hoppats kunna förenas med de sina efter uppehållsbeslut fick se sina drömmar krossade. De nya lagarna bestämmer också att bara de under 18 kan få stanna, och de som är under kan bli utvisade när de fyller 18. Dessutom införs så kallad medicinsk åldersbestämning av de asylsökande där det råder tvivel om åldern, exempelvis om de inte har id-handlingar. (Åldersbestämningen har fått kritik för att inte kunna ge exakt ålder). Detta innebär i praktiken att de som bedömts uppge felaktig ålder utvisas, samt att de som är över 18 utvisas, och att de som fyller 18 ska utvisas.

Samtidigt har en ny praxis införts. När en asylsökande fyller 18 ska omedelbart allt boendestöd upphöra för den som fått avslag på uppehållstillstånd. I praktiken innebär detta att tillvaron blir en mardröm för unga asylsökande. Många ställs på gatan utan mer än kläderna på kroppen. Unga som gått i svensk skola flera år inser plötsligt att deras framtid är att bli hämtade av polis, tvingade på ett plan och dumpade i en farlig stad i ett farligt land där de aldrig varit förut.

– Det som händer är en humanitär katastrof, säger Juma Lomani. Åtgärderna beslöts i något slags panik förra hösten, men idag kommer inte alls så många till Sverige. Nu drabbas oskyldiga så fruktansvärt hårt, här mitt ibland oss.

En följd är att de unga blir utnyttjade som svart arbetskraft, närmast som slavar, här i Sverige:

– Jag känner till ett ställle inte långt härifrån, mitt i Stockholm, där sex unga hazarer jobbar och bor på samma ställe, en verksamhet i cateringbranschen. De får inget betalt och kan när som helst bli angivna av företaget, gripna och utvisade. Det finns också stor risk för att unga säljer sina kroppar för pengar, menar Juma Lomani.

– Det handlar om liv eller död, det måste alla förstå. Skulle de utsätta sig för något sådant här om de hade minsta chans till ett liv i Afghanistan? Nej, de få hundra av tiotusentals som har något alls att åka tillbaka till har gjort det för länge sedan.

Juma Lomani kom själv till Sverige 2003 som 17-åring och satt sex år på flyktingförläggning innan han utvisades. I Afghanistan hade han inget, och enda sättet att rädda livet var att fly till Väst igen.

– Jag kunde ändå prata pashto, och kan utseendemässigt passera som pashtun. Dessutom visste jag hur det fungerar i Afghanistan. Ändå var min enda chans att fly igen. Tolv år av mitt liv gick åt till detta. Det är inget jag skulle gjort om jag haft den minsta möjlighet till något annat. Tänk då dessa ungdomar som inte pratar pashto, som aldrig varit i landet? De har inte en chans!

Juma Lomani understryker att läget är dåligt i Afghanistan för alla, men att hazarerna är särskilt utsatta:

– Hazarer förföljs på grund av ras, religion och etnicitet i Afghanistan. Det ska vara tillräckligt för att få asyl. Det är omoraliskt, oetiskt, inhumant och osvenskt att visa ut barn till ett sådant öde.

Hans förbund kräver att alla ensamkommande barn och unga hazarer ska få stanna.

– Andra problem sopas också under mattan: många hazarer har konverterat till kristendomen här i Sverige. För det kommer talibaner utan tvekan att jaga och döda dem! Om någon säger att det var för att få stanna här, jaha, så det skulle gör det okej att döda dem?

Juma Lomani understryker också att situationen i Afghanistan för hazarer förvärras av att Pakistan just nu har en stor kampanj för att utvisa hazarer från Afghanistan som bott där länge. Läget för folkgruppen kommer därför antagligen att förvärras
ytterligare.

– En del av de unga i Sverige har vuxit upp i Iran, men att bli utvisad dit försätter dem också i en fruktansvärd situation.

Iranska myndigheter jagar soldater att skicka till kriget i Syrien, och de papperslösa unga hazarerna är ett lätt byte, menar Juma Lomani.

– De erbjuds iranskt medborgarskap om de går med på att åka till Syrien och slåss för Bashar al-Assad, om de vägrar skickas de till Afghanistan. Många går med på detta, om de kommer tillbaka får de ofta höra att de måste åka en vända till och slåss innan de kan få sitt pass.

En vecka senare pratar jag med Rashid.* Han berättar att han är 20 år gammal och väntar på asylbeslut. Han är hazar, uppvuxen i Iran, och han bekräftar det Juma Lomani berättat:

– Polisen tog mig för jag saknade papper, berättar han genom en kamrat som tolkar. En militär tjänsteman erbjöd mig bli iransk medborgare om jag skrev på för att åka till Syrien och slåss. Jag gick med på allt för att inte bli skickad till Afghanistan, men flydde innan jag skulle bli soldat. Jag ville inte till kriget.

Rashid tog sig med hjälp av smugglare via Kurdistan och Turkiet till Grekland och senare i en lastbil norrut, för att till sist nå Sverige.

– Vill de skicka mig till Iran igen måste jag slåss i kriget i Syrien, det är som döden. Skickar de mig till Afghanistan vet jag inte vad som händer, jag har aldrig varit där, alla säger att det är mycket farligt, talibanerna hatar hazarer.

Den närmaste veckorna kommer Rashid bo hos en bekant till en bekant, hur länge han får stanna vet han inte. Han ändrar sig och säger att han är 19 år gammal.

– Allt jag vill är att leva i fred och frihet, arbeta och studera. Sverige kan väl inte vilja att jag istället ska skickas att bli soldat och tvingas delta i krig, att döda. Att dö?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin

* Rashid heter egentligen något annat.

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.