Feminism och vapen på export

Vad har två år av feministisk utrikespolitik egentligen inneburit? Och hur går dokrinen ihop med upprustning och vapenexport? Sonia Hedstrand undersöker ett unikt svenskt varumärke på djupet.

Artikeln publicerades först i Ordfront magasin 5 2016

I oktober 2014 presenterade den nye statsministern Stefan Löfvén en feministisk regering, bestående av hälften kvinnor och hälften män. Utrikesministern Margot Wallström deklarerade snart att hon ämnade föra en feministisk utrikespolitik, med stöd i Förenta Nationernas revolutionerande resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, från år 2000, då kvinnoorganisationer för första gången bjöds in för att synliggöra kvinnors roll i krig.

Den feministiska utrikespolitiken skulle genomsyra allt som utrikesdepartementet gör. Handlingsplanen för hur detta ska gå till har sex övergripande mål; bekämpning av sexuellt våld i konfliktsituationer, kvinnors mänskliga rättigheter i humanitära situationer, deltagande i fredsprocesser, ekonomisk egenmakt samt sexuella och reproduktiva rättigheter. Wallström anser att det är »en viktig signal att UD leds av kvinnor«. Förutom hon själv är det ministrarna Anne Linde och Isabella Lövin, samt två av tre statssekreterare.

UD har tagit initiativ till ett internationellt nätverk för kvinnliga fredsförhandlare, nätverkat med kvinnliga utrikesministrar och kvinnliga ambassadörer från utlandet, samt givit svenska ambassader i uppdrag att fokusera sitt arbete på kvinnor och fred. Efter att Wallström bedrivit en målinriktad kampanj fick Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd i juni 2016. Sedan 2015 utreds även Sveriges insats i Afghanistan 2002-2014 med fokus på genusperspektiv.

Dessutom har Wallström positionerat sig internationellt genom mediala uttalanden. Förra året kritiserade hon Saudiarabiens regim för brott mot mänskligheten med anledning av att en bloggare dömts till piskstraff. Hon kritiserade Israel för att bedriva en »aggressiv politik« och benämnde »Putins skräckvälde« efter mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Från borgerligt håll har dessa ställningstaganden rönt en del löje. Skämtteckningar har dykt upp med texter som: »för första gången är Israel och Arabvärlden överens – båda tycker att Margot är en idiot«. Även i internationella medier har det skrattats åt hur de svenska kvinnorna ska bekämpa Putin med feminism. I intervjuer har Wallström bemött detta med att citera Mahatma Ghandi: »Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan krigar de mot dig och sedan vinner du«.

Ett område där den feministiska utrikespolitiken nått långt är införandet av genusperspektiv inom försvarsmakten. Framförallt genom vidareutvecklingen av Nordic Center for Gender in Military Operations, ett kunskapscentrum med säte i Kungsängen som som startades 2012 för att utbilda genusrådgivare till det svenska försvaret. Gendercentret är även ansvarigt för genusutbildningen inom Nato och hit kommer utländska militärer från hela världen på kurs för att bli medvetna om vikten av genusperspektiv i militära operationer.

Sverige försöker alltså exportera jämställdhet till andra länders militärer. Tanken bakom detta är att jämställdhet leder till fredligare samhällen, vilket också bekräftats av antropologisk forskning.

Under det kalla kriget var Sverige ett av världens mest befästa länder. Vårt lilla trygghetsälskande land ville försäkra sig om sin »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig« genom att gräva ett stort antal underjordiska militära anläggningar inklusive en hemlig reservhuvudstad kallad »Zonen« på okänd plats i landet. För att inte tala om hur Gotland är fullt av exempelvis befästa fort, som Tingstäde fästning, nedgrävd i marken, övergjuten av armerad betong, skyddad av kanoner som kunde snurra 360 grader, där hela öns samlade matförråd och pengar skulle kunna förvaras. På grund av teknikutvecklingen var dessa smått paranoida befästningar ofta obsoleta redan innan de stod klara.

Berlinmurens fall 1989, Sovjets och Warszawapaktens försvinnande var den största säkerhetspolitiska förändring Europa upplevt i modern tid, och den skedde helt fredligt. I ljuset av tekniska framsteg insåg den svenska regeringen på 90-talet att vårt markförsvar var föråldrat, dessutom dyrt. Så började avvecklingen. Gotlands fyra regementen lades ned. Flygcentraler under jord övergavs, bunkrar bommades igen, bandvagnar skrotades, tunga cyklar, ribbade underkläder och stickiga ylletröjor såldes av på Överskottsbolaget. Nu skulle det satsas på högteknologi, övervakning och programmering för att möta den nya hotbilden. Men pengarna kom aldrig. Vi sades leva i en osedvanligt fredlig tid och staten övergick till att leta nya hotbilder, så kallade »interna hot« i form av mer eller mindre militanta små höger- och vänstergrupper som idogt kartlades av Säpo.

Militäralliansen Nato, som startades efter andra världskriget som motkraft mot Sovjet, lades dock inte ned efter Warszawapaktens fall, utan började i stället expandera och ta in före detta öststater. Nato har fortsatt växa och har i dag 28 medlemsstater, samt har blivit en aktiv militärmakt att räkna med. Under Balkankrigen 1999 anföll Nato Serbien utan mandat från FN, och har sedan på uppdrag av FN ingripit i Afghanistan 2001 och i Libyen 2011. I dag står Natoländerna för 70 procent av världens totala militära utgifter.

I Sverige rullade bantningen av försvaret på, tills en dag i mars 2014 då Ryssland annekterade den ukrainska Krimhalvön i Svarta havet. FN:s generalförsamling fördömde aggressionen. Den gamla rysskräcken tog fart runt Östersjön och Nato trappade upp sina övningar. I oktober var det ubåtsjakt i Stockholms skärgård och minnen från kalla kriget väcktes. Ett halvår senare beställde försvarsminister Peter Hultqvist två nya ubåtar av Saabkoncernen till priset av 9 miljarder kronor.

Plötsligt växte opinionen för upprustning i Sverige. Många ansåg det naivt att vi låtit vårt försvar försummas de senaste 25 åren. I april 2015 kom en ny försvarsöverenskommelse som sköt till 13,7 miljarder för perioden 2016-20. Försvarsmakten började återmilitarisera Gotland. En helt ny anläggning byggs nu på det stora Tofta Skjutfält söder om Visby, till en kostnad av en miljard kronor. Det är den första nyetableringen av en garnison i Sverige sedan 80-talet, som snart ska hysa 300 soldater.

Under Baltops-övningen i Östersjön sommaren 2015 deltog i ledning av USA 17 nationer, 5 600 man, ett 60-tal fartyg och 50 stridsflygplan. Amerikanska marinkår-soldater landsteg på Österlen. Centerpartiet och Kristdemokraterna bytte fot till fördel för ett Natomedlemskap och de borgerliga
allianspartierna önskade sig en utredning om svenskt inträde i Nato. Samtidigt organiserar sig en alternativ Natoutredning med nedrustningsexperterna Hans Blix och Rolf Ekéus i spetsen. I maj i år skrev Sverige efter ett riksdagsbeslut på ett värdlandsavtal som gör oss till det land i världen som står närmast Nato utan att vara medlem,vilket fått många att ifrågasätta huruvida Sverige fortfarande kan vara neutralt i händelse av konflikt.

Den svenska utrikespolitikens svängning mot feminism och fredsarbete sammanfaller alltså med en motsatt rörelse, mot ökad militarisering.

Militariseringen ökar inte bara i Sverige utan i hela världen. FNs flyktingorgan UNHCR rapporterade förra året att fler människor än någonsin befinner sig på flykt undan konflikt och förföljelser, ungefär 60 miljoner människor. Under förra året ökade de sammantagna försvarsutgifterna världen över. Samtidigt är nationalismen på frammarsch i europeiska länder som Ungern, Polen, Grekland och Finland, men även genom de senaste händelserna i Turkiet.

I januari i år besökte den välkända amerikanska professorn i statsvetenskap Cynthia Enloe Kulturhuset i Stockholm för ett framträdande. Enloe har forskat på militarisering utifrån ett genusperspektiv sedan 1970-talet och har givit ut flera böcker. I Globalization & militarism – feminists make the link definierar hon begreppet militarism både som en process och en uppsättning värderingar som innefattar; tilltro till en kommenderingshierarki, värderande av fysisk styrka, föreställningen om en beskyddare och någon som behöver beskyddas, tron att det är naturligt att ha fiender samt idén om att en stat utan en armé inte är någon riktig stat.

Enligt Cynthia Enloe fungerar militarisering väl ihop med globaliserad kapitalism, ofta på kvinnors bekostnad. När stora västerländska företag är på jakt efter arbetskraft som gjorts billig, har det sedan 70-talet handlat om unga kvinnor i militärdiktaturer. Då Korea, sedan Indonesien, Vietnam och Kina. Svenska H&M öppnade nyligen en fabrik i diktaturen Etiopien. Att arbetarna inte strejkar för bättre villkor ser militärregimen praktiskt nog till. Konsumtionen av turistresor till Thailand är ett annat exempel. År 2014 genomfördes det en militärkupp i landet, men svenskarna fortsätter att obekymrat resa dit och vi fortsätter exportera delar till de JAS-plan Thailand tidigare köpt. Sverige exporterar krigsmateriel till 75 länder. Enligt internationella organisationen Freedom House kan 26 av dessa klassas som minst »ofria«. I minst tio av länderna sker allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. De är Saudiarabien, Thailand, Pakistan, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Oman, Egypten, Brunei och Algeriet. Dessutom exporteras svenska vapen till länder med människorättsliga problem som Turkiet, Malaysia, Ryssland, Mexiko, Bangladesh och Kazakstan.

I samma nykoloniala anda finns de största exportörerna av vapen på den norra, rikare delen av klotet, medan köparna finns i Syd, särskilt i fattiga länder i Afrika. Ett välbärgat land som Sverige berikar sig alltså på bekostnad av utsatta människor säkerhet. Sveriges senaste vapenaffär i februari 2016 gick till Förenade Arabemiraten, ett land där sharialagar råder, kvinnors rättigheter är kraftigt beskurna, och majoriteten av de boende är filippinska husor samt indiska och pakistanska gästarbetare som sliter under usla arbetsförhållanden och utan medborgerliga rättigheter.

En gång i tiden var det ett manligt privilegium att arbeta för staten. Statliga jobb var välbetalda, väl ansedda och trygga. I och med nyliberalismens genombrott på 1980-talet har det skett en förskjutning av status och makt bort från den offentliga sektorn till den privata. Underfinansierade statliga arméer skapar ett behov av »proffsigare« alternativ. I kombination med en global marknad har det lett till uppkomsten av privata säkerhetsföretag. Stater outsourcar de värsta uppdragen genom bemanningsföretag. Ett av de mest kända exemplen är Blackwater International, ett företag med utpräglat macho image som hyrdes in av Pentagon för att göra de smutsigaste jobben under invasionerna av Afghanistan och Irak. Blackwater fick kritik för sin framtoning då de år 2004 hyrdes in till New Orleans för att hålla ordning på gatorna efter orkanen Katrina. Ett uppdrag som de utförde på paramilitärt vis, patrullerade i statsjeepar med tonade rutor, i full stridsmundering viftandes med automatvapen. Efter att Blackwaters kontraktsanställda dömdes i amerikansk domstol för att ha dödat 17 civila irakier i Baghdad år 2007 bytte företaget namn och ändrade framtoning.

Exemplet Blackwater visar hur militarisering och maskulinisering hör ihop och hur manlighet ofta konstrueras i direkt relation till våld. Fenomenet har givit upphov till begreppet hypermaskulinitet. Legosoldaten som en oövervinnerlig cowboy, en herrelös krigare, likt de japanska kringdrivande samurajer, ronin, som romantiserats till leda i tonårspojkrum världen över. Detta kan tyckas som en bisarr machokultur som ligger långt från den svenska jämställdheten. I Handlingsplanen för feministisk utrikespolitik står till och med att UD ska »motverka destruktiva maskuliniteter«. Men från just Skandinavien kommer en av de kraftfullaste försvararna av hypermaskulinitet.

I ”A European Declaration on Independence”, manifestet som Anders Behring Breivik mejlade ut då han för fem år sedan begick sina terrordåd i Norge, står mycket intressant att läsa om manlighet och feminism. Breivik önskade själv bli mer aggressiv och tog anabola steroider för ändåmålet. Hans förebild är korsriddaren, som drar ut i anfallskrig för att skydda sin kultur. »Ett för mjukt samhälle är inte hållbart« skriver han. »Det kommer att krossas så fort det konfronteras med mer traditionella, aggressiva samhällen.« Och: »radikalfeminismen har varit en av de viktigaste anledningarna till den västerländska civilisationens nuvarande svaghet«. Eftersom västerländska samhällen har blivit »feminiserade« är det nödvändigt att »återupprätta patriarkatet«. Den som läser kommentarsfälten under nyhetsartiklar om feministisk utrikespolitik inser att det finns en icke oansenlig grupp svenska män som håller med honom.

När Sveriges radios P1-program Konflikt i slutet av 2014 gjorde ett avsnitt om den feministiska utrikespolitiken, där alla inbjudna gäster var kvinnor, blev reaktionen från dessa män högljudd. En självutnämnd försvarsexpert twittrade om »världsrekord i naivitet«. Konflikt fick göra ett uppföljande program med bara inbjudna män,  där Johan Westerholm, socialdemokratisk bloggande före detta militär berättade utifrån sitt personliga perspektiv: »När jag var kadett, om någon hade sagt till mig, att du ska inte köra robotbåt eller kustkorvett om femton år, du ska jobba med genderfrågor, jag hade vänt i dörren!«

Dessa protesterande män uttryckte en rädsla för att machismon ska försvinna från det svenska försvaret. Att den omställning som påbörjats mot fredsbevarande och konfliktlösning hotar att skrämma bort manliga män. Äldre generationer av svenska män har i tidig ålder genom värnplikten indoktrinerats i en militariserad, maskuliniserad ideologi. Med tanke på hur feminismen de senaste 15 åren klivit framåt är dessa mäns rädsla inte svår att förstå. De har inte hunnit hänga med i den snabba förändringen.

Det räcker med att gå in i en välsorterad tidningskiosk för att inse hur stark nostalgin inför 1900-talets militarism är. Många saknar den manliga gemenskap som repövningarna innebar. Men även yngre killar som inte finner sig tillrätta i de uppluckrade könsrollerna konsumerar krigsromantik. Böcker om andra världskriget säljer i massor, förvånande många läser tålamodsprövande tegelstenar om Poltava och lägger upp egna sajter om exkursioner till övergivna miltärområden. För att inte tala om den uppsjö av dataspel där syftet enbart är att skjuta ihjäl så många som möjligt.

Att växa upp under det kalla krigets årtionden innebar en massmedial drillning i hyperpatriarkalt tänkande. På tv visades krigsfilmer där tyskarna var onda och amerikanerna goda, kvinnor var hjälplösa våp vars enda syfte var att lägras av engelskspråkiga agenter med nio liv som dödade ryska, kinesiska eller bara allmänt mörkhyade skurkar på löpande band. Filmerna heter Goldfinger, Octopussy, Örnästet och Top Gun. Alla små pojkar satt i tv-sofforna och ropade »jag är han, jag är han« varje gång en vit anglo-man visade sin våldspotential och megalomaniska kontroll. Med rätt att döda.

Dessa manliga hjältar var alltid rationella och visade aldrig svaghet. Krig skildrades som ett motiverat våld där de goda vinner över de onda. Sista rycket för den sortens tänkandet var kanske då George W Bush gjorde uttrycket »just wars«, rättfärdiga krig, känt för allmänheten. Rättfärdiga krig är de som utövas av dem som har makten att definiera vad som är rationellt.

Tillbaka till forskaren Cynthia Enloe som under sitt besök i Stockholm beskrev hur denna rationalitet, och absurt nog också tillgången till vapen, på de flesta håll i världen fortfarande är en förutsättning för att få tillgång till förhandlingsbordet vid fredsprocesser. Kvinnor som talar om fred däremot definieras som naiva, ett ord som enligt Enloe främst män använder för att diskreditera och feminisera sina motståndare. Vid de syriska fredsförhandlingarna i Genève i januari i år stöttade den svenska regeringen kvinnoorganisationer från Syrien för att de skulle få möjlighet att delta i samtalen.

För den som var med under det kalla krigets dagar är den förändring som nu sker i synen på säkerhet och försvar, manligt och kvinnligt, epokgörande. I svensk debatt befinner vi oss kanske i ett paradigmskifte i kampen mellan »rationalitet« versus »naivitet«. Efter åratal av synliggörande av härskartekniker från feministiskt håll är det inte längre lika gångbart att tysta en kvinna med stämpeln »naiv«. Försök görs dock ibland. När Gudrun Schyman i oktober 2014 gick ut i Expressen för att kritisera upprustningshetsen som följde på ubåtsjakten under rubriken »Julafton för patriarkala försvarsromantiker« fick hon svar från Liberalernas stora feministiska namn Birgitta Ohlsson, som under rubriken »Genusteori biter inte på Putin« tog fram just ordet »naiv« för att dänga i huvudet på sin motståndare. En annan sentida hänförare för den rationella fronten är terrorismexperten Magnus Ranstorp, med monopol på att uttala sig i »hårda« frågor i rikstäckande medier. Han har också mycket riktigt sagt sig vara skeptisk till den feministiska utrikespolitiken.

I denna könskamp mellan det förment rationella och irrationella spelar den svenska diplomatin en viktig roll. Margot Wallström skulle aldrig kunnat genomföra sin linje utan sin statusfyllda internationella bakgrund och gedigna politiska erfarenhet, som EU-kommissionär mellan år 1999 och 2010, som FNs första representant i frågor om konfliktrelaterat sexuellt våld 2010-2012, samt flera tidigare ministerposter.

En överlöpare från den maskulina rationella sidan som gör skillnad i debatten är Robert Egnell. Hans titel som professor i krigsvetenskap, position som rådgivare till Pentagon och visuellt acceptabla heteromaskulina framtoning kombinerar manlig rationalitet med radikala feministiska åsikter. En ovärderlig kombination. Även rationella män kan nicka gillande åt Robert Egnell då han i en debattartikel i Dagens Nyheter 15 oktober 2014 med stöd i forskning hävdar att genusperspektiv ökar effektiviteten i konfliktlösning. Det är så den svenska mainstreaming-feminismen jobbar för att skapa trovärdighet.

Kampen mellan feminisering och maskulinisering pågår samtidigt internationellt, där Sverige ofta hånas för sin feminina svaghet. Då dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson i november 2014 konstaterade att en ubåt kränkt svenska vatten, svarade Rysslands vice premiärminister Arkadij Dvorkovitj med att kalla svensk militär »omanlig«. Den diplomatiska kris som uppstod efter att Wallström kritiserade Saudiarabiens regim för brott mot mänskligheten har också aspekter av könskrig. Saudiarabien reagerade ovanligt kraftigt, genom att kalla hem sin ambassadör, stoppa visum till svenskar och uttala sig om att Sverige inte borde lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Denna häftighet fick doktoranden i statsvetenskap i Malmö Maysam Behravesh att fundera på om stater kan ha könsroller. I artikeln Gender clash: Why is Saudi Arabia so angry at Sweden? publicerad i YourMiddleEast.com, en sammandrabbning mellan en maskulin, religiös autokrati och en feminin socialdemokrati där patriarkerna i Saudiarabien inte kunde att få en tillsägelse av en kvinna.

Även inom Nato finns statliga könsroller. I både första och andra världskriget klev USA in som den stora vapenmakten som räddade Europa, likt en hjälplös kvinna i nöd. I dag bygger Nato på en snedfördelning där de europeiska länderna förlitar sig på USA:s armé. USA står för 3/4-delar av Natos militära styrka, de satsar 3,6 procent av sin BNP på försvaret, medan de flesta europeiska länder satsar 0,5-1,5 procent. Detta kan ses som outsourcing av det smutsiga soldatarbetet, eftersom det främst är ungdomar från fattiga familjer i USA som tvingas slåss för sin försörjning. I gengäld accepterar Europa amerikanska militärbaser och kärnvapenbestyckade ubåtar som åker omkring i våra hav. Men nu finns krafter inom EU som tröttnat på att vara kvinnan i relationen. Upprustningens vindar blåser även inom denna organisation vars syfte från starten var att upprätthålla fred genom handel. Unionen håller på att utveckla ett gemensamt försvar och polisväsende, European Security and Defence Policy.

Militarismen förutsätter som sagt ett tänkande där det finns en beskyddare; soldaten, och dem som måste beskyddas; kvinnor, barn, civila. Berättelser relaterade till kön är ett vanligt sätt att rättfärdiga krig. När USA bestämde sig för att anfalla Afghanistan år 2001 sades syftet vara att rädda kvinnorna där från förtryck och burkor, fast det egentligen handlade om hämnd mot talibanerna efter terrordådet mot World Trade Center. Feministiska forskare drar paralleller till den antika grekiska myten om den oskyldiga
sköna Helena, vars bortrövande blev förevändning för det trojanska kriget.

Bilden av Sverige som en försvarslös kvinna som sysslar med »flumfeminism« (citat Birgitta Ohlsson) utan att inse allvaret i att hon hotas av machomannen Putin, målas upp i debatten. Den ryska journalisten Masha Gessen, som själv tvingats fly landet efter att ha skrivit en skarp biografi om Putin, beskriver hur han ända sedan ungdomsåren använt våld. En man med svart bälte i judo, tränad inom KGB, ansvarig för otaliga mord på meningsmotståndare och en militär upprustning de senaste åren av sällan skådat slag. Just nu i färd med att sätta upp tre nya divisioner med 45 000 soldater längs gränsen väster och söderut. Med en sådan hotfull man inpå sig, har då inte kvinnan rätt till ett feministiskt självförsvar? Att slå tillbaka?

Här ställs frågan om feministiskt försvar på sin spets. Kärnan är våld. Aggression är något som existerar i mänskliga samhällen, om än i olika grad. Ska vi bara acceptera det som naturligt? Men våld utförs alltid av någon som har makt, någon som har numerär, fysisk, eller beväpnad överlägsenhet. Fattiga, minoriteter och kvinnor kommer alltid att vara förlorarna i våldet. Därför kan fysiskt våld aldrig vara en lösning utifrån ett feministiskt synsätt.

Kopplingen mellan fredsaktivism och feminism går långt tillbaka. Ett känt exempel är Greenham Common Women’s Peace Camp, ett tältläger utanför en engelsk kärnvapenbas där kvinnor protesterade mellan år 1981 och 2000. Kvinnodominansen i fredsrörelsen handlar inte om att kvinnor är mer fredliga av naturen, utan om att erfarenheten av krig och militarism är könad. Kvinnor har andra erfarenheter för att de tilldelas andra roller och drabbas annorlunda än män.

Feministiska forskare har uppmärksammat hur våldtäkt används som ett strategiskt, effektivt och billigt vapen i många krig. En kvinna som blivit våldtagen kommer aldrig att lita på en manlig soldat, även om han har en FN-basker på sig. Det är en av anledningarna till att svenska försvaret vill ha in fler kvinnliga soldater i sina fredsbevarande förband, för det att kunna bemöta kvinnors situation i konfliktzoner. En risk med denna strategi är att den koloniala berättelsen om »vit man räddar brun kvinna från brun man« bara byts ut mot »vit kvinna räddar brun kvinna från brun man«. Alltså att den svenska självbilden som humanitär supermakt inte problematiseras. Ivern att anställa kvinnor kan också vara ett sätt att legitimera upprustningen. Ytterligare en problematisk aspekt står att läsa om i UDs Handlingsplan, nämligen att den feministiska utrikespolitiken är en del »Sverigebilden«, alltså marknadsföring av nationell identitet, som sker tillsammans med Sverigefrämjandet för handel och turism.

Då professorn i statsvetenskap Annica Kronsell nyligen undersökte förändringarna i det svenska försvaret visade det sig att det varit lättare att få in ett genusperspektiv bland manliga militärer än det varit att locka kvinnor till armén. Det är kanske inte så konstigt att kvinnor tvekar. Inom den amerikanska armén, som har fler kvinnor anställda, är det vanligt förekommande att manliga soldater begår våldtäkter mot de kvinnliga.

År 2014 firade Sverige 200 år av fred. Att Sverige var involverat i kriget i Afghanistan räknas inte, vilket har ifrågasatts av professor emerita i statsvetenskap Maud Edwards. Vi vill gärna tro att gränsen mellan krig och fred är tydlig. Men så har aldrig varit fallet, och är det än mindre i dag, då säkerhet inte bara handlar om väpnad konflikt mellan två stater, utan om interna väpnade konflikter mellan olika grupper, internationell terrorism och i familjer där krigstrauman föder könat våld i hemmet. Nationalstater binds ihop av vapenexport, multilaterala militärallianser och flyktingströmmar. I globaliseringens tid närvarar kriget överallt.

Det traditionella sättet att tala om säkerhet i termer av nationalstaters territorium började förändras under 90- och 00-talet. Uttrycket mänsklig säkerhet myntades i FN år 1994 och innebär en förskjutning från staters säkerhet till människors, från vapenmakt till förebyggande demokratiskt arbete. Numera anser forskare att de stora säkerhetshoten består av klimatförändringar, terrorism, sjukdomar och flyktingströmmar. WHO har konstaterat att mer än en tredjedel av alla kvinnor på jorden utsatts för våld från män. Det betyder att 1 miljard utsatta kvinnor är det största säkerhetsproblemet vi har i världen. Paradoxen ligger i att arméer som den svenska är tränade för strid, men sysslar med fredsbevarande. Som en följd av regeringens feministiska politik borde alltså ännu större förändringar göras. Hela försvarsmakten borde omrustas. Som Gudrun Schyman påpekat; Sverige borde ha fredsövningar i stället för stridsövningar.

Annica Kronsell beskriver i sin bok Gender, sex and the postnational defence från 2012 hur det svenska försvaret förändrats i den postnationella situationen. Men den riktningen ändrades 2015, då försvarsminister Peter Hultqvist deklarerade: »Den svenska försvarsförmågan bör, mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, stärkas« och »det nationella försvaret prioriteras«. Inte ett ord om feminism, mänsklig säkerhet eller förebyggande fredsarbete där.

»Könskriget« mellan feminism och militarisering i svensk politik fortsätter alltså.

Detta illustreras av det dubbelmoraliska faktum att Sverige per capita är EUs största givare av humanitär hjälp, med nästan 1 procent av vår BNP, samtidigt som vi per capita fortfarande är EU:s största vapenexportör, och världens åttonde största. Ordfront magasin nekades tyvärr en intervju med Margot Wallström, trots upprepade förfrågningar.

Den svenska staten försvarar sig med att om Sverige ska kunna upprätthålla en högteknologisk nivå på sin försvarsforskning och ligga i framkant vad gäller innovationer, som JAS Gripen och radarsystemet Erieye, är det nödvändigt att producera mer krigsmateriel än vår armé behöver. Det vill säga att exportera. Debatten kring den svenska vapenexporten har länge varit förvånande liten. Men i kölvattnet av Saudiaffären kom frågan upp, vilket ledde till utnämnandet av en Krigsmaterielexportöversynskommitté. KEX-utredningen föreslog i sitt slutbetänkande 2015 skärpta regler för vapenexporten utifrån ett demokratikriterium. Problemet är att även om vapen exporteras till så kallade demokratier, vilket är ett töjbart begrepp, så säljs de vidare till krigförande länder eller grupper. Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har svenska vapen använts i flera väpnade konflikter de senaste åren.

Ödesfrågan för Wallström och den feministiska regeringen kommer att vara huruvida de vågar utmana den svenska vapenexporten. Ända sedan socialdemokratins gryning har partiet samarbetat med och stöttat storkapitalet. Saab-koncernen som är den största vapenexportören ägs av Wallenbergssfären. Då Försvarsdepartementet förra året beställde nya ubåtar steg Saabs aktier direkt med 30 procent. Och då exporten till Saudiarabien hotades ryckte Marcus Wallenberg och många andra mäktiga kapitalister ut till försvar för vad de kallade »handelsavtalet«. Vågar den feministiska regeringen utmana SAAB, BAE Systems, Nammo, Aimpoint och de andra fyrtio svenska företag som exporterar krigsmateriel?

Under Folk och försvars konferens i Sälen i januari 2016 kom Margot Wallström med en vision. Hon föreslog ett återinförande av värnplikten, men denna gång i form av något slags samhällstjänst. Både kvinnor och män skulle utbildas för att hjälpa till vid samhälleliga kriser. Det är en idé som går i linje med det nya mänskliga säkerhetsbegreppet. Tankarna går här till Vilgot Sjömans klassiska film Nyfiken gul från 1967. Ett av filmens teman är  ickevåldsförsvaret. I fiktiva scener tränar ett omställt försvar bestående av både kvinnor och män på metoder från fredsrörelser; som att i armkrok hålla sig kvar på ett järnvägsspår för att förhindra invasionsmakten att frakta sina styrkor. Det civila samhället övar klassiska motståndstekniker som fraternisering, icke-samarbete och sabotage. Huvudpersonen som spelas av Lena Nyman kämpar med sina egna aggressioner. Hon mediterar, läser Gyllenstens alternativa budord och pratar med Martin Luther King i himlen om icke-våld.

Sonia Hedstrand är konstnär, frilansjournalist och återkommande skribent i Ordfront magasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.